Aldrig mer tyst II

Den lille djävulen (sekunden) håller mig vaken. Har försökt somna till Bachs lutmusik och fransk gambamusik utan nåt vidare resultat. Har också prövat sömntabletter. Funkar fint, men tiden mellan sömnperioderna (dagarna) blir dessvärre förstörda. Min audionom har lovat mig en kurs i KBT (kognitiv beteendeterapi) för tinnitusdrabbade. ”Lär dig umgås med din tinnitus” eller nåt! Ser fram emot det…

Ljudfritt II

Fick mail från en riksdagsledamot som lovade att agera i frågan. Han hade läst min debattartikel i Corren.
Han löste mig dock från mitt löfte att rösta på honom. Det tycker jag var fint!
Nu var det väl mer ett retoriskt grepp från min sida att komma med ett vallöfte. Just ordet vallöfte tycker jag har fått en komisk, för att inte säga löjlig, klang. Den politiker som lovar resultat är ju knappast trovärdig. Det säger sig självt att det enda som går att lova är att man ska göra sitt bästa.
Men eftersom han håller med mig i sak och tänker göra sitt bästa ska jag ändå allvarligt överväga att rösta på honom. Det är ju ändå tvåochetthalvt år kvar till valet.
Det är en bra karl. Sångare.

Ljudfritt tack!

För länge sedan stod det klart för alla att rökning är ohälsosamt, inte bara för rökare, utan också för dem som vistas i rökarnas närhet. Successivt har vi befriats från rökiga lokaler; biografer, väntsalar, restauranger, etc. Det anses numera självklart att en rökfri miljö är det naturliga – normaltillståndet.

Nu är det dags att gå vidare. Den ständigt växande ljud- och musikterrorn är ohälsosam och framkallar stress och oro. På det gym som jag besöker regelbundet är det ständigt radio på, inte bara i själva gymlokalen utan också i omklädningsrummet där man ska varva ner efter välförrättat värv. Vi behöver ljudfria miljöer för att kunna koncentrera oss och ägna oss åt våra gena tankar och för att ostört kunna samtala.

Det krävs hårdare tag mot dem som förpestar vår omgivning med ljud. Ge oss musikfria miljöer på allmänna platser; i affärer, restauranger, foajéer, taxi, gym och på alla ställen där man inte kan freda sig. Med den moderna tekniken kan var och en som inte kan klara sig utan ljud själv plugga in musiken i öronen och låta oss som föredrar den relativa tystnaden vara i fred. Ge oss också väsentligt lägre ljudnivåer på offentliga konserter med förstärkt musik, på teatrar och i biografer. Den tillåtna gränsen är idag på tok för hög.

Det är dags att intensifiera kampen annars kommer vi inom kort att ha en hel generation ljudstressade och hörselskadade medborgare.

Den riksdagsledamot som motionerar om lagstiftning om ljudfria offentliga miljöer ska få min röst – det är ett vallöfte.

Selleri vs kålrot

I vår familj abonnerar vi sedan länge på Ekolådan, en låda med ekologiskt odlade grön- och rotsaker som landar vid dörren en gång i veckan. Det spännande är att man inte vet vad som kommer att finnas i den. Så här om dagen kom den – och innehöll bl. a. kålrot. Jag gick och inhandlade fläsklägg och kunde knappt bärga mig till lördan då rotmoset skulle kokas. Så kom lördagen och knölarna åkte fram. Omedelbart insåg jag att jag misstagit mig. Det var inte kålrot utan rotselleri. Helgmenyn var redan fastlagd så det var bara att ila till affären och handla kålrot. Rotmoskoket blev av och söndagmiddagen var räddad!

Men sellerin då. Jag var ju tvungen att hitta på något med den. Det blev en sellerimousse (Eller moussé som de älskar att skriva i butikerna – det ser väl franskare ut). Skar sellerin i bitar och kokade tillsammans med en potatis och på slutet ett äpple i bitar. Slog av vattnet och mosade allt med mixerstav. Kryddade med salt och peppar, tillsatte lite pressad citron och lite grädde. Smakade finfint tillsammans med en honungs- och citronmarinerad kyckling.

Upphovsrätten igen

Sju moderata riksdagsmän går till storms mot upphovsrätten igen. Det är en bedrövlig kultursyn. Det handlar inte bara om nedladdning av musik på Internet. Det handlar om tiotusentals konstnärers rätt till sina verk och deras rätt att försörja sig på sin konst!

Om Wikipedia inte fanns

Vi är nog rätt många som ofta frågar oss vad som händer när systemen stannar. När vi inte längre får vår lön eller kan slå upp viktiga saker på Wikipedia. Jag måste få citera den underbare Jan Berglin som i dagens SvD berör just detta:

”Lystring! Vi har en nationell kris. Samtliga system har kraschat. Landet behöver snabbt någon med gedigna utantillkunskaper om hur lövträd ser ut om vintern, morisk konst, vara-begreppet hos Heidegger samt Andra Vatikankonciliet. Därtill måste personen i fråga kunna avstava rätt.”

Om bankerna stannar gör väl detsamma – det drabbar ju alla – men jag är djupt tacksam över att jag är lycklig ägare av både Ugglan och NE.

Den dagliga nyhetsdosen

Jag har haft en morgontidning i hela mitt vuxna liv. Det har varit en självklar och naturlig start på dagen att ta till sig nyheter, åsikter och tankar. Sedan 30 år är det Corren (Östgöta Correspondenten) som är min dagliga tidning.

Frågan är hur länge morgontidningar kommer att finnas? Mina barn och de flesta andra jag känner som är under 30 år har inte, och har aldrig haft, någon morgontidning. Konkurrensen från reklamfinansierade gratistidningar och nätet är stenhård. Man kunde kanske vänta sig att morgontidningarna skulle möta konkurrensen genom att höja kvaliteten, vässa innehållet och språket? Men icke, i stället hemfaller man åt en allt snabbbare, ytligare och slarvigare journalistik. Innehållet blir allt ointressantare. Man gräver sin egen grav.

Exotisk mat

Lagade kalops igår, varvid hustrun påminde mig om en händelse för många år sedan.
Vi var medlemmar i ett föräldrakooperativt dagis. Föräldrarnas arbetsinsats var bl.a. att dagligen laga mat till barnen. Vid ett stormöte diskuterade vi mathållningen. Flera av de yngre föräldrarna tyckte matlagningen var ett besvärligt åtagande och då vi förespråkade traditionell matlagning, typ kalops, var det en pappa som kallade det för exotisk mat.
I vår familj äter vi gärna kalops, dillkött, kålpudding, hemgjorda köttbullar och annat exotiskt, men också husmanskost som pizza, kebab och hamburgare.

Slas

Jag tror att min första Slas-kick var novellen En dansk neger publicerad i En Stockholmsbok, 1966.
Landsortspolisen från Höganäs som kommenderats till Stockholm och placerats på Kornhamnstorg möter för första gången en färgad man. Det korthuggna, hackiga språket och den dråpliga dialogen är fantastisk. Vardagsrealismen och kunskapen om våra dagliga tillkortakommanden påminner om Jan Berglins teckningar.
Tack Slas! Du får dela rum med Tage Danielsson i mitt minnes boning för texter som jag för alltid bär med mig.

Aldrig mer tyst

Jag behöver aldrig mer vara ensam.
Sedan flera månader tillbaka har jag ständigt sällskap av en liten sekund. Alltså intervallet liten sekund. Det är de två tonerna e och f (ungefär) som ligger och skaver mot varandra i mitt vänstra öra någonstans högt upp i fyr- eller femstrukna oktaven.
Jag har alltid älskat tystnad.
För mig är tystnad – tystnad. Det kanske låter underligt att påpeka det, men i det verkar idag finnas olika grader av tystnad. En del ungdomar kan mena att det är tyst bara inte någon pratar eller mp3-spelaren är av. De accepterar fläktljudet i huset och bruset från trafiken som en naturlig del av den relativa tystnaden.
Nu skrämmer mig min längtan efter den absoluta tystnaden. Min objudne gäst - den lille sekunden - kommer sannolikt aldrig att lämna mig i fred.
Jag har länge trott att tinnitus skulle vara det värsta som kunde hända mig. Eller en musiker över huvud taget. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet inte än. Just nu tänker jag knappast på det när jag jobbar. Problemet nu är det oönskade sällskapet och det faktum att det aldrig är tyst.
När jag går och lägger mig hindrar mig den lilla sekunden från att somna och när jag äntligen somnat (För det gör jag förstås till slut.) väcker den mig med sitt envisa svirrande. Jag får skaffa mig annat sällskap. I min mobiltelefon kan jag höra på P1 nästan när som helst, men jag får nog skaffa mig en mp3-spelare så att jag kan välja bort Annika Lantz och annat trams och störa ut den lille sekunden med Monteverdi eller Bach.

Tankar om tv

Då och då när jag åker tåg läser jag kvällstidningar. I slutet av tidningen brukar det finnas 5-6 sidor med rapporter från tv- och nöjesbranschen. Sida upp och sida ner med personer som jag aldrig hört talas om. Det tyder förstås på att jag är fullkomligt ute. Dvs. jag ser på fel tv-program i fel tv-kanaler. Det kan jag stå ut med. Men lite oroad är jag. Inte så mycket för egen del, men jag får en känsla av att de personer det skrivs om inte blir omskrivna för det de kan utan bara för att de syns i tv.
Det fanns en tid då journalister befolkade tv. Nu ska det vara stjärnor. SVT hakar på Idolhysterin och erbjuder allmänheten att låta sig förnedras i en tävlan om att bli nästa tv-stjärna. Vem som helst får ställa upp.
Det var bättre på Orups (Lars!) och Bedrups tid!

Födelsedagsmeny

Med risk för att bli betraktad som snobb publicerar jag här menyn för en kommande födelsedagsmiddag. "Han är ju inte klok" hör jag redan hur det viskas i cyberrymden "en meny på franska!" Nej visst, men om jag är klok eller inte får andra avgöra, men det är förstås en lek, som så mycket annat i mitt liv. Erbjuder också frankofiler med bättre språkkunskaper än jag att korrekturläsa den. Jag tar tacksamt emot rättelser. Dagens tävling är också att gissa vad "fromage du Fond occidental" är för något.

Kroppen och själen

Måste tillstå att själen ofta får sitt. Kanske på bekostnad av kropppen. Det är en förmån att få träffa många trevliga engagerade människor, att ha en familj och vänner som det är kul att umgås med och där vi trivs tillsammans, att få ägna sig åt och uppleva bra musik. Allt detta är en lisa för själen och ger livslust och livsrum.
Kroppen får också sitt; riktig mat, nyttig mat och framför allt god mat.
Det som varit eftersatt är den fysiska träningen. På detta har jag sedan ett tag rått bot. Har hittat en grupp som träffas två gånger i veckan på ett gym. Vi är lite äldre. Det heter seniorgrupp, men jag har ännu inte tagit till mig det begreppet. På måndagar är det redskap; maskiner kallar jag dem. Jag vet faktiskt inte riktig vad den korrekta termen är. ”Styrketräning” kanske? Det är faktiskt kul och det ger omedelbar effekt, både på muskler och hjärta. Och hjärna. Är mycket piggare efter en timmes pass.
På torsdagar är det gympa, men inte nån dunka-dunkamusik på gränssen till tinnitusframkallande utan väl avvägd musik och skön gymnastik för alla leder som länge varit stela.
Tror att detta kommer att göra mig gott.

Sopmorgon

Kadoom! Wroooom, bäng! Kraouschhh! Psscchh!
Sexochfemtioett varje fredagmorgon kommer sopggrabbarna punktligt med sitt vrålande bilmonster och utför sitt värv på gården nedanför mitt gläntade sovrumsfönster.
Torsdagkvällarna är tuffa. Då har jag tre timmars repetition med kammarkören. Det är inget kafferep precis. Det är tre krävande timmar i högt tempo och när jag kommer hem är jag adrenalinstinnn som en pitbull.
Då kan man inte bara lägga sig och somna. Det krävs ett antal timmars nedvarvning och jag är sällan i säng före ett.
Därför tycker jag att sopornas ordningsmakt kunde komma lite senare och inte väcka mig så tidigt. Sexochfemtiotre åtminstone.
Och var inte så jävla punktliga!

Pavarotti och jag

Östgöta Kammarkör var i Wales och tävlade. I samma tävling hade Pavarotti medverkat med sin fars kör 40 år tidigare. Nu var det jubileum och festivalglansen skulle förgyllas med den italienske tenorens återkomst.

Den lilla walesiska staden Llangollen var belägrad av journalister, poliser, vakter och förstås en nyfiken allmänhet. Gatorna var avspärrade, trafikem ett kaos. Pavarotti skulle inte sjunga utan bara lyssna på tävlingen. Allt var försenat! Alla blomutsmyckningar hade tagits bort från scenen på grund av hjältetenorens allergi. Vakterna och funktionärerna i den gigantiska tävlingen glömde sina uppgifter och sprang i stället yra omkring med sina kameror för att få en bild av den berömde gästen.

Vi skulle sjunga som sista kör och fick veta att han skulle anlända precis före vårt framträdande vilket alltså fördröjdes avsevärt. Slutligen kom han i helikopter och lotsades in och tävlingen fortsatte. När vi sjungit vårt program och gått ut lämnade också Pavarotti salongen via sceningången. En ung läkarstudent i kören ropade på honom med oförställd svensk entusiasm:

– Luciano, Luciano! What did you think of our choir?

