En saluhall i Linköping

Återigen höjs det röster för en saluhall i Linköping. En saluhall är en självklar del av butiksutbudet i en storstad – och Linköping är på väg att bli en storstad. Dessutom en storstad som ligger mitt i en handelsträdgård.

Östergötland vimlar av fantastiska matproducenter. Den årliga Bondens egen marknad vittnar om engagerade producenter som satsar på kvalitet.

Föreningen Östgötamat bedriver envis upplysningsverksamhet om östgötsk matkultur.

Det finns dock ett aber. Bondens marknad existerar 8 dagar om året, 4,5 tim/dag. 36 timmar på ett år... Trettiosex timmar! Och. Gårdsbutikerna ligger utspridda över hela länet och för att utnyttja dem krävs tillgång till såväl bil som tiiid. (Jag har ingetdera.)

Ergo: Föreningen Östgötamat och alla vi konsumenter som tror på lokalproducerad mat, matkultur och matkvalitet måste verka för att vi får in den till stan. Till en saluhall som är öppen och tillgänglig året runt!

Och en stilla vädjan till Corren: Lova att under 2010 inte göra ett enda reportage om den "billigaste matkassen". Inte en enda tabell som jämför priset på polsk cornflakes med tysk. Gå i stället på spaning i matdiskarna och leta efter kvalitet och smak. Leta upp de smakrika tomaterna, den ekologiska gurkan, den färska kycklingen (som haft ett drägligt liv och som efter slakten inte pumpats full med saltvatten), den lokalproducerade lammfärsen, kalvläggen från kalvar som hållit rent i den östgötska ekskogen, getostarna från gårdsmejerierna, fisken från Vättern och Sommen, änderna från Tåkern, de goda korvarna, hjortsadeln från Brokind och ankbrösten som vaggat i östgötskt gräs.

Osttest

Idag var det ostprovning. Efter ett besök i Oviksfjällen kom jag hem med tre lokala ostar från Oviken Ost. Attans vad häftigt med lokala producenter!

Tre väsensskilda ostar; en grönmögel (får/get/ko), en vitmögel och en hård opastöriserad (får/ko).



Tri Vera
En grönmögel med mycket smak. Utan tvekan den godaste.





Pia
Mjuk, krämig fårost. Tyvärr ganska ointressant.







Blenda
En pressad hårdost. Mycket trevlig bekantskap, men den skulle ha vunnit på några månaders ytterligare lagring!

Modiga män i mäktiga maskiner

I natt kom de.

I flera veckor har vi sett hur snön tagit allt mer plats i stan och vi har förstås alla funderat över vad som skulle hända då den börjar smälta undan. Jag hade redan börjat skissa på en ark. Och även funderat på vilka djurarter man då skulle kunna lämna kvar åt sitt öde. Ett utsökt tillfälle att bli av med en del oönskade plågoandar som vildsvin, myggor och möss. (Har ni funderat över hur Noa gjorde? Hade han verkligen med sig två exemplar av varje existerande djurart? Söndagsskolekunskaperna har luckor.)


Men i natt kom de. För oss som nyligen sett filmen Avatar, eller Jurassic Park på sin tid, var det helt naturligt. Vrålandet och storleken. I skydd av mörkret intog de S:t Larsgatan nedanför mitt fönster och käkade upp de enorma snövallarna. En mäktig och imponerande syn.

Nattåg

Åkte förstaklass sovkupé från Östersund till Linköping. Riktigt fint. Egen toa och dusch, fräscht och sköna lakan. Men inget Internet. Sov i alla fall fem av de nio timmarna. Lyssnade på Händel.

Det öppna fönstrets politik

Alla politiska beslut får konsekvenser. I vårt fall handlar beslutet om att sova med öppet fönster. Igår fick jag lyfta bort fem liter snö från fönsterbrädan – alltså insidan – innan jag kunde stänga fönstret. Vi har såna där ålderdomliga fönster, ett fönster som går utåt och ett innanfönster som går inåt. Det är charmigt, men lite krångligt. Igår natt låg snöstormen på rakt mot fönstret.

