Backa med släp

Jag vet att det är omanligt.
Men jag erkänner det ändå.
Utan omsvep.
Jag är dålig på att backa med släp.
I kväll var det småregnigt så att det var svårt att se i backspeglarna. Dessutom var det mörkt – och trångt. Jag var livrädd att jag skulle demolera någon av de nya grannarnas tjusiga bilar på parkeringen.
Däremot är jag bra på att lägga upp byxor.
Och att laga mat.

Om konsten att flytta ett bibliotek II

Nu är det klart. Bokflyttandet. De står inte riktigt i ordning, men nästan. Gjorde inte som slars – rensade. Hittade däremot en massa intressanta böcker som jag inte visste att vi hade. Där ser man. Borde botanisera i bokhyllan oftare. Efter någont nytt system.
Lindansaren skrev:

Alla ord jag vill
men inte kan säga
står i bokhyllan.
Du kan ta vilken bok som helst.

Idag hittade jag många av dem.

Bergman och jag

Jag har blivit regisserad av Ingmar Bergman.
Då hans film Trollflöjten spelades in 1974 behövdes några körsjungande statister. Radiokören som gjort ljudinspelningen kunde inte ställa upp i sin helhet utan några körvana studenter från Musikhögskolan fick chansen att medverka. Vi fick plugga in noterna och ställa upp en vecka för tagningar i studion i dåvarande tv-huset på gamla A1.
Kontraktet jag skrev på visade sig vara mycket förmånligt. Ännu mer än trettio år efter premiären har det dimpt ner postanvisningar från radions gagekontor så fort filmen sålts till utlandet eller visats i repris.
Som statist får man finna sig i att inte synas i bild så mycket. Jag har ännu inte lyckats upptäcka mig själv över huvud taget. Men det kanske är det de betalar för.
Och regin var bra.

Till Lindansaren

Efter att jag tillbringat bara några veckor i bloggvärlden har du blivit min absoluta favorit. Dina vackra ord, kloka aforismer och koncentrerade poetiska tankar gör mig lycklig och grön av avund.
Din produktivitet gör mig andlös.
Din skarpa analys av livet omkring dig ger andra glädje, mod och livslust.
Du rör dig till och med ledigt i språkligt bunden form.

Jag är en kritisk jävel. Har svårt för banaliteter, särskrivningar, taffliga rim, orytmiska verser. (Värst är nog limerickar med för långa rader.) Jag står inte ut med felstavningar (hyffsat verkar ligga på topplistan just nu) eller allmän okunskap.
Snobb? Ja säkert. Men också med stora krav på mig själv.
Så stora att jag nog inte borde ha skrivit vare sig det här eller något annat heller för den delen.
Men tack, Lindansaren! Fortsätt dansa.
Gör dina krumsprång på slak lina – och visa dig på den styva.

Till Rainer Maria Rilke

När jag för första gången kommer till Prag, Smetanas, Dvořáks och Janáčeks Prag, är det förstås med stor vördnad och stora förväntningar. Ändå är det inte de stora kompositörerna som upptar mina tankar utan några rader av Rilke kommer för mig:
"En svan glider fram på vattnet helt omgiven av sig själv, som ett flytande konstverk; på samma sätt ter sig i vissa stunder en älskad varelse som en rymd i rörelse."
Denna Rilkesvan har följt mig på avstånd sedan jag först stiftade bekantskap med Hindemiths sex Rilkesånger. Och i Prag, Rilkes födelsestad, dyker hon upp omgiven av sig själv. Hon är närmare än någonsin.

Till Breyten Breytenbach

Mitt första möte med Breyten Breytenbach var genom hans poesi. Den oansenliga antologin "Blodet på dörrposterna" satte djupa spår hos mig. Sina upplevelser som icke önskvärd under apartheidregimen har han skildrat i triptyken "En tid i paradiset" som beskriver en kort vistelse i Sydafrika 1973, "Sanna bekännelser av en albinoterrorist" som skildrar de nio år i fängelse som han dömdes till 1975 och "Åter till paradiset" som skildrar ett nytt besök, nu som en fri man i ett fritt Sydafrika.
Breytenbachs brott var att han var motståndare till den gamla regimen, sympatiserade med ANC och att han var gift med en vietnamesiska.
I "Åter till paradiset", som nu ligger på mitt nattygsbord i Port Elisabeth i östra Kapprovinsen, skriver han:
- Min livslinje är sådan den här tecknas - en vindlande tråd i en mycket större berättelses invecklade väv - tycks vävd på tvärs mot regeringen och staten, afrikandetablissemanget och den nya politiskt riktiga ortodoxin, de professionella offrens exilsamfund, och slutligen ANC. Jag har haft nöjet att vara oense med levande och döda.
Han skriver också:
- I mitt tycke torde bara en dumskalle utge sig för att äga en uttömmande förståelse av vad Sydafrika är för ett land [...] eller framsynt nog att skönja dess framtida bana.
Breytenbach är ingen dumskalle och tillräckligt klok för att ge oss fåkunniga god hjälp på vägen att förstå.

Om konsten att flytta ett bibliotek

Nåja, vet inte om det kan kallas ett bibliotek, vår samling av böcker.
Så här gör man i alla fall.
1. Numrera alla hyllplan.
2. Packa böckerna i papperskassar och märk kassen med hyllplanets nummer.
3. Flytta de tomma hyllorna till det nya stället. Ställ upp dem på plats.
4. Flytta böckerna. Ställ in dem i hyllorna.
Detta låter sig knappast göras om man ska flytta från Åmål till Ystad, men i vår lilla flytt som bara är 200 meter funkar det.
Har nu packat 50 kassar (ungefär hälften av böckerna) och upptäcker att kassarna står i vägen för själva flyttandet av hyllorna. Får väl fundera på att ta moment 4 före 5.
Får bara se till att böckerna inte hamnar i vägen när hyllorna ska in...

Sång och musik

Stavhopp och friidrott, fläsk och kött, äpplen och frukt, byxor och kläder, kineser och människor, taxar och hundar, stolar och möbler. Behöver jag säga mer?

Jag som sysslar mest med sång – vokalmusik – är så innerligt trött på det slentrianmässiga avfärdandet av sång som något annat än musik…

Jungfru Marie bebådelsedag

Bebådelse – vilket oerhört vackert ord! Varför använder vi inte det oftare? Varför använder vi inte de vackra orden mer? Jag tycker mest man ser fula ord nuförtiden: målsättning, äldreboende, köpcentra, valmanifest, paketlösning, problematik.
Några ord jag skulle vilja läsa oftare: dagsmeja, hoppilandkalle, ömsint, domsaga, fingerborg.

Danssugen?

En svängom på den fria pressens dansgolv?
En freivals?

Metafysik

Han sa:
– Sjung så att sången tränger ut under fotsulorna!
Och plötsligt svävade alla!

Perpetuum mobile

öronen vilar i tystnaden
hjärtat väntar i stillhet
hjärnan går på högvarv
kroppen sover
livet fortgår

dag efter dag

Matteuspassionen

"Wir setzen uns mit Tränen nieder...", c-moll, Bach... Herre Gud, det kan inte bli bättre!

Morgondagen

Skjut på morgondagen!
Den kommer alltid tillbaka.

Det var bättre förr

Det finns ingen så oanvändbar kunskap som att kunna ett telefonnummer ungefär. Det gäller också e-postadresser. Förr, på kuvertochfrimärkstiden, kunde man i adressen skriva Stockhlm eller Linköpingg och brevet kom fram. Skriver man Linkopingg i en e-postadress idag är det kört.

Allhelgonadag

I ett ändamålsenligt servicehus
sitter min far
just fyllda nitti.
Varje dag är en ny värld.
Varje samtal börjar från början.
Barndomens klocka på väggen
kan han höra.
Visarna rör sig
men tiden står stilla.
Tiden är utan rum.
Minnet är utan rum.
Den sista tanken är den första
och varje möte nytt.
Livet är väntan.
Omvärlden är mörker och tystnad.
Jag har det bra, säger han, jag är ju frisk.
Ångesten är inte längre hans.
Utan min.

Musikens makt V

Vi är musiker, sångare och dirigenter – vi är kulturarbetare. Vi poserar nakna. Utsätter oss för publikens skamlösa hunger efter tillfredsställelse. Vi fläker upp våra själar, kroppar och liv till allmän beskådan. Villigt utlämnar vi oss till allmänhetens och journalistikens tafsande omdömen.
Till skillnad från skökan njuter vi och växer av vårt värv. Dagliga bevis på att vår uppgift är livsviktig för många gör att vi, till skillnad från den prostituerade, uthärdar, överlever och till och med utvecklas.
Visst är det orättvist.

Beröring

Att huden är så känslig.
Och känsligheten bara ökar med åren.
Liksom behovet av beröring.

– Jag är oberörd, säger man,
men menar det förstås inte bokstavligt.
Alla är någon gång berörda.

När insidan rörs kräver huden sitt.
Som vätskan i kommunicerande kärl
balanserar kroppskontakten ångesten.

Musikens makt IV

Monteverdis Vesper,
detta storslagna stycke.
I snart fyra sekler
har den överlevt maktmissbruk,
ondska, förföljelser.

Musiken har aldrig tystnat.
Den äger sitt rum
men kräver inget.
Ett tidlöst tidsdokument.

Ett reningsbad är musiken.
Nåd för den troende
styrka och tröst för tvivlaren.

Vespro della
beata vergine.

1610

Argentinsk tango

Plötslig drabbade den mig bara.
Stundtals fullständigt kaos.
Ibland outhärdligt smärtsamt känsloladdat.
– Latinskt temperament, säger vi slarvigt.
– Bullshit!
Känslosamhet på riktigt är universell.
Gränslös.
Endast det klibbigt påklistrade kan stängas in.
Därav den unkna lukten.