Om ställföreträdande lidande

Vårt behov av sorg är omätligt. På samma gång som vi tveklöst skulle erkänna att vi inte vill drabbas av lidande och sorg, kastar vi oss in i ett ställföreträdande sorgearbete så fort tillfälle ges. Jag vet att detta är en känslig fråga. Men även känsliga ämnen får, och förtjänar att diskuteras.

I Corren idag publicerades en stor artikel om djurförsök. Råttor får hälsenorna avskurna för att hjälpa forskare att komma på en bra metod för att hjälpa människor med avslitna hälsenor. Vi lider förstås med råttorna och förfasar oss över hur de behandlas. Eller?

Jag minns ännu när vi för flera år sedan fick följa den lilla flodhästungen Nelsons kamp för livet i Kolmårdens djurpark. Braskande bilder och rubriker i flera veckor. En hel nation i sorg.

Det är ett känt faktum att vita (söta) råttor i bur får oss att känna oss hjärtnupna i avsevärt högre grad än en äcklig brunråtta i soprummet. Medan en plockad broiler i kyldisken inte berör oss alls. Ett ulligt lamm är värt mer sympati än en skitig, fnasig gris.

Den stackars Englas fruktansvärda öde berör oss så oändligt mycket mer än de tusentals svältande barn som varje dag dör i länder hundratals mil bort. Nu har Englas familj bett att tv ska direktsända begravningen. De vill att jag ska dela deras sorg. Och självklart ställer jag upp.

Den tänkande människan Ladislaus Horatius skrev för länge sedan i sin artikel Tragedin pågår oavbrutet (Tsunami): ”Kollektiva sorgemanifestationer gör mig illa till mods. Hur kan tiotusentals människor känna likadant, på en och samma gång? Utanför teatersalongen?” Då var det Tsunamin. Nu skriver han på FaceBook: ”En död är normal och förväntad, för att inte säga banal, en annan extraordinär och bra löpsedelstoff.”

Hur ska vi förhålla oss till lidande och död. Ska vi ryckas med i de kollektiva känslorna för det banala (råttorna) eller ska vi låtsas som om vi saknar empati? Hur ska vi lyckas känna medmänsklighet med barnen i Darfur när vi inte ens klarar av grannens odrägliga ungar?

Jag vet inte – förstås. Jag blir bara bedrövad. ”Håll statustänkandet borta från döden” skriver Ladislaus. Javisst – det är väl självklart. Men känslor är ju just känslor därför att vi inte styr över dem. Den som behärskar sina känslor kallar vi känslokall. Och det är fult det.

Känslorna kommer över oss i olika hög grad utan att vi kan styra det, Ingen vettig människa kan säga till Englas föräldrar: ”Er sorg berör mig inte.” Det är osannolikt och förhoppningsvis osant. Men ändå.

Det finns en större sorg. Den över människans och mänsklighetens otillräcklighet.

Populär vetenskap

Det är nu vetenskapligt belagt att det är nyttigt att fira födelsedagar.

– Firar man många födelsedagar lever man längre.

Fanatism

Ett litet visdomsord innan jag somnar:

"Fanatism - den gnagande misstanken att någon, någonstans har roligt..."

Jag blev för övrigt kallad fundamentalist härom dagen. Men det handlade om mitt sätt att laga Boeuf Bourgignon (The plight, French way)!

Flertalet, typ

Ordet flertalet verkar vara besvärligt att hantera nuförtiden. På bloggar och på svenska Wikipedia läser jag ofta ordet på ställen där det borde ha stått flera. Typ ”Hon tog flertalet medaljer under OS”.

Flertalet betyder de flesta. ”Hon tog flertalet medaljer under OS” betyder att hon tog de flesta, en majoritet av alla medaljer.

I obestämd form däremot kan flertal betyda många. ”Hon tog ett flertal medaljer i OS” betyder alltså att hon tog flera eller många.

Kulturnämnden – igen!

Jag kommer att hamna i onåd hos Linköpings kultur- och fritidsnämnd.

En kommunal tjänsteman gav mig en gång rådet att inte ”pressa in en politiker i hörnet”, utan att alltid se till att det finns en väg ut med hedern och ansiktet i behåll. Det är svårt det där. Här har vi en massa människor som ägnar en stor del av sin fritid åt att delta i det politiska arbetet. De är förstås utmärkta personer värda all uppskattning för det arbete de lägger ner och för sitt engagemang. Därför känns det alltid lite kymigt att komma med kritik. De gör förstås vad de tycker är bäst. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka att de politiker som vi medborgare utsett till våra representanter har som första uppgift att lyssna på sina väljare – också mellan valen. Jag tycker också att det i ett upplyst demokratiskt samhälle är självklart att den medborgare som ställer en fråga till politikerna får svar – i rimlig tid.

