Bengt Göransson (81) åter till heders!

Correns förslag idag till en koalitionsregering  är sannerligen en intressant tanke. Jag tror att svenska väljare i grunden är rejält trötta på den blockpolitik vi haft sedan urminnes tider. Det vore välgörande att låta väljarna verkligen rösta ideologiskt och inte taktiskt och det vore säkert oerhört nyttigt för socialdemokrater och moderater att regera ihop. Betänk att man då representerar två tredjedelar av Sveriges befolkning!

Correns osignerade artikel innehåller många bra förslag, men som vanligt, då det gäller kulturen räcker varken kunskapen eller fantasin till. Jonas Hassen Khemiri är förvisso en lysande författare och en god debattör. Men det räcker knappast. Och uppdraget är inte heller att höja kulturens status eller att stimulera unga till läsning. 

Kulturministern ska inte vara en utövande konstnär utan en visionär person med bred erfarenhet av olika slags kultur(er) och folkbildning. Man kan inte ha en representant för det ena eller andra skrået som minister, det är dömt att misslyckas. Kultur handlar inte heller om status och pengar eller läskunnighet. Kultur handlar om insikten att det är kulturen som ger oss de tankar som gör oss till människor. Människor som förmår att fatta kloka beslut och förmår att förändra välden till allas bästa. 

Den enda kulturminister genom åren som jag kan komma på som förstått detta är Bengt Göransson.

Klart vi spelar gratis – eller?

Idrottsklubbar i högre serier omsätter miljoner. De betalar löner till sina spelare och de tar in pengar från publik och sponsorer. Jag tror inte att ett damlag i allsvenskan har det särskilt fett, men varför i hela friden får de för sig att kulturlivet skulle ha det bättre ställt? Varför skulle vi med våra betydligt knappare resurser betala för att locka publik till en av deras matcher?

Tyvärr är det ofta så här.

Det kommer erbjudanden från restauranger, klubbar och arrangörer som erbjuder oss att spela eller sjunga gratis. För att inte tala om TV4 som kan ringa och be om lite körsång med två dagars varsel och erbjuda 0 kronor i gage. För att vi ska få marknadsföra oss. Och för att de ska få gratis underhållning.

Nedanstående är ett autentiskt exempel på en mejlväxling mellan mig och Linköpings allsvenska damfotbollslag. (Stavning, bruk av versaler och gemener samt meningsbyggnad är också autentisk.)

LFC:

Hej,

Jag jobbar som eventkoordinator kring matcherna och arrangemangen kring matcherna hos Linköpings Fotboll Club här i Linköping, där vi har ett fotbollslag i damallsvenskan. 

varför jag kontaktar dig är för att vi är intresserade över att göra något utöver det vanliga inför en hemmamatch nu i höst, då vi vill marknadsföra matchen lite extra. Jag har en liten ide om hur detta skulle kunna gå till om ni skulle vara intresserade av att spela inför och i halvtid på en match. Ni skulle också själva kunna marknadsföra någon konsert eller liknande som ni har framöver i form av tex. flygblad eller på något annat sätt.

Är öppen för vidare diskussion och förslag för detta och skulle väldigt gärna vilja att detta skulle kunna genomföras på något sätt.
Tack på förhand. 

Jag: 

Hej XX!
För att vara säker på vad du menar (eftersom vi arbetar med flera ensembler) vill jag veta om det är Linköpings Akademiska Orkester, eller den akademiska damkören Linnea du menar?

Är det en speciell hemmamatch du avser, så att det redan finns ett datum, eller är det någon av era hemmamatcher i största allmänhet?

Av dina formuleringar drar jag slutsatsen att du tänkt att vi ska framträda gratis, mot att vi får marknadsföra vår egen verksamhet. Är det rätt uppfattat?
Med vänliga hälsningar,
Hans Lundgren 

LFC:  
Hej,

Jag menar Linköpings Akademiska Orkester. Jag hade tänkt något i form av en marsch från stora torget genom stan och vidare bort till folkungavallen. Där man med plakat och musik skapar uppmärksamhet kring orkestern och på så sätt försöka att locka publik till matchen.

Jag har inte tänkt ut något speciellt datum vi vill ha er i såfall, utan det finns alternativa datum där ni kan planeras in i ett av dom när det passar er bäst.

Ja, du har uppfattat det rätt. Ni kan givetvis få göra något annat också. Men ingen ersättning i form av pengar kan tyvärr ges. 

Jag: 
Hej igen!
OK.
Linköpings Akademiska Orkester är en symfoniorkester. Den kan inte marschera. Den kan inte spela utomhus annat än om det finns en scen med tak och det är varmt väder. Den spelar inte gratis. 

(Men vi kan kanske byta – ni spelar för oss och vi spelar för er ;)

Det går alltså inte, jag beklagar.

Vänliga hälsningar,

Hans L

Därmed avstannade konversationen.

Om medmänsklighet...

