Färre manskörer. Bra eller dåligt?

Dagens nyhet: Antalet manskörer minskar, skriver Corren.

Att antalet manskörer minskar är ingen katastrof. De manskörer som finns kvar håller hög kvalitet och förmår att förnya sig. Den verkliga katastrofen skulle vara om man inte längre sjunger manskörsmusik. Men för det behövs inga manskörer utan det går lika bra med männen i en blandad kör eller en tillfällig konstellation av män.

Att de ”traditionella manskörerna” som de kallas i artikeln har problem med att rekrytera sångare beror inte på att de är traditionella eller har gamla anor. Det beror i stället på att de helt enkelt håller för låg kvalitet och sjunger musik av undermålig kvalitet. Man kan år 2009 inte enbart sjunga treklangsmusik från 1800-talet eller arrangemang av trallvänliga 60-talshits utan måste också ge sig i kast med den utmanande konstmusiken. Dagens ungdomar är kvalitetsmedvetna och förväntar sig konstnärliga och klangmässiga utmaningar. De manskörer som antar musikaliska utmaningar kan också rekrytera sångare som vill ha sådana.

Nästa landshövding?

På bilden från Corren syns Per Eckerberg, Göte Svenson och Rolf Wirtén.

Landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson, avgår i höst och nu har spekulationerna om hans efterträdare börjat. Eriksson har varit omåttligt populär. Med en aldrig sinande entusiasm har han farit runt i länet och med sin tordönsstämma talat med och till kreti och pleti. Han är välkänd i vartenda skrymsle av länet.

När jag kom till Östergötland var det Per Eckerberg som var hövding. Han var, trots sin ringa höjd över havet, en respektingivande person. Man duade inte… Han gillade manskör och bjöd hela Lihkören tillsammans med länsråd och andra på lax som han dragit upp själv och hemkryddat brännvin.

Hans efterträdare tillsattes i en tid då alla skulle heta Göte. Ty kommunalrådet hette Göte Andersson och Correns chefredaktör Kjell Göthe. Jag antar att Göte Svenson hade fler meriter än sitt namn, men regeringsperioden framstår som tämligen färglös.

Sen kom hedersmannen Wirtén. Rolf och Gunvor Wirtén var ett strålande värdpar för luncher, middagar och kulturaftnar på slottet. Rolf och Gunvor har blivit Linköping trogna och syns ofta i stadens vimmel. I samband med Wirténs 70-årsdag instiftades Rolf Wirténs kulturpris och jag hade den stora äran att ta emot det första år 2000. På måndag, den 4 maj delas det ut för nionde gången.

Nog måste det väl bli en kvinna? Med tanke på århundraden av patriarkat och mansdominans är det en självklar tanke, men å andra sidan kan man ju fråga sig om plötsligt alla landshövdingar måste vara kvinnor, men självklart ser jag gärna en kvinna på posten. Här hittar ni en lista över de senaste 95 landshövdingarna. Inte många kvinnor…

I dagen tidning nämns några namn.

Lena Ek vore kanon. Hon är djupt förankrad i länet, har lång politisk erfarenhet, både kommunal och nationell. Hon har dessutom en gedigen akademisk bakgrund – och har varit spexare!

Ylva Thörn är visserligen östgöte, men har en ensidigt facklig erfarenhet och saknar både akademiska och politiska meriter.

Dessutom…

Lars Stjernkvist verkar vara en kul kille med stor integritet. Han inger förtroende och skulle nog bli en populär hövding om han kan tona ner sin politiska agenda…

Lars Leijonborg är genuin stockholmare och skulle kanske få problem med att rota sig i den östgötska lerjorden. Han fyller 60 i år och är kanske därmed inte riktigt den föryngring man kunde förvänta sig på posten.

Men varför inte allas älsklingar Margot Wallström eller Marita Ulvskog…

Min egen kandidat? Lena Ek förstås.

