KLARNA vs. världen

Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att förstå vad de håller på med. De ska helt enkelt ta över världen. Ja alltså inte hela världen så, utan all fakturahantering i världen. Ni har säkert redan sett de oroande tecknen. Det står inte längre Fantomen eller Bonniers på prenumerationsfakturan. Det står KLARNA.

När du köper nåt på nätet från en obskyr elhandel i Vetlanda eller Årjäng så kommer det en faktura från KLARNA. 

Affärsidén är enkel. Fakturan kommer som ett mejl och du har inte som förr 30 dagar på dig utan betydligt kortare tid, 14 dagar, att betala. Om du blir försenad kommer det omedelbart en påminnelse med 60 spänn extra som ska betalas. Det är kanske inte så märkvärdigt, förseningsavgifter har det alltid funnits, men å andra sidan har det varit 30 dagars betalningsfrist så att man lugnt har kunnat lägga alla fakturor i en hög och betala dem samtidigt en gång per månad. Icke så nu!

Nu har KLARNA förfinat konceptet. 

Häromdagen beställde jag tvål… När jag kom till Slutför köp så stod det:
 

"Klicka på Slutför köp för att genomföra din beställning. Faktura 14 dagar (0 kr) är förvalt. Du kan självklart byta i nästa steg."

Klickar. Då kommer det: 

"Tack för ditt köp!"

Här gäller det att vara alert och läsa ordentligt! Längre ner står det: "Vill du ändra betalningssätt?" och ännu en gång ”Faktura 14 dagar (0 kr)” etc. Klickar där. 

Då kommer rubriken "Ditt köp är klart. Ändra betalningssätt (valfritt)"! Men överst är det förbockat:

"Faktura Betala inom 14 dagar (0 kr i avgift). Få hem din order först och betala sedan i lugn och ro.”

Just så – Betala sedan i lugn och ro!

Är jag riktigt uppmärksam så upptäcker jag nu också att jag har lämnat den ursprungliga webbplatsen och plötsligt befinner mig i KLARNAS domän. Här kan jag nu äntligen, efter att ett antal gånger blivit föreslagen att betala mot faktura, välja kortbetalning.

Det är det här som är det nya. När vi började handla på nätet så var den stora fördelen att slippa fakturor. Att kunna skippa några moment. Att sitta hemma just ”i lugn och ro” och genomföra hela köpet, betala med sitt kort och invänta varorna. Nu återgår man till ett, förvisso moderniserat, men ändå ålderdomligt system med fakturor!

Varför då, frågar man sig? Det finns bara ett svar. För att tjäna pengar på att vi inte betalar i tid! Jag vet inte hur KLARNA lyckats övertyga den ena webbhandeln efter den andra att köpa deras system, men de har utan tvekan lyckats. Genom att förändra ursprungsidén med internethandel, dvs. kortbetakning, använder man uttröttningsmetoder och lägger till ett antal klick för att vi ska tro att ”Faktura (0 kr i avgift)” är det normala och att vi sedan ska ägna ytterligare tid vid datorn för att ”betala i lugn och ro”!

Klarnas slogan är "Simplifying buying" Herregud! Tror de att vi är idioter?

Hägring 38

Vilken fantastisk bok! Vilket underbart språk! Vilken enastående uppläsning!
I går lyssnade jag färdigt på radioföljetongen Hägring 38 av Kjell Westö. Jag är helt tagen och uppfylld av denna bok.
Jag har sporadiskt lyssnat på Radioföljetongen i P1 de senaste åren, men den här gången fastnade jag direkt och det var utan tvekan uppläsaren Stina Ekblads förtjänst.
Lyssna på den! Läs den! Du kommer inte att vara densamma som du var när du började.
Ladda ner alla avsnitten här.

Mina stekpannor och jag II – den spännande fortsättningen

Nåja, spännande och spännande. Kanske den minnesgoda läsaren kommer ihåg mitt inlägg "Mina stekpannor och jag" här för snart tre år sedan. Jag trodde då att jag hittat en pålitlig kamrat och assistent i köket, men den vänskapen varade bara i ungefär ett år. Sen åkte Anders Petter in, längst in, i skåpet och jag återgick till enbart gjutjärnspannorna.

Men skam den som ger sig. Nu läste jag för några veckor sedan om franska stekpannor i kolstål och önskade mig en sådan i present. I reklamen står det: 

"Ju mer pannan används, desto bättre prestanda får den; ju mörkare den blir, desto bättre blir de naturliga nonstick-egenskaperna." 

Hör ni? Hör ni de ljuvliga orden: den blir bättre med åren! Alla, ja alla belagda pannor blir per definition sämre ju mer man använder dem! Men denna har ingen beläggning och den blir bara bättre med åren!

Låter jag entusiastisk? Jag är det. Jag fick en fransk stekpanna i kolstål av märket "de Buyer"! Den ser inte mycket ut för världen, men jag har nu använt den ett antal gånger och den förefaller hålla vad den lovar, men kommer alltså att bli bättre och bättre dag för dag.

Men jag är ju luttrad så jag kanske återkommer i ämnet nån gång 2017.

Bevara Systemet!

Många vill avskaffa Systembolaget och ändra alkohollagstiftningen så att det ska vara möjligt att handla alkohol i vilken butik som helst. Det låter förstås sympatiskt. Vi är många som vid utlandsresor uppskattat att då vi handlar mat också kunna köpa en flaska vin till.

Mitt systembolag i Linköping har 489 olika sorters rödvin, 330 sorters vitt vin, 296 olika öl och 127 sorters whisky, för att ge några exempel. Dessutom kan jag välja mellan 141 sorter ekologiska produkter och 53 alkoholfria. Därtill kommer att det finns ett "beställningssortiment" med ytterligare ett stort antal varor.

Med hjälp av en app i min telefon kan jag kontrollera att det jag vill ha finns i lager och vilken hylla det står på. Skulle jag vilja ha något av de 1349 rödviner som finns i Systembolagets sortiment, men inte i min butik, kan jag beställa det och hämta inom några dagar i butiken. Skulle jag sukta efter Champagne finns det 158 sorter att välja mellan.

Om det skulle vara något fel på vinet, eller bli några flaskor över, är det bara att gå och lämna tillbaka. Inget tjafs. På Systembolagets webbplats kan jag få tips om mat och vin, det finns kundtjänst på telefon där jag kan få tips och butikernas öppettider skiljer sig inte nämnvärt från övrig handel.

Som ni förstår av ovanstående är jag mycket förtjust i Systembolaget. Jag är inte anhängare av monopolet i sig, utan av hur Systembolaget lyckats hålla ett av världens största sortiment, hög kvalitet och kundvänlig tillgänglighet.

Jag vet inte vilka konsekvenser en lagändring som syftar till fri försäljning i livsmedelsbutiker skulle få, men jag är övertygad om att ingen ICA-handlare skulle kunna konkurrera med den samlade kunskap och erfarenhet som Systembolaget besitter. Resultatet skulle med all sannolikhet bli sämre och billigare viner i livsmedelsaffärer och dyrare viner och avsevärt mindre sortiment i några få specialbutiker i landet. 

Ps. I ärlighetens namn vill jag påpeka att det antal sorter som redovisas i inlägget också innefattar, i förekommande fall, olika storlekar på förpackningar, varför de korrekta antalet är något mindre.

Mitt samvete i Vasastan

"Heihei – tacksåmicke", säger han då jag går förbi.

Trots att jag inte mött hans blick hälsar han på detta sätt med sin lite gnälliga, lätt nasala röst, varje gång någon går förbi. Jag tittar bort, liksom alla andra som passerar, och jag skäms för det.

Jag har aldrig några kontanter på mig. Det är min enda, cyniska ursäkt.

Han sitter utanför den lilla ICA-butiken varje dag i 10–14 timmar. Jag vet inte var han sover, om han äter något, och jag vet förstås inte vad han tänker. Vad tänker han om mig? Vad tänker han om alla oss som tittar bort? Vad tänker han om oss som fått förmånen att leva i ett fredligt välmående hörn av världen? Vad tänker han om orättvisorna som ständigt plågar våra samveten? Kanske har han annat att tänka på. Den som lever i förtryck, armod och svält har nog annat att fundera över än orättvisorna i världen. En familj långt borta som väntar på att han ska komma hem med pengar så att de kan köpa mat och kläder, eller muta en läkare. Vad vet jag, jag har ju inte talat med honom. Jag skulle vilja tala med honom, men ursäktar mig med att vi säkert inte har något gemensamt språk.

Men jag har ju råd. Varför tar jag inte ut en hundring när jag betalar på ICA och ger honom när jag går ut? Det skulle knappast påverka min ekonomi, men med stor sannolikhet hans – men det finns kanske bättre sätt, ursäktar jag mig igen. Kanske Hjärta till hjärta, Röda korset, Rädda barnen? Nån som bättre kan disponera min generösa gåva än han kan.

Jag rannsakar mina motiv. Ska jag ge honom pengar för att freda mitt samvete, för att kunna möta hans blick, för att ge hans "tacksåmicke" ett innehåll? Ska jag ge honom pengar för att jag verkligen önskar hans familj ett bättre liv? Ska jag ge honom pengar för att jag verkligen vill att orättvisorna i världen ska utjämnas? Ska jag ge honom pengar för att jag innerst inne önskar att han och hans landsmän fortast möjligt ska försvinna från gatorna så att vi kan återgå till ett liv där vi utan att plågas av våra samveten kan fortsätta att blunda för hur världen ser ut?

Jag börjar med att gå ner till ICA...

Sommarvikarierna prövar deras vingar

Nu är vi inne i den fjärdedel av året då våra dagstidningar drabbas av 25 %-syndromet. Under tre månader av året (25 %) är det flera olika faktorer som påverkas.

Tidningens volym har minskat med en fjärdedel. Det är väl egentligen bara sporten som ännu behåller sin stadiga tjocklek i tidningen. Mycket på grund av fotbolls-VM får man förmoda.

Både medelåldern och personalstyrkan på redaktionen har minskat med ca 25 %. Sommarvikarierna har dragit in och då händer det saker. Förekomsten av ordet dem ökar med 25 % eftersom alla ord som uttalas dom ersätts med dem. De besvärliga orden sin, sitt och sina minskar drastiskt till förmån för de mera till synes självklara hans, hennes och deras.

Fasta uttryck förvanskas och blandas ihop. Idag i min lokaltidning fick en patient ”kvarstå för observation” i stället för att ”stanna kvar”. Obekanta ord eller uttryck kontrolleras inte mot ordlista eller rättstavningsprogram så idag beskrevs hur några ”härsade hö” (hässjade).

 
I bokhyllan på vår toalett står pseudonymen Purres (Albert Holmkvist) ”Stilblommor och grodor – fynd på språkets gröna ängar”, en ständig källa till glädje för den språkintresserade. Den är utgiven 1939 och ett tryggt bevis på att det inte i något avseende var bättre förr.

Midsommar med dragen gris

Nej, det är ingen av lekarna kring majstången, utan en maträtt.

Sedan vi flyttade från landet för snart 10 år sedan har det inte känts så angeläget med traditionell midsommarmat. Ni vet, sill och nubbe och hela köret. Därför införde vi för ett antal år sedan grekisk midsommar tillsammans med vännerna Lasse och Lotta. Det innebär ouzo följd av souvlaki, tzatziki, sallad med tomat och feta, samt avsevärda mängder retsina. Till umgänget hör också en fånig tipspromenad konstruerad av undertecknad och/eller ett parti pétanque (boule).

I år var det inte bara regnrisk utan också svinkallt så vi skippade grillspetten och jag bestämde mig för att göra draget fläsk (pulled pork) på fläskkarrén jag köpt. Skummade ett 50-tal recept på nätet och fastnade för detta, vilket visade sig vara ett lyckokast. Resultatet var utsökt! I receptet ingår 2 dl ketchup, en produkt som inte funnits i vårt hem de senaste 20 åren, så den ersattes med en blandning av Heintz chilisås, Santa Marias sweet chilisås och tomatpuré från Ardita. Farinsockret byttes mot Saltås råsocker, men i övrigt följde jag nog receptet. Det sönderslitna fläsket blev mycket uppskattat. Dessutom visade det sig att det passade utmärkt med tzatziki och retsina (Cambas, nr 82524) till!

Lundgrens fänkålspytt

Ibland händer det att experimenten vid spisen blir särdeles lyckade och att hustrun utbrister ”Det här var fanimej det godaste jag ätit” (Jo, hon sa faktiskt så idag!), så här kommer receptet:

1 stort fänkålshuvud

1 rödlök

2–5 vitlöksklyftor

½ gul paprika

3 hg skogschampignoner (eller vanliga)

½ hg Pata negra eller annan smakrik lufttorkad skinka

smör

salt

svartpeppar

chiliflakes

Putsa och skär fänkålen i mindre bitar, 1–2 cm. Hacka rödlöken och vitlöksklyftorna. Lägg alltihop i en traktörpanna och stek långsamt i smör på svag värme i 20–30 minuter tills fänkålen är lagom mjuk. Krydda med salt. Dela under tiden champignonerna i lika stora bitar och stek dem i smör på hög värme. Krydda med svartpeppar. Ställ åt sidan då det är klart. Skär paprikan i små bitar och hacka skinkan, likaledes i små bitar. Lägg i paprikan i fänkålen när slutet närmar sig. Värm svampen och skinkan tillsammans och blanda väl. Blanda till sist fänkålen med svampen och skinkan. Smaka av med chilin, salt och peppar. 

Servera med en tjock god fläskkotlett eller nåt annat du tror passar till.

Gaudeamus igitur

Speech at the opening ceremony at NSSS 2014 in Tartu, Estonia

Kallid laulusõbrad!  –  Dear fellow singers!

In these days, when the rights of independent nations to stay independent are obviously questioned and threatened by obscure dark forces, it is important to remind us all of the days in the late 1980s when choral singing in Estonia came to play an important key role in this country’s liberation from an unwanted intruder. History has come to name this “The Singing Revolution” and it led to the restoration of the independence of Estonia, Latvia and Lithuania.

I had the privilege to visit the Tehnikaülikooli Akadeemiline Meeskoor in Tallinn in 1990 and I can still remember the energy and the force linked to the coming liberation that I perceived in the choir and in the individual singers.

Choral singing is powerful.

And choral singing is creates peace.

When choral singing started at the universities in Sweden, Norway, Denmark and Finland in the very beginning of the 19th century, one of the main purposes of the singing was to unite the people in the Scandinavian area and to make peace between the brothers and sisters in the neighbouring countries.

One of my friends and colleagues, Bosse Johansson, conductor of the world famous “Adolf Fredrik’s girls choir”, once said: “children that sing together in choirs  don’t start wars”, and I guess we can all continue the sentence: “University students don’t either”!

I am extremely happy and proud of being a part of the NSSS movement. When we started the first NSSS in Linköping in 1987, 27 years ago, we did not have the slightest idea of what this was to become in the future. We had not planned for a continuation and we had not expected it. But the singers wanted otherwise and now we can see and feel the result. We have gathered every third year, this year for the 9th time, and for the second time in Estonia.

I am convinced that we are only in the beginning of the NSSS tradition.

I am convinced that we will continue to meet for many years and decades to come.

I am convinced that NSSS is an important event with the lofty goal of bringing people from the Baltic and Nordic universities together in joyful and peaceful singing.

I wish you all some really great days and let us all rejoice – or as we say in Latin – GAUDEAMUS IGITUR !

Hans Lundgren

Nyårsmeny 2013

Traditionsenligt kommer här den senaste nyårsmenyn.

Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Bengt Göransson (81) åter till heders!

Correns förslag idag till en koalitionsregering  är sannerligen en intressant tanke. Jag tror att svenska väljare i grunden är rejält trötta på den blockpolitik vi haft sedan urminnes tider. Det vore välgörande att låta väljarna verkligen rösta ideologiskt och inte taktiskt och det vore säkert oerhört nyttigt för socialdemokrater och moderater att regera ihop. Betänk att man då representerar två tredjedelar av Sveriges befolkning!

Correns osignerade artikel innehåller många bra förslag, men som vanligt, då det gäller kulturen räcker varken kunskapen eller fantasin till. Jonas Hassen Khemiri är förvisso en lysande författare och en god debattör. Men det räcker knappast. Och uppdraget är inte heller att höja kulturens status eller att stimulera unga till läsning. 

Kulturministern ska inte vara en utövande konstnär utan en visionär person med bred erfarenhet av olika slags kultur(er) och folkbildning. Man kan inte ha en representant för det ena eller andra skrået som minister, det är dömt att misslyckas. Kultur handlar inte heller om status och pengar eller läskunnighet. Kultur handlar om insikten att det är kulturen som ger oss de tankar som gör oss till människor. Människor som förmår att fatta kloka beslut och förmår att förändra välden till allas bästa. 

Den enda kulturminister genom åren som jag kan komma på som förstått detta är Bengt Göransson.

Klart vi spelar gratis – eller?

Idrottsklubbar i högre serier omsätter miljoner. De betalar löner till sina spelare och de tar in pengar från publik och sponsorer. Jag tror inte att ett damlag i allsvenskan har det särskilt fett, men varför i hela friden får de för sig att kulturlivet skulle ha det bättre ställt? Varför skulle vi med våra betydligt knappare resurser betala för att locka publik till en av deras matcher?

Tyvärr är det ofta så här.

Det kommer erbjudanden från restauranger, klubbar och arrangörer som erbjuder oss att spela eller sjunga gratis. För att inte tala om TV4 som kan ringa och be om lite körsång med två dagars varsel och erbjuda 0 kronor i gage. För att vi ska få marknadsföra oss. Och för att de ska få gratis underhållning.

Nedanstående är ett autentiskt exempel på en mejlväxling mellan mig och Linköpings allsvenska damfotbollslag. (Stavning, bruk av versaler och gemener samt meningsbyggnad är också autentisk.)

LFC:

Hej,

Jag jobbar som eventkoordinator kring matcherna och arrangemangen kring matcherna hos Linköpings Fotboll Club här i Linköping, där vi har ett fotbollslag i damallsvenskan. 

varför jag kontaktar dig är för att vi är intresserade över att göra något utöver det vanliga inför en hemmamatch nu i höst, då vi vill marknadsföra matchen lite extra. Jag har en liten ide om hur detta skulle kunna gå till om ni skulle vara intresserade av att spela inför och i halvtid på en match. Ni skulle också själva kunna marknadsföra någon konsert eller liknande som ni har framöver i form av tex. flygblad eller på något annat sätt.

Är öppen för vidare diskussion och förslag för detta och skulle väldigt gärna vilja att detta skulle kunna genomföras på något sätt.
Tack på förhand. 

Jag: 

Hej XX!
För att vara säker på vad du menar (eftersom vi arbetar med flera ensembler) vill jag veta om det är Linköpings Akademiska Orkester, eller den akademiska damkören Linnea du menar?

Är det en speciell hemmamatch du avser, så att det redan finns ett datum, eller är det någon av era hemmamatcher i största allmänhet?

Av dina formuleringar drar jag slutsatsen att du tänkt att vi ska framträda gratis, mot att vi får marknadsföra vår egen verksamhet. Är det rätt uppfattat?
Med vänliga hälsningar,
Hans Lundgren 

LFC:  
Hej,

Jag menar Linköpings Akademiska Orkester. Jag hade tänkt något i form av en marsch från stora torget genom stan och vidare bort till folkungavallen. Där man med plakat och musik skapar uppmärksamhet kring orkestern och på så sätt försöka att locka publik till matchen.

Jag har inte tänkt ut något speciellt datum vi vill ha er i såfall, utan det finns alternativa datum där ni kan planeras in i ett av dom när det passar er bäst.

Ja, du har uppfattat det rätt. Ni kan givetvis få göra något annat också. Men ingen ersättning i form av pengar kan tyvärr ges. 

Jag: 
Hej igen!
OK.
Linköpings Akademiska Orkester är en symfoniorkester. Den kan inte marschera. Den kan inte spela utomhus annat än om det finns en scen med tak och det är varmt väder. Den spelar inte gratis. 

(Men vi kan kanske byta – ni spelar för oss och vi spelar för er ;)

Det går alltså inte, jag beklagar.

Vänliga hälsningar,

Hans L

Därmed avstannade konversationen.

Om medmänsklighet...

Jag stod i kassakön på ICA-affären på Vasavägen. Framför mig stod en gammal man dubbelvikt över sin rullator. När det var hans tur nådde han inte ner till sin varukorg utan jag hjälpte honom att lägga upp varorna på bandet. Snabbt läste kassörskan av priset på ett drygt tiotal varor och meddelade resultat

– 210,50.

– Va!, sa manen medan han, utan rullator, med mycket besvär hasade fram till kassan.

– 210,50 upprepade kassörskan.

– Va! svarade mannen.

Den ganska unga kassörskan hade lite svårt att höja rösten tillräckligt, men vid det tredje försöket hörde mannen vad hon sa.

– Jag har bara 116 kr, sa han

– Då får vi ta bort lite, sa kassörskan.

– Va!, svarade farbrodern.

Innan de åter fått kontakt med varandra hade kön växt bakom mig och det stod säkert ett 10-tal personer bakom mig i kö. Då hörde jag mig själv säga:

– Jag betalar det som fattas.

Nu började den gamle plocka upp sina pengar. Det visade sig att det var mest enkronor och det tog kassörskan avsevärd tid att räkna ihop och att förmå kassamaskinen att ta emot en delbetalning.

Under tiden hade jag flyttat farbroderns rullator och han satte sig nu på den och betraktade sina varor. Över axlarna bar han en ryggsäck och jag frågade honom om jag skulle hjälpa honom med att få ner varorna i ryggsäcken. Han mumlade något som jag uppfattade som ett ja. Jag krängde av honom ryggsäcken medan jag samtidigt försökt göra alla moment med mitt kontokort och ICA-kort i kassamaskinen. När jag fyllt ryggsäcken och fått på den på den krumma ryggen öppnade jag dörren för att hjälpa den gamle ut och se till att han inte störtade nerför trappan utan hamnade på rampen ner från affären. Samtidigt brottades jag med de två olika korten och koderna som kassan behövde och försökte få ner mina egna varor i en plastkasse.

Kön bakom mig stod tålmodigt tyst, utan att yttra ett ord.

Kassörskan sa:

– Tack för hjälpen.

På vägen hem funderade jag över hur mitt liv kommer att se ut när jag är i mannens ålder. Det är inte alltför avlägset.

Vad är ett medelsnitt?

Medelsnitt är ett kul ord, men det tillför knappast språket något. SvD borde skärpa sig.

Monica Zetterlund

Edda

Monica

Det är lite lurigt med förväntningar. Nu kommer snart filmen om Monica Zetterlund. Jag läser en intervju med huvudrollsinnehavaren Edda Magnason. Där nämner hon sina favoriter ur Monica Zetterlunds repertoar och visst, trots att hon väl är sådär en 35 år yngre än jag, sammanfaller de med mina. Det är inte så konstigt, Monicas inspelningar är sedan länge klassiska och vi är förstås inte ensamma, Edda och jag, om att höra storheten i sånger som "Monicas vals/Waltz for Debby", "Den sista jäntan" eller "Sakta vi gå genom stan". Magnason lär vara en utsökt musiker och sångare så nu återstår att se hur hon klarar sig som skådespelare. Jag är skeptisk – av synnerligen irrationella skäl, det medgives. Jag såg i rollistan att Zetterlunds man under nära tio år, basisten Sture Åkerberg, spelas av Sverrir Gudnason. Gudnason gestaltade nyligen en annan av mina idoler på film, nämligen Hugo Alfvén och – för att låna ett yttrande av den elake recensenten Wilhelm Peterson-Berger – "det borde han inte ha gjort". Det blev en riktig kalkon. Nåja, jag är inte långsint och Gudnasons kvaliteter som jazzbasist kanske vida överstiger de som tonsättare. Och Edda Magnason kanske är en formidabel skådespelare.
Filmen "Monica Z" har premiär den 13 september. Se en scen här:

Replik till Daniel Sjöstedt, Corren 29 juli 2013

Bästa Daniel!

Jag respekterar i hög grad ditt resonemang och kanske jag också beundrar din ståndpunkt och hållning, men när du skriver att "nästan allt som du tror är nödvändigt i själva verket bara är distraktioner" ställer jag mig mycket undrande och jag menar att din generalisering är helt fel.

Det finns i mitt kök många saker som bara används mycket sällan, kanske bara en gång om året. Men när de tas fram är de långt ifrån distraktioner. I stället är de en källa till glädje, njutning, eftertanke, historia och reflektioner över livet.

När jag någon gång serverar en dessert på de över 100-åriga tallrikarna som kommer från min morfars släktgård Hvalsta i Sörmland väcks minnen om tidigare släktled och minnen om barndom. Deras vackra mönster får mig att reflektera över uråldrig hantverkstradition och hantverksteknik, och över vad de kan ha betytt för den strävsamma bondefamilj som införskaffade dem. Dessutom kan jag då passa på att betrakta porträttet av min morfars mor, målat av en av hennes svärsöner, som hänger över "tusenlådorsskåpet" även det tillverkat av en av hennes svärsöner.

När jag, kanske en gång om året, serverar en vällagrad vintage Port i spetsglasen med fasetter från min farmors hem lyfts bouqueten till avsevärt högre höjder än de som nås i vardagsglasen från Åhléns.

När jag ska göra Gremolata till min Ossobuco gläds jag åt, och njuter av, att få riva långa vackra strimlor av citronskalet med min zester som alltid ligger parat i tredje lådan. Och när jag ska meta upp de smaskiga oliverna från Kalamata tar jag fram både min olivsked med ett litet hål som gör att spadet inte följer med och min olivurkärnare som fiffigt pillar ut kärnan ur oliverna. Dessa sällan använda verktyg gör mig glad och inte det minsta distraherad – snarare koncentrerad.

Detta är bara några exempel på enkla ting som används mycket sällan, men som är viktiga för mig. Om jag skulle leva med ett kök med bara de grejer som använts de senaste tre månaderna skulle mitt liv kännas torftigt, matlagningen bli synnerligen frugal och måltiderna skulle reduceras till födointag och inte vara de högtidsstunder av umgänge och samtal som de bör vara.

Så kan det också vara – precis tvärt om!

Mello för mig

Erik Wallsten på Corren har gjort det omöjliga, det som borde vara varje journalists uppdrag – och kanske är varje journalists dröm. Med aldrig sviktande stilsäkerhet, en stor portion humor och en ständig entusiasm – och ofta en rejäl dos sarkasm – har han levererat texter om ett ämne som egentligen inte intresserar mig ett dugg, men som jag ändå läser med stort intresse.

Melodifestivalen – eller Mello som jag nu lärt mig att det heter – intresserar mig lika lite som börssidorna, men ändå läser jag vartenda ord som Erik skriver om denna pseudohändelse. Det skulle aldrig falla mig in att se programmet i tv. Jag tror nämligen inte att det kan vara bättre än Wallstens beskrivning av det. Så jag nöjer mig med det skrivna ordet och gläds åt att det finns journalister som kan fängsla en läsare. Oavsett ämne.

Smaklösa tomater?

Så här års är det nästan omöjligt att hitta tomater med smak. Efter mycket forskning har jag kommit fram till att det bara finns två alternativ. 
1. De små tomaterna som heter Romantica smakar utsökt om man äter dem rumstempererade.
2. Burktomater av kvalitet som heter Mutti är en god ersättning för färska tomater. De finns både hela, krossade och passerade.

Dessvärre är ingen av produkterna ekologisk.


Bara så ni vet.

Oväntad uppskattning

Det var en tidig eftermiddag. När jag kom till kassan i min vanliga mataffär var det inte riktigt som det brukar. Mannen före mig fick hjälp av en kvinna i personalen att lägga upp sina varor på bandet. Jag trodde vid första anblicken att han bara var gammal och svag eller hade någon funktionsnedsättning tills jag upptäckte att funktionsnedsättningen bestod i att han var kraftigt berusad. Han var i min ålder och såg inte särskilt nedgången ut – men han var skitfull.

Han talade osammanhängande med kassörskan och hade stora problem med att fiska upp pengar ur en plånbok som var späckad med femhundringar. När han väl betalat hade han glömt att köpa cigaretter och hela proceduren fick tas om. Det hela tog lång tid kan man säga. Jag hade inte så bråttom och kunde lugnt stå och iaktta kassörskans försök att få upp tempot och den berusades försök att hantera växelmynten och plånboken. Medan han ännu fumlade med plånboken hade kassörskan lämnat sin stol och packat hans varor åt honom.

Plötsligt vänder han sig mot mig och granskar mig och utbrister med hög och klar stämma:
– Här står en kulturarbetare – det är människor som jag högaktar.

Jag blev minst sagt överrumplad och tror att jag mumlade något slags tack. När jag släpade hem mina kassar fick jag anledning att återigen fundera över en av de lärdomar livet gett mig: En människas yttre säger oftast ingenting om hennes inre.