Jag stod i kassakön på ICA-affären på Vasavägen. Framför mig stod en gammal man dubbelvikt över sin rullator. När det var hans tur nådde han inte ner till sin varukorg utan jag hjälpte honom att lägga upp varorna på bandet. Snabbt läste kassörskan av priset på ett drygt tiotal varor och meddelade resultat

– 210,50.

– Va!, sa manen medan han, utan rullator, med mycket besvär hasade fram till kassan.

– 210,50 upprepade kassörskan.

– Va! svarade mannen.

Den ganska unga kassörskan hade lite svårt att höja rösten tillräckligt, men vid det tredje försöket hörde mannen vad hon sa.

– Jag har bara 116 kr, sa han

– Då får vi ta bort lite, sa kassörskan.

– Va!, svarade farbrodern.

Innan de åter fått kontakt med varandra hade kön växt bakom mig och det stod säkert ett 10-tal personer bakom mig i kö. Då hörde jag mig själv säga:

– Jag betalar det som fattas.

Nu började den gamle plocka upp sina pengar. Det visade sig att det var mest enkronor och det tog kassörskan avsevärd tid att räkna ihop och att förmå kassamaskinen att ta emot en delbetalning.

Under tiden hade jag flyttat farbroderns rullator och han satte sig nu på den och betraktade sina varor. Över axlarna bar han en ryggsäck och jag frågade honom om jag skulle hjälpa honom med att få ner varorna i ryggsäcken. Han mumlade något som jag uppfattade som ett ja. Jag krängde av honom ryggsäcken medan jag samtidigt försökt göra alla moment med mitt kontokort och ICA-kort i kassamaskinen. När jag fyllt ryggsäcken och fått på den på den krumma ryggen öppnade jag dörren för att hjälpa den gamle ut och se till att han inte störtade nerför trappan utan hamnade på rampen ner från affären. Samtidigt brottades jag med de två olika korten och koderna som kassan behövde och försökte få ner mina egna varor i en plastkasse.

Kön bakom mig stod tålmodigt tyst, utan att yttra ett ord.

Kassörskan sa:

– Tack för hjälpen.

På vägen hem funderade jag över hur mitt liv kommer att se ut när jag är i mannens ålder. Det är inte alltför avlägset.

Vad är ett medelsnitt?

Medelsnitt är ett kul ord, men det tillför knappast språket något. SvD borde skärpa sig.

Monica Zetterlund

Edda

Monica

Det är lite lurigt med förväntningar. Nu kommer snart filmen om Monica Zetterlund. Jag läser en intervju med huvudrollsinnehavaren Edda Magnason. Där nämner hon sina favoriter ur Monica Zetterlunds repertoar och visst, trots att hon väl är sådär en 35 år yngre än jag, sammanfaller de med mina. Det är inte så konstigt, Monicas inspelningar är sedan länge klassiska och vi är förstås inte ensamma, Edda och jag, om att höra storheten i sånger som "Monicas vals/Waltz for Debby", "Den sista jäntan" eller "Sakta vi gå genom stan". Magnason lär vara en utsökt musiker och sångare så nu återstår att se hur hon klarar sig som skådespelare. Jag är skeptisk – av synnerligen irrationella skäl, det medgives. Jag såg i rollistan att Zetterlunds man under nära tio år, basisten Sture Åkerberg, spelas av Sverrir Gudnason. Gudnason gestaltade nyligen en annan av mina idoler på film, nämligen Hugo Alfvén och – för att låna ett yttrande av den elake recensenten Wilhelm Peterson-Berger – "det borde han inte ha gjort". Det blev en riktig kalkon. Nåja, jag är inte långsint och Gudnasons kvaliteter som jazzbasist kanske vida överstiger de som tonsättare. Och Edda Magnason kanske är en formidabel skådespelare.
Filmen "Monica Z" har premiär den 13 september. Se en scen här:

Replik till Daniel Sjöstedt, Corren 29 juli 2013

Bästa Daniel!

Jag respekterar i hög grad ditt resonemang och kanske jag också beundrar din ståndpunkt och hållning, men när du skriver att "nästan allt som du tror är nödvändigt i själva verket bara är distraktioner" ställer jag mig mycket undrande och jag menar att din generalisering är helt fel.

Det finns i mitt kök många saker som bara används mycket sällan, kanske bara en gång om året. Men när de tas fram är de långt ifrån distraktioner. I stället är de en källa till glädje, njutning, eftertanke, historia och reflektioner över livet.

När jag någon gång serverar en dessert på de över 100-åriga tallrikarna som kommer från min morfars släktgård Hvalsta i Sörmland väcks minnen om tidigare släktled och minnen om barndom. Deras vackra mönster får mig att reflektera över uråldrig hantverkstradition och hantverksteknik, och över vad de kan ha betytt för den strävsamma bondefamilj som införskaffade dem. Dessutom kan jag då passa på att betrakta porträttet av min morfars mor, målat av en av hennes svärsöner, som hänger över "tusenlådorsskåpet" även det tillverkat av en av hennes svärsöner.

När jag, kanske en gång om året, serverar en vällagrad vintage Port i spetsglasen med fasetter från min farmors hem lyfts bouqueten till avsevärt högre höjder än de som nås i vardagsglasen från Åhléns.

När jag ska göra Gremolata till min Ossobuco gläds jag åt, och njuter av, att få riva långa vackra strimlor av citronskalet med min zester som alltid ligger parat i tredje lådan. Och när jag ska meta upp de smaskiga oliverna från Kalamata tar jag fram både min olivsked med ett litet hål som gör att spadet inte följer med och min olivurkärnare som fiffigt pillar ut kärnan ur oliverna. Dessa sällan använda verktyg gör mig glad och inte det minsta distraherad – snarare koncentrerad.

Detta är bara några exempel på enkla ting som används mycket sällan, men som är viktiga för mig. Om jag skulle leva med ett kök med bara de grejer som använts de senaste tre månaderna skulle mitt liv kännas torftigt, matlagningen bli synnerligen frugal och måltiderna skulle reduceras till födointag och inte vara de högtidsstunder av umgänge och samtal som de bör vara.

Så kan det också vara – precis tvärt om!

Mello för mig

Erik Wallsten på Corren har gjort det omöjliga, det som borde vara varje journalists uppdrag – och kanske är varje journalists dröm. Med aldrig sviktande stilsäkerhet, en stor portion humor och en ständig entusiasm – och ofta en rejäl dos sarkasm – har han levererat texter om ett ämne som egentligen inte intresserar mig ett dugg, men som jag ändå läser med stort intresse.

Melodifestivalen – eller Mello som jag nu lärt mig att det heter – intresserar mig lika lite som börssidorna, men ändå läser jag vartenda ord som Erik skriver om denna pseudohändelse. Det skulle aldrig falla mig in att se programmet i tv. Jag tror nämligen inte att det kan vara bättre än Wallstens beskrivning av det. Så jag nöjer mig med det skrivna ordet och gläds åt att det finns journalister som kan fängsla en läsare. Oavsett ämne.

Smaklösa tomater?

Så här års är det nästan omöjligt att hitta tomater med smak. Efter mycket forskning har jag kommit fram till att det bara finns två alternativ. 
1. De små tomaterna som heter Romantica smakar utsökt om man äter dem rumstempererade.
2. Burktomater av kvalitet som heter Mutti är en god ersättning för färska tomater. De finns både hela, krossade och passerade.

Dessvärre är ingen av produkterna ekologisk.


Bara så ni vet.

Oväntad uppskattning

Det var en tidig eftermiddag. När jag kom till kassan i min vanliga mataffär var det inte riktigt som det brukar. Mannen före mig fick hjälp av en kvinna i personalen att lägga upp sina varor på bandet. Jag trodde vid första anblicken att han bara var gammal och svag eller hade någon funktionsnedsättning tills jag upptäckte att funktionsnedsättningen bestod i att han var kraftigt berusad. Han var i min ålder och såg inte särskilt nedgången ut – men han var skitfull.

Han talade osammanhängande med kassörskan och hade stora problem med att fiska upp pengar ur en plånbok som var späckad med femhundringar. När han väl betalat hade han glömt att köpa cigaretter och hela proceduren fick tas om. Det hela tog lång tid kan man säga. Jag hade inte så bråttom och kunde lugnt stå och iaktta kassörskans försök att få upp tempot och den berusades försök att hantera växelmynten och plånboken. Medan han ännu fumlade med plånboken hade kassörskan lämnat sin stol och packat hans varor åt honom.

Plötsligt vänder han sig mot mig och granskar mig och utbrister med hög och klar stämma:
– Här står en kulturarbetare – det är människor som jag högaktar.

Jag blev minst sagt överrumplad och tror att jag mumlade något slags tack. När jag släpade hem mina kassar fick jag anledning att återigen fundera över en av de lärdomar livet gett mig: En människas yttre säger oftast ingenting om hennes inre.

Bonnier kringgår NIX-telefonspärren

Sedan länge har vi spärrat vår hemtelefon med hjälp av NIX. När det trots det ringer försäljare blir man förvånad, ja, kanske till och med upprörd. Häromdagen ringde en person från telefon 0542410319 och ville sälja ett abonnemang i Spänningszonen – en bokklubb för ”action/deckare/thrillers”.

Jag påpekade att vi hade NIX-spärr och att hon inte fick ringa oss och lade på. Därpå skickade jag ett mejl till Spänningszonens kundtjänst och fick efter ett par dar följande svar (jag har korrigerat några stav- och språkfel):

"Hej Hans!

Tack för ditt mail. Är det så att du t ex har varit medlem i någon av Bonniers Bokklubbar, prenumererat på någon av Bonniers tidskrifter eller handlat på Adlibris så har vi rätt att kontakta dig, trots NIX-registret. Vill du inte bli kontaktad av oss så kan du återkomma till oss så hjälper jag dig att lägga in en spärr i vårt system.

