Ovälkommet besök

En av Rembrandts teckningar.

Min kropp är inte längre min
om morgonen
Den tillhör en äldre man
vars bekantskap jag nyligen gjort

Vid middagstid lämnar han mig
och säger:
– Jag kommer tillbaka i morgon

Innan jag hinner protestera
är han försvunnen

Fåfängt försök att köpa en Ipad

Det är svårt att läsa sms, mail och message på mobilen och även i datorn tyvärr. Besökte därför stadens Mac-butik för att titta på en Ipad air 2, som jag läst lite om på nätet. 

Efter att jag pillat lite på ett demonstrationex märker jag att jag varken kan komma åt mailprogrammet, sms eller meddelanden. Jag går då och hämtar Försäljare 1, en blek allvarlig yngling med snirklig text tatuerad på båda underarmarna. Jag är på väg att fråga om det är delar av användarmanualen, men hejdar mig. Det kan möjligen vara hela manualen och hans allvarliga ansikte får mig att tro att han kanske inte är upplagd för skämt. Så jag säger:

– Jag ser lite dåligt så jag behöver en platta där jag kan förstora texten på sms och meddelanden. Kan du logga in på Meddelanden så att jag får ser hur texten ser ut?

Försäljare 1:  Nej, jag har inget lösenord. Man kan förstora texten precis som på telefonen. Det går att ställa in.

Jag: Jo jag förstår det, men jag skulle vilja se det. Det står ju ett användarnamn där så det måste finnas ett lösenord. Kan du försöka fixa det?

Försäljare 1:  Nej, det finns inget lösenord. (Han trummar lite nervöst på skärmen och jag undrar om han ljuger för mig och i så fall varför.)

Jag:  Kan du fråga nån kollega, det måste ju finnas ett lösenord? (En kollega passerar.)

Försäljare 1:  Har du lösenord till den här?

Försäljare 2:  Javisst! (Knappeliknappettiknapp.)

Försäljare 1:  (Han fortsätter med trummandet som för att skynda på processen, men inget händer.) Nej det går ändå inte – för det här är en demoversion.

Jag:  Okey, men nu är det så här att skälet till att jag vill se hur det ser ut är att jag ser förbenat dåligt och bara om jag kan förstora texten tillräckligt mycket kommer jag att överväga att köpa en sån här pryl av dig.

Försäljare 1: Jomen det går bra att förstora!

Jag:  Ja, men jag vill se det. Det är bara jag som kan avgöra om det är tillräckligt.

Försäljare 1:  Ja, men jag kan inte komma in i den här för det är en demoversion.

Jag (otåligt):  Men det här är en datorbutik. Det måste väl i all sin dar finnas någon annan maskin som du kan komma in i och demonstrera funktionerna?

Försäljare 1:  Nej, det gör det inte. (Han tvekar lite och jag är säker på att han inte vet vad han talar om.)

Jag (nu tämligen förbannad och ganska säker på att han antingen ljuger eller inte vågar erkänna att han inte vet):

OK, då får jag väl vända mig till något annat företag som kanske är lite mer kundorienterat! Vem är det förresten som är chef här?

Försäljare 1: Det är Andreas, men han är sjuk. Men Försäljare 2 är tillfällig chef.

Jag:  OK, då går vi och pratar med honom.

(Vi uppsöker Försäljare 2.)

Försäljare 2:  Vad är problemet?

Jag (försöker låta bli att dra alla detaljer om mina ögon och gula fläcken, men talar långsamt och tydligt):  

Problemet är att min syn försämras gradvis varje månad och det är obotligt och att jag behöver ett hjälpmedel för att kunna läsa sms och meddelanden. Och om jag ska handla en Ipad här så vill jag veta säkert att den uppfyller de krav jag har, men eftersom det inte går att komma in i den här paddan så att jag kan se hur texten ser ut så får jag väl gå någon annanstans där de är mer tillmötesgående!

Försäljare 2 reagerar inte det minsta på vad jag sagt utan tittar bara frågande på Försäljare 1.