I natt snöade det faktiskt inte. I alla fall inte horisontellt. I stället kom snöplogen klockan sex. Ingen i familjen hade för avsikt att stiga upp så dags. Allra minst jag. Men ingen annan än jag vaknade heller.

Den öppna dörrens politik var Deng Xiaopings sätt att öka den ekonomiska tillväxten i Kina. Sedan han låtit mörda tusentals människor i Massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 stängdes dörren åter – utifrån.

Sanningens ögonblick

I november uruppförde jag Karin Höghielms verk ”Rökstenen” för blandad kör, brass, slagverk, orgel och solo. Verket och resten av konserten spelades in av SR P2 och sänds nu på lördag den 6 februari i P2 Live klassiskt kl. 15.00.

Det är naturligtvis skitnervöst. Visst tyckte jag – och många med mig att konserten gick bra, men det är ju en helt annan sak att möta musiken face-to-face eller ear-to-face och uppleva stundens njutning, än att få en inspelad version serverad i köket eller vardagsrummet. Men det är ju bra musik och bra musik ska ju klara av det mesta.

Vill man höra ”Rökstenen” live går det bra den 27 mars kl 17 på hemmaplan, dvs. i Röks kyrka.

Dialektmysteriet

Mannen på tåget, Martin heter han, delar generöst med sig av sitt liv till oss medresenärer. I det ena telefonsamtalet efter det andra får vi höra detaljer om hans arbetsliv och familj. Vi får veta att företagets säljare Jörgen ”fan inte är klok” och ”så jävla dum i huvet” att han borde avskedas. Och han ”ljuger hela tiden”, Jörgen alltså. Resan blir plågsam och jag försöker skärma av Martin med Stravinskij. Det värsta är kanske ändå inte vad Martin säger. Det värsta är dialekten; han talar Sveriges fulaste dialekt, en omisskännlig göingska från Kristianstad.

I Malmö går jag från mitt hotell bakom Centralen hela stråket genom stan över Stortorget, Gustav Adolfs torg och Triangeln till Möllan (Möllevångstorget). Varje gång jag är i Malmö tänker jag på Jaques Werup och hans skildringar av Malmö och malmöiterna, men också på Ståkkålms-Ringo, en serie av Tony Manieri som gick i Kvällsposten för länge sedan…



Båda har det gemensamt att de skildrar Malmö, dess befolkning och språk. Jaques jobbade jag ihop med en gång på en kurs i Vadstena och jag minns särskilt en frukost på Klosterhotellet då vi samtalade om det genuint malmöitiska. När jag går min promenad lyssnar jag efter språket, men ingenstans hör jag det; då och då uppfattar jag något som kan vara rosengårdssvenska alltså den sydsvenska varianten av rinkebysvenska. Den skånska som dominerar i folkhavet verkar vara samma perverterade skånska som numera breder ut sig, framför allt i Lund. Det är en skånska med skånsk satsmelodi och diftonger, men med tungspets-r.

I en affär talar expediten rosengårdsskånska, på restaurangen vid Möllan är det ingen skånska alls.

Taxichauffören som kör hem mig är förstås inte född i Sverige, men han verkar heller inte varit så länge i Malmö för att ha tillägnat sig någon dialekt. Han är dock ett socialt fenomen och leder samtalet från ”Varifrån Ni kommer?”, via vädret, ishockey och svininfluensan till politik och deklarerar strax innan vi är framme att han ska rösta på Reinfeldt och Anders Borg. ”Dom jorr bra joob!”

Men på morgonen då jag väcks av ett bygge utanför mitt fönster hör jag den i alla fall, malmöitiskan, byggjobbarna emellan. Den av alla de skånska dialekter som känns mest genuin och kanske är vackrast.

