Corren vs. HD

Nu har jag åter tillbringat min semester med Nordvästra Skånes Tidningar (NST) eller som den också heter numera – HD, efter en sammanslagning med Helsingborgs Dagblad och Landskronaposten. Dessutom har jag läst DN dagligen.

Det är inte svårt att konstatera att min vardagliga tidning Corren – Östgöta Correspondenten – står sig slätt i alla jämförelser med HD. Till yttermera visso är det den gamle redaktionschefen på Corren, Lasse Johansson, som är chefredaktör för HD.

HD kommer ut sju dagar i veckan. Varje dag – även på sommaren – med flera bilagor, bland annat en daglig kulturbilaga (sic!).

HD är liksom Corren påfallande lokal, men i lagom grad och har, vad det gäller kulturbevakningen, full koll också på riksnyheterna. HD:s texter håller en jämnare kvalitet än Correns och ledar- och debattsidor är väl så intressanta. Insändarsidorna tar ganska stor plats i HD (kanske är det ett sommarfenomen), men å andra sidan är merparten av insändarna underskrivna med namn och de anonyma verkar vara undantag.

HD har en upplaga (2008) på drygt 76 000 exemplar och är således större än Corren med sina dryga 56 000. Å andra sidan har Corren nu slagit sig samman med Norrköpings Tidningar (NT) som har en upplaga på 45 000 ex. Det gör Corren/NT till en avsevärt större tidning än HD och man till och med nafsar Sydsvenskan i hälarna.

Men om Corren över huvud taget ska ha en chans att behålla sina prenumeranter vill det till att man skärper sig rejält. Nu vill vi se en liknande satsning som HD: sjudagarstidning och en daglig kultur/nöjes-bilaga!

Och det är bråttom!

Med mina genusglasögon II

Jag skrev här om hur Corren gjorde frågan om ansvaret för våra barn till en kvinnofråga. I DN skriver nu Marcus Ridung om hur

”Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet"

Jag trodde inte att det var så illa – även om jag haft mina misstankar. Frågan är om det är männen eller kvinnorna det är fel på? Varför inser inte männen att de har ett ansvar att engagera sig? Varför släpper inte mammorna ifrån sig ansvar. Litar det inte på oss? Kanske har vi inte gjort oss förtjänta av tillit och ansvar?

IP-telefoni och jag

"Bredbandstelefoni är inte en tjänst för humanister och speciellt inte äldre humanister", meddelar en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Problemet med IP-telefoni är inte vare sig äldre personer eller humanister, snarare tvärtom. Jag betraktar mig både som äldre (dock med åtskilliga år kvar till 85) och humanist. Jag är tämligen kompetent datoranvändare inom en mängd områden – och telefon kan jag använda mer eller mindre sedan födseln. Däremot är jag oerhört skeptisk till de tekniker och ingenjörer som utvecklar och servar mina verktyg. Jag har haft IP-telefoni i tre år, levererad av Comhem, och jag kan inte påstå att jag någonsin varit imponerad av vare sig tekniken, funktionen eller servicen.

Det är hög tid att tekniknissarna, ja det är nästan alltid nissar, tar och går en kurs i användarvänlighet, både när det gäller själva tekniken och bemötandet av kunderna.

Alternativt lämnar över till tjejerna…

Sjuk svenska

En liten språklig betraktelse så här i sommarregnet.

Den här nyheten presenterade DN på min Googlestartsida i morse:

Språknörd som jag är trodde jag förstås att det handlade om den nya lagen om svenska språket som trädde i kraft den 1 juli. Jag klickade och såg detta:


I Tel Aviv? Nu förstod jag att det var något lurt och mina ögon fokuserade på hela rubriken:


Ordet ”svenska” kan betyda både ’svenska språket’ och ’svensk kvinna’. Så är det inte på engelska, franska eller tyska. Där uppstår aldrig dessa tvetydigheter.

Konstnären som terapeut

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.

Det är synd om barnen!

Min son har inget sommarjobb...