I ett ändamålsenligt servicehus
sitter min far
just fyllda nitti.
Varje dag är en ny värld.
Varje samtal börjar från början.
Barndomens klocka på väggen
kan han höra.
Visarna rör sig
men tiden står stilla.
Tiden är utan rum.
Minnet är utan rum.
Den sista tanken är den första
och varje möte nytt.
Livet är väntan.
Omvärlden är mörker och tystnad.
Jag har det bra, säger han, jag är ju frisk.
Ångesten är inte längre hans.
Utan min.
3 kommentarer:
Så sorgligt..... men vackert beskrivet. Jag känner för alla dem (er?) på andra sidan.
Den där hade jag glömt. Var kan jag läst den första gången. Underligt. Minns inte var.
Men bra är den. Mycket bra.
Varje möte är nytt, det är en fin mening dragen ur sitt sammanhang. För när det alltid är nytt är det ju inte roligt. Inte alls. Så att säga samma möte.
Du har nog läst den här:
http://archive.corren.se/archive/2004/11/9/1sherzforftxotf.xml?
Skicka en kommentar