Låt oss bekämpa pirater II

Min bloggvän Sophia B skriver i en kommentar till Låt oss bekämpa pirater här nedan:

”Men jag är helt övertygad om att om vare sig PP eller de bolagsjättar som styr diskussion likväl som lagstiftare skall få bestämma, så krävs en fördjupad debatt. En om kultur och driften att skapa, inte om pengar i första hand. Och där skulle du och sannolikt en del av dina kommentatorer kunna spela en stor roll. Om ni ville.”

Det är uppfordrande och klokt. ”Om ni ville!”

Sanningen är att jag inte vill. Jag är komplett ointresserad av debatten och i det närmaste likgiltig inför politik. Det innebär inte att jag inte har åsikter – de framför jag ju här titt som tätt. Därför beundrar jag Sophia som med ett brinnande patos vänder ut och in på varje väsentlig fråga och tar en politisk ståndpunkt. Men jag är inte sån. Jag torgför mina åsikter, gärna i en raljant ton, därför att det roar mig. Punkt.

Kalla mig gärna oansvarig eller lat – det är säkert sant. Men om någon lyssnar talar jag gärna.

I dagens SvD går debatten vidare och jag måste säga att jag blev lätt överrumplad. En Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, säger kloka och omtumlande saker:

–En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande, säger hon.

Det intressanta är egentligen inte lagen i sig, menar hon, utan att dagens debatt leder till en uppfattning om att vi gör fel varje gång vi på något sätt använder oss av kulturellt material. Det kan leda till självcensur hos konstutövare.

Jag är beredd att ompröva min ståndpunkt att allt mitt är mitt, för vad är jag annat än en epigon eller ”är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal” för att citera den senaste bibelöversättningen.

Dagens interpunktion

DN idag: "Enligt BBC lyckades kryssingsfartyget Melody undkomma de sex piraterna, som utrustade med kalasjnikovs attackerade skeppet från en mindre snabbgående båt."
(Man får lätt uppfattningen att kryssningsfartyget körde ifrån piraterna eftersom deras båt var mindre snabbgående än kryssningsfartyyget, men så var det nog inte.)

Veckans ord

Apropå präster.

Kan man säga att en nyligen prästvigd person blivit pastoriserad?

Vitsen med humor

Min morgontidning har anställt ett gäng lustigkurrar… Varje dag plågas vi med rubriker som verkar konkurrera med Blandaren och Toddybladet eller försöka återuppväcka Svenska Mad.

Eftersom jag är självutnämnd specialist på humor kan jag lätt säga att man misslyckas.

Snälla Corren sluta!

Efter det famösa klavertrampet med det smaklösa alla-hjärtans-dag-numret kommer vår skilsmässa allt närmare.

Det här – däremot är kul:

Låt oss bekämpa pirater

I vissa frågor är jag ganska konservativ – och rebellisk har jag aldrig varit. Jag tror på staten. Jag tror på lagstiftarna och jag tror på domstolarna som har i uppgift att tolka lagstiftarens intentioner och hålla ordning på dem som inte följer lagen.

Därför blir jag lite förvånad över hur andra reagerar mot domslut. ”Etablissemanget och politikerna har förklarat krig mot hela vår generation!” och ”Våra politiker är digitala analfabeter.” säger, enligt Svenska Dagbladet, Rick Falkvinge, partiledare i Piratpartiet.

Namnet Piratpartiet må vara humoristiskt eller sarkastiskt menat, men för mig inger det inget större förtroende. Det var bara i forna tiders ungdomsböcker som pirater hade hjältestatus – i verkliga livet har de alltid enbart varit brottslingar.

Enfrågepartier har på sikt sällan någon större chans att lyckas i politiken och jag är övertygad om att en röst på Piratpartiet i EU-valet på sikt är fullkomligt bortkastad. (Det gäller i och för sig även andra partier...)