De små engelska damerna i närheten höll på att svimma av det respektlösa tilltalet – och tilltaget.

– Very good, svarade den store, och så var det med det. Pavarotti har hört och uppskattat Östgöta Kammarkör.

Hur det gick i tävlingen? Vi var väldigt nära att kamma hem hela tävlingen, men fick se oss besegrade av en filipinsk musikhögskoleensemble.

Vem tar hand om barnen?

Östgöta Correspondenten, Corren kallad – denna ärta under lager av bolster – publicerade igår en insändare (anonym förstås!) av signaturen ”Ansvarsfull tvåbarnsmor” som opponerar sig mot en tidigare insändare (anonym förstås!) som tyckte att en busschaufför var taskig som inte hjälpte hennes barn som råkade åka för långt och hamnade fel i tillvaron.

Den senare, den ansvarsfulla tvåbarnsmamman, tycker att busschauffören ska ägna sig åt att köra buss och inte behöva vara barnvakt och ”Om inte barnen vet vilken hållplats de ska kliva av på eller vart de befinner sig när de kommer till ändhållplatsen så kanske de inte är tillräckligt mogna att åka buss själva ännu, utan då får man som föräldrar ta så mycket ansvar att man följer med på resan tills barnen klarar det på egen hand.”

Suck! Hur långt får präktigheten sträcka sig? Är inte barnen allas ansvar? Hur långt ska den inskränkta individualismen få gå?

Säg mig, du ansvarsfulla tvåbarnsmor: Varför får inte busschaufförer hjälpa barn? Vilka yrkeskategorier är det mer som är befriade från allmänmänskligt ansvar? Bagare? Mobiltelefonförsäljare? Rockmusiker?

Skärp dig morsan! Titta upp över mattfransarna och skåda världen – den är ibland rätt fin.

(Men den skulle vara bättre utan anonyma insändare.)

Att stjäla musik II

För några år sedan träffade jag en god vän som sa: ”Jag var på konsert och de sjöng ditt arrangemang av ’xx-låten’, det var väl kul?” Jo det är klart att det var kul, men var hade de fått noterna ifrån? Arrangemanget har bara använts av mig i mina ensembler och är inte publicerat. Jag kontaktade ensemblen som framfört arrangemanget och det visade sig att man kopierat noterna från någon förlaga som man inte riktigt visste var den kom ifrån.
Det ironiska var att de som sjöng var en poliskör…

Att stjäla musik

Nu kommer utredningen om fildelare och olaglig fildelning.
Jag ska väl villigt erkänna att jag ligger några decennier efter just när det gäller den här tekniken, men eftersom jag är upphovsman och upphovsrättsägare både till texter och musik och dessutom artist på cd-inspelningar har jag förstås ett personligt intresse i saken.
I debatten talas det nästan enbart om skivbolagen, de stora, stygga, multinationella skivbolagen, som i sitt hemska profitintresse skor sig på de stackars ungdomarna som vill lyssna på musik.
Varför talas det inte om kompositörerna och textförfattarna som inget hellre vill, än att få betalt för det arbete de utfört? Den snickare som står och bygger om mitt kök och i sin ipod har olagligt kopierad musik måste väl förstå att upphovsmännen till musiken har samma rätt att ta betalt för sitt arbete som han har som spikar eller sågar?
Det måste väl vara lättare att förstå debatten om man hänvisar till det faktiska arbete som upphovsmannen vill ha betalt för istället för att bara tala om hur mycket pengar de stora bolagen tjänar?
Bakom varje text, musiksnutt, gitarr, dirigentpult finns en människa som arbetar. Ge den människan betalt – svårare än så är det inte.
Sluta upp med att stjäla från varandra!

Bertil Almlöf, Heidenstam och Östergötland

Konstnären Bertil Almlöf ställer ut på Passagen i Linköping. Var inne och spanade för andra gången i lördags. Tänk att god konst kan göra en så lycklig. Almlöfs målningar är färgstarka, ofta i en enda grundfärg, och motiven är väldigt regionala. Man känner det östgötska landskapet och påminns om vikten av fysisk kontakt med bygden.
Var på Övralid för några veckor sedan för att lära känna Heidenstam bättre. Läste Gedins fantastiska biografi över Heidenstam i somras och ska nu ge mig i kast med Kate Bangs böcker om Övralid. Trots att jag är inflyttad östgöte är mina rötter starkare här än någon annanstans. Det har nog med ålder att göra.

Entrepytt

Det blev lite entrecôte över som strimlades, stektes och blandades med stekta kantareller, schalottenlök, fransk senap, viltfond och yoghurt. Ingen dålig pytt om jag får säga det själv.