Mitt samvete i Vasastan

"Heihei – tacksåmicke", säger han då jag går förbi.

Trots att jag inte mött hans blick hälsar han på detta sätt med sin lite gnälliga, lätt nasala röst, varje gång någon går förbi. Jag tittar bort, liksom alla andra som passerar, och jag skäms för det.

Jag har aldrig några kontanter på mig. Det är min enda, cyniska ursäkt.

Han sitter utanför den lilla ICA-butiken varje dag i 10–14 timmar. Jag vet inte var han sover, om han äter något, och jag vet förstås inte vad han tänker. Vad tänker han om mig? Vad tänker han om alla oss som tittar bort? Vad tänker han om oss som fått förmånen att leva i ett fredligt välmående hörn av världen? Vad tänker han om orättvisorna som ständigt plågar våra samveten? Kanske har han annat att tänka på. Den som lever i förtryck, armod och svält har nog annat att fundera över än orättvisorna i världen. En familj långt borta som väntar på att han ska komma hem med pengar så att de kan köpa mat och kläder, eller muta en läkare. Vad vet jag, jag har ju inte talat med honom. Jag skulle vilja tala med honom, men ursäktar mig med att vi säkert inte har något gemensamt språk.

Men jag har ju råd. Varför tar jag inte ut en hundring när jag betalar på ICA och ger honom när jag går ut? Det skulle knappast påverka min ekonomi, men med stor sannolikhet hans – men det finns kanske bättre sätt, ursäktar jag mig igen. Kanske Hjärta till hjärta, Röda korset, Rädda barnen? Nån som bättre kan disponera min generösa gåva än han kan.

Jag rannsakar mina motiv. Ska jag ge honom pengar för att freda mitt samvete, för att kunna möta hans blick, för att ge hans "tacksåmicke" ett innehåll? Ska jag ge honom pengar för att jag verkligen önskar hans familj ett bättre liv? Ska jag ge honom pengar för att jag verkligen vill att orättvisorna i världen ska utjämnas? Ska jag ge honom pengar för att jag innerst inne önskar att han och hans landsmän fortast möjligt ska försvinna från gatorna så att vi kan återgå till ett liv där vi utan att plågas av våra samveten kan fortsätta att blunda för hur världen ser ut?

Jag börjar med att gå ner till ICA...

Sommarvikarierna prövar deras vingar

Nu är vi inne i den fjärdedel av året då våra dagstidningar drabbas av 25 %-syndromet. Under tre månader av året (25 %) är det flera olika faktorer som påverkas.

Tidningens volym har minskat med en fjärdedel. Det är väl egentligen bara sporten som ännu behåller sin stadiga tjocklek i tidningen. Mycket på grund av fotbolls-VM får man förmoda.

Både medelåldern och personalstyrkan på redaktionen har minskat med ca 25 %. Sommarvikarierna har dragit in och då händer det saker. Förekomsten av ordet dem ökar med 25 % eftersom alla ord som uttalas dom ersätts med dem. De besvärliga orden sin, sitt och sina minskar drastiskt till förmån för de mera till synes självklara hans, hennes och deras.

Fasta uttryck förvanskas och blandas ihop. Idag i min lokaltidning fick en patient ”kvarstå för observation” i stället för att ”stanna kvar”. Obekanta ord eller uttryck kontrolleras inte mot ordlista eller rättstavningsprogram så idag beskrevs hur några ”härsade hö” (hässjade).

 
I bokhyllan på vår toalett står pseudonymen Purres (Albert Holmkvist) ”Stilblommor och grodor – fynd på språkets gröna ängar”, en ständig källa till glädje för den språkintresserade. Den är utgiven 1939 och ett tryggt bevis på att det inte i något avseende var bättre förr.

Midsommar med dragen gris

Nej, det är ingen av lekarna kring majstången, utan en maträtt.

Sedan vi flyttade från landet för snart 10 år sedan har det inte känts så angeläget med traditionell midsommarmat. Ni vet, sill och nubbe och hela köret. Därför införde vi för ett antal år sedan grekisk midsommar tillsammans med vännerna Lasse och Lotta. Det innebär ouzo följd av souvlaki, tzatziki, sallad med tomat och feta, samt avsevärda mängder retsina. Till umgänget hör också en fånig tipspromenad konstruerad av undertecknad och/eller ett parti pétanque (boule).