Med vänlig hälsning

Leo Andersson

Spänningszonen Kundservice"

Det är alltså så att Spänningszonen är en del av Bonnierkoncernen och eftersom jag prenumererar på Allt om mat och handlar böcker på Adlibris så anser man sig ha rätt att ringa mig och erbjuda sina tjänster.

På NIX webbplats står följande:

"Etablerat kundförhållande Om det föreligger ett etablerat kundförhållande (ingånget avtal) mellan marknadsföraren och Dig får företaget per telefon lämna erbjudanden om samma typ av varor eller tjänster, även om Ditt telefonnummer är spärrat. Detta gäller även en tid efter det att avtalsförpliktelserna fullgjorts, minst sex månader men normalt inte mer än ett år."

Marknadsföraren är i det här fallet således Bonnier. Detta innebär att alla som prenumererar på Dagens Nyheter, Dagens Industri, eller någon av de nära hundra tidskrifter som ingår i Bonnier tidskrifter kan drabbas av telefonförsäljare – trots NIX.

Spänningszonen anser sig alltså ha "rätt att kontakta" mig bara för att de är en del av Bonnier. Bonnier är ett av Europas största medieföretag med verksamhet i 16 länder och med den tolkningen av reglerna har NIX helt spelat ut sin roll.

Jag föreslår att Spänningszonen och Bonnier tar sig en rejäl funderare på hur man skapar goda kundrelationer och bedriver marknadsföring.

Blamage av SVT

Jag har inget emot Helen Sjöholm eller Benny Andersson, tvärtom, de är utmärkta musiker, men att sätta den här rubriken  på ett program som presenterade några av landets bästa körer och instrumentalister i en traditionstyngd ceremoni där just körmusiken står i centrum är bara löjligt och ett hån mot tittarna. 

Underskatta oss inte!

Vi klarar kanske av att se enstaka tv-program utan kändisar-som-syns-i-tv-varje-dag? Vi kanske till och med är fler som njuter mer av musikaliska giganter som Urban Agnas, Andrew Canning, Margareta Raab och Uppsala domyrkas goss- och flickkörer – trots att de inte är kändisar?

Uppsala Domkyrka har – som sig bör – ett av landets kyrkors mest vitala och konstnärligt högtstående musikliv. Med sina sex körer, fyra orglar, fem kyrkomusiker (fler?), m.m. producerar man musik av oerhört hög klass och kändisdragplåster är helt överflödiga.

Våga sätta rätt rubrik och nämna saker vid dess rätta namn: 

Luciakonsert med Uppsala domkyrkas goss- och flickkörer

Konsekvensen är ofria lärare och obildade barn

Vi får ett allt fyrkantigare samhälle där vi ständigt blir kringskurna av underliga, för att inte säga löjliga regler och förordningar. Det har redan skrivits spaltmeter om skolornas möjligheter att förlägga högtider till kyrkan. Biskopar och präster har uttalat sig, lärare, elever och föräldrar. Och alla verkar vi stå vanmäktiga. Det konstiga är att politiker och byråkrater inte verkar se orimligheten i det de ställer till med.

En god skola behöver fria lärare. Inte lärare som är bakbundna och försedda med munkavle. Ett gott samhälle behöver fria individer. Individer som litar på varandras omdöme och som litar på att det finns ett inneboende ansvar och gott omdöme hos alla människor.

Om någon vuxen inte skulle leva upp till förväntningarna måste vi lita till att det finns andra vuxna som gör det. Det går inte att ruta in hela livet i fyrkantiga moduler och tro att allting går att sortera i fack! Den byråkrat som tror att vi skyddar våra barn genom att förbjuda skolan att gå i kyrkan har inte förstått att konsekvensen också är att de inte får gå på teater, konsert, fotbollsmatch, museum, konstutställning, etc.

Överallt blir barnen påverkade och det fina i kråksången är, dels att de själva därigenom utvecklar sitt intellekt genom att sovra bland intrycken, dels att det finns vuxna till hands som kan hjälpa dem – förutsatt att vi litar på de vuxna, på våra lärare, på varandra. Men nu gör ju inte staten det. Lärare och andra vuxna kringskärs alltmer av en oändlig byråkrati som alltigenom är förgörande för hela samhället.

Om en konfessionsfri skola också innebär att vi förnekar kristendomens och andra religioners inflytande på vår kultur under flera tusen år så måste skolan göra sig av med större delen av musikhistorien, konsthistorien, filosofin, ja hart när hela historieämnet.

Vad är vi rädda för? Litar vi mer på staten än på människorna? Tror vi inte att våra barn är intellektuella varelser med egen förmåga att tänka, känna och fatta beslut? Tror vi inte att lärare kan självständigt leda och fostra barn och ungdomar utan måste ledas i koppel? Var finns tron på den tänkande människan?