Ordningen är återställd.

Om vänlighet, latte och accenter

I en som vanligt välskriven krönika i dagens Corren skriver Johan Sievers om hur vi bemöter varandra. Hur vi beter oss – okända människor emellan. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är en bra regel som människor försökt använda i flera tusen år. Dags att börja tillämpa den, den så kallade gyllene regeln.

Och accenter och latte då? Jo av olika skäl illustreras artikeln av en kopp ”caffè latte”. Bildtexten säger ”En latté på […]”.

Eftersom mat- och restaurangbranschen översvämmas av franska och italienska ord är det just där man hittar de mest förtjusande felaktiga tillämpningarna av accenter och apostrofer. Jag kan nu lägga latté till min lista med chokladmoussé, entrecoté, alla carté, champagné, m.fl.

Min medborgerliga plikt

Man kan förstås också se det som en förmån. Jag har vaccinerat mig mot A (H1N1), som det charmiga namnet lyder. Jag har därmed skyddat mig själv och bidragit till att minska smittspridningen. Nu är sonen och jag skyddade – hustrun återstår.

Det var med blandade känslor som jag ställde mig i kön på universitetssjukhuset. US som vi säger här. Man hade inrättat vaccinationscentralen i en av de äldsta, mest nedslitna och minst mysiga av sjukhusets byggnader. Där stod vi i kö, ett genomsnitt av stadens befolkning. Alla åldrar och typer. Som på en buss – tigande, tåliga. Det liknade en film om andra världskriget. Inte så att vi stod i kö till gaskamrarna, men kanske till någon mobilisering eller utdelning av det dagliga brödet. Endast de beväpnade vakterna saknades.

Väggarna var kala med märken efter det som en gång hängt på dem. Inga gardiner. Lite åldriga stolar utefter väggarna. En mängd anslag med samma budskap: ”Tack för att du vaccinerar dig!” Finurligt nog gick kön liksom i en labyrint genom flera rum så man hade ingen aning om hur lång den var utan man såg endast de fem som stod närmast före och efter.

Nu var den inte så lång. Effektiviteten var imponerande och jag stod knappt en halvtimme. Tack landstinget!

Inväntar biverkningarna.

Trött på glögg?

Personligen tycker jag att det är lätt att tröttna på denna ofta alldeles för sötsliskiga dryck. Bäst resultat får man enligt min åsikt om man gör en egen essens som man sedan kryddar rödvin med.

Tag ett par deciliter Brännvin special och tillsätt kryddor (helt pomeransskal, kanel, nejlikor, kardemumma och ingefära). Låt det stå och dra i ett par veckor och sila sedan ifrån kryddorna. Smaksätt en flaska rödvin med ett par teskedar essens och tillsätt lite (4 msk) råsockersocker. Värm och drick.

Ett alternativ som är godare är en varm romtoddy.

Moddla en kvarts limefrukt i ett dricksglas, tillsätt 1 msk brunt socker och 2 msk mörk rom. Fyll upp med hett vatten.

För denna förnämliga dryck gäller samma sak som för Gammel Dansk, nämligen det som står på etiketten:

”Gør godt om morgenen, efter dagens dont, under jagten, på fisketuren, eller som apéritif”.

Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Dagens hjälte!

Dagens hjälte.

Farliga sjukdomar

Nu är troligen alla medvetna om den hemska svininfluensan, men hur många känner till den ruskiga hönssnuvan eller den värsta hästdepressionen?

I A.A. Milnes värld lever figurerna uppenbarligen också farligt.

Brottsförebyggande kultur

Idag har Corren ett reportage om Michael Lundh. Lundh är en god människa. Genomgod. Dessutom säger han: ”Kulturen är ett av de främsta brottsförebyggande redskapen vi har, med bibliotek, teater och musik…”

Våra kultursalonger befolkas av personer som de flesta aldrig varit i närheten av brottslighet. De flesta är kvinnor och majoriteten är över 50 år. (Jag vägrar att använda det töntiga uttrycket 50+!)

