Världens godaste sillinläggning

Nu nalkas julen och jag har semester! Jag bryr mig inte så mycket om gran och julklappar och sånt. För mig är julen familjen, umgänge och mat. Och nu är den allra viktigaste matdetaljen avklarad. Världens godaste sillinläggning. Tyvärr var den sill (som vi medelsvenskar skulle kalla strömming), som jag fick tag i, mindre än någonsin. Ungefär i storlek som skarpsill. Men den var färsk och fin så den är säkert god om en vecka. Har du aldrig gjort Brantevikssill så är det ännu inte för sent. Receptet hittar du här: http://hanslundgren.blogspot.com/2008/12/brantevikssill.html Världens godaste sillinläggning!

En morgon inte som andra

Det händer inte ofta att jag är sjuk, men när jag är det är det nästan alltid nån svårdefinierad "sjukdomskänsla" och allmän trötthet. De senaste dagarna har jag vaknat med feberkänsla i kroppen, tagit en magnecyl och sen har dagen varit nästan som en vanlig dag. Fast sjukdomskänslan har återvänt på kvällen.

Det värsta med morgnarna är dock att min tinnitus piggnar till när jag är sjuk. Tänk dig att du står på dirigentpulten med en symfoniorkester framför dig. De enda som spelar är förstafiolerna. Rakt in i ditt vänstra öra. Och de är många, minst 30 man. De spelar alla ett unisont fyrstruket g, nästan rent, i fortenyans. Helt utan dynamik och vibrato.

När jag sen stigit upp är det lite som Haydns avskedssymfoni. Första fiolerna troppar av en efter en tills det bara är en kvar – envist spelande sitt g – och med ett elakt leende, som för att påminna mig om att kollegerna kommer att vara tillbaka morgonen därpå.

Tinnitusen är alltid starkast på morgonen, men de här morgnarna har den varit helvetiskt stark. Men nu, efter fyra år, vet jag att min hjärna efter ett par timmar börjar ägna sig åt annat och därmed ignorera fiolerna.

SJ missbrukar sin monopolställning

Det är pinsamt att SJ vägrar att kommunicera med sina kunder. De flesta moderna företag som säljer varor eller tjänster har förstått vikten av att ha goda kundrelationer. Man har förstått att kunderna utgör själva förutsättningen för företagets existens.. Men så icke SJ. Här verkar kvarlevorna av ett ålderdomligt myndighetstänkande fortfarande frodas. Handläggningen av kundärenden tillåts ta månader och försök till kommunikation bemöts med tystnad. I stället för att upprätta goda kundrelationer väljer man att förnedra sina kunder.

Den 10 juli råkade jag ut för en incident vid en resa med SJ. Den 23 juli skrev jag till SJ och rapporterade händelsen. SJ:s e-postsystem registrerade ärendet och skickade ett automatsvar där man lovade att återkomma. Därefter tystnad. Den 12 september skickade jag en påminnelse till SJ:s kundtjänst (kundtjanst@sj.se) med kopia till SJ:s vd Jan Forsberg (jan.forsberg@sj.se). Tystnad.

Med den monopolställning SJ har är den här typen av bemötande, eller snarare icke-bemötande, förstås både effektivt och kostnadsbesparande. Om jag är en nöjd kund eller inte har ringa betydelse och man vet att jag kommer att fortsätta att resa med SJ eftersom det inte finns några alternativ.

Men det är pinsamt och förnedrande.

Leden glesnar

De verkligt intellektuella giganterna finns snart inte mer. Jag tror aldrig att jag någonsin åter kommer att möta någon som mer liknar en renässansfurste än Augustin Mannerheim. Han var oerhört bildad och beläst, en verklig estet och en skicklig musiker. Därtill var han jägmästare och under lång tid godsägare.

Efter mina konserter – ibland i pausen – kom han ofta fram och diskuterade sina intryck av musiken. Han var en person som med rätta tog plats.

Jag hade en stående inbjudan att besöka honom för att diskutera hans Goetheöversättningar, framför allt de texter som Schubert tonsatt. En inbjudan som jag aldrig hörsammade. Det grämer mig oerhört.

Jag måste lära mig att ta vara på tiden innan det är för sent.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.
(Heidenstam)

Vikariernas tid

I morgontidningen är sidorna färre, bilderna större, ämnena tunnare, felstavningarna fler och artiklarna obegripligare och ointressantare.

I köttdisken vet inte flickan vad hon säljer – ej heller i ostdisken. Fiskdisken är stängd.

Väderpresentatören i tv är så nervös att han glömmer att andas och andas på fel ställen. Inte ett ord av de han säger är begripligt.