Att utmåla sina motståndare som digitala analfabeter är ju bara löjligt. Jag känner mängder av upphovsmän som är otroligt digitaliserade och självklart positivt inställda till Internet som kommunikations- och distributionsform. Själv köper jag regelbundet musik över Internet, både nedladdad och cd-skivor.

Men jag betalar för den.

Genom mina genusglas

Ibland har jag på mig mina genusglasögon. Inte särskilt medvetet, men ändå.

I dagens Corren intervjuade journalisten Therese Trogen en kvinna som fyllde trettio. En bit in i artikeln kommer det: "X kommer [...] till Correns redaktion [...]. Klädd i jeanskjol, blus, stövlar och gråa overknee-strumpor med en liten rosett på [...].

Jag trodde vi var färdiga med den där grejen. Att slentrianmässigt beskriva kvinnors utseende och kläder, medan männen beskrivs med karaktärsdrag, titlar och annat. Kvinnor med förnamn: Wanja, Silvia, Mona. Männen med efternamn: Reinfeldt, Borg, Norrena.

Skärpning för bövelen!

Vråkmorgon

Härom morgonen satt det en ormvråk och visslade sitt piu-piu längst upp i en av de höga kastanjerna i Järnvägsparken. Sedan dess har han varit där varje morgon på min hundpromenad. Kanske väntar han på en lösspringande Chihuahua eller något annat småknott att sätta klorna i. Eller kanske på att någon av duvfamiljerna och de tusentals kajorna ska kläcka sin avkomma.

Bengaliska ägg

Nu har vi vidmakthållit en tradition: Bengaliska ägg!

Gauffins dubbelblandning. III.

Bilden föreställer originaletiketten från Christianstads Spritförsäljnings Aktiebolag.

[Del 3 av 3]
Gustaf Reinhold Gauffin föddes den 4 april 1799. Han föddes i Östads socken i Ale härad i Älvsborgs län. Östad upphörde att vara egen kommun 1952 och tillhör idag Lerums kommun. Vi befinner oss alltså några mil NO om Göteborg vid stranden av sjön Mjörn.

Gauffins pappa var löjtnant vid Nerikes och Wermlands regemente, ett regemente som kom att heta I 22 och senare I 2, och pappan hette Sven Adolf. Mamman hette Brita och var född Wessel.

Den lille Gauffin undervisades först hemma, men gick sedan i skola i Alingsås och antogs vid fjorton års ålder som elev vid apoteket Kronan i Göteborg. Apotekaren hette Cavallin – som man gjorde på den tiden – och vid 19 års ålder fick den lille Gustaf avlägga farmacie-studiosi-examen och anställdes som andre receptarie på samma apotek.

1821 flyttade han till Lund och blev receptarie på Akademiapoteket, för övrigt Sveriges femte äldsta apotek grundat 1627. Det nuvarande namnet är Svanen, ett apotek som flera av oss understundom besökt flitigt. Apoteket drevs då av Carl Erland Colliander.

1826, 27 år gammal begav sig Gauffin till Huvudstaden för att avlägga apotekarexamen. Examen blev det året därpå och examinator var ingen mindre än den bekante, 20 år äldre östgöten, Jöns Jacob Berzelius.

Gauffin flyttade igen, först till Örebro och sedan åter till Lund tills han 1828 kunde köpa ett eget apotek i Simrishamn (Cimbrishamn). Köpeskillingen var 10 000 riksdaler, vilket motsvarar ungefär 1,3 miljoner i dagens penningvärde.

Gauffin gifte sig 1831 med den 11 år yngre Mimmi Carolina Solberg och de fick tolv barn. Tre av sönerna blev apotekare och en av döttrarna gifte sig med en apotekare.

Gauffin lyckades väl med rörelsen i Simrishamn och åtta år senare kunde han på auktion köpa apoteket i Kristianstad. Priset denna gång var 71 000 riksdaler, vilket idag motsvarar 5,3 miljoner.

