Det blir lite klubben för inbördes beundran här, men det får ni tåla. Jerry Prütz, mannen med den vassa pennan, fortsätter att propagera för mina insatser i körbranschen. I dagens Corren skriver han:
Det är smickrande. Jag har ännu inte sett något av säsongens avsnitt av Körslaget så jag vet inte riktigt hur illa det är, men jag litar på Jerrys omdöme. Det måste vara förfärligt. Men jag skulle nog inte göra mig riktigt i sammanhanget – såvida man inte vill höra en Bachmotett med Östgöta Kammarkör.
23 januari 2009
21 januari 2009
Östgötatrafikens tokerier
När man numera går ombord på en stadsbuss i Linköping sitter det några små apparater som ger en följande information på en skärm:
Jag stirrade länge och undrade vad det var för dåre som formulerat texten. Validera. Engelskans validate betyder förvisso 'giltigförklara', men på svenska? Dessutom vill jag väl betala min resa – inte testa kortet.
Och den följande upplysningen: reskassa! Reskassa var något som man förr förde med sig på utlandresor, före kontokortens tid. Inte tar jag med mig en reskassa för att åka till jobbet. Dessutom går det numera inte att betala kontant alls. Så här står det på Östgötatrafikens webbplats:
En frivillig språkkonsult kanske kunde göra sig en hacka hos Östgötatrafiken.
Jag stirrade länge och undrade vad det var för dåre som formulerat texten. Validera. Engelskans validate betyder förvisso 'giltigförklara', men på svenska? Dessutom vill jag väl betala min resa – inte testa kortet.
Och den följande upplysningen: reskassa! Reskassa var något som man förr förde med sig på utlandresor, före kontokortens tid. Inte tar jag med mig en reskassa för att åka till jobbet. Dessutom går det numera inte att betala kontant alls. Så här står det på Östgötatrafikens webbplats:
Obs! Från och med den 1 januari 2009 gäller kontantstopp i tätortstrafiken i Linköping, Norrköping och Motala. Då måste du ha betalat din resa i förväg för att kunna åka med.Så frågan är: Vad är det Östgötatrafiken vill säga till mig? Är det detta:
En frivillig språkkonsult kanske kunde göra sig en hacka hos Östgötatrafiken.
11 januari 2009
Körslaget och Prütz
Jag har en idol. En gammal elev (för väldigt länge sen) som heter Jerry Prütz. Han är kock, musikjournalist, projektledare, frimurare och tv-krönikör i Corren. Jerry har en sällsynt välformerad penna vars nedpräntade tankar det är en fröjd att följa. Trots våra diametralt olika branscher korsas våra vägar då och då fortfarande. Igår fick jag oväntat medhåll i min syn på kändisträngseln i TV4 i allmänhet och det omöjliga upplägget i Körslaget i synnerhet. Så här skrev Jerry i sin tv-krönika i Corren igår:
”Har ni sett ”Körslaget?” Jag börjar reta mig på att man kan ha kändisar till allt. Sedan när blev Magnus Carlsson och Nanne Grönwall körledare? Att vara dirigent/körledare är inte att stå framför en löst sammansatt grupp och vifta med händerna och göra miner utan det är något som kräver erfarenhet och studier. Den enda som får mitt gillande är Robban Wells som har både handlag och kunnande. Nej, för att få ordning på torpet så bör man plocka in min gamle mentor Hans Lundgren så fick ni nog se att till och med Snygg-Erik kommer att lära sig något.”Man tackar! Men jag tror Jerry har fel. Min erfarenhet av TV4 är att det ges mycket lite utrymme för den professionalism som jag eventuellt skulle kunna bidra med. Det är bara att acceptera att Körslaget faktiskt inte handlar om det som jag och Jerry menar är körsång – utan om något annat. Vad vet jag tyvärr inte, men det intresserar mig föga.
7 januari 2009
Kulturmorgon
Corren byter kulturchef
Helena Lundberg går och Åsa Christoffersson kommer.
(Om du inte vet hur de ser ut så syns de här ovanför. Åsa längst till vänster, Helena tvåa från höger. Bild: Mikael Svensson.)
