Curriculum vitæ

Den här berättelsen är hämtad ur "Möten med människor och gudar" en samling berättelser från en vistelse i Svenska huset i Kavalla, Grekland.

Till slut kan vi inte hålla oss längre. Efter dagar av diskussioner om hur det skulle uppfattas och vilka riskerna är beslutar vi oss för att genomföra det. Från vår terrass högt uppe på sluttningarna ner mot Egeiska havet har vi sett den lilla stadion som ligger inklämd i Kavallas gytter. Oändliga samtal har korsat natten på terrassen. Otaliga skrönor, sagor och erfarenheter om de gamla grekerna och deras kultur.
Plötsligt var det någon som i förbigående sa:
– Sprang de inte nakna då de tävlade?
I huset bor en familj från Lund, båda universitetslärare, några norska arkeologer, en kvinnlig radioproducent, en bibliotekarie, också hon kvinna, och dirigenten. Vi har ätit tillsammans, druckit mycket ouzo och retsina ihop och vi har verkligen diskuterat livet ur alla aspekter. Samhörigheten känns påtaglig trots att vi för några dagar sedan över huvud taget inte kände varandra.
Jag vet inte hur beslutet växte fram, men på något sätt kände vi oss omåttligt busiga.
Vi är alla mellan 35 och 55 år och man får lätt en känsla av att alla levt sina liv väl. Tryggheten är med som en tydlig vägvisare i våra liv. Medelålders intellektuella svenskar med ett mer eller mindre radikalt förflutet kan dock förefalla lite patetiska i sina försök att spränga gränser och verka frigjorda.
– Undrar om det är öppet, om det bara är att gå in, sa någon.
Ingen hade någon större erfarenhet av idrottsplatser varken i Sverige eller Grekland. Och om den skulle vara öppen kunde vi bara spekulera kring. Den kvinnliga radioproducenten som hade gjort ett fåfängt försök att löpträna i den 30-gradiga värmen sa att det hursomhelst måste ske på natten. Några verkade skeptiska andra mer entusiastiska.
Dirigenten erbjöd sig att rekognosera och på kvällen rapporterades att stadion var öppen. Det var fritt fram. Det fanns en löparbana om dock i ganska dåligt skick så gympadojor var nog att rekommendera.
– Hur var det ned belysning, frågade bibliotekarien.
– Mörkt som i Hades, svarade den utsände.
Vi tittade på varandra och saken verkade klar.
Stadion var omringad av flerfamiljshus på 5-6 våningar. Lägenheternas terrasser sträckte sig i en del fall nästan över stadion. Från alla balkonger i den lilla staden hördes om kvällarna tv-ljud, högljudda gräl eller stillsamma samtal. Cigarrettröken och ouzodoften blandades med familjeljuden.
De som bodde närmast skulle sannerligen få en upplevelse – om det inte var för mörkt.
Långsamt klättrade den lilla skaran nerför trapporna och smågränderna mot stadion. Klockan var strax efter midnatt och nattlivet var fortfarande påtagligt då värmen äntligen dragit sig tillbaka något och melonförsäljaren definitivt gjort sin sista runda i staden.
Väl inne på stadion började tveksamheten breda ut sig. Tänk om någon skulle kalla på polis? Det bestämdes att ett varv skulle räcka, men att det skulle tas tid. Om det inte var tävling var det inte på riktigt.
Vid själva avklädningen bredde osäkerheten ut sig igen. De flesta vände lätt generade ryggarna inåt en osynlig mittpunkt. När vi ställde upp våra nakna kroppar bredvid varandra flinades det ganska friskt. Den obligatoriska randiga solbrännan; de vita bakarna och de bleka brösten lyste i natten. Upplevelsen av de olika kroppsformerna var inte mer överraskande än vid ett ordinärt bastubesök. Alla behöll skorna på.
Mörkret låg tungt över löparbanan, men månen gjorde vissa försök att genom diset leda oss på rätt väg. Vi påminde om en folkspillra av en utdöd kultur, förpassad tillbaka i tiden.
Någon tog mod till sig och ropade: ”Klara - färdiga - gå,” och den lilla skaran struttade iväg. Professorn från Lund tog täten och verkade fast besluten om att vinna och därmed ge tillbaka curriculum vitæ dess ursprungliga betydelse. Dirigenten lade sig sist. Kanske för att ha bättre översikt över de löpande kvinnokropparna eller också beroende på kraftig övervikt. Den inbördes ordningen var den samma i målgången som vid starten. De flesta hade i alla fall ansträngt sig, så månljuset gav de svettiga kropparna en glänsande lyster, värdig en reklamfilm.
Påklädningen skedde lite mer avspänt. Alla hade haft god tid att vänja sig vid både sin egen och de andras nakenhet. När den siste var påklädd stirrade vi förskräckt upp mot den närmaste balkongen. En hel familj stod uppradad: man, hustru och tre halvstora barn. Tystnaden var plötsligt kompakt.
När vi återkom till huset och öppnade våra retsinaflaskor var stämningen inte lika otvungen längre. Ångesten gläntade på dörren.