Gauffin var en aktiv samhällsmedborgare. Han var ledamot av såväl kyrkorådet, fattigvården och sundhetsnämnden. För sitt samhälleliga engagemang utnämndes han 1863 till riddare av Vasaorden. Denna orden hade instiftats av Gustav III knappt hundra år tidigare och tilldelades som ”...vedermäle för förtjänster inom jordbruk, bergshantering, konst, handel och industri, för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl förrättade allmänna värf och uppdrag” som det står i statuterna.

Han lämnade apoteket 1857 till sin son Georg Jakob och flyttade 1868 ut på landet till gården Ljungarum i Mellby socken söder om Hässleholm, men lämnade den 1873 och flyttade till Lund.

Där dog han den 24 oktober 1890 i den aktningsvärda åldern av 91 år. Hustrun Mimmi dog ett år senare, 1891.

Gauffins farfar och farfars far kom från Uppland, liksom många valloner vars förfäder invandrat till Sverige. Farfars far, Thomas Gauffin, var född i Vattholma 1691. Dennes farfars far – även han hette Thomas – var född i Österfärnebo i Västmanland och dennes far, Martin Gauffin, var smed och född 1590 i Belgien.

Den som bar det största ansvaret för värvningen av valloner till Sverige var förstås Louis DeGeer som drev bruken i Norrköping och Finspång, men många kom också till bergslagen i Uppland, Västmanland och Dalarna.

Gauffins dubbelblandning. II.

[Del 2 av 3]
Gauffins Dubbelblandning var vårt starkaste inhemska brännvin. I spritsortimentet är det endast Grön Chartreuse örtlikör som är starkare. Dubbelblandningen är smaksatt med kummin och anis. Alkoholhalten är 50 % och sockerhalten 225 g per liter. Mycket sött således, nästan som likör. Tillverkningen ägde rum i byn Helgenäs strax utanför Kristianstad och det salufördes först av Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag.

Efter att Gustaf III backat i frågan om husbehovsbränning och tillåtit sådan igen 1787 fann sig en av Gauffins äldre kolleger, apotekaren Franz Joachim von Aken föranledd att ge ut en anvisning om hur hembränning skedde på bästa tänkbara sätt. I en skrift med den kärnfulla titeln

”Kort Afhandling Om Bränwins-Redskap Och Bränwins-Tilwerkning af Säd, Frukter, Bär och Rötter Samt om Jäst-Tilredning och Distillerade Bränwiner m.m., Författad och Utgifwen af Franz Joakim von Aken, Assessor och Provincial-Apothekare”

beskriver denne hur man når bästa tänkbara resultat. Han är också panegyrisk i sin skildring av brännvinets positiva sidor:

”Inwärtes brukadt, befordrar det matsmältning, gifwer matlust, fördelar magref, uppwärmer magen, stillar törst, löser slem, förtager elaka uppstigningar, gifwer munterhet, stärker och föder. Utwärtes brukas det med förmån wid ledwridningar, stötar, brott, hugg, skärningar och skafningar. Det stillar bloden, om linneklutar flitigt och ofta fuktas i bränwinet och påläggas det blödande stället.”

Mot denna bakgrund är det självklart att man ska betrakta dåtidens brännvin som medicin. Medicin skulle vara stark och smaka illa. Ju starkare desto bättre.

Man får anta att Gauffin läst sin äldre kollegas hyllning och blandade till vad kunderna kunde förväntas vilja ha.

Hemlagade crostini

Behövs
25 g jäst
5 dl vatten
1 msk olja
2 tsk salt
7-800 g mjöl
kummin
anis eller fänkål
Grana Padano

Gör så här
Rör salt och jäst i en bunke. Tillsätt olja och vatten och en del av mjölet. Jag använde ungefär hälften vetemjöl special och hälften dinkel. Stöt kummin och anis (eller fänkål) i en mortel så att det blir ungefär en matsked. Tillsätt det i degen. Riv parmesanen till ca en deciliter. Häll i degen. Tillsätt mjöl så att degen släpper från bunken.