Kulturinsatserna måste göras bland unga pojkar och män. Befria dem från ishockeyslagsmål och spela teater med dem eller sjung i kör.

Satsa pengar på kultur i skolan! Satsa pengar på kultur för pojkar!

Körsång på recept

– Jaha, du vill provsjunga till kören?
– Nej det behövs inte, jag har recept!

Så kommer det att låta i framtiden. Vi kördirigenter får omskolas från konstnärer till terapeuter.

Körsångare: "Hörru! Kalle sjunger fiss i stället för f!"
Dirigenten: "Det gör inget. Kalle har recept. Huvusaken är att han mår bra!"

Skämt åsido. Jag har inget emot att man ordinerar körsång som friskvård. Tvärtom. Det är en lysande idé. Körsång är läkande. Men det vore intressant att veta vem som ska ta hand om patienterna. Och som har kompetensen.

Jag blir alltid lite nervös när man omtolkar min konstnärliga verksamhet till ett slags jympapass.

Fast Caroline af Ugglas ställer säkert upp.

Stå på benen

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

En sån där morgon

Idag var det en sån där morgon. Jag vaknar med en lätt obehagskänsla. Något står inte rätt till. Allt är inte som det brukar vara.

I dagarna fyller min tinnitus två år. Det brukar vara den som väcker mig, eller i alla fall förefaller det vara så. De två tonerna i vänstra örat är det första ljud jag hör och upplever då jag vaknar. Vad som är orsak och verkan vet jag egentligen inte.

Den här morgonen var det inga toner. I stället lät det som om man höll på och riva huset vi bor i. Ett intensivt motorvrål från någon maskin och ett förskräckligt brakande och dundrande väckte mig. Ljudet kom från det öppna sovrumsfönstret och då jag stapplat upp och tittade ut stod en gigantisk maskin med en hög skopa och tömde sitt innehåll i en container. Fallhöjden från skopan till containern var åtskilliga meter, som om syftet med övningen var att åstadkomma så mycket ljud om möjligt. Jag var inte tillräckligt vaken för att förstå varifrån den hämtade sitt innehåll eller vad den egentligen höll på med.

Tinnitusen består. Precis som audionomer, kognitiva terapeuter och andra sagt handlar det om att lära sig att leva med den. Jag tror att jag har gjort det. Jag tänker sällan på den. Bara när jag sitter tyst vid datorn och skriver gör den sig påmind – och, som sagt, på morgonen. Jag antar att jag är lyckligt lottad som bara har två svirrande toner i örat. Det lär finnas de som har vattenfall, stenbrott och vägarbeten.

Sen i morse vet jag hur de har det.

Kulturpropositionen II

Angående kulturproppen rekommenderar jag dessa två inlägg i Sydsvenskan och Corren.

Kören som blev bra

ÖSTGÖTA KAMMARKÖR bildades för 20 år sedan. Idag kommer sångarna från bl.a. Skänninge, Vadstena, Motala, Finspång, Norrköping och Norsholm till Linköping för att repetera.

Under åren har kören gjort sig känd som en ensemble som håller hög och jämn kvalitet. Av körens idag 34 sångare är 14 professionella musiker. Som konstnärlig ledare för ÖSTGÖTA KAMMARKÖR har jag medvetet satsat på att göra bra musik bra. Det låter som ett enkelt och självklart koncept, men det är det förstås inte. Det handlar å ena sidan om att musiken i sig har ett värde som gör att den ska framföras. Ser man det krasst handlar detta alltså om att inte snegla på om det är någon som vill lyssna eller ej. Konsten har ett egenvärde och jag som konstnär och interpret har en skyldighet att ta mig an den. Det handlar också om, å andra sidan, att vi har ett arv att förvalta.

Konstmusik uppstår inte spontant utan kräver resurser, organisation och hårt arbete. Som konstnärlig ledare måste jag skapa dessa förutsättningar och ta mig an den musik som jag fått att förvalta och göra den tillgänglig för mina sångare och körens publik.

Allt detta låg bakom kammarkörens idé då vi bildade den – fast då hade ingen av oss formulerat det – och vägen har inte på något sätt varit spikrak eller lätt att gå.

Då det handlar om resurser har vi hankat oss fram. Under några år hade vi ett avtal med LINKÖPINGS KOMMUN om ett regelbundet stöd och under den perioden kunde vi göra betydligt fler produktioner än idag och ersätta sångarna åtminstone för deras resor till och från arbetet. Några arvoden till koristerna har vi däremot aldrig kunnat betala utan helt fått lita till att de bjudit på sitt engagemang, erfarenhet och professionalism. På senare år har vi i någon omfattning fått bidrag från LINKÖPINGS KOMMUN till särskilda produktioner och vi har också förmånligt kunnat samarbeta med ÖSTGÖTAMUSIKEN. Förutsättningen för körens existens idag är LINKÖPINGS UNIVERSITET. Genom att det ingår i min tjänst som director musices att vara både konstnärlig ledare och producent lyckas vi få verksamheten att gå runt genom att kombinera egna produktioner med samarbeten, framför allt med S:T LARS FÖRSAMLING och ÖSTGÖTAMUSIKEN, men också genom rena engagemang av konsertarrangörer som t.ex. ÖSTGÖTAMUSIKEN, KAMMARMUSIK I ÖSTERGÖTLAND och ÖSTERGÖTLANDS MUSIKDAGAR.

Kopplingen till akademin har gjort mig medveten om konstmusikens ställning i relation till universitetets huvuduppdrag – utbildning och forskning. Den musik vi framför och vår konstnärliga prestation måste ligga i nivå med universitetets i dessa avseenden. Kören ska – liksom universitetet, som är en motor och en aktör i regionen som förknippas med vetenskaplig och pedagogisk kvalitet – förknippas med konstnärlig kvalitet på motsvarande nivå. Vi ska också vara aktiva i det regionala musiklivet och samarbeta med regionala musiker och musikarrangörer och ställa vår kompetens och erfarenhet till förfogande för den som är intresserad.

Körmusiken i Sverige och svenska körer lever under helt andra betingelser än instrumentalmusiken. Av tradition betraktas körsång som en amatörverksamhet oavsett vilka konstnärliga kvaliteter den har och vilken utbildning dirigent och sångare har och ibland räknas den till och med som en genre, som t.ex. jazz eller folkmusik. Detta är olyckligt då Östgöta Kammarkör, liksom många andra körer i landet, arbetar på samma konstnärliga nivå och mot samma konstnärliga mål som de professionella orkestrarna och instrumentalensemblerna.

Körsång är ett kitt som binder människor samman. Därvid har den många likheter med idrott. En väsentlig skillnad är dock att det inte finns något tävlingsmoment. Det gemensamma målet är ett konstnärligt uttryck – inte en mätbar prestation som styrka, längd, höjd eller snabbhet. Varje sångare bär med sig ett konstnärskap som formas och utvecklas med andras konstnärskap i kollektivet. Det ställer stora krav på anpassning och flexibilitet, men när det lyckas kan man utan tvekan säga att ett plus ett blir mycket mer än två. I många körer med rötter i folkrörelsesverige är den gemensamma sången av socialt eller ideologiskt slag. Orsaken till att man sjunger tillsammans kan vara att stärka en gemenskap i en förening eller ett samfund, eller av rent social eller fysiologisk karaktär – för att må bra.

I en kör av Östgöta Kammarkörs modell uppstår naturligtvis det positiva fysiska och mentala välbefinnandet, men min bevekelsegrund för att bedriva verksamheten är repertoaren, det konstnärliga skapandet och det musikaliska uttrycket.

Så kom då kulturpropositionen

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.