Jag skrev om den dialog som initierades av den förre ordföranden i kultur- och fritidsnämnden här. Jag blev förstås glad, ja till och med upprymd, över att en ledande politiker ville lyssna på mig och mina kolleger. Sen gick det ett år och jag skrev om det igen här. ”Sophia” kommenterade det inlägget så här:

"Men det är inte så konstigt när man tänker på att svensk demokrati inte handlar om relationen politiker-medborgare, utan relationen politiker och parti.
Du är som medborgare enbart intressant i egenskapen väljare en gång vart fjärde år..."

Jag brukar försöka tro alla människor om gott och vill gärna att hon har fel. Men nu har det varit tyst i ytterligare ett år och jag har skrivit och påmint igen…

Kultur- och fritidsnämnden är förstås en viktig aktör i kommunens kulturliv. Den har att fördela de resurser i form av de skatteintäkter som vi linköpingsbor betalar. Jag har fått anslag till min verksamhet flera gånger, senast i höstas när jag gjorde Bachs h-mollmässa, och också fått kommunens kulturstipendium, så jag borde kanske inte klaga.

Men oförmågan till dialog är påfrestande och framför allt respektlös. Om man nu inte kan/orkar/vill/har tid/ att ta sig an den fråga som man själv väckt tycker jag att man kan säga det. Fatta beslutet: ”Skrivelsen lämnas utan åtgärd.” och meddela mig det!

Valmanifest

Vi är nog många som vill ägna våra liv åt andra saker än att välja. Som är trötta på att välja. Som helt enkelt inte vill välja.

Frihet säger de liberala. Tvång säger jag.

Jag vill inte ägna tid åt att flytta imaginära pensionspengar mellan okända penninginstitut. Jag vill inte klicka mig fram mellan ett oändligt antal webbsidor för att hitta det billigaste och snabbaste bredbandet. Jag vill inte ta emot försäljarsamtal som försöker övertyga mig om att just deras telefonsystem är det bästa. Jag har inte den tid som krävs för att ta mig genom snårskogen av erbjudanden om fasta och rörliga priser hos olika elleverantörer.

Förmodligen är jag både ansvarslös och dum.

Jag väljer hellre mellan Shiraz och Cabernet Sauvignon – och mellan Jan och Sven-David, ty det gör mig glad.

Det gör mig förstås till tönt också.

Studentsångare

Så drar jag med manskören – studentsångarna – till Stavanger. För sjunde gången i modern tid arrangeras nordisk Studentsångarstämma (NSSS). Denna tradition var jag med och initierade 1987 i Linköping och jag har deltagit i samtliga sedan dess. Sedan 1987 har nordiska, och numera också baltiska, studentkörer träffats vart tredje år. Först i Linköping och sedan i Åbo 1990, Trondheim 1993, Köpenhamn 1996, Tallinn 1999, (2002 skulle det varit i Uppsala, men blev inställt), Villmanstrand 2005 och nu Stavanger 2008.

Studentsångstraditionen är stark i Sverige, Finland och Norge. Svenska Wikipedia listar ett 100-tal akademiska körer i Sverige.

De här tillställningarna är väldigt speciella. Ca 1000 sångare träffas och sjunger för varandra och, den vanligtvis ganska förundrade, allmänheten.

På grund av det stora antalet sångare äger de stora konserterna oftast rum i lokaler som är direkt olämpliga för akustisk musik. I Köpenhamn inleddes en tradition med ett större sammanhållet verk, Carl Orffs Carmina Burana framfördes från läktaren i en sporthall. I Tallinn sjöngs Beethovens nionde symfoni i en sporthall och i Villmanstrand gjordes en fullkomligt obegriplig satsning på en symfoni av Leif Segerstam – också den i en sporthall. Musiken gjorde mest sångarna förbannade – och dirigenten/kompositören blev det förstås också p.g.a. det kompakta motstånd sångarna visade mot den obegripliga och osångbara musiken. I Stavanger är de nu dags för Carmina Burana igen. Det är musik som vi kan, och som vi tycker om, så det ska nog gå bra…

Underbar vitkål!

Jag vill gärna rekommendera Anettes vitkål. Utsökt!

Om innandömet II

För några år sedan drabbades en av mina söner, han var då i 25-årsåldern, av en akut oförklarlig magsmärta. Han hamnade på akutmottagningen på ett av våra större sjukhus, femtio mil från föräldrarna. Ett antal släktingar och vänner på närmare avstånd mobiliserades och besökte honom och jag och hans mor satte oss i en bil för att vara hos honom så fort som möjligt.

När vi kom fram hade tillståndet förbättras väsentligt men han låg kvar för observation. Medan vi var kvar vid hans sjuksäng kom hans grabbkompisar på besök. Killarna i bandet som han spelat med i 15 år. Där stod de vid hans säng i sina hängiga byxor med kedjor. Med sina underliga färgade frisyrer, piercningar och tatueringar. De skämtade lite med honom och på ett tafatt ungdomsmanér visade de honom att de tyckte om honom och var oroliga för att han blivit sjuk.

Den gången förstod jag på allvar vem han var. Att han var en mycket omtyckt person. Älskad av många fler än mig. Jag bestämde mig också för att aldrig mer ha fördomar om ungdomars utseende, klädsel och manér. Att aldrig mer se bara till det yttre hos människor utan att glänta på dörren och titta in – innanför.

Det var ett viktigt beslut och ett stort ögonblick i mitt liv.

Föräldraskap

Jag vill att mina barn ska vara

• självständiga
• lyckliga
• omtyckta av de personer de möter

Det innebär att deras studieresultat, yrkesval, utseende, klädval, sexuella preferenser och det mesta av allt annat de väljer eller företar sig är oväsentligt för mig.

Visst låter det enkelt.

Arbus

Hittade till Mys blogg. My är finlandssvenska och det är alltid intressant att diskutera språkligheter med svensktalande finländare. Vi uppfattar ju gärna, lite fördomsfullt, finlandssvenskan som ålderdomlig och hyperkorrekt. T.ex. när de säger “dem” och inte “dom”.

När vi är i Finland och umgås med finlandssvenska vänner talar vi alltid mycket om språk. Vi fick också i present av finländska vänner en Finlandssvensk ordbok, som är intressant läsning. Framför allt ser man hur många lånord man hämtat från finskan. Men också från ryskan. Vi lärde oss t.ex. ordet ”arbus” som betyder vattenmelon och är ett ryskt lånord.

Grymt bra!

Många förfasar sig över de nya förstärkningsorden grymt och sjukt i uttryck som t.ex. grymt bra och sjukt roligt. Det gör inte jag. Dessa uttryck följer en tradition med användande av negativt laddade ord som förstärkning av positiva.

Exempel:

• fruktansvärt kul
• hemskt roligt
• dösnygg
• förskräckligt fint

etc.

Vad som orsakar detta underliga bruk vet jag inte, men det förefaller ha många år på nacken och en stark förankring i språket.

Språknördar II

Att vara språknörd innebär inte per automatik att man är purist och/eller bakåtsträvare. Jag tar gärna till mig nya ord som fyller en funktion, men vid 60 fyllda måste jag väl erkänna att en viss konservatism råder i mitt eget språkbruk.

Jag använder envist (liksom NE:s ordbok) t.ex. en racket, medan det vanligaste idag torde vara ett racket eller till och med ett rack. Jag tycker det är skräp att folk inte kan skilja på sin och hans eller på de och dem. Men jag börjar gärna nya meningar med men (!) och tycker också att det går bra att säga även fast istället för trots (men det kändes svårt att skriva).

Språknördar I

Vi är en språknördig familj.

Igår dök senaste numret av Språktidningen ned i brevlådan och när jag kom hem på kvällen hade 15-åringen gått och lagt sig och istället för att läsa Kalle Anka eller någon bok var han djupt upptagen av en artikel om förortsfranska.

Morgontidig morgontidning

Det har blivit en vana. Att umgås med tidningen på morgonen. Oavsett kvaliteten på tidningen och vilket innehåll den har är det en bra start på dagen att få bläddra bland nyheterna vid en stilla morgoncappuccino.

Jag vet inte om antalet prenumeranter minskar – men jag kan ana det och säkert medför det att antalet tidningsbud också måste minska. Därmed får några tidningen senare. Däribland vi.

Om det inte finns någon tidning att läsa den där tidiga timmen då man har tid med det, finns det ju ingen anledning att prenumerera.

Ergo: Ge mig en morgontidning eller ingen tidning alls.

Mötesplats Linköping

Corren skriver i ett ledarstick:

"Mötesplats Linköping är en nysvensk abstraktion som säger allt och ingenting.

Men mest ingenting.

Dessutom väcker man en debatt som tar bort fokus från själva kärnan. Och det måste vara verksamheterna."

Just så. "Nysvensk abstraktion" gillar jag – trams kan man också kalla det.

Vårkonsert

På lördag är det dags! Du kommer väl och lyssnar?

Vem är jag, vem är du?

Ibland faller jag för sånt här trams.
Fyll i fem saker under var och en av nedanstående punkter. Du får inte skriva i sådant som alla skulle skriva under på - t ex Jag vill inte ha: Sjukdomar.

• Jag är: Fåfäng, snäll, krävande, punktlig, vindögd och astigmatisk
• Jag är inte: Lättpratad, tidsoptimist, långsint, spontan, olycklig
• Jag tycker om: Tystnad, mat och dryck, framförhållning, planering, min dator
• Jag tycker inte om: Dålig framförhållning och d:o planering, backslick, melodifestivalen, tidsoptimism, min mobiltelefon
• Jag vill ha: Lugn och ro, mer pengar, bättre kondis, högre pension (när det är dags), mer tid
• Jag vill inte ha: Oönskade ljudkulisser, tinnitus, en resa till Thailand, bil, solsemester
• Jag har: Fyra fina söner, ett vackert hem, en god hustru, ett bra jobb, taskig syn
• Jag har inte: En I-pod, varit i Thailand, ångest, tillräckligt med tid för att komponera, lust att shoppa

Jag skickar vidare till Strykfritt, sLars, PPernilla, Anton Ymer, Sophia

MotesPlats Linkoping

Bibliotekschefen vid Linköpings stadsbibliotek/Stifts- och landsbiblioteket i Linköping vill, enligt uppgift i Corren idag, byta namn på verksamheten till Mötesplats Linköping. Varför ska vissa människor tafsa. Tafsa på sekler av invanda mönster och traditioner? Trendnissar är de. Hans motiv är att ett nytt namn, Mötesplats Linköping, bättre skulle spegla verksamheten. Han har rätt i sak. Biblioteksnamnet speglar inte hela verksamheten. Än sen då? Vilka andra namn gör det? Och på vad sätt speglar namnet Mötesplats Linköping hela verksamheten bättre? Om man skulle vilja låna en bok eller läsa en tidning – hur ska man då veta att man ska gå till just Mötesplats Linköping. Den språkliga konstruktionen är också tveksam. Vill man ändå använda den bör man i trendnissarnas tidevarv gå längre – MotesPlats Linkoping.

I bibliotekschefens anda följer här fler förslag på namnbyten som kan bli aktuella av samma skäl.

Linköpings universitet – nytt namn: Linköpings tekniska högskola.
Motiv: Universitasbegreppet är helt okänt för allmänheten, universitetets studenter och lärare. Vid en intervju i DN i dagarna presenterades universitetskanslern Anders Flodström som före detta rektor vid Linköpings tekniska högskola. Det är lika bra att ge efter.

Linköpings domkyrka – nytt namn: Mötesplats Martin.
Motiv: Dom är en fullkomligt obegriplig förled. Kyrka är som begrepp helt ute. Dessutom betyder domkyrka egentligen kyrkans hus, vilket känns som en tautologi. Seden att välja en biskop med namnet Martin bör stadfästas.

Universitetssjukhuset – nytt namn: FriskvårdsCentrum.
Motiv: Det är taskigt att betona att de som uppsöker stället är sjuka. Frisk och vård ger positiva vibbar – sjuk och universitet (se ovan) ger negativa.

SAAB – nytt namn: Linköpings flygklubb.
Motiv: Flygindustrins stolthet förväxlas lätt med bilmärket. Det blir lättare att leverera otäcka krigsmaskiner med ett mer troskyldigt klingande klubbnamn.

Cloetta – nytt namn: Linköping Hockey & Choklad (LHC).
Motiv: Ingen vet längre vad som är hönan och vad som är ägget. Sportentusiasterna tror att chokladen är uppkallad efter ishockeylagets spelplats.

Magic Roundabout

Corren har idag ett aprilskämt om ett planerat rondellbygge. Den tänkta rondellen finns i verkligheten i Swindon, Storbritannien.