Frågan om skolhögtider i kyrkan är en struntsak i sammanhanget, men den är den yttersta konsekvensen och ett symtom på ett samhälle i upplösning där människor betraktas som osjälvständiga icke-tänkande varelser – och det är skamligt!

Läs även

* Martin Modéus: Det finns inget advent utan kristet innehåll 

*Anna Ekström: Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan 

*Cristina Grenholm: Skolverket har försatt skolan i en destruktiv situation 

*Antje Jackelén: Unga får signalen att kyrkan kan vara farlig 

*Maria Ludvigsson: Advent som vilken folkdräkt som helst

*P J Anders Linder: Lägg inte allt i knät på skolan

Vem vill höra Hägglund sjunga O helga natt?

Svenska Dagbladet rapporterar om den eviga frågan om skolavslutningar i kyrkan. Vår frifräsiga socialminister Göran Hägglund lär ha sagt:

"Jag är trött på att ha den här diskussion två gånger om året, det måste vara OK att sjunga en psalm i samband med något så högtidligt som en skolavslutning. Skolverket silar mygg och sväljer kameler, dagens elever har sannerligen betydligt värre problem än att sjunga O helga natt en gång om året."

Exemplet är dock illa valt. Väljer man att sjunga "O helga natt" torde det för de flesta elever vara ett oöverstigligt problem – värre än alla andra. Svårare sång att sjunga unisont för skolelever får man nog leta efter. 

Sen vet jag inte hu Hägglund definierar begreppet psalm. Mig veterligt har denna operamässiga sång av Aolphe Adam ännu inte dykt upp i något samfunds psalmböcker.

I sak håller jag dock med Hägglund. Men välj en enklare sång.

Lär dig cykla kärring eller Lär dig gå gubbe!

En pendang till ett kåseri av Lars Åbom i Corren 26 oktober.

Kärringjäveln på cykel utanför De Klomp är ett typexempel på dessa vettvilliga omogna cyklister som härjar i staden. Sannolikt har de inget körkort och kan troligen inte heller läsa. Eftersom de helt ignorerar gällande trafikföreskrifter får man lätt en känsla av att de också är helt i avsaknad av empatisk förmåga och demokratiskt sinnelag. En rejäl satsning på fler poliser, särskilt destinerade att stoppa cyklister, eller ett totalförbud mot cykling skulle vara en stor vinst för oss normala, flanerande gångtrafikanter – ja, för hela samhället! Säkert en lämplig uppgift för det allerstädes närvarande och utagerande kommunalrådet Demirok.

För att inte tala om de illasinnade personer, lattepappor och nyss fikande kontorsslavar som förlägger sitt after-work-talk till stadens cykelbanor. Med sina barnvagnar och flasiga skratt blockerar de inte bara färdvägen för de hederliga cyklister som med sina hjälmar, och med lyse både fram och bak, försöker ta sig nerför Ågatan, utan förpestar även själva ljudmiljön. Eller de horder av högstadieungdomar med hörlurar över öronen och de strosande pensionärer som med sina rullatorer föredrar att släpa sig fram mitt i cykelbanan över Stora Torget och på så vis hindra de laglydiga velocipedryttare som, med båda händerna på styret på cykelbanans högra sida med jämnmod och behärskad irritation tvingas till slalomcykling genom människomassorna. Skulle cyklisterna dristas att med ett litet pling påkalla fri väg bevärdigas de sällan med en blick, än mer sällan med en ursäkt. För att råda bot på detta oskick krävs hårda tag. Ett allmänt förbud mot gående i staden är det enda rätta! Kanske finns även här något kommunalråd väl skickat att agera i ärendet?

Varning – kalkon!

Har varit och sett "Balladen om Marie Kröyer" på bio!

Hugo Alfvén gestaltas av en pinsam Sverrir Gudnason som med taffliga repliker och hummande på "Uti vår hage" och klinkande på "Miiidsommarvaka" får den vid tiden drygt 35-årige Alfvén att framstå som en tafatt, fånig tonåring som strör plattityder kring sig likt en B-skådis i en amerikansk dagsåpa på TV 3!

Alfvén var i själva verket, verbal, charmerande, självgod, sällskaplig och humoristisk.

Bedrövligt manus och beklämmande insats av Gudnason. Övriga habila skådespelarinsatser väger tyvärr inte upp betyget 0.

Konst vs. pedagogik

Såg ni Babel i söndags och intervjun med Jesper Juul, den danske barnuppfostransexperten? Han fick frågor om några barnböcker – som han sågade, men då det gällde Alfons Åberg sade han att han gärna skulle anförtro sina barnbarn i Alfons pappas vård. Av det enkla skälet att "konst har mycket större kraft än pedagogik". 

Men nu har ju Jesper Juul dessvärre inte något inflytande över de estetiska ämnena i den svenska skolan.