Distriktssköterskan däremot är ordinarie. Trevlig, trygg och kompetent.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

Det är ett problem att personer med ekonomiskt makt, i det här fallet de som låter sig representeras av Svenskt näringsliv (I den här frågan tror jag faktiskt att många företagare baxnat vid läsningen av rapporten och inte alls ställer sig bakom formuleringarna.) faktiskt tror att de sitter inne med sanningen, eller lösningen på det som de upplever som problem.

Att de faktiskt kan ha fel, tror jag inte riktigt att de kan förstå. Om man hela tiden tror att tekniken och industrin är det enda som bygger ett samhälle – ja då är det samhället riktigt illa ute.

Va? är det inte? Nej, det är människorna som bygger samhället. Och vi människor är, turligt nog, olika. Vi har olika behov och olika förmågor. Men några saker har vi dock gemensamt, och det viktigaste är behovet av kultur. Med kultur menar jag då begreppet i dess vidaste bemärkelse, just det som gör oss till människor. Humana varelser. Humanister. Vi är nämligen beroende av varandra – annars är det inget samhälle. Den som ställer värden mot varandra, i stället för att jämka samman dem, är inte samhällsbyggare utan samhällsomstörtare.

Svenskt näringsliv talar i sin rapport maliciöst om ungdomar som inte vill arbeta, om studenter som inte är särskilt intresserade av att studera, att de saknar livsplan, att några tar utbildningsplatser för mer motiverade etc. Hade detta varit en partipolitisk rapport och inte handlat om utbildning, hade det inte rått någon tvekan om att den kom från Sverigedemokraterna. De nedlåtande formuleringarna och vi-och-de-tänkandet saknar motstycke.

Men problemet är alltså att detta är en rapport från Sveriges ekonomiska makthavare. De som tror att alla livets värden går att mäta i tid och pengar. Det gör mig bekymrad och bedrövad och jag undrar hur de har fått sin snedvridna människosyn.

Vi har behov av kultur. Den är nödvändig för vår överlevnad. Kultur är gemenskap. Kultur är stimulans av tanken och tänkandet. Kultur är också känslomässig beröring och stimulans – och inte minst samtal om dessa ting. Kultur är gemenskap.

Ett livskraftigt samhälle måste ha råd med kultur.

Jag bävar för konsekvenserna av den klyfta Svenskt näringsliv nu har sprängt mellan vi och de. Den är minst lika farligt reaktionär som de mörkaste politiska högerkrafter.

Jag skulle vilja ge dem (vilka de nu är) en kurs.

En kurs där vi läser Fröding, Lagerkvist, Heidenstam, Strindberg, Lindgren (ja både Torgny och Astrid), Elsie Johansson, Kristina Lugn och Kerstin Ekman; där vi lyssnar på musik av Hugo Alfvén, Paula af Malmborg, Karin Rehnqvist, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Sven-David Sandström och ser några pjäser av Lars Norén, Strindberg, Stina Oscarson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

SN: Sänk studiestödet för humaniora

De senaste årtiondenas idé om att bara utbilda delar av människan har nu slagit igenom med full kraft. Nu ska man inte ens kunna välja vilken del man vill utbilda.

Utbilda helst bara ingenjörer - och bara i matte och teknik. De behöver inte kunna läsa eller tänka. Lite svengelska ska man kanske kunna så att man kan framträda vid mötena på Ericsson eller Saab.

Men man behöver inte veta hur människor fungerar, hur världshistorien har sett ut, hur man kan påverka och använda sitt känsloliv. Några ekonomer behövs kanske också som kan styra Marknaden. Men de behöver inte heller några historiska kunskaper, de verkar ju bara i nuet.

Världen springer ifrån oss. Den självklara tiden för eftertanke och reflektion finns inte längre. I den snabba twitter-världen hinner få läsa böcker, gå på teatern eller lyssna på musik. Lyssna. Lyssna, inte höra. Dunket från grannens anläggning hör vi, men när lyssnar vi?

Vad vi nu behöver är just att utbilda hela människor, att utbilda bildade människor.

Stäng in Svenskt näringslivs gubbar och gummor med några rejäla Mahlersymfonier; börja med 2:an, samt några goda böcker och släpp ut dem igen när de återtagit mänsklig skepnad.

Dagens rapport visar bara att vi har för få humanister.

De satans kajorna väckte mig före klockan sex idag igen! De sitter i tusental på hustaken utanför vårt sovrumsfönster. Förstår inte varför de måste tjattra så förbannat. Om de nu absolut vill bo i stan kan de väl anpassa sig till resten av befolkningens dygnsrytm.

Konsten att hantera kverulanter

Jag hittade det här bortglömda kortet i en låda och funderade på om det kanske skulle kunna vara en affärsidé att trycka upp nya, men bestämde mig istället för den här modellen. Tryck upp egna om du tror att du kommer att ha användning för dem.