För oss kulturarbetare är det förstås viktigt vem som ansvarar för kulturen på den lokala tidningen. En god, allsidig och insiktsfull kulturbevakning främjar kulturlivet. Men journalistik är mer än bevakning. Journalistik är också analys. När det gäller kulturjournalistik handlar det om analys av kulturens egna förutsättningar och analys av kulturens villkor – i det här fallet framför allt i lokalsamhället, i regionen.
Kulturbevakningen är i hög grad beroende av journalisternas egen kompetens, men framför allt av tillgången på kompetenta frilansare och har därför alltid känts lite slumpmässig. Litteraturen är av tradition välbevakad av kunniga och stilistiskt intressanta skribenter. Film och teater är ett förhållandevis välbevakat område och länsteaterns ekonomiska bekymmer har redovisats både på kultur- och nyhetsplats, om än alldeles för sent. Konst och arkitektur syns – och väcker stundom till och med debatt. När det gäller den seriösa konstmusiken skulle jag önska lite mer jävlaranamma. Dels då det gäller innehållet i förhandsartiklar och recensioner. Som det nu är stryks allting medhårs och ingen vågar eller kan analysera – eller säga ifrån om något är dåligt eller kunde göras bättre eller annorlunda. Dels verkar det inte finnas någon annan policy för bevakningen än frågan om det finns någon frilansare ledig som kan och vill skriva. Musikens villkor är ju att en konsert oftast ges bara en eller möjligen två gånger. Konstutställningar varar lång tid, en bok kan läsas när och var som helst, teaterföreställningar ges i flera månader. Men musiken klingar här och nu. Och då måste tidningen vara på plats.
Dessutom skulle jag önska att tidningen kunde sätta ett förstoringsglas på politiker och tjänstemän i kommunen och regionförbundet Östsam och tydligt redovisa visioner och planer, politiska skllnader och ekonomiska förutsättningar för olika institutioner. En klädsam spegling av Correns egen kultursyn skulle heller inte skada. Kanske presenterar till och med kulturredaktören tidningens nya kulturpolitiska program? Det vore grejer det – av aldrig tidigare skådat slag!
Ofta får jag intrycket av, i Corren, att journalistiken handlar om att inte tappa läsare. Inom kulturområdet innebär det bland annat att man följer mainstreamkulturen – med kraftig bevakning av det jag skulle vilja kalla pseudohändelser. Kanske borde man oftare se utanför tv-rutan vad som händer och överlåta åt kvällspressen att gräva ner sig i Idol, Körslag, schlagerfestivaler, Let’s dance och dokusåpor.
Till sist – som vanligt: Jag anser inte att Karthago bör förstöras, men däremot att sporten kan släppa ifrån sig ett par (3-4…) sidor, inklusive personella resurser och att vi får en rejäl kulturbilaga åtminstone en gång i veckan.
Tisdag är ledig.
(Tack Helena för välskrivna texter och intressanta samtal! Lycka till Åsa!)
Helena Lundberg går och Åsa Christoffersson kommer.
(Om du inte vet hur de ser ut så syns de här ovanför. Åsa längst till vänster, Helena tvåa från höger. Bild: Mikael Svensson.)
För oss kulturarbetare är det förstås viktigt vem som ansvarar för kulturen på den lokala tidningen. En god, allsidig och insiktsfull kulturbevakning främjar kulturlivet. Men journalistik är mer än bevakning. Journalistik är också analys. När det gäller kulturjournalistik handlar det om analys av kulturens egna förutsättningar och analys av kulturens villkor – i det här fallet framför allt i lokalsamhället, i regionen.
Kulturbevakningen är i hög grad beroende av journalisternas egen kompetens, men framför allt av tillgången på kompetenta frilansare och har därför alltid känts lite slumpmässig. Litteraturen är av tradition välbevakad av kunniga och stilistiskt intressanta skribenter. Film och teater är ett förhållandevis välbevakat område och länsteaterns ekonomiska bekymmer har redovisats både på kultur- och nyhetsplats, om än alldeles för sent. Konst och arkitektur syns – och väcker stundom till och med debatt. När det gäller den seriösa konstmusiken skulle jag önska lite mer jävlaranamma. Dels då det gäller innehållet i förhandsartiklar och recensioner. Som det nu är stryks allting medhårs och ingen vågar eller kan analysera – eller säga ifrån om något är dåligt eller kunde göras bättre eller annorlunda. Dels verkar det inte finnas någon annan policy för bevakningen än frågan om det finns någon frilansare ledig som kan och vill skriva. Musikens villkor är ju att en konsert oftast ges bara en eller möjligen två gånger. Konstutställningar varar lång tid, en bok kan läsas när och var som helst, teaterföreställningar ges i flera månader. Men musiken klingar här och nu. Och då måste tidningen vara på plats.
Dessutom skulle jag önska att tidningen kunde sätta ett förstoringsglas på politiker och tjänstemän i kommunen och regionförbundet Östsam och tydligt redovisa visioner och planer, politiska skllnader och ekonomiska förutsättningar för olika institutioner. En klädsam spegling av Correns egen kultursyn skulle heller inte skada. Kanske presenterar till och med kulturredaktören tidningens nya kulturpolitiska program? Det vore grejer det – av aldrig tidigare skådat slag!
Ofta får jag intrycket av, i Corren, att journalistiken handlar om att inte tappa läsare. Inom kulturområdet innebär det bland annat att man följer mainstreamkulturen – med kraftig bevakning av det jag skulle vilja kalla pseudohändelser. Kanske borde man oftare se utanför tv-rutan vad som händer och överlåta åt kvällspressen att gräva ner sig i Idol, Körslag, schlagerfestivaler, Let’s dance och dokusåpor.
Till sist – som vanligt: Jag anser inte att Karthago bör förstöras, men däremot att sporten kan släppa ifrån sig ett par (3-4…) sidor, inklusive personella resurser och att vi får en rejäl kulturbilaga åtminstone en gång i veckan.
Tisdag är ledig.
(Tack Helena för välskrivna texter och intressanta samtal! Lycka till Åsa!)
1 januari 2009
La fête accomplie
Den här bloggen har de senaste fyra dagarna haft 3 000 besökare. Orsaken är ordet ”nyårsmeny”. Googlar man idag på ”nyårsmeny” hamnar Kulturknutar på fjärde plats. Här kommer en liten rapport.
Den slutliga menyn blev så här.
Vinerna var utsökta. Den relativt billiga champagnen motsvarade förväntningarna och höll hög klass och Léon Beyer passade utsökt till salladen.
Soppan var gjord på kalvbuljong, gröna ärter, sherry och en skvätt chamgagne.
Salladen blev så här.
Färsbiffarna gjorde jag så här: ½ kg älgfärs blandades med ca 50 g mycket finskuren stekt bacon, 2 finhackade schalottenlökar, ett ägg, en rejäl klick dijonsenap och en ännu rejälare klick turkisk yoghurt (kanske 1-1½ dl). Rulla små bullar, platta till dem i pannan och stek ganska hastigt, ca 1 min på varje sida. De blir mycket saftiga. Rotsaksröran bestod av morötter, palsternacka, persiljerot, rotselleri och kålrot. Blanda med lite olivolja och en msk honung. Strö flingsalt och örter över. Servera med rabarberkompotten.
Ostarna var en utsökt Comté, en uråldrig Reggiano och den suveräna Roqueforten.
Desserten serverades i dry martini-glas. Marmeladen var den här.
Gott nytt år!
Den slutliga menyn blev så här.
Vinerna var utsökta. Den relativt billiga champagnen motsvarade förväntningarna och höll hög klass och Léon Beyer passade utsökt till salladen.
Soppan var gjord på kalvbuljong, gröna ärter, sherry och en skvätt chamgagne.
Salladen blev så här.
Färsbiffarna gjorde jag så här: ½ kg älgfärs blandades med ca 50 g mycket finskuren stekt bacon, 2 finhackade schalottenlökar, ett ägg, en rejäl klick dijonsenap och en ännu rejälare klick turkisk yoghurt (kanske 1-1½ dl). Rulla små bullar, platta till dem i pannan och stek ganska hastigt, ca 1 min på varje sida. De blir mycket saftiga. Rotsaksröran bestod av morötter, palsternacka, persiljerot, rotselleri och kålrot. Blanda med lite olivolja och en msk honung. Strö flingsalt och örter över. Servera med rabarberkompotten.
Ostarna var en utsökt Comté, en uråldrig Reggiano och den suveräna Roqueforten.
Desserten serverades i dry martini-glas. Marmeladen var den här.
Gott nytt år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)