Körslaget och jag

Som kördirigent förväntas man uttala sig om tv-programmet Körslaget. Antingen är det kolleger eller vänner, eller som nu senast en journalist som frågade:
– Vad tycker du om Körslaget?
Det är på många sätt en försåtlig fråga eftersom jag får för mig att den som frågar redan tror sig veta vad jag tycker och bara vill få det bekräftat. Men det kan förstås vara så att jag inbillar mig det.

Senast var det en journalist som frågade mig, och i tidningsartikelns brödtext stod det bland annat att jag sagt: "så mycket körsång av mitt slag är det inte", och det var helt korrekt. Det olyckliga var att någon layoutnisse på tidningen tyckte att man skulle blåsa upp citatet, men först sedan det förvanskats.

Därför ska jag nu säga vad jag tycker om Körslaget.

1. Man sjunger i kör, dvs. flera personer sjunger tillsammans i stämmor, Det är bra, roligt och nyttigt. +
2. De som sjunger gör det oftast riktigt bra. Det är samsjunget och välrepeterat. +
3. De som står framför kören och inspirerar den är oftast mycket duktiga och professionella artister som har mycket erfarenhet att dela med sig av. +
4. Man sjunger enbart till förinspelat komp, vilket gör att det blir en väldigt enahanda klangbild och sångarnas eventuella förmåga att med rösten påverka klangen, som i körsång a cappella, visas inte. –
5. Man sjunger enbart arrangerad musik och inte någon musik komponerad för kör. Även det gör det hela enahanda. –
6. Det handlar bara om populärmusik. –
7. TV4 gör ett 120 minuter långt program där en handfull körer sjunger två minuter vardera. Resten av tiden ägnas åt reklam och kringaktiviteter och tämligen menlösa intervjuer. Istället kunde man anstränga sig att sätta musiken och begreppet körsång i fokus och i ett allmänkulturellt sammanhang. –

Sammantaget tycker jag att Körslaget som tv-program betraktat är en tämligen usel produkt, men att både sångare och deras ledare gör en mycket god insats efter de givna förutsättningarna.

Den körsång jag sysslar med är av ett helt annat slag. Den är komponerad för "instrumentet" kör och oftast kör a cappella. Den kräver inte av sångarna att de är solister, att de har särskilda scenkläder, att de övar in rörelser till musiken eller att de kan waila, men de ska ha god notläsningsförmåga, god röstutbildning och vackra, anpassningsbara röster. Den körsång jag sysslar med sätter texten och tonsättaren i centrum och dess mål är att med text, musik och musikaliskt uttryck beröra åhöraren, göra musiken rättvisa och nå konstnärlig höjd. Den körsång jag sysslar med kräver av mig att jag har lång utbildning och erfarenhet av sångteknik, interpretation, dirigering, musikaliskt ledarskap och inte minst administration.

Därmed kan jag säga att "så mycket körsång av mitt slag är det inte" i Körslaget.

Case closed

Så kom det idag, två små gummipryttlar!
(Kungen är med bara som storleksjämförelse)

Och ordningen är återställd.

Cappuccino utan skum - Uppdaterad

Min morgoncappuccino saknar skum.

Vi har alla råkat ut för det. Att hamna i händerna på reservdelsavdelningar, tekniker och obegripliga system när en apparat har upphört att fungera. Trots min långa livserfarenhet, hyfsad utbildning och god omvärldsorientering, står jag mig slätt då jag kommer i kontakt med en viss typ av system. 

Här är ett exempel.

Vår två (drygt) år gamla espressomaskin har, på den arm som levererar ånga till den mjölk som ska skummas till cappuccino, en liten liten gummipackning, ca 8 mm i diameter, som nyss bestämde sig för att gå sönder.

Jag mejlade då till Kaffegrossisten som jag köpt maskinen av. Nämnas bör att jag betalde drygt 6000 kr för maskinen. packningens värde torde, om man mäter dess andel av maskinens totala volym, motsvara 4–5 öre. Jag bifogade en bild på den trasiga packningen och skrev:

Hej!

Jag har en Saeco som jag köpte hos er för drygt två år sedan. Den fungerar fortfarande fint, men behöver en ny packning till hetvattenröret. Det är den lilla gummipackningen överst på bilden som sitter runt pipen på ångröret. Maskinen är en "Odea Giro Plus" med serienummer 9008SA40316613.

Kan ni skicka en sådan?

Efter mindre än ett dygn fick jag följande svar:

Hej,

Tack för din förfrågan.

Vi hänvisar dig till Saecos servicecenter

InfoCare AB

Låsblecksgatan 7

589 41 LINKÖPING

0776700303

Varmt välkommen åter till oss på www.kaffegrossisten.se. Vi rekommenderar dig att prova vårt fina kaffe som vi importerar från Italien, ett kaffe som slår det mesta. En av våra storsäljare är Mokaflor 80/20.