Tik och hanne vs flicka och pojke

Ofta händer det när jag är ute med hunden att jag möter andra människor med medföljande hund. Om hundarna ser ut att vilja "hälsa" på varandra stannar man och konversationen inleds, oftast av den andra personen då jag är mer avvaktande:
– O, en så söt hund! Är det en flicka?
Eftersom jag i sådana lägen inte kan hålla mig, svarar jag infamt:
– Nej, det är en hund.
Eller möjligen:
– Nej det är en tik.
Skulle jag vara på ett något vänligare humör kanske jag drämmer till med:
– Ja, det är en tik.

Förmänskligandet av djur är måhända begripligt, men icke desto mindre förskräckligt. Agneta Ullenius skrev om detta i söndagens SvD. Klok kvinna!

Vi beklagar förseningen...

Jag vet inte om det beror på att språket förändras, att vi håller på att få en betydelseglidning, men det verkar som om allt fler är osäkra på betydelsen av orden ursäkta och beklaga.

Om jag ber om ursäkt innebär det för mig att jag anser att jag betett mig felaktigt eller klumpigt och att jag anser att jag har ett ansvar och att det är mitt fel. Om jag däremot beklagar något, då är det något som både ligger utanför mitt ansvar och min möjlighet att påverka det inträffade.

Jag tycker ansvarsfrågan är betydelsefull. I umgänget med medmänniskor är det viktigt att vi visar att vi tar ansvar för våra handlingar och att vi visar att vi är medvetna om när vi kommer till korta. På så sätt vinner vi respekt och förtroende.

Ofta ställs den här frågan på sin spets i relationer mellan kunder och företag (säljare).

När SJ misslyckas med att leverera den tjänst som resenärerna köpt – att hämta och lämna på utsatt tid – då beklagar man förseningen. Om man i stället ber om ursäkt för sitt misslyckande visar man att man faktiskt är medveten om sitt ansvar.

Frågan är om man är det, eller om man medvetet undandrar sig ansvar.

Historisk och klassisk

Sportjournalisterna förstör språket.
Sportjournalisterna förändrar språket.
Sportjournalisterna utvecklar språket.
Välj det du tycker passar bäst.

Rubriken som idag toppar ettan i SvD är:

Rysare tog Sverige till historisk final

I SvD på nätet kan man läsa:

Sverige i EM-final efter klassisk straffräddning

Historisk kan betyda två saker

1. Något som har med ämnet historia att göra.
2. Något som varit eller ägt rum för länge sedan. En historisk händelse, eller en historisk person eller något som vunnit bestående ryktbarhet. Det historiska mötet mellan X och Y.

Klassisk kan på samma sätt betyda två saker.

1. Något som har med epoken klassicismen att göra.
2. Något som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde.

Att dagen efter en sporthändelse upphöja den till historisk och klassisk förefaller en smula löjligt.

Fruktost – vad är det?

Undrar om Norins har fruktost?

--> Bredbandsbolaget --> Comhem

Efter spektaklet i somras har vi nu äntligen slängt ut Comhem och anlitat Bredbandsbolaget. Nu återstår att se om de lever upp till förväntningarna. Hittills allt lugnt.

Recension

The Moppers – kompetent städlag

Var: På nätet

När: Idag

Konsert med The Moppers: (Lollo Asplund (gitarr, sång), Helena Lundberg (sång, fönsterskrapa), Maria Hovberg (sång, skurhink), Ann-Charlotte Irhede (sång, dammvippa), Åsa Christoffersson (percussion, diskborstar)

CCCC

Correns tävling om julstädarsångtexter har resulterat i ett stort antal bidrag varav en knapp handfull idag framförs i en video på nätet. Resultatet av texttävlingen är överraskande bra. De framförda bidragen innehåller, dels ungefär så många stavelser som man kan förvänta sig – och som passar till melodierna, dels en del fyndiga rim och i några fall också en humoristisk knorr. Heder och ära åt textförfattarna och också åt juryn som lyckats välja ut just dessa sånger.

Men vad som framför allt är bra är framförandet. Här glittrar det rejält i Correns journalistgarnityr och den musikaliska julglädjen står högt i tak. Maria Hovberg är en klart strålande kupplettstjärna som med tät klang och Karl-Gerhardsk textning är allt igenom trovärdig. Helena Lundberg och Charlotte Irhede utgör stadigt pam-pam-komp i, ibland något otydliga, stämmor. Moppen Asplund står för det pop-rockigare inslaget och gör en soloinsats värdig Roger Pontare. Hela kalaset stagas upp av Åsa Christoffersson som med ett förtjust leende styr ensemblen med sina borstar.