I år var det inte bara regnrisk utan också svinkallt så vi skippade grillspetten och jag bestämde mig för att göra draget fläsk (pulled pork) på fläskkarrén jag köpt. Skummade ett 50-tal recept på nätet och fastnade för detta, vilket visade sig vara ett lyckokast. Resultatet var utsökt! I receptet ingår 2 dl ketchup, en produkt som inte funnits i vårt hem de senaste 20 åren, så den ersattes med en blandning av Heintz chilisås, Santa Marias sweet chilisås och tomatpuré från Ardita. Farinsockret byttes mot Saltås råsocker, men i övrigt följde jag nog receptet. Det sönderslitna fläsket blev mycket uppskattat. Dessutom visade det sig att det passade utmärkt med tzatziki och retsina (Cambas, nr 82524) till!

Lundgrens fänkålspytt

Ibland händer det att experimenten vid spisen blir särdeles lyckade och att hustrun utbrister ”Det här var fanimej det godaste jag ätit” (Jo, hon sa faktiskt så idag!), så här kommer receptet:

1 stort fänkålshuvud

1 rödlök

2–5 vitlöksklyftor

½ gul paprika

3 hg skogschampignoner (eller vanliga)

½ hg Pata negra eller annan smakrik lufttorkad skinka

smör

salt

svartpeppar

chiliflakes

Putsa och skär fänkålen i mindre bitar, 1–2 cm. Hacka rödlöken och vitlöksklyftorna. Lägg alltihop i en traktörpanna och stek långsamt i smör på svag värme i 20–30 minuter tills fänkålen är lagom mjuk. Krydda med salt. Dela under tiden champignonerna i lika stora bitar och stek dem i smör på hög värme. Krydda med svartpeppar. Ställ åt sidan då det är klart. Skär paprikan i små bitar och hacka skinkan, likaledes i små bitar. Lägg i paprikan i fänkålen när slutet närmar sig. Värm svampen och skinkan tillsammans och blanda väl. Blanda till sist fänkålen med svampen och skinkan. Smaka av med chilin, salt och peppar. 

Servera med en tjock god fläskkotlett eller nåt annat du tror passar till.

Gaudeamus igitur

Speech at the opening ceremony at NSSS 2014 in Tartu, Estonia

Kallid laulusõbrad!  –  Dear fellow singers!

In these days, when the rights of independent nations to stay independent are obviously questioned and threatened by obscure dark forces, it is important to remind us all of the days in the late 1980s when choral singing in Estonia came to play an important key role in this country’s liberation from an unwanted intruder. History has come to name this “The Singing Revolution” and it led to the restoration of the independence of Estonia, Latvia and Lithuania.

I had the privilege to visit the Tehnikaülikooli Akadeemiline Meeskoor in Tallinn in 1990 and I can still remember the energy and the force linked to the coming liberation that I perceived in the choir and in the individual singers.

Choral singing is powerful.

And choral singing is creates peace.

When choral singing started at the universities in Sweden, Norway, Denmark and Finland in the very beginning of the 19th century, one of the main purposes of the singing was to unite the people in the Scandinavian area and to make peace between the brothers and sisters in the neighbouring countries.

One of my friends and colleagues, Bosse Johansson, conductor of the world famous “Adolf Fredrik’s girls choir”, once said: “children that sing together in choirs  don’t start wars”, and I guess we can all continue the sentence: “University students don’t either”!

I am extremely happy and proud of being a part of the NSSS movement. When we started the first NSSS in Linköping in 1987, 27 years ago, we did not have the slightest idea of what this was to become in the future. We had not planned for a continuation and we had not expected it. But the singers wanted otherwise and now we can see and feel the result. We have gathered every third year, this year for the 9th time, and for the second time in Estonia.

I am convinced that we are only in the beginning of the NSSS tradition.

I am convinced that we will continue to meet for many years and decades to come.

I am convinced that NSSS is an important event with the lofty goal of bringing people from the Baltic and Nordic universities together in joyful and peaceful singing.

I wish you all some really great days and let us all rejoice – or as we say in Latin – GAUDEAMUS IGITUR !

Hans Lundgren

Nyårsmeny 2013

Traditionsenligt kommer här den senaste nyårsmenyn.

Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Bengt Göransson (81) åter till heders!

Correns förslag idag till en koalitionsregering  är sannerligen en intressant tanke. Jag tror att svenska väljare i grunden är rejält trötta på den blockpolitik vi haft sedan urminnes tider. Det vore välgörande att låta väljarna verkligen rösta ideologiskt och inte taktiskt och det vore säkert oerhört nyttigt för socialdemokrater och moderater att regera ihop. Betänk att man då representerar två tredjedelar av Sveriges befolkning!

Correns osignerade artikel innehåller många bra förslag, men som vanligt, då det gäller kulturen räcker varken kunskapen eller fantasin till. Jonas Hassen Khemiri är förvisso en lysande författare och en god debattör. Men det räcker knappast. Och uppdraget är inte heller att höja kulturens status eller att stimulera unga till läsning. 

Kulturministern ska inte vara en utövande konstnär utan en visionär person med bred erfarenhet av olika slags kultur(er) och folkbildning. Man kan inte ha en representant för det ena eller andra skrået som minister, det är dömt att misslyckas. Kultur handlar inte heller om status och pengar eller läskunnighet. Kultur handlar om insikten att det är kulturen som ger oss de tankar som gör oss till människor. Människor som förmår att fatta kloka beslut och förmår att förändra välden till allas bästa. 

Den enda kulturminister genom åren som jag kan komma på som förstått detta är Bengt Göransson.

Klart vi spelar gratis – eller?

Idrottsklubbar i högre serier omsätter miljoner. De betalar löner till sina spelare och de tar in pengar från publik och sponsorer. Jag tror inte att ett damlag i allsvenskan har det särskilt fett, men varför i hela friden får de för sig att kulturlivet skulle ha det bättre ställt? Varför skulle vi med våra betydligt knappare resurser betala för att locka publik till en av deras matcher?

Tyvärr är det ofta så här.

Det kommer erbjudanden från restauranger, klubbar och arrangörer som erbjuder oss att spela eller sjunga gratis. För att inte tala om TV4 som kan ringa och be om lite körsång med två dagars varsel och erbjuda 0 kronor i gage. För att vi ska få marknadsföra oss. Och för att de ska få gratis underhållning.

Nedanstående är ett autentiskt exempel på en mejlväxling mellan mig och Linköpings allsvenska damfotbollslag. (Stavning, bruk av versaler och gemener samt meningsbyggnad är också autentisk.)

LFC:

Hej,

Jag jobbar som eventkoordinator kring matcherna och arrangemangen kring matcherna hos Linköpings Fotboll Club här i Linköping, där vi har ett fotbollslag i damallsvenskan. 

varför jag kontaktar dig är för att vi är intresserade över att göra något utöver det vanliga inför en hemmamatch nu i höst, då vi vill marknadsföra matchen lite extra. Jag har en liten ide om hur detta skulle kunna gå till om ni skulle vara intresserade av att spela inför och i halvtid på en match. Ni skulle också själva kunna marknadsföra någon konsert eller liknande som ni har framöver i form av tex. flygblad eller på något annat sätt.

Är öppen för vidare diskussion och förslag för detta och skulle väldigt gärna vilja att detta skulle kunna genomföras på något sätt.
Tack på förhand. 

Jag: 

Hej XX!
För att vara säker på vad du menar (eftersom vi arbetar med flera ensembler) vill jag veta om det är Linköpings Akademiska Orkester, eller den akademiska damkören Linnea du menar?

Är det en speciell hemmamatch du avser, så att det redan finns ett datum, eller är det någon av era hemmamatcher i största allmänhet?

Av dina formuleringar drar jag slutsatsen att du tänkt att vi ska framträda gratis, mot att vi får marknadsföra vår egen verksamhet. Är det rätt uppfattat?
Med vänliga hälsningar,
Hans Lundgren 

LFC:  
Hej,

Jag menar Linköpings Akademiska Orkester. Jag hade tänkt något i form av en marsch från stora torget genom stan och vidare bort till folkungavallen. Där man med plakat och musik skapar uppmärksamhet kring orkestern och på så sätt försöka att locka publik till matchen.

Jag har inte tänkt ut något speciellt datum vi vill ha er i såfall, utan det finns alternativa datum där ni kan planeras in i ett av dom när det passar er bäst.

Ja, du har uppfattat det rätt. Ni kan givetvis få göra något annat också. Men ingen ersättning i form av pengar kan tyvärr ges. 

Jag: 
Hej igen!
OK.
Linköpings Akademiska Orkester är en symfoniorkester. Den kan inte marschera. Den kan inte spela utomhus annat än om det finns en scen med tak och det är varmt väder. Den spelar inte gratis. 

(Men vi kan kanske byta – ni spelar för oss och vi spelar för er ;)

Det går alltså inte, jag beklagar.

Vänliga hälsningar,

Hans L

Därmed avstannade konversationen.

Om medmänsklighet...

Jag stod i kassakön på ICA-affären på Vasavägen. Framför mig stod en gammal man dubbelvikt över sin rullator. När det var hans tur nådde han inte ner till sin varukorg utan jag hjälpte honom att lägga upp varorna på bandet. Snabbt läste kassörskan av priset på ett drygt tiotal varor och meddelade resultat

– 210,50.

– Va!, sa manen medan han, utan rullator, med mycket besvär hasade fram till kassan.

– 210,50 upprepade kassörskan.

– Va! svarade mannen.

Den ganska unga kassörskan hade lite svårt att höja rösten tillräckligt, men vid det tredje försöket hörde mannen vad hon sa.

– Jag har bara 116 kr, sa han

– Då får vi ta bort lite, sa kassörskan.

– Va!, svarade farbrodern.

Innan de åter fått kontakt med varandra hade kön växt bakom mig och det stod säkert ett 10-tal personer bakom mig i kö. Då hörde jag mig själv säga:

– Jag betalar det som fattas.

Nu började den gamle plocka upp sina pengar. Det visade sig att det var mest enkronor och det tog kassörskan avsevärd tid att räkna ihop och att förmå kassamaskinen att ta emot en delbetalning.

Under tiden hade jag flyttat farbroderns rullator och han satte sig nu på den och betraktade sina varor. Över axlarna bar han en ryggsäck och jag frågade honom om jag skulle hjälpa honom med att få ner varorna i ryggsäcken. Han mumlade något som jag uppfattade som ett ja. Jag krängde av honom ryggsäcken medan jag samtidigt försökt göra alla moment med mitt kontokort och ICA-kort i kassamaskinen. När jag fyllt ryggsäcken och fått på den på den krumma ryggen öppnade jag dörren för att hjälpa den gamle ut och se till att han inte störtade nerför trappan utan hamnade på rampen ner från affären. Samtidigt brottades jag med de två olika korten och koderna som kassan behövde och försökte få ner mina egna varor i en plastkasse.

Kön bakom mig stod tålmodigt tyst, utan att yttra ett ord.

Kassörskan sa:

– Tack för hjälpen.

På vägen hem funderade jag över hur mitt liv kommer att se ut när jag är i mannens ålder. Det är inte alltför avlägset.

Vad är ett medelsnitt?

Medelsnitt är ett kul ord, men det tillför knappast språket något. SvD borde skärpa sig.

Monica Zetterlund

Edda

Monica

Det är lite lurigt med förväntningar. Nu kommer snart filmen om Monica Zetterlund. Jag läser en intervju med huvudrollsinnehavaren Edda Magnason. Där nämner hon sina favoriter ur Monica Zetterlunds repertoar och visst, trots att hon väl är sådär en 35 år yngre än jag, sammanfaller de med mina. Det är inte så konstigt, Monicas inspelningar är sedan länge klassiska och vi är förstås inte ensamma, Edda och jag, om att höra storheten i sånger som "Monicas vals/Waltz for Debby", "Den sista jäntan" eller "Sakta vi gå genom stan". Magnason lär vara en utsökt musiker och sångare så nu återstår att se hur hon klarar sig som skådespelare. Jag är skeptisk – av synnerligen irrationella skäl, det medgives. Jag såg i rollistan att Zetterlunds man under nära tio år, basisten Sture Åkerberg, spelas av Sverrir Gudnason. Gudnason gestaltade nyligen en annan av mina idoler på film, nämligen Hugo Alfvén och – för att låna ett yttrande av den elake recensenten Wilhelm Peterson-Berger – "det borde han inte ha gjort". Det blev en riktig kalkon. Nåja, jag är inte långsint och Gudnasons kvaliteter som jazzbasist kanske vida överstiger de som tonsättare. Och Edda Magnason kanske är en formidabel skådespelare.
Filmen "Monica Z" har premiär den 13 september. Se en scen här:

Replik till Daniel Sjöstedt, Corren 29 juli 2013

Bästa Daniel!

Jag respekterar i hög grad ditt resonemang och kanske jag också beundrar din ståndpunkt och hållning, men när du skriver att "nästan allt som du tror är nödvändigt i själva verket bara är distraktioner" ställer jag mig mycket undrande och jag menar att din generalisering är helt fel.

Det finns i mitt kök många saker som bara används mycket sällan, kanske bara en gång om året. Men när de tas fram är de långt ifrån distraktioner. I stället är de en källa till glädje, njutning, eftertanke, historia och reflektioner över livet.

När jag någon gång serverar en dessert på de över 100-åriga tallrikarna som kommer från min morfars släktgård Hvalsta i Sörmland väcks minnen om tidigare släktled och minnen om barndom. Deras vackra mönster får mig att reflektera över uråldrig hantverkstradition och hantverksteknik, och över vad de kan ha betytt för den strävsamma bondefamilj som införskaffade dem. Dessutom kan jag då passa på att betrakta porträttet av min morfars mor, målat av en av hennes svärsöner, som hänger över "tusenlådorsskåpet" även det tillverkat av en av hennes svärsöner.

När jag, kanske en gång om året, serverar en vällagrad vintage Port i spetsglasen med fasetter från min farmors hem lyfts bouqueten till avsevärt högre höjder än de som nås i vardagsglasen från Åhléns.

När jag ska göra Gremolata till min Ossobuco gläds jag åt, och njuter av, att få riva långa vackra strimlor av citronskalet med min zester som alltid ligger parat i tredje lådan. Och när jag ska meta upp de smaskiga oliverna från Kalamata tar jag fram både min olivsked med ett litet hål som gör att spadet inte följer med och min olivurkärnare som fiffigt pillar ut kärnan ur oliverna. Dessa sällan använda verktyg gör mig glad och inte det minsta distraherad – snarare koncentrerad.

Detta är bara några exempel på enkla ting som används mycket sällan, men som är viktiga för mig. Om jag skulle leva med ett kök med bara de grejer som använts de senaste tre månaderna skulle mitt liv kännas torftigt, matlagningen bli synnerligen frugal och måltiderna skulle reduceras till födointag och inte vara de högtidsstunder av umgänge och samtal som de bör vara.

Så kan det också vara – precis tvärt om!

Mello för mig

Erik Wallsten på Corren har gjort det omöjliga, det som borde vara varje journalists uppdrag – och kanske är varje journalists dröm. Med aldrig sviktande stilsäkerhet, en stor portion humor och en ständig entusiasm – och ofta en rejäl dos sarkasm – har han levererat texter om ett ämne som egentligen inte intresserar mig ett dugg, men som jag ändå läser med stort intresse.

Melodifestivalen – eller Mello som jag nu lärt mig att det heter – intresserar mig lika lite som börssidorna, men ändå läser jag vartenda ord som Erik skriver om denna pseudohändelse. Det skulle aldrig falla mig in att se programmet i tv. Jag tror nämligen inte att det kan vara bättre än Wallstens beskrivning av det. Så jag nöjer mig med det skrivna ordet och gläds åt att det finns journalister som kan fängsla en läsare. Oavsett ämne.

Smaklösa tomater?

Så här års är det nästan omöjligt att hitta tomater med smak. Efter mycket forskning har jag kommit fram till att det bara finns två alternativ. 
1. De små tomaterna som heter Romantica smakar utsökt om man äter dem rumstempererade.
2. Burktomater av kvalitet som heter Mutti är en god ersättning för färska tomater. De finns både hela, krossade och passerade.

Dessvärre är ingen av produkterna ekologisk.


Bara så ni vet.

Oväntad uppskattning

Det var en tidig eftermiddag. När jag kom till kassan i min vanliga mataffär var det inte riktigt som det brukar. Mannen före mig fick hjälp av en kvinna i personalen att lägga upp sina varor på bandet. Jag trodde vid första anblicken att han bara var gammal och svag eller hade någon funktionsnedsättning tills jag upptäckte att funktionsnedsättningen bestod i att han var kraftigt berusad. Han var i min ålder och såg inte särskilt nedgången ut – men han var skitfull.

Han talade osammanhängande med kassörskan och hade stora problem med att fiska upp pengar ur en plånbok som var späckad med femhundringar. När han väl betalat hade han glömt att köpa cigaretter och hela proceduren fick tas om. Det hela tog lång tid kan man säga. Jag hade inte så bråttom och kunde lugnt stå och iaktta kassörskans försök att få upp tempot och den berusades försök att hantera växelmynten och plånboken. Medan han ännu fumlade med plånboken hade kassörskan lämnat sin stol och packat hans varor åt honom.

Plötsligt vänder han sig mot mig och granskar mig och utbrister med hög och klar stämma:
– Här står en kulturarbetare – det är människor som jag högaktar.

Jag blev minst sagt överrumplad och tror att jag mumlade något slags tack. När jag släpade hem mina kassar fick jag anledning att återigen fundera över en av de lärdomar livet gett mig: En människas yttre säger oftast ingenting om hennes inre.

Bonnier kringgår NIX-telefonspärren

Sedan länge har vi spärrat vår hemtelefon med hjälp av NIX. När det trots det ringer försäljare blir man förvånad, ja, kanske till och med upprörd. Häromdagen ringde en person från telefon 0542410319 och ville sälja ett abonnemang i Spänningszonen – en bokklubb för ”action/deckare/thrillers”.

Jag påpekade att vi hade NIX-spärr och att hon inte fick ringa oss och lade på. Därpå skickade jag ett mejl till Spänningszonens kundtjänst och fick efter ett par dar följande svar (jag har korrigerat några stav- och språkfel):

"Hej Hans!

Tack för ditt mail. Är det så att du t ex har varit medlem i någon av Bonniers Bokklubbar, prenumererat på någon av Bonniers tidskrifter eller handlat på Adlibris så har vi rätt att kontakta dig, trots NIX-registret. Vill du inte bli kontaktad av oss så kan du återkomma till oss så hjälper jag dig att lägga in en spärr i vårt system.

Med vänlig hälsning

Leo Andersson

Spänningszonen Kundservice"

Det är alltså så att Spänningszonen är en del av Bonnierkoncernen och eftersom jag prenumererar på Allt om mat och handlar böcker på Adlibris så anser man sig ha rätt att ringa mig och erbjuda sina tjänster.

På NIX webbplats står följande:

"Etablerat kundförhållande Om det föreligger ett etablerat kundförhållande (ingånget avtal) mellan marknadsföraren och Dig får företaget per telefon lämna erbjudanden om samma typ av varor eller tjänster, även om Ditt telefonnummer är spärrat. Detta gäller även en tid efter det att avtalsförpliktelserna fullgjorts, minst sex månader men normalt inte mer än ett år."

Marknadsföraren är i det här fallet således Bonnier. Detta innebär att alla som prenumererar på Dagens Nyheter, Dagens Industri, eller någon av de nära hundra tidskrifter som ingår i Bonnier tidskrifter kan drabbas av telefonförsäljare – trots NIX.

Spänningszonen anser sig alltså ha "rätt att kontakta" mig bara för att de är en del av Bonnier. Bonnier är ett av Europas största medieföretag med verksamhet i 16 länder och med den tolkningen av reglerna har NIX helt spelat ut sin roll.

Jag föreslår att Spänningszonen och Bonnier tar sig en rejäl funderare på hur man skapar goda kundrelationer och bedriver marknadsföring.

Blamage av SVT

Jag har inget emot Helen Sjöholm eller Benny Andersson, tvärtom, de är utmärkta musiker, men att sätta den här rubriken  på ett program som presenterade några av landets bästa körer och instrumentalister i en traditionstyngd ceremoni där just körmusiken står i centrum är bara löjligt och ett hån mot tittarna. 

Underskatta oss inte!

Vi klarar kanske av att se enstaka tv-program utan kändisar-som-syns-i-tv-varje-dag? Vi kanske till och med är fler som njuter mer av musikaliska giganter som Urban Agnas, Andrew Canning, Margareta Raab och Uppsala domyrkas goss- och flickkörer – trots att de inte är kändisar?

Uppsala Domkyrka har – som sig bör – ett av landets kyrkors mest vitala och konstnärligt högtstående musikliv. Med sina sex körer, fyra orglar, fem kyrkomusiker (fler?), m.m. producerar man musik av oerhört hög klass och kändisdragplåster är helt överflödiga.

Våga sätta rätt rubrik och nämna saker vid dess rätta namn: 

Luciakonsert med Uppsala domkyrkas goss- och flickkörer

Konsekvensen är ofria lärare och obildade barn

Vi får ett allt fyrkantigare samhälle där vi ständigt blir kringskurna av underliga, för att inte säga löjliga regler och förordningar. Det har redan skrivits spaltmeter om skolornas möjligheter att förlägga högtider till kyrkan. Biskopar och präster har uttalat sig, lärare, elever och föräldrar. Och alla verkar vi stå vanmäktiga. Det konstiga är att politiker och byråkrater inte verkar se orimligheten i det de ställer till med.

En god skola behöver fria lärare. Inte lärare som är bakbundna och försedda med munkavle. Ett gott samhälle behöver fria individer. Individer som litar på varandras omdöme och som litar på att det finns ett inneboende ansvar och gott omdöme hos alla människor.

Om någon vuxen inte skulle leva upp till förväntningarna måste vi lita till att det finns andra vuxna som gör det. Det går inte att ruta in hela livet i fyrkantiga moduler och tro att allting går att sortera i fack! Den byråkrat som tror att vi skyddar våra barn genom att förbjuda skolan att gå i kyrkan har inte förstått att konsekvensen också är att de inte får gå på teater, konsert, fotbollsmatch, museum, konstutställning, etc.

Överallt blir barnen påverkade och det fina i kråksången är, dels att de själva därigenom utvecklar sitt intellekt genom att sovra bland intrycken, dels att det finns vuxna till hands som kan hjälpa dem – förutsatt att vi litar på de vuxna, på våra lärare, på varandra. Men nu gör ju inte staten det. Lärare och andra vuxna kringskärs alltmer av en oändlig byråkrati som alltigenom är förgörande för hela samhället.

Om en konfessionsfri skola också innebär att vi förnekar kristendomens och andra religioners inflytande på vår kultur under flera tusen år så måste skolan göra sig av med större delen av musikhistorien, konsthistorien, filosofin, ja hart när hela historieämnet.

Vad är vi rädda för? Litar vi mer på staten än på människorna? Tror vi inte att våra barn är intellektuella varelser med egen förmåga att tänka, känna och fatta beslut? Tror vi inte att lärare kan självständigt leda och fostra barn och ungdomar utan måste ledas i koppel? Var finns tron på den tänkande människan?

Frågan om skolhögtider i kyrkan är en struntsak i sammanhanget, men den är den yttersta konsekvensen och ett symtom på ett samhälle i upplösning där människor betraktas som osjälvständiga icke-tänkande varelser – och det är skamligt!

Läs även

* Martin Modéus: Det finns inget advent utan kristet innehåll 

*Anna Ekström: Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan 

*Cristina Grenholm: Skolverket har försatt skolan i en destruktiv situation 

*Antje Jackelén: Unga får signalen att kyrkan kan vara farlig 

*Maria Ludvigsson: Advent som vilken folkdräkt som helst

*P J Anders Linder: Lägg inte allt i knät på skolan

Vem vill höra Hägglund sjunga O helga natt?

Svenska Dagbladet rapporterar om den eviga frågan om skolavslutningar i kyrkan. Vår frifräsiga socialminister Göran Hägglund lär ha sagt:

"Jag är trött på att ha den här diskussion två gånger om året, det måste vara OK att sjunga en psalm i samband med något så högtidligt som en skolavslutning. Skolverket silar mygg och sväljer kameler, dagens elever har sannerligen betydligt värre problem än att sjunga O helga natt en gång om året."

Exemplet är dock illa valt. Väljer man att sjunga "O helga natt" torde det för de flesta elever vara ett oöverstigligt problem – värre än alla andra. Svårare sång att sjunga unisont för skolelever får man nog leta efter. 

Sen vet jag inte hu Hägglund definierar begreppet psalm. Mig veterligt har denna operamässiga sång av Aolphe Adam ännu inte dykt upp i något samfunds psalmböcker.

I sak håller jag dock med Hägglund. Men välj en enklare sång.