Försäljare 1:  Ja, det går inte att komma in i den här för det är en demoversion. (Nu har han upprepat sitt ”demoversion” säkert tio gånger och jag börjar undra vad det är för fel på personalen i den här butiken.)

Försäljare 2:  Men du kan väl ta en Ipad i Kalles låda.

Försäljare 1:  Finns det där?

Försäljare 2:  Ja det är klart.

Försäljare 1 masar sig iväg och efter ett tag och diverse knappeliknappettiknapp kan han visa mig hur paddan hanterar meddelanden. Tyvärr är jag vid det här laget så arg och besviken att jag inte kan ta till mig informationen. Men jag får i alla fall en känsla av att paddan kan vara bra för mig. Men jag kommer förstås aldrig att köpa den i den här affären.

Av någon anledning känner jag mig förödmjukad. Jag har inte fått ett leende. Inte ett uns av bekräftelse. Jag hade förväntat mig av den tillfällige chefen åtminstone en gnutta förståelse typ ”Det verkar jobbigt, men vi ska säkert kunna hjälpa dig.” Jag hade förväntat mig att Försäljare 1 skulle be om ursäkt för att han inte redan från början bad sin chef om hjälp utan i stället ljög för mig. Nu står de där som tafatta fån och det slutar med att det är jag som säger: ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp, men ni förstår nog inte riktigt …”

Jag ångrar mig omedelbart. Jag har mött två personer som är direkt olämpliga för sitt jobb, som saknar varje tillstymmelse till inlevelseförmåga och all talang att sälja det de är satta att sälja.

Jag befinner mig i en värld som är väsensskild från den jag själv lever i. Alla mina fördomar blir bekräftade. Datatekniker har suttit inlåsta hela sitt liv i mörka rum och spelat dataspel. Deras värld är pixlar och bytes, medan min är känslor och kommunikation. De har aldrig mött människor i verkligheten och de har aldrig läst en bok. Då blir det så här.

Jag har förstås fel, men jag tror Apple skulle vinna på att ge sina försäljare åtminstone några timmars utbildning i hur man bemöter människor. Och hur man säljer en Ipad.

––––

Tilläggas kan, att jag har handlat i den här butiken många gånger. Jag har köpt datorer och tillbehör och det har aldrig varit samma personer bakom disken. Och det har alltid varit lite si och så med bemötandet, men detta tog priset.

Talkshow 21 oktober!

Missa inte:

Förbannad pensionär. Ett år har gått.

Jag brukar säga om min far, att han blev snällare sen han gått i pension. Jag menar inte att han någonsin var en elak person, men det sista decenniet av sitt yrkesliv hade han klättrat så långt på karriärstegen som han kunde och hamnat i en chefsposition som han nog inte kunde hantera.

Det brukar kallas Peters princip. Att man befordras till sin kompetensnivå och därefter till sin inkompetensnivå.

Pappa var ingen bra chef. Jo på många sätt var han det, men han klarade inte av att hantera konflikter med personalen och det gjorde att han kände sig otillräcklig och mådde dåligt och det drabbade hans närmaste omgivning.

När han gått i pension var han åter glad och förnöjsam och orkade med sitt liv på ett helt annat sätt. I 25 år till. Han blev 91 år.

För mig var det tvärtom. Nej inte riktigt. Jag blev inte elak – men arg.

Plötsligt får man lite mer tid. Lite mer tid att känna och tänka efter och upptäcka saker. Saker att reta sig på.

Jag upptäckte att jag hade ont i ett knä. Det gjorde förbannat ont och det gjorde mig rejält arg! Istället för att ta de där långa promenaderna med hunden som var inplanerade blev jag sittande. Artrosen i knät hindrade mig från att gå och jag behövde gå för att bli av med artrosen och för att inte bli ännu fetare. I stället blev jag sittande, fetare och förbannad!

Jag upptäckte också att jag började se sämre. Jag ska inte dra hela sjukdomshistorien men efter ett år fick jag en diagnos: Torr åldersförändring i gula fläcken! Smaka på det: Torr åldersförändring i gula fläcken! Va? Cellerna i gula fläcken hade börjat lägga av – en efter en. Bara så där.

Jag blev skitförbannad!

Plötsligt kunde jag inte läsa tidningen utan att ha en 100-wattslampa 15 centimeter från tidningssidan. Jag kunde inte hälla upp ett glas vatten för jag såg inte vattenytan förrän den befann sig på bordet. När jag skulle välja station på displayen på pendeltåget såg jag plötsligt inte vad det stod. Jag var tvunget att be nån om hjälp så att jag inte köpte biljett till Åtvidaberg!

Jag kunde inte läsa eftertexterna på bio.

Jag kände inte igen mina vänner när jag mötte dem på stan utan jag var tvungen att gå omkring och småle fånigt och hälsa lite nonchalant till höger och vänster på kreti och pleti eftersom det ju faktiskt kunde vara nån som jag kände. Och hela tiden var jag skitförbannad!

Jag var skitförbannad på min optiker, på min ögonläkare, på alla layout-nissar som inte kunde välja typsnitt och textstorlek så att det gick att läsa. På alla datatekniker och ingenjörer som inte tillverkar skärmar och displayer med tillräcklig kontrast. På alla som trycker text på matvaruförpackningar med 3 punkters stil så att inte ens världens största förstoringsglas hjälper utan man måste fotografera av det och lägga in bilden i datorn och blåsa upp det på sin 40-tumsskärm. Först då upptäcker man att man köpt mejram i stället för timjan! Guldtext på grön bakgrund! Tre punkter! Kondenserad text! Helvete vad arg jag var!

Men datorn är bästa polarn. Jag kan förstora mitt word-dokument till 200 % och skriva med 16 punkter. Det är ju bra. De flesta webbsidor går att förstora, men för att läsa programmenyerna får man ta till förstoringsglaset. Och noter kan jag skriva på storskärmen, inga problem.

Förra helgen dirigerade jag kör och orkester i Uppsala. Första gången på nästan ett år. Alla noter var preparerade i förväg. Uppförstorade till max. Alla anteckningar i rött och blått. Alla taktsiffror uppförstorade, etc. Det gick riktigt bra! Och häromdan var det sex timmars rep med ny kör. Samma sak – preparerade noter. Det var roligt!

Jag var inte ett dugg förbannad.

Man anpassar sig – lite grand. Och vänjer sig – kanske. Det blir nog bra det här.

Sverigevänner den 6 september 2015

Nu har äntligen medmänskligheten och humaniteten fått ett ansikte. Denna dag har vi sluppit beskåda rasismens och fascismens fula tryne. I dag har vi sluppit politikernas famlande svar och brist på framtidstro. I dag lever hoppet om ett medmänskligt och solidariskt samhälle. I dag har vi översköljts av goda ord och tankar som ger oss hopp om ett humant land där vi ser alla människor som människor. Det har varit en stor dag. Låt oss hoppas att alla dagar blir lika stora.

Låt oss visa i handling att vi inte vill se de reaktionära bakåtsträvarna i riksdagen eller kommunerna. De historielösa, okunniga som kallar sig Sverigevänner. De som inte vet vad kultur är. De som inte känner igen människovärde bakom hudfärg, religion eller språk. De som inte känner vår historia av medmänsklighet. De som inte har förstått demokratins väsen. De som inte förstår att ett samhälle byggs av solidaritet och omvårdnad om varandra oavsett ursprung. Låt oss en gång för alla visa dem vad kärlek är. Låt oss visa dem hur det goda samhället ser ut. Det goda samhället som rymmer alla, där vi jobbar med varandra – inte mot, där vi inte gör skillnad på folk och folk. Måtte detta vara ett uppvaknandets dag då vi klär av dem deras vanföreställningar och lär dem vad Sverigevän verkligen betyder.

Tack alla journalister, kulturarbetare, kapitalister, arbetare och alla helt vanliga människor som i dag har visat att vi är mångfalt fler, att vi är starkare. Tack för att ni äntligen lyft på locket och visat hur Sverige egentligen vill och kan vara.

Tack alla politiker som nu vet vilken uppgift ni har. Nu vet ni vilket mandat ni fått av Sveriges folk. Ett mandat att öppna vårt samhälle för dem som är i nöd. Att välkomna dessa människor. Att se att de är individer med erfarenheter och kunskap som kan vara till gagn för världen. Se kunskaperna hos den syriske mannen. Se den somaliska kvinnans erfarenhet. Se varje individ och upptäck en ny värld. En värld som också är vår värld. Se varje människa som söker skydd i vårt land som en möjlighet till en bättre framtid för oss alla, inte som en belastning.

I dag är den dag då Sverige står enat och berett att göra en insats igen. Som vi gjorde då vi tog emot Finlands barn, då vi tog emot koncentrationslägrens judar under andra världskriget, flyktingarna från Ungern och flyktingarna från Balkan. I dag har ni politiker fått vårt mandat att arbeta i samma anda.

Ni har vårt mandat att visa vem det är som är Sverigevän.

Men Apple, men Apple, varför har du övergivit mig?

Vi har samarbetat väl i snart 30 år, men nu börjar vår vänskap att prövas. 

Du verkar inte förstå att jag faktiskt blir äldre och äldre och det känns som om du tänker överge mig. Medan jag blir äldre överger du mig för yngre personer. Det skulle vara mer sympatiskt om du ansträngde dig lite för att behålla dina gamla vänner.

Jag har väl haft ett 10-tal Appledatorer sedan den första Macintosh 512k. Min nuvarande MacBook Pro köpte jag i våras. Det är en utmärkt dator och gör och kan allt det jag behöver, men jag får allt svårare att förstå och hantera allt som är runt omkring, som inställningar av Mail, iCloud, Bilder, AppleTV, skärmar, nätverk, backup, m.m. Nu senast är det Apple Music.

Det är väl inte så att jag inte förstår eller klarar av det, men sättet som det presenteras på gör att jag tröttnar och längtar tillbaka till traditionell katederpedagogik i stället för dagens flashiga marknadsföring. Jag tänkte att jag skulle titta på Apple Music och se om det är nåt för mig. Jag är ju ändå professionell musiker och tjänsten borde intressera mig. Så jag går till Apples webbplats, Apple (Sverige), och klickar på Music. Där möts jag av ett långt, ”tuggit” säljsnack. Vit tunn text mot svartvita bilder, som mina ögon inte har helt lätt att läsa. Men jag läser:  

”Vi vill ge dig mer musik än någonsin tidigare med tillgång till miljontals låtar för bara 99 kr i månaden eller 149 kr för hela familjen. Vi vill ge dig personliga rekommendationer från personer som verkligen kan och älskar musik. Vi vill fördjupa kopplingen mellan artister och fans. Och vi vill skapa en helt ny typ av radio med en global station som sänder dygnet runt. Apple Music är allt det här. Och det är bara början.” 

Jag bläddrar förbi lite mer säljsnack för att hitta instruktioner om hur jag ska göra. Då kommer: 

”Upptäck. All musik du redan har. Och någonsin skulle vilja ha.” 

”Vårt entusiastiska expertteam finns på plats för att hjälpa dig hitta ny musik att älska. Lyssna på rekommendationer som handplockats särskilt för dig, eller upptäck allt de hittar som är nytt och intressant i musikvärlden.”

Ju mer jag bläddrar desto mer börjar jag förstå att det här inte är för mig. Det radas upp artister och låttitlar som jag aldrig hört talas om.

”Alla gillar att hitta ny musik. När du talar om för oss vilka genrer och band du gillar ger vi dig fler förslag från våra experter som kan och älskar musik. De letar ständigt efter nya artister, på de största konserterna och de minsta klubbarna, och skapar spellistor som ger dig känslan av att de kommer från en vän som vet exakt vad du vill höra.”

Jag förstår nu att Apple Music inte riktar sig till mig.

”Det är killen som går på varje psychobilly-konsert. Tjejen som är besatt av punkens historia. Människor som har gjort sin kärlek till musiken till ett livsverk. Varje låt som våra experter föreslår är ett resultat av oändligt många timmars lyssnande i jakten på exakt rätt sound och förståelsen av kopplingarna mellan artister, låtar och scener. När vi sätter ihop den där nya chillwave-spellistan vill vi att den ska vara exakt det du letat efter. Utan att du ens visste det.”

Men sluta nu! Hela presentationen åtföljs av rörliga bilder som far fram och tillbaka över skärmen. Plötsligt rullar det in olika stora röda cirklar från höger och vänster. I varje cirkel står ett namn och jag försöker hitta Arvo Pärt, Eric Whitaker, Peter Mattei och Bach. Men ingen av dessa syns till. Faktum är att jag inte ser ett enda namn som jag hört talas om!

”Det är skillnad på musik och musik. Apple Musics experter finkammar varje hörn av musikvärlden för att ge våra medlemmar musik som är värd att lyssna på. Det är inte bara bandet som är på gång. Det är bandet som står på tröskeln till det verkligt stora genombrottet. Det är inte bara den senaste videon. Det är en alternativ version som du bara måste se. Och det handlar inte bara om topplistorna. Det är populära låtar och videor från genrer du är intresserad av. Det är musiken som verkligen betyder något.”

Suck! Så småningom tar det slut. Jag försöker slappna av. Det var ändå en god vän, 10 år yngre än jag, som sa att jag skulle prova Apple Music och där upptäcka fina inspelningar av barockmusik. Och Mozart och Schubert. Han sa också att gränssnittet var mycket bättre än Spotifys. Men det verkar inte vara nåt som Apple vill informera mig om. 

När jag kommit till slutet av Apples presentation (Citaten ovan är bara ett urval!) vet jag fortfarande inte hur jag kommer åt tjänsten, som jag visserligen blivit allt mer ointresserad av. Jag backar och upptäcker att jag i hela informationsflödet missat att det finns en huvudmeny i överkanten. Jag klickar på ”Pröva nu”.
Där får jag veta att jag ska ansluta till iTunes.

iTunes är en app som från början var en ren musik-app där man hanterade den musik man hade i datorn. Sedan dess har man fyllt på den med försäljning av externa appar, hyrfilmer, hantering av synkningen med telefonen, iCloud och allt möjligt. Nu börjar det likna en diversehandel, typ nordafrikansk marknad. Behöver jag säga att jag tycker iTunes är svåröverskådligt och svårhanterat? Nu har man alltså klämt in Apple Music där också. OK‽

När jag öppnar iTunes ser jag inte Apple Music, men efter lite letande hittar jag fliken ”För dig” (!). När jag klickar på den kommer jag till Apple Music. Jaha – det var ju logiskt. Jag klickar vidare på ”Påbörja 3-månaders gratisperiod”. 

Så Apple, vår 30-åriga relation knakar i fogarna. Om ni inte kan informera om kommande nyheter eller finesser så att det når fram till mig (rent intellektuellt) och så att jag förstår hur jag ska installera och använda det så har ditt liv inte gett dig tillräcklig erfarenhet och kunskap. 

Kom ihåg att din vänkrets numera inte längre består enbart av 30-åringar utan även av 60-, 70, och 80-åringar. 

Fattaru?

Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella?

Jag har inte lyssnat på alla årets sommarpratare – långt ifrån. Men när jag lyssnat har det slagit mig vilken oerhört likriktad och lättviktig musik som spelas. Oavsett vem som talat, hur allvarligt ämnet än har varit så strömmar det ut mainstream-pop, lite etno, lite jazz och lite visa.

Den västerländska konstmusiken lyser med sin frånvaro. När jag går igenom spellistorna ser man några få undantag, Alexander Ekman, Syster Karin, Marianne Mörck och Aschwitzöverlevaren Heidi Fried. Kanske någon mer som jag tappat bort. Vad beror det på?

Men var finns den nutida konstmusiken? Var finns klassikerna? Är det okunskap eller ovilja? Eller är det urvalet sommarpratare som är mainstream? Jag har svårt att tro det och jag har inte uppfattat det så. Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella? 

En liten Bach-invention, en Schubertromans, några uppfriskande kluster av Schönberg eller Alban Berg eller varför inte ett körstycke av Anders Hillborg?

Det sänds ju ändå i P1.

Om nybyggnation i Linköpings känsliga miljöer

Jag vill att Linköping ska vara en attraktiv stad att bo i, både för oss som redan gör det, och för dem som flyttar hit. För dessa ska vi erbjuda en stad som på många sätt är attraktiv att bo i och det är en oerhört komplex uppgift. Här ryms frågor som skolor och barnomsorg, kommunikationer, bostäder, arbetsmarknad, etc. Som universitetsstad måste Linköping vara attraktivt för unga människor och vi vill också att de ska stanna kvar och fortsätta att arbeta och trivas här. Därför krävs också ett stort, men framför allt brett kulturliv.

För att kunna utveckla staden måste vi först reflektera över vad Linköping är för stad.

Alla städer är olika och har olika förutsättningar. Linköping är en medeltida stad, med allt vad det innebär. Den har vuxit långsamt och lite oregelbundet genom århundradena. Branden år 1700 satte tydliga spår på många sätt. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet kom den stora expansionen och staden växte när Vasastaden, läroverket (Katedralskolan), Folkungaskolan,  etc. tillkom, samt de byggnader som vi i dag kanske ser som ”riktiga” stadsbyggnader, till skillnad från småhusen på Hunnebergsgatan och Ågatan m.m. Bland annat var det också en del imposanta byggnader vid Stora torget och längs S:t Larsgatan. Den flitige Axel Brunskog gjorde stora avtryck med sina många vackra bostadshus.

Vad är attraktivt?

Linköping växer, ska växa och bör växa. Men jag är övertygad om att just den nuvarande karaktären på stadskärnan utgör en av stadens absolut största attraktioner. Vi måste hitta ett sätt att utvidga staden utan att samtidigt begå våld på den attraktionen. Gör vi inte det kan det få motsatt effekt och staden kommer i stället att uppfattas som förfulad och ”sönderbyggd” och dess attraktion på inflyttande och turister försvinner. Det är en besvärlig balansgång.

Linköpings absoluta medelpunkt är Domkyrkan och slottet. Det är den äldsta och mest känsliga bebyggelsen och den är av riksintresse. Till denna miljö hör Konsistoriehuset, Biskopsgården, Sysslomansgården, Gymnastikhuset, Krogen Amerika och Stenhusgården. Dessutom förstås Domkyrkoparken, med församlingshemmet och Stadshuset, Gamla domprostgården, samt Slottsträdgården, borggården, slottsparken, det s.k. Annexet och Storgatans gamla sträckning. Den här miljön måste på alla sätt skyddas från nybebyggelse som på olika sätt kan förfula området, göra det instängt, eller öka fordonstrafiken i området.

Parkeringshus utgör ingen attraktion, annat än för den som behöver parkera bilen. För de allra flesta förfular de stadsbilden. Den bästa lösningen är förstås att gräva ner parkeringsplatserna. Lägg underjordiska p-hus på p-platsen framför Katedralskolan, under Folkungaskolans gård och under den enorma gräsytan framför landstadshuset. Dessutom bör de befintliga p-husen vid Kungsgatan och Hamngatan grävas ner så att tomterna istället kan bebyggas med bostäder.

Alla förändringar har väckt debatt. 

Ända sedan staden på allvar började moderniseras på 1600-talet och efter branden 1700 har förändringar väckt förståelig oro och protest. Människor är förändringsobenägna så länge de är dåligt informerade eller inte fått medverka i besluten. Och det får faktiskt politikerna förstå och ta till sig.

Minns John O Nilssons palatsbygge på 1890-talet, rivningen av Pihlens backe, bygget av Folkets hus i Museiparken, etc.

Storgatan mot väster. Pilens backe till vänster, borggården till höger.

Jag tror att ordet ”förtätning” skrämmer många människor, i synnerhet när grönområden hotas. I tidigare debatter hävdades att Engelska skolans (seminariets) gräsplan och Sandrinoparken inte utnyttjades, vilket vi som bor i närheten vet var ett felaktigt, för att inte säga lögnaktigt, påstående. Nu reser sig där gigantiska huskroppar som exempel på ett mycket misslyckat förtätande.

Förtätningen 

Bygg gärna på de befintliga husen i staden med en våning. Inred vindarna. Bygg nytt runt stadskärnan. Bygg parkeringar under jord. Fortsätt den nuvarande expansionen vid Slöjdgatan på andra sidan Industrigatan, i Steninge, Kallerstad och Tannefors.

Skönhetsråd

Linköping är i stort behov av ett ”skönhetsråd”. Jag tror att acceptansen för nybyggnader skulle öka väsentligt om man visste att kunniga konst- och kulturintresserade personer fått delta i beslutsprocesserna. 

Då hade vi kanske sluppit groteska byggnader som Tornet, det nya Handelsbankshuset och den nya fasaden på Åhlénshuset. 

Det har byggts många vackra hus, inte minst Botryggs hus på Bantorget och Engelbrektsgatan, det nya huset på Birgittagatan (Som dock ”råkade” hamna för nära grannhuset!), kvarteret vid von Dufva, m.fl. Av den lite äldre sentida bebyggelsen är ju Aspen, delar av Hunnebergsgatan och nedre delen av Kungsgatan mycket lyckade.

Politikernas agerande

Jag kan förstå att man som beslutsfattande politiker blir besviken när ens beslut kritiseras, men jag kan inte förstå att man verkar oförberedd och omedgörlig när det sker. När Statens fastighetsverk kritiserar ett beslut skriver Elias Aguirre, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i en insändare ”vi kommer att ta strid”. Aguirre skriver vidare ”Detaljplanen antogs av en enig samhällsbyggnadsnämnd”. So what? Ett beslut går väl att ändra?

Jag tycker nog att en politiker bör vara mer ödmjuk än så inför sitt uppdrag, ett uppdrag som är att förvalta medborgarnas åsikter och skattepengar. Dessutom bör man vara lyhörd och beredd att ompröva sina egna åsikter och sina beslut. När det kommer synpunkter från en statlig myndighet bör det tas på allvar och man bör förstås lyssna noga och inte instinktivt bemöta det med konfrontation (”ta strid”).

Mari Hultgren, ledamot av samhällsbyggnadsnämnden, skriver på Facebook ”Det finns en växande grupp Linköpingsbor som inte nödvändigtvis är infödda, ungdomar, studenter, inflyttade som alla undrar varför det inte sker någon utveckling på bostadsfronten eller varför i all världen vi måste hålla kvar Linköpings stadsutveckling på samma utvecklingsnivå som tidigt 1900-tal.” och det vore förstås intressant att veta vilket underlag hon har för ett sådant påstående.  

Sammanfattningsvis tror jag att många inser att staden växer och att vi måste hantera det och det är förstås politikernas uppgift. Man bedriver ett ambitiöst utvecklingsarbete, men borde kanske fundera mer över dialogen med medborgarna. Den skrift som man gett ut, ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad”, är snygg och mångordig, men alldeles för abstrakt för att det ska gå att ta till sig innehållet. Jag har faktiskt svårt att tro att den är skriven för allmänheten och svårt att se att den skulle uppmuntra till ”ett gemensamt ansvar” som det står i förordet.

Kanske måste man också högre grad studera historien. 

F.d. Sandrinoparken. (Aug. 2015)