Jäs en timme.

Dela degen i sex delar. Kavla ut varje del och rulla ihop den så att det blir en smal pinne av samma längd som plåtens kortsida. Lägg de sex degkorvarna på tvären på en bakplåt och jäs utan duk ca 30 minuter.

Grädda i 275° i tio minuter. Ta ut plåten och pensla med vatten. Stäng av ugnen och grädda på eftervärmen ca 15 minuter.

Ta ut bröden och låt dem svalna. Lägg dem i en plastpåse och låt den ligga ett dygn eller två.

Skär bort ändarna och skär sedan tunna skivor, 5-8 mm och bred ut på en plåt. Häll upp en god fruktig olivolja i ett glas och pensla brödbitarna med ett tunt lager olja. Rosta dem i övre delen av ugnen i 225°. Dra fram en stol, häll upp ett glas sval Riesling, och betrakta processen genom ugnsluckans glas. Efter 6-10 minuter är bröden gyllenbruna. Ta ut plåten och vänd alla bitarna och rosta andra sidan 1-2 minuter.

Fertig!

Dessa crostini kan ätas som de är eller så kan man lägga pålägg på. Tapenade förstås eller anklever eller nåt annat godis.

Gauffins dubbelblandning. I.

[Del 1 av 3]

Igår firade vi 210-årsminnet av GUSTAF REINHOLD GAUFFINS födelse. Just det: Gauffins dubbelblandning. Mannen bakom denna förtalade dryck.

Om man googlar lite finner man lätt ett antal uttalanden om Gauffins dubbelblandning, de allra flesta kraftigt negativa. Så här kan det låta:

– Är inte Doppelkorn västvärldens mest illasmakande brännvin? Möjligen i konkurrens med Gauffins dubbelblandning.

– Gauffins dubbelblandning med cola. Likheten med djungelolja och beck är inte alltför avlägsen.

– Och så Gauffins dubbelblandning, som håller 50 procent och känns som att svälja ett omslagssnöre.

Gauffins dubbelblandning tillverkas inte längre. Tillverkningen upphörde 1998, men vi hade lyckats komma över ett restlager om ett halvdussin buteljer och föresatt oss att undersöka huruvida det dåliga ryktet om denna dryck hade någon grund.

Vi började med att testa själva efter tre förutsättningar.

1. Serveringstemperatur? (I vår familj dricks kryddat brännvin alltid rumstempererat för att kryddorna ska ha en chans att framträda.)

Gauffins dubbelblandning är starkt. Det har en alkoholhalt på 50 %. Kummin- och anissmaken är kraftig och påtaglig. Dessutom är det mycket sött, hela 225g socker per liter. Detta sammantaget gjorde att vi kom fram till att en serveringstemperatur strax under 0° var att föredra, inte minst på grund av sötman.

2. Vad äter man till?

Vi kom fram till att den söta Brantevikssillen fungerade utmärkt. Vi serverade den på skånsk kavring med en god tjeckisk pilsner till.

3. Kan Gauffin användas som drinkingrediens?

Här experimenterade vi häftigt med vermouth, crème de cassis och diverse läskedrycker. Av en slump stod i affären en dag ett parti enbärsdricka från Brunneby musteri. Några flaskor inhandlades och en drink skapades som visade sig fungera bra. Ungefär en del Gauffin till tio delar enbärsdricka. Till detta gjorde vi hemgjorda crostini kryddade med kummin, anis och Grana Padano. (Jag gjorde smala baguetter på vetemjöl special och dinkelmjöl, blandade i kryddorna och den rivna osten, gräddade dem på vanligt sätt och lät dem sedan ligga två dygn innan jag skar dem i ½- centimeter tunna skivor som penslades med en ganska kryddig olivolja och rostade dem sedan i ugnen ca 10 minuter.)

Resultat
Vårt brännvin var tillverkat 1996. Om åldern (lagringen) påverkat drycken i någon riktning får vi aldrig veta, men efter att ha summerat gästernas åsikter är det helt klart att drycken har oförtjänt dåligt rykte, att många tyckte det var gott eller helt ok och att det inte kommer att bli några problem med att konsumera det som finns kvar.

Veckans ord:SMS-tumme

SMS-tumme förstår ju alla vad det är. Men visste ni att tummen börjat ta över pekfingrets roll. SvD redovisar forskningsrön som visar att yngre personer numer använder tummen i stället för pekfingret som vi äldre gör, när man t.ex. ska trycka på en ringklocka. Personer under 30 år är det som använder tummen; vi över använder pekfingret. Självklart finns det således äldre personer som använder pekfingret då de skriver sms. Det går nog rätt långsamt.

Om raffset och kulturkrockar

Svenska Dagbladet rapporterar idag om att saudiska kvinnor inte vill handla sina behåar av män.

Detta föranleder mig att berätta följande sanna historia.

För tjugo år sedan gjorde jag med min kör Lihkören en turné till Jordanien. Det var en fantastisk turné och en helt osannolik upplevelse, men det här ska inte handla om turnén utan om Hussein.

Hussein var vår man i Amman. En utåtriktad, modern muslim med många västerländska kontakter. Han blev vår vän.

Något år efter den här turnén hörde Hussein av sig – han var på väg till Sverige och ville komma och hälsa på. Vi förberedde mottagandet och bjöd in honom att bo hos oss och ställde till fest med några av de sångare han mött under turnén. Det var mycket lyckat. Vi hade långa samtal om kulturskillnader och annat. I den lilla dokumentportfölj han medfört från Stockholm rymdes förutom tandborste och rakgrejer både bönematta och en fantastisk traditionell fotsid nomadklädnad med guldbrokad att bära vid middagen. I övrigt var han klädd i skinnjacka och jeans. När han skulle gå och lägga sig fick vi ta fram karta och kompass för att kunna peka ut vilken skorsten på grannhuset som siktade på Mekka så att kvällsbönen riktades åt rätt håll.

Dagen efter ville han shoppa. Han skulle handla underkläder åt sin fru. Körens dåvarande ordförande och jag bestämde att Twilfit vid Trädgårdstorget var rätt ställe så vi styrde stegen dit. Han hejdade sig omedelbart i entrén.
– Jag ser bara kvinnliga expediter, sa han.
– Här finns naturligtvis bara kvinnliga expediter svarade vi. Det här är en affär för damunderkläder.
– Jag måste handla av en man, svarade han.
– Om du ska handla av en man får du köpa herrkalsonger åt henne, sa vi. Det får bli på Norén & Englund.

Nu var kulturkrocken total. Han kunde absolut inte handla av en kvinnlig expedit och vi uppfattade det mest som att det handlade om att han tyckte det var genant. Inte nog med att han var i ett land där alla kvinnor visade mer av sina kroppar än han var van vid. Han skulle också behöva tala med dem om kvinnliga underkläder. Möta deras blickar. Han insåg dock att han här hade sin enda chans att lösa presentfrågan till hustrun och vi lyckades enas om en lösning.
– Talar de engelska, sa han.
– Nja, kanske inte så bra, ljög vi. Vi går med dig och du väljer ut vad du vill ha och ställer alla frågor till oss, så talar vi med expediten.

Vi gick in. Den kvinnliga expediten förstod omedelbart vem som var kund, men vi lyckades hejda henne från att börja tala med Hussein och förklarade situationen för henne och bad henne hålla sig på avstånd. Hon fattade snabbt och försvann bakom disken för att pyssla med annat och vi kunde ostört röra oss bland damunderkläderna. Som tur var var vi de enda kunderna i butiken.

Det visade sig att Hussein var en kännare. Det var de minimalaste trekanterna han var ute efter och det som jag med min begrändade erfarenhet av branschen skulle beteckna som ”raffset”. Några frågor om tvättråd, storlekar och annat behövde aldrig ställas. Vi överlämnade det han valt ut tillsammans med hans American Express-kort och köpet kunde avslutas utan att han behövt möta den svenska kvinnans blick eller tala till henne.

Vad hans hustru tyckte om gåvan från Sverige fick vi förstås aldrig veta.

Veckans ord: Självbländande

Normalt läser jag inte motorsidorna i tidningen, men mina ögon dras däremot ibland till språkliga underligheter. I en artikel i Corren här om dagen stod det om en bil att den hade ”självbländande” backspegel. Självbländande! Vad är det? Självbländande ger bara ca 100 träffar på Google och ofta i samband som ”självbländande svetshjälmar”…

Ett annat underligt ord med förleden ”själv-” är självbetitlad. ”Gruppen Y har gett ut sitt självbetitlade album” kan man läsa ibland. Självbetitlade ger nästan 20 000 träffar på Google.

SAOL – som snällt speglar det språk vi använder – har med självbetitlad och ger som exempel ”en självbetitlad debutplatta”. Självbländande finns däremot inte med i SAOL.

NE tar upp tre betydelser av adjektivet själv

1. ohjälpt – självbildning, självförsörjande, självstudier. Ex.: Han kan äta själv.
2. (som avser) den egna personen – självcentrerad, självförebråelse, självförhävelse, självförnekelse, självkontroll, självkännedom, självuppoffrande, självömkan. Ex.: Hon trivdes bäst med sig själv.
3. (som utgör) den egentliga delen eller kärnan av företeelsen i fråga – Ex.: Han hade ansvaret för själva övningen. Nu till själva problemet.

Jag har lite svårt att få in något av de två orden i de här definitionerna. När det gäller självbländande antar jag att det rör sig om en felskrivning eller ett slags tankelucka. Jag förmodar, men det är ren spekulation, att backspegeln på något sätt automatiskt bländar av då den träffas av ljuset från andra bilar eller solljus. Man skulle då kunna tänka sig att det som avses är självavbländande. Att det alltså faller under punkt 1. ovan.

När det gäller självbetitlad är jag också osäker. Betitla betyder ”ge namn åt”, ”sätta titel på”. Om man går på punkt 1. skulle det betyda att albumet gett namn åt sig själv. Det verkar orimligt. Ett skivalbum kan inte namnge sig själv. Om det faller under punkt 2. skulle det handla om att det avser den egna personen; i det här fallet kanske den egna gruppen, att gruppen själv gett namn åt skivan. Men, om jag fatta det rätt, handlar det inte bara om att gruppen gett namn åt skivan utan om att skivan har samma namn som gruppen. Dvs. gruppen Y:s självbetitlade skiva heter också ”Y”.

Hur som helst tycker jag att båda begreppen är förvirrande, ologiska och onödiga. Jag har inget emot nyord, men de ska fylla ett behov, vara begripliga och ha en konstruktion som är lätt att begripa. Självklara.

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

"Dålig komik är alltid bättre än ett bra krig."

Den bedrövliga ”ryska” pausunderhållningen i Melodifestivalen har rört upp känslor både här och där. Det är bra. Jag tycker inte att något är heligt. Allt kan man skämta om. Jag har inget emot att man driver med Ryssland, eller skojar för den delen. Men humor, parodi, ironi och pastisch är svårt. Det måste göras bra. Den här sketchen, eller vad man ska kalla det, var ett riktigt bottennapp och saknade både konstnärlig höjd och humoristiskt djup. Lennie Norman gör en bra analys här.

Konsten är till för människan

Tonsättaren Leo Nilsson replikerar i den här artikeln på Per Sundgrens artikel Kulturen är till för medborgarna.

Ja, vem fan ska kulturen vara bra för? Jag ställer mig frågan varje dag: Vad är det som driver mig? Vore det inte enklare att ägna sig åt att äta semlor eller spela plockepinn?

Heja Leo!