Med en så kompetent ensemble hade jag nog förväntat mig lite mer stämsång än den i stort sett genomgående unisona, men klang, intonation och rytmisk pregnans gör ändå att det är ett lysande och klart hörvärt framförande.

Rättskrivningslära

Musikermeny!

Jag ska göra en middag för några kolleger. Här är menyn:

Vi börjar före maten med en Kir gjord på Crème de cassis (nr 675) och Bourgogne Aligoté (nr 5500). Vissa hävdar att man bör använda Crème de cassis (nr 70585) som är något alkoholstarkare, men nu har vi den förra hemma. (Vi har för övrigt för första gången gjort egen svart vinbärslikör i år. Återstår att se hur den smakar om några månader…)

Till förrätt blir det en Salmorejo gjord på tomater från Assarssons i Varv inhandlade igår på Bondens marknad. I soppan lite flarn av en Serranoskinka och hårdkokt ägg. Till detta en Crémant de Bourgogne Rosé Brut (nr 7687).

Eftersom vi har möte hela dagen är all mat förberedd och serveras kall eller ljummen. Till huvudrätt blir det en dubbelmarinerad svensk fläskfilé och till den en potatiskaka med fetaost, samt sallad. För att matcha vinägern i fläskmarinaden dricker vi en Langhe Nebbiolo Fontanafredda (nr 22300).

Några favoritostar före desserten: Prima Donna, Morbier och den senaste favoriten Reblochon! Det finns gott om Nebbiolo...

Till dessert blir det ett litet experiment: Den hemgjorda svart vinbärslikören har lämnat en restprodukt – svarta vinbär fyllda med brännvin! Bären har legat i sprit i ett antal veckor och lämnat sin saft till den omgivande spriten. Samtidigt har (delar av) den omgivande spriten tagit bärsaftens plats i bären! (Kan det heta osmos?) Vi står nu med ett gäng bär fyllda med gudslån. Jag sockrar dem lätt med råsocker och serverar en sked spritbär till ett par skedar av SIA-glassen Glace Bourbón Vanilla, som jag tycker är outstanding som dessertglass.

Café espresso avec – rien. Det är ju ändå en arbetsdag...

Östgöta Mjölk - Östgötamjölk?

När jag var liten var vi mycket i Danmark. Där hade man på den tiden något som i folkmun kallades för ”højskolebajer”. På Tuborgs vanliga pilsner (Grøn Tuborg) satt en liten halsetikett som kallades Tuborgrammer som innehöll en kort information om allt mellan himmel och jord – ett slags folkbildning – olika på alla flaskor.

När de fyrkantiga mjölkpaketen i papper gjorde entré i Sverige upptäckte man att dess sidor var en utsökt plats för information. Framför allt vände man sig till barn. Den här typen av utbildning av stora och små är formidabel – förutsatt att den är korrekt. För ett tag sedan kom hos oss en lokalt producerad mjölk, som jag gärna köper eftersom jag tror på närproducerat av många skäl. Men den här producenten vilseleder oss.

Den hävdar att djuren som producerar mjölk heter ”kossor” och att ”Östgöta mjölk” skrivs just så – i två ord.

Tänk så enkelt det hade varit att göra rätt från början.

Linköping - lärdomsstaden

Känner du till elementära skrivregler? Kan du stava till museum och domkyrka? Your city needs you!

Lördag morgon 07.45

Sander lucioperca

Vi bildar två köer. Varför det är så förstår jag inte först. Det är ganska praktiskt, men det känns väldigt konstigt. Min kö består av mig och en farbror till. I den andra står det ett drygt tiotal män och några kvinnor. Min kö är tyst. I den andra talas det starkt, glatt och hetsigt, i huvudsak på arabiska.

Det är lördag morgon på Stora torget i Linköping och klockan är strax före åtta. Roxenfiskaren har kommit med sin fångst och nu står vi där ivriga för att få del av läckerheterna. Själv köper jag gös och det gör den andra farbrorn också. Jag har förstått att man i den svenska kön köper gös, braxen, gädda och abborre – styckvis. I den andra kön köper man annan fisk och jag vet ännu inte vad det är eller hur man anrättar den, men den köps kilovis, oftast 10 kg i stöten. Fiskaren är noga med att ingen får köpa mer än att det räcker till alla som står i kön.

De två köerna känns inte bra. Andra gången jag var där ställde jag mig i den arabiska kön, men insåg efter ett tag att det nog inte såldes gös i den kön. Jag tröstade mig med att köerna var ordnade efter vad som fanns på andra sidan disken, på fisksidan så att säga, och egentligen inte vilka som stod på min sida.

Den fuktiga sommarmorgonen på torget är en ny upplevelse och kanske blir det en vana. Morgonen alltså – inte sommaren, den verkar redan vara över.