Vi lämnar spår efter oss hos varandra. Plötsligt kan det komma överraskande bevis på detta. Min vän L kan säga: ”Du sa, 1985, att … ”, och då kommer det något som jag sagt som han sparat på i många år. Då och då kommer det påminnelser från någon av de tusentals körsångare jag mött under mitt yrkesliv. Ett mejl, ett oväntat möte och några ord om en tid då vi satte spår hos varandra. Eller någon elev som jag undervisat. Något jag sagt eller gjort som dröjt sig kvar och som satt spår.
Själv tänker jag ofta på de personer som satt sina tydliga avtryck hos mig. Mina musiklärare i tonåren Brita Medelius och Karin Norell-Lindgren. Mina musikaliska mentorer och förebilder under studietiden, Anders Öhrwall och Eric Ericson. Mina studiekamrater och kolleger och många, många andra. Och min familj förstås.
Bara för något år sedan upptäckte jag Olle Adolphsons fantastiska körvisa ”Så går vi bort” som handlar om hur minnet av oss lever kvar efter livets slut. Han skriver:
”Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar.
Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Vi lever här ännu ett slag vårt minnes dunkla liv.”
De här reflektionerna har gjort mig mer medveten och ödmjuk inför mötet med människor. Vi lämnar spår. Det är viktigt att vi lämnar goda spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar