Jag har inte riktigt fattat det där med blogganonymiteten.
Är det inte det anonyma samhället vi föraktar? Samhället där ingen tar ansvar för någonting? Där vi betraktar medmänniskorna som en grå massa? ”Dom.” ”Dom där.”
Om var och en av oss tar ansvar för sina egna tankar och handlingar visar vi vägen också för andra. Och till andra.
Vi måste backa tillbaka. Till en tillvaro där vi möter varandra och möter varandras blickar. Tittar in i varandra och vågar tilltala varandra.
Anonymiteten är en fiende – bland många.
5 kommentarer:
Denna vandring verkar kräva att vi INTE tar ställning, att vi FOGAR oss. Att tycka som "de andra" är rätt och riktigt.
Som om det är väsentligt att vara en av de grå i den grå massan, och då avser jag inte de grå cellerna. De grå cellerna verkar vara bortglömda, eller undanstoppade bland gångarna i köptemplet, såpoperan eller fåfängejakten.
En jakt förresten, på ingenting. Eftersom man tycker ingenting.
Texten i sången som Tommy Körberg sjunger kommer till mig "likgiltigheten är en form, där du lägger din förtvivlan". Varför vet jag inte, kanske för att Roy Andersson skriver i någon av böckerna: "Motsaten till kärlek är inte hat - motsatsen till kärlek är likgiltighet". Har jag för mig.
Jag vet inte så noga...de grå är inte plats. Inte på landet...:-)
Och jag tyckte om din bild. Förut.
Jag heter Maria :-)
Maria! Tyckte du det var grinigt skrivet? Här kommer en ny bild som tröst!
/Hans
Absolut inte. Du har ju rätt! Bra uttryckt!! Tyckte bara att du skrev en sak och visade en annan.
Ah, nu kan jag möta din blick!
Välkommen tillbaka ;-)
Märkligt. Jag vill inte minnas att jag läst detta inlägg. Konstigt sammanträffande att jag själv skrev ett liknande igår. :-)
Skicka en kommentar