Kvinnor snarkar inte.
Sådan är den mänskliga naturen. Det visste redan Adam och Eva och de gamla romarna sa: ”Viri stertunt – non mulieres”.
Kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – har sedan länge tålmodigt, på kvinnors vis, anpassat sig till detta. Hon fyller hörselgången med orange skumgummi och sen är det inte mer med det. Någon enstaka gång under de senaste trettio åren har det hänt att hon utövat milt nattligt våld för att få mig att ändra sovställning.
Så händer plötsligt det oerhörda.
När jag i går gick och lade mig, som vanligt några timmar efter henne, kunde jag inte somna.
Hon snarkar.
Ja faktiskt.
Jag ligger tyst och tänker, på mitt milda sätt, att det nog strax går över. Så ändrar hon plötsligt ställning …
Det blir värre!
Då gör jag något jag inte borde gjort. Jag sträcker ut en arm för att ge henne en kärleksfull knuff. Den råkar tyvärr hamna någonstans mitt i ansiktet och hon utbrister ilsket:
– Vad gör du?
– Du snarkar, säger jag försiktigt.
– Snarkar? Jag sover ju inte ens!
Vid denna något snåriga logik gjorde jag misstaget att brista ut i skratt, men insåg snabbt att det kunde vara en ödesdiger taktik.
Jag tystnade.
Och somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar