Mitt första möte med Breyten Breytenbach var genom hans poesi. Den oansenliga antologin "Blodet på dörrposterna" satte djupa spår hos mig. Sina upplevelser som icke önskvärd under apartheidregimen har han skildrat i triptyken "En tid i paradiset" som beskriver en kort vistelse i Sydafrika 1973, "Sanna bekännelser av en albinoterrorist" som skildrar de nio år i fängelse som han dömdes till 1975 och "Åter till paradiset" som skildrar ett nytt besök, nu som en fri man i ett fritt Sydafrika.
Breytenbachs brott var att han var motståndare till den gamla regimen, sympatiserade med ANC och att han var gift med en vietnamesiska.
I "Åter till paradiset", som nu ligger på mitt nattygsbord i Port Elisabeth i östra Kapprovinsen, skriver han:
- Min livslinje är sådan den här tecknas - en vindlande tråd i en mycket större berättelses invecklade väv - tycks vävd på tvärs mot regeringen och staten, afrikandetablissemanget och den nya politiskt riktiga ortodoxin, de professionella offrens exilsamfund, och slutligen ANC. Jag har haft nöjet att vara oense med levande och döda.
Han skriver också:
- I mitt tycke torde bara en dumskalle utge sig för att äga en uttömmande förståelse av vad Sydafrika är för ett land [...] eller framsynt nog att skönja dess framtida bana.
Breytenbach är ingen dumskalle och tillräckligt klok för att ge oss fåkunniga god hjälp på vägen att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar