Mars

Vi har ju vant oss vid att mars är årets tredje månad, men för bara så där en 2160 år sedan så var det årets första månad. Det är därför skottdagen ligger i februari – i slutet av året.

Mars är uppkallad efter guden Mars i den romerska mytologin. Mars var krigets gud och Roms skyddshelgon. Hans mamma hette Juno och har även hon fått en månad uppkallad efter sig.

Mars far var Jupiter (Zeus, i den grekiska mytologin.), gudarnas kung. En mysig typ som gett oss ordet ’jovialisk’.

Skottdagen

Den inskjutna dagen. Man kan förstå att det är bra att ha ordning på dygnen, månaderna och åren. Hur skulle det annars se ut? Tänk om alltihop halkade snett så att dag blev natt. Så att vinter blev vår och julafton kolliderade med 1 maj. Röd dag som röd dag.

Man kunde tänka sig andra 'skott-'. En skottmorsa? Hur glada skulle inte många småbarnsfamiljer bli om man plötsligt fick en morsa till vart sjunde år? En skott-ton kanske i den diatoniska skalan? Tonen ’i’ vore intressant att få höra någon gång – i alla fall en gång vart tredje år.

För någon vecka sedan förklarade meteorologerna att vi befinner oss i ett årstidslöst tillstånd. Det är varken höst, vinter eller vår. Av någon anledning har de inte förstått att det är den extra skottårstiden som infaller vart sjuttonde år!

Och så det som vi alla så väl skulle behöva: Några skottnätter så att man kunde få vila sin trötta lekamen lite extra då och då.

Livsåtagande?

När det här året är till ända har jag varit dirigent i samma kör i 30 år.

Med den har jag

• gjort ca 200 offentliga konserter
• gjort lika många framträdanden i slutna sällskap
• repeterat 1 000 kvällar, dvs. 2 500 timmar
• använt 300 arbetsveckor till min egen förberedelse och planering
• turnerat i ett 10-tal länder
• tillbringat 50 dygn i buss, på båt eller flyg
• framfört 500 verk från renässansen till vår tids musik
• framfört 100 verk som jag själv komponerat eller arrangerat
• provsjungit över 500 förväntansfulla sångare – och antagit ungefär hälften
• m.m.

Varför då, kan man fråga sig. Svaret är komplext och tar stort utrymme.

Det enkla svaret är förstås: Det ger så mycket tillbaka.

Telia, Telia!

Telia gör nu en bragdinsats för glesbygden och moderniserar tekniken. Nyheten innebär att man helt sonika tar bort de gamla kopparledningarna. Men tyvärr innebär det att man inte erbjuder något annat i stället. Man berövar helt enkelt hundratals människor, de flesta pensionärer, möjligheten att ha telefon.

Vad tror man? Ska de använda röksignaler när de behöver sjukvård eller hemtjänst?

Vansinne!
(Se nyhetsinslaget här.)

Om läsvanor

”När jag själv en gång står framför Sankte Per och ska göra det stora bokslutet, då vet jag inte vad han tycker om all tid jag har lagt ner på dåliga deckare.”

Det skriver Lotta Olsson i DN idag apropå bokrea och läsvanor. Hon kryddar också med ett Dag Hammarskjöldcitat:

”Hur svider ej minnet av var stund jag svindlar bort".

Mina egna läsvanor började i 10-årsåldern och under en femårsperiod slukade jag många böcker i veckan. På Lunds stadsbibliotek plöjde jag Hce-hyllorna i bokstavsordning. Hade jag fastnat för en författare läste jag allt som fanns av denna/denne. Bokhyllorna i hemmet försåg mig med alla Selma Lagerlöf, Wilhelm Moberg, Runeberg etc.

Sedan ströläste jag under många år, men hade en intensiv period i fyrtioårsåldern då jag återigen läste systematiskt – bara kvinnliga författare.

Nu går det trögare igen, men somrarna får vara läsperioder. Tyvärr har jag allt svårare att hitta något jag tycker om. Jag läser hellre en diktsamling än en roman. Hellre en biografi än en deckare. Mina krav på texten har ökat. Jag är allergisk mot dåliga snabböversättningar och mot förutsägbara (Kanske inte alltid förutsägbara i själva problemlösningen, men i persongalleriet och karaktärerna.) deckare i svensk småstadsmiljö…

Men jag skäms inte för mina "bortsvindlade stunder". Böcker får vara tidsfördriv. De får vara ett sätt att koppla bort vardagen och stressen och ett sätt att skapa ett inre rum för egna tankar. För den skull måste de inte vara bildande och utvecklande. Men det är ju bra om de är det.

Schlageryra II

Jag får inte riktigt ihop det. Är det en tävling eller är det ett jippo? Är tävlingen bara en förevändning för att få genomföra jippot?

Vid gårdagens hundpromenad upptäckte jag att det flaggades på stan med flaggor som det stod Melodifestivalen på. Utan för Frimis stod en rad silverfärgade bilar med gigantiska discokulor på taket! På Ågatan förbereddes upphängandet av en ännu mer gigantisk discokula.

Om det enbart är ett jippo så finns det flera försonande drag. Vem som helst kan vara med; en skuttande tös som inte kan sjunga, men som verkar glad och trevlig, en lärare från Växjö som sjunger gräsligt falskt får ändå framföra en sång som han gjort själv – på bosninska, tre trallande jäntor i färgglada kläder och mycket ben trallar på en glad melodi utan innehåll och en musikalartist, som till vardags sjunger på Göteborgsoperan, får demonstrera sin sångteknik i en medioker låt. Gamla rävar som Ainbusk ställs mot nybörjare. Det är ju stor variation och mycket omväxlande. Alexander Bard får uppträda som en syntspelande Shakespeare. Kul!

Men om det är en tävling? Varför tillåts då melodier som inte håller måttet att delta? Varför tillsätter man inte en professionell jury som väljer ut de bästa bidragen? Varför ska vi behöva se artister som inte ens har de mest elementära kunskaper i sång eller artisteri uppträda? Jag får inte ihop det. Och varför är alltihop så inihelvete genomrepeterat in i minsta rörelse så att det inte finns utrymme för ett uns spontanitet eller kommunikation med publiken?

Här finns ingen likhet med vare sig en riktig tävling eller en riktig konsert där deltagarnas prestationer kan avläsas hos publiken. Jämför reaktionen hos publiken då Anja Pärsson vinner (eller åker ut, för den delen) eller då Bruce Springsteen uppträder. I melodifestivalen är publiken hetsad att skrika och vifta oavsett hur falskt sångaren sjunger eller hur intetsägande musiken är.

För säkerhets skull vill jag tillägga att jag tycker om schlager, bra schlager och bra artister – helst i kombination, men melodifestivalen har mycket lite av detta.

Finis terra – jordens slut

Björn rapporterar från baren om en kommande långpromenad från St Jean-Pied-de-Port i Frankrike till Finisterra i Spanien nära Santiago di Compostela.

De är kul de där finis terra-namnen – jordens ände. Seglar man från Finisterra i Spanien rakt upp till Frankrikes västraste spets hittar man Finistère nära Brest. (Där kan man kanske få syn på Bodil Malmsten.) Och fortsätter man sen över till Englands sydvästspets hamnar man i Land's End i Cornwall.

Finis terra i Sverige är väl Smygehuk men världens ände är ändå i Trosa.

Schlageryra

Jag underskattade nog Corren. Idag drog man till med sex helsidor melodifestival. Jag inser nu att jag inte förstått någonting. Naturligtvis är detta det viktigaste som hänt i Linköping under 2000-talet. Kanske det viktigaste sedan den stora branden år 1700.

Undergången är nära?

Då och då skriver Facebook på min sida: ”No upcoming birthdays”. Det känns som en apokalyps – faktiskt lite otäckt.

Var ligger Linköping?

Det råder schlageryra i Linköping. I alla fall om man får tro lokaltidningen Corren som gör sitt bästa för att haussa upp stämningen. Idag med två helsidor. Hur ska det sen inte bli i morgon – och på lördag? För att inte tala om det stora reportaget efter!

En av de deltagande artisterna, Mickey Huskic, presenteras som ”lärare från Växjö”. Tjugosex år gammal är han och arbetar med barn med säskilda behov. Men av artikeln framgår också att han inte har en susning om var Linköping ligger. Det är inget ovanligt tyvärr. Sveriges femte stad har ännu inte lyckats göra sig särskilt bemärkt. Trots universitetet, regementena, biskoparna, landshövdingarna, Saab, Cloetta, LHC och Winnerbäck.

Vad beror det på? Norrköping tar ingen fel på. Lillebror på andra sidan kanalen har en betydligt tydligare position i den gemene svenskens medvetande. Många kan inte ens stava till Linköping – än mindre uttala det. Det blir både Lind- och Liiin…

Häromdagen proklamerades fred mellan de två städerna i och med att de stora lokaltidningarna Östgöta Correspondenten i Linköping och Norrköpings tidningar beslutat sig för att förhandla om ett samgående. Det kan inte bli annat bra. Då kanske vi äntligen kan få en sjudagarstidning och östgötarna kan få lite vidare vyer över Göta kanal – denna järnridå över den östgötska myllan.

En liknande sammanslagning skedde när Helsingborgs dagblad, Landskronaposten och Nordvästra Skånes tidningar fusionerade 2001 och bildade den nya koncernen Helsingborgs dagblad. Det blev ett oerhört lyft och en synnerligen läsvärd tidning, mycket tack vare chefredaktören Lasse Johansson som tidigare var redaktionschef på Corren. Köp tillbaka honom!

Ostrikets första dam

För många år sedan var jag på ett internationellt symposium i Rotterdam. På hemvägen shoppade jag pliktskyldigt lite på måfå på flygplatsen i Amsterdam. Ost förstås.

Några dagar efter hemkomsten tittade några vänner förbi och vi öppnade en flaska vin på balkongen.

– Ska vi inte smaka på den där osten du hade med dig, föreslog hustrun. Osten packades upp och styckades och fördelades. Plötsligt blev det dödstyst. Kompakt.

– Det var jävlarihavet den godaste ost jag ätit, stönade någon. Vi stirrade på varandra i saligt samförstånd.

Jag grävde i slaskhinken efter förpackningen som härbärgerat osten och lyckades återställa delar av den i läsbart skick. Dagen efter skickade jag e-post till firman som tillverkat osten och frågade var i Sverige den gick att köpa. Inom kort kom svaret: Ingenstans.

Detta svar gjorde mig förtvivlad och jag mejlade tillbaka och frågade om de bedrev osthandel per postorder. Självklart, var det rappa svaret. Sagt och gjort. Under ett års tid förde vi över pengar till ett holländskt bankkonto och fick i utbyte regelbundna leveranser. Dock insåg vi snart att det inte skulle hålla i längden. Det hål som uppstått i hushållsbudgeten var gigantiskt! Vida större än en normalstor holländsk ost.

Norins osthandel i Linköping drevs vid denna tid av de förträffliga bröderna Norin – två gentlemän, med stort yrkeskunnande som med blyertspenna summerade det inhandlade på omslagspappret. Och inte accepterade kontokort. (Med detta kan jag tänkas antyda att de inte var påfallande entusiastiskt inställda till förändringar.)

Detta till trots påbörjade vi vår kampanj.

– Vi har råkat äta den jävlarihavet godaste ost som finns. Ni skulle inte kunna tänka er att ta in den? Det är en lagrad Gouda. (Vi som är snobbar uttalar det förstås på samma sätt som staden den kommer från: ”xauda” eller ”schauda”, med ach-laut.)

– Men blir den inte dyr? Är det inte mycket kanter? Går det inte bort mycket? var de öschötska svaren. Vi gav oss inte. Vi hetsade våra vänner att gå in och fråga efter den. I ostkön en dag mötte jag biskop Martin (Lind). Det visade sig att han också börjat tjata på bröderna Norin. Nu spred sig ryktet snabbt. Den fanns att köpa på Bengtssons ost i Lund! Till och med plastförpackad i Ängelholm! Och hos Jackson i Hötorgshallen! Tjänsteresorna till Stockholm förlängdes med en timme för att jag skulle hinna ner i hallen. Postorderbeställningarna till Holland upphörde.

Plötsligt en dag pensionerade sig bröderna Norin och barnen Lena och Mats tog över butiken. Och så en dag, då vårsolen tittade fram, kunde man i fönstret till den lilla butiken se en stor röd ost brösta sig i ensamt majestät. På osten stod de magiska orden ”Prima Donna”. ”Nyhet” stod det också. Det stod inte att det var jävlarihavet den godaste osten, men det stod att det var en goudaost.

Så kom ostrikets första dam till Linköping. Och Norins tar sedan länge kontokort.

Dagens modeord: KRÄNKT!

Studenter vid lärarhögskolan i Stockholm utnyttjar ”lagen om likabehandling av studenter” för att anmäla de lärare som påtalar deras bristande studieresultat eller underkänner dem. Studenterna känner sig kränkta! Det är en osannolikt absurd situation som i flera artiklar refereras i DN. Läs dem!

Läkartidningen skriver om psykiatern Åsa Kadowaki som bildat nätverket Läkare med gränser. Hon menar i en artikel i Corren att vi blivit så kränkningsöverkänsliga att det resulterat i ett kritikförbud. Vi har blivit bortskämda av det goda samhället och klarar inte längre av motgångar.

Poliser mot skolkande barn

Hr skolminister Björklund har föreslagit att polisen ska få hämta skolkande barn till skolan. Man undrar vad han tänkt sig sen; poliser i klassrummet som håller dem kvar? Poliser som stoppar i dem nödvändiga kunskaper?

Vore det inte bättre att göra en skola som barnen vill gå till? Där de möter lärare som är välutbildade och har en rimlig arbetsbörda och bra lön? Där de möts med respekt och synliggörs.

Poliser är nog bra – mot brottslingar – inte mot vilsna ungdomar som föräldrar och samhälle svikit.

Se upp för dårarna!

Min kommun – staden Linköping, där jag bor – har fått dårpippi. Pippi på banaliteter. Inte nog med att det från första advent till trettondagen hänger ljusgirlanger och stjärnor över gatorna. Nu har man hängt upp stora lysande röda hjärtan!

Till påsken ställer man sen ut underliga påskris och några kärringar (påsk- alltså, inte riktiga) i rondellerna.

Jag vet inte om det är något slags gatukontor eller vad det kan heta nuförtiden, som får härja fritt. Någon estet har i alla fall inte varit inblandad.

Trams är vad det är! Lägg resurserna på konst istället.

Om kulturpolitik. Svar till den onda liberalen Sophia.

Jag tycker inte du är ondskefull och jag håller med dig om att frågan är komplicerad.

När jag talar om kultur, menar jag den kultur som i staten hanteras av kulturministern och i kommunen av kultur- och fritidsnämnden, dvs ungefär det snäva området konst, musik, teater, film och litteratur. Ungefär!

Att det är vårt gemensamma ansvar beror till stor del på tradition och den positiva inverkan kulturutbudet har på samhället och dess medborgare. Samhället har byggt upp ett stort antal institutioner som på olika sätt har att förvalta ett kulturarv. Detta arv blir förstås med tiden bara större och större och därmed krävs också större resurser – inte mindre. Det är möjligt att det kan finnas andra ekonomiska lösningar, men då måste de presenteras innan man börjar rasera verksamheten – inte efter.

Självklart finns inga belägg för att offentligt finansierad kultur håller högre kvalitet, men i relation till utbudet anser jag – högst subjektivt – att det är så.

Det är självklart så att den som utnyttjar kulturen också ska betala för det, men det är tyvärr så att om de besökande skulle betala hela kostnaden så skulle publikunderlaget minska så katastrofalt att det inte längre gick att producera något.

Alla offentliga kulturevenemang stöds antingen av någon form av statlig eller regional institution eller av ideella insatser.

Ett exempel: Jag producerade nyligen en konsert med Bachs mässa i h-moll. Entrépriset var 100 kr. Antalet betalande åhörare var 350. Om alla kostnader skulle bekostas av åhörarna skulle biljettpriset ligga på över 1 000 kr, dvs produktionskostnaden var ca 400 000. På grund av offentliga medel från staten, kyrkan och kommunen och en avsevärd mängd ideella insatser (bl.a. av professionella musiker) gick konserten att producera för ungefär 1/10 av priset. Om biljettpriset varit 1 000 kr skulle det inte komma någon publik alls och därmed skulle verket inte kunna framföras.

Frågan är alltså inte om det offentliga ska betala eller hur stor del, utan om vi anser att vi har skyldighet att förvalta ett kulturarv och vilken inverkan det har på människorna och samhället om vi inte gör det.

Kulturpolitik

Apropå kulturintresserade kommunpolitiker. Både Östgötamusiken och Östgötateatern får minskade anslag. Nyliberalismens idéer om marknaden slår skoningslöst mot kulturen. Att kulturen ska bära sina egna kostnader är och förblir en befängd tanke!

Kulturen är vårt gemensamma ansvar – inte marknadens!

Vilken djävla vinter!

Jag tycker egentligen inte om vintern. Alla kläder som ska på, pulsandet i snön, den usla snöröjningen, alla pölar som uppstår på hallgolvet. Jag skulle klara mig fint med en evig vår.

Men den här vintern, som inte är någon vinter. Vaknade idag till ett tungt droppande på fönsterblecket. Det kunde varit snön på taket som sakta tinades av den gryende morgonsolen, men icke - ett eländigt höstregn som föll tungt från en molntäckt varggrå morgonhimmel.
Nu får det vara nog! Antalet soltimmar de senaste två månaderna har varit färre än antalet kulturintresserade kommunpolitiker.

Ge mig åtminstone några vinterdagar.

Ett gnistrande snötäcke, fem minusgrader och sol!

Snälla!

Februari

Romarna ansåg att året började med vårdagjämningen. Mars, guden Mars månad, var årets första. Därmed var alltså februari årets sista månad. Det är därför den är stympad och det är därför skottdagen ligger där. Februari har fått sitt namn efter guden Februus i den etruskiska mytologin. Februus hade med rening att göra och det är sannolikt samma ord som svenskans feber, latinets febris med samma betydelse.

Skottår

Jag har alltid varit fascinerad av skottår. Det där med att februari blev lite längre och att man förr sköt in en dag i februari. Det är därför det heter skottår – för att man skjuter in. Men förr var ju skottdagen den 24 februari och då ruckades namnsdagarna på något underligt vis. Det är skumt.

Sedan år 2000 är skottdagen den 29 februari. Alla år som är delbara med 4 är skottår – utom de sekelskiften som inte är delbara med 400! Nästa sekelskifte som är skottår är alltså år 2400. Undrar om den här servern fortfarande är igång då?

Och en sak till: Får man högre lön när det är skottår? Jag menar vi jobbar ju en dag extra.