Mvh,

KaffeGrossisten

Nu var jag ju inte ute efter att få rekommendationer om nya italienska kaffesorter utan bara efter en liten packning. Nåja, jag skrev till InfoCare AB (I hastigheten noterade jag inte att företaget fanns i Linköping – samma stad som min maskin, "Odea Giro Plus" med serienummer 9008SA40316613.):

Hej!

Jag har en Saeco espressomaskin som jag köpte hos Kaffegrossisten för drygt två år sedan. Den behöver en ny packning till hetvattenröret. Det är den lilla gummipackningen överst på bilden som sitter runt pipen på ångröret. Maskinen är en "Odea Giro Plus" med serienummer 9008SA40316613.

Kan ni skicka en sådan?

Med vänlig hälsning,

Hans L

Även InfoCare, fast nu hette de inte InfoCare utan ”SWEITW Kundcenter”, enligt mejlavsändaren – och befann sig i Växjö – svarade snabbt (och käckt), med följande besked:

Hejsan Hans,

Du kan vända dig till din återförsäljare så kan de numera beställa delar/tillbehör åt dig.

Så vänligen gå den vägen så kommer de kunna hjälpa dig vidare.

Med Vänlig Hälsning

Anna Trygg

Lagkapten

Kundcenter           

Dessutom kom ytterligare ett svar från Team Manager Henrik Fagelberg (I Linköping!), InfoCare:

Hej,

Alla förfrågningar om delar samt eventuella köp sköts numera i ett system som heter xPos. Det är butiken du köpte produkten i som ska hjälpa dig med detta.

Det är relativt nytt så jag förstår om butiken kanske inte kände till det men om du vänder dig till dom igen med ovan information så ska det lösa sig.

Med Vänlig Hälsning

Henrik Fagelberg

Team Manager

InfoCare CS  AB

Låsblecksgatan 7

589 41 Linköping

Nu började det kännas lite jobbigt. En viss förtröstan kände jag dock efter att ha fått besked av en Lagkapten och en Team Manager, båda med namn. Men den här gången ringde jag till Kaffegrossistens kundtjänst ”08-568 702 80 helgfria vardagar mellan kl 8:00 - 19:00”. (Varför kan folk inte lära sig att det lilla strecket mellan klockslag betyder ”till” och inte ”och”?)

Efter att ha förklarat mitt dilemma för en vänlig kvinna utan namn hänvisade hon mig till Kaffegrossistens serviceavdelning:

– Kan du vara snäll och koppla mig dit?

– Nej du måste mejla.

– Men jag skulle behöva tala med en person. Jag har redan mejlat.

– Nej du måste mejla.

– Men kan du inte ge mig ett namn och ett telefonnummer?
– Nej, serviceavdelningen kan bara nås via mejl!

– Suck!

Jag mejlade åter info@kaffegrossisten.se, infogade svaret från Henrik Fagelberg (I Linköping!) och skrev:

Hej igen!

Infocare hänvisar tillbaka till er. Se inklistrat mejl här nedan. Jag har köpt maskinen hos er och förväntar mig ett snabbt svar samt snabb och god service!

Med vänlig hälsning,

Hans L

Nu kom det ett ganska kryptiskt svar från Kaffegrossisten, fortfarande anonymt:

Hej,

Som Info Care mycket riktigt påpekar är det inte någon information som nått oss. Vi har bett om sådan information. Tyvärr omöjligt att svara på hur fort det går att få in oss i denna nya och för oss okända rutin. Verkar onekligen litet tillkrånglat i just detta fall eftersom du själv råkar befinna dig i samma stad som Philips Saeco valt att ha sitt svenska servicecenter för Saeco.

Mvh,

KaffeGrossisten

Nu började jag fundera på vilken häst jag skulle satsa på. Den kryptiska formuleringen ”eftersom du själv råkar befinna dig i samma stad som Philips Saeco valt att ha sitt svenska servicecenter för Saeco” gjorde mig också förundrad. Var det fel av mig att befinna mig i samma stad? Vad var det som var tillkrånglat?

Vi det här laget hade jag, Anna Trygg, Henrik Fagelberg, samt de anonyma personerna bakom Kaffegrossisten och Kaffegrossistens kundtjänst sammanlagt lagt ca två timmar på det här ärendet. Med ett konsultarvode på 1500 kr/tim har den lilla gummipackningen hittills kostat 3000 kr – halva kaffemaskinens inköpsvärde.

Vad skulle jag göra? Jag funderade på att i min vidare kommunikation med ”Kaffegrossisten” underteckna mina mejl med enbart ”Dirigenten” och låta bli att ange mitt telefonnummer varje gång… Jag avskyr att kommunicera med namnlösa personer så jag valde Henrik Team Manager, han förföll ändå vara en hyvens person, så jag skrev, och bifogade Kaffegrossistens senaste svar:

Hej Henrik!

Det här svaret (nedan) fick jag från Kaffegrossisten. Nu är det så att mitt morgonkaffe väntar på sitt skum och jag tänker inte lägga så mycket mer av min fritid på att få er att tala med varandra. Jag tycker att ni ska hantera det själva och dessutom - båda parter - se till att ni har nöjda kunder. 

Kaffegrossistens kundtjänst vägrar att ge mig ett personnamn och ett telefonnummer så därför sätter jag större tilltro till dig som både har namn, telefonnummer och dessutom en adress i samma stad som jag bor och verkar i.

Kan du inte vara vänlig och lösa det här lite snabbt åt mig? Det handlar om en pytteliten gummipackning på ca 8 mm vars värde torde vara obetydligt så länge vi inte sysselsätter varandra med mer mejlkorrespondens. 

Jag kan sätta mig på min cykel och uppsöka dig i Sviestad så kanske du kan ha en packning i beredskap? Eller ska den kanske beställas från Italien, Pakistan eller Taiwan?

Snälla, fixa en packning åt mig - och lämna xPos utanför!

Med vänliga nattliga hälsningar,

Hans L

Henrik skrev jag nyss till och klockan är över midnatt så han har förstås inte hunnit svara, men jag väntar med spänning…

Fortsättning

Kl. 07.21 i morse kom det svar:

Hej Hans,

Jag förstår att det blir lite frustrerande när man bollas fram och tillbaka så här och vi ska göra vad vi kan.

Jag har kontaktat kaffegrossisten och informerat dom om hur dom ska gå tillväga för att hjälpa dig med detta. Jag har även bett dom återkomma direkt till mig om det skulle bli några problem så ska jag ta och lösa det på något annat sätt.

Med Vänlig Hälsning

Henrik Fagelberg

Team Manager

Yes! Jag hade satsat på rätt häst! Henrik är en hyvens kille och jag anar slutet på det skumlösa livet. Jag svarade:

Hej Henrik!

Det låter lovande. Var snäll och hör av dig när du vet mer om hur - och framför allt när - det slutar. Stort tack för hjälpen.

Med vänlig hälsning,

Hans

Men vänta bara. Kl. 13.46 kom ett nytt mejl från min räddare i nöden:

Hej,

Som du vet så är hanteringen kring det här med Philips reservdelar och då det finns tusentals återförsäljare runt om i Sverige så tar det naturligtvis lite tid innan alla får korrekt information.

Som jag skrev till dig innan har jag delgett Kaffegrossisten det dom behöver veta för att kunna hjälpa sina framtida kunder.

Vi har noterat att ärendet skrivits om på din blogg och för att det här inte ska anta felaktiga proportioner så väljer jag att kringgå rutinen som satts och kommer idag att skicka två packningar till dig så vi inte behöver vänta på att beställningen ska komma in.

Det är lite svårt att se på din bild exakt vad det är du behöver men vi tror att vi prickat rätt. (Ytterligare en anledning till att detta bör gå via dom rätta kanalerna, dvs så vi får produktnummer på delen)

Skulle det vara fel, återkom så ska jag se till att rätt skickas ut.

Dessa skickas idag med brev till:

HANS LUNDGREN

Hunnebergsgatan 27 C

582 34 Linköping

Med Vänlig Hälsning

Henrik Fagelberg

Team Manager

Hade jag varit Henrik hade jag också googlat för att se vem den där ettrige Lundgren var och jag tycker han handlat helt rätt och korrekt. Jag svarade nyss:

Hej Henrik!

Ett ännu större tack! Fint ordnat. Vi får hoppas att det är rätt. Såg att du googlat fram min blogg och oavsett om det påverkade hanteringen eller inte så tycker jag att du hela tiden handlat sympatiskt och korrekt, men ibland är det besvärligt att vara kund. 

Och även mitt jobb har sina vedermödor...

Bästa hälsningar,

Hans

Ps. Du kan läsa om den spännande upplösningen på bloggen ;)

Vad lär vi oss då av detta?

Jag har handlat väldigt mycket saker på nätet de senaste åren och i de flesta fall har det fungerat alldeles utmärkt. En mobiltelefon som jag beställde från Portugal var felaktig och efter mejlkorrepondens kom det en ny. En skrivare som inte fanns i lager gjorde att firman ringde upp mig och föreslog en annan. En tvättmedelssajt ringde också upp efter att jag ställt några frågor per mejl. Etc.

I den här affären blev jag både korrekt och vänligt bemött och fick också god hjälp till slut. Men det tog sin lilla tid – och orsakade stor frustration.

Kaffegrossisten måste dock skärpa sig. Man svarar inte på mejl utan att lämna sitt namn och telefonnummer. Det är både oartigt och osmart och gjorde mig illvilligt inställd. Det som på webben ser ut att vara ett stort företag är dock ett mycket litet, som ägs av makarna Mona och Peter Hjelm. Enligt allabolag,se har de en person anställd. Det är naturligtvis tufft att vara småföretagare, men jag är säker på att man skulle tjäna på att vara mycket mer personlig i sin kontakt med kunder. Men det är förstås ett val man gör. Jag kommer i alla fall inte att handla där mer.