Aldrig mer tyst

Jag behöver aldrig mer vara ensam.
Sedan flera månader tillbaka har jag ständigt sällskap av en liten sekund. Alltså intervallet liten sekund. Det är de två tonerna e och f (ungefär) som ligger och skaver mot varandra i mitt vänstra öra någonstans högt upp i fyr- eller femstrukna oktaven.
Jag har alltid älskat tystnad.
För mig är tystnad – tystnad. Det kanske låter underligt att påpeka det, men i det verkar idag finnas olika grader av tystnad. En del ungdomar kan mena att det är tyst bara inte någon pratar eller mp3-spelaren är av. De accepterar fläktljudet i huset och bruset från trafiken som en naturlig del av den relativa tystnaden.
Nu skrämmer mig min längtan efter den absoluta tystnaden. Min objudne gäst - den lille sekunden - kommer sannolikt aldrig att lämna mig i fred.
Jag har länge trott att tinnitus skulle vara det värsta som kunde hända mig. Eller en musiker över huvud taget. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet inte än. Just nu tänker jag knappast på det när jag jobbar. Problemet nu är det oönskade sällskapet och det faktum att det aldrig är tyst.
När jag går och lägger mig hindrar mig den lilla sekunden från att somna och när jag äntligen somnat (För det gör jag förstås till slut.) väcker den mig med sitt envisa svirrande. Jag får skaffa mig annat sällskap. I min mobiltelefon kan jag höra på P1 nästan när som helst, men jag får nog skaffa mig en mp3-spelare så att jag kan välja bort Annika Lantz och annat trams och störa ut den lille sekunden med Monteverdi eller Bach.

Tankar om tv

Då och då när jag åker tåg läser jag kvällstidningar. I slutet av tidningen brukar det finnas 5-6 sidor med rapporter från tv- och nöjesbranschen. Sida upp och sida ner med personer som jag aldrig hört talas om. Det tyder förstås på att jag är fullkomligt ute. Dvs. jag ser på fel tv-program i fel tv-kanaler. Det kan jag stå ut med. Men lite oroad är jag. Inte så mycket för egen del, men jag får en känsla av att de personer det skrivs om inte blir omskrivna för det de kan utan bara för att de syns i tv.
Det fanns en tid då journalister befolkade tv. Nu ska det vara stjärnor. SVT hakar på Idolhysterin och erbjuder allmänheten att låta sig förnedras i en tävlan om att bli nästa tv-stjärna. Vem som helst får ställa upp.
Det var bättre på Orups (Lars!) och Bedrups tid!

Födelsedagsmeny

Med risk för att bli betraktad som snobb publicerar jag här menyn för en kommande födelsedagsmiddag. "Han är ju inte klok" hör jag redan hur det viskas i cyberrymden "en meny på franska!" Nej visst, men om jag är klok eller inte får andra avgöra, men det är förstås en lek, som så mycket annat i mitt liv. Erbjuder också frankofiler med bättre språkkunskaper än jag att korrekturläsa den. Jag tar tacksamt emot rättelser. Dagens tävling är också att gissa vad "fromage du Fond occidental" är för något.

Kroppen och själen

Måste tillstå att själen ofta får sitt. Kanske på bekostnad av kropppen. Det är en förmån att få träffa många trevliga engagerade människor, att ha en familj och vänner som det är kul att umgås med och där vi trivs tillsammans, att få ägna sig åt och uppleva bra musik. Allt detta är en lisa för själen och ger livslust och livsrum.
Kroppen får också sitt; riktig mat, nyttig mat och framför allt god mat.
Det som varit eftersatt är den fysiska träningen. På detta har jag sedan ett tag rått bot. Har hittat en grupp som träffas två gånger i veckan på ett gym. Vi är lite äldre. Det heter seniorgrupp, men jag har ännu inte tagit till mig det begreppet. På måndagar är det redskap; maskiner kallar jag dem. Jag vet faktiskt inte riktig vad den korrekta termen är. ”Styrketräning” kanske? Det är faktiskt kul och det ger omedelbar effekt, både på muskler och hjärta. Och hjärna. Är mycket piggare efter en timmes pass.
På torsdagar är det gympa, men inte nån dunka-dunkamusik på gränssen till tinnitusframkallande utan väl avvägd musik och skön gymnastik för alla leder som länge varit stela.
Tror att detta kommer att göra mig gott.

Sopmorgon

Kadoom! Wroooom, bäng! Kraouschhh! Psscchh!
Sexochfemtioett varje fredagmorgon kommer sopggrabbarna punktligt med sitt vrålande bilmonster och utför sitt värv på gården nedanför mitt gläntade sovrumsfönster.
Torsdagkvällarna är tuffa. Då har jag tre timmars repetition med kammarkören. Det är inget kafferep precis. Det är tre krävande timmar i högt tempo och när jag kommer hem är jag adrenalinstinnn som en pitbull.
Då kan man inte bara lägga sig och somna. Det krävs ett antal timmars nedvarvning och jag är sällan i säng före ett.
Därför tycker jag att sopornas ordningsmakt kunde komma lite senare och inte väcka mig så tidigt. Sexochfemtiotre åtminstone.
Och var inte så jävla punktliga!

Pavarotti och jag

Östgöta Kammarkör var i Wales och tävlade. I samma tävling hade Pavarotti medverkat med sin fars kör 40 år tidigare. Nu var det jubileum och festivalglansen skulle förgyllas med den italienske tenorens återkomst.

Den lilla walesiska staden Llangollen var belägrad av journalister, poliser, vakter och förstås en nyfiken allmänhet. Gatorna var avspärrade, trafikem ett kaos. Pavarotti skulle inte sjunga utan bara lyssna på tävlingen. Allt var försenat! Alla blomutsmyckningar hade tagits bort från scenen på grund av hjältetenorens allergi. Vakterna och funktionärerna i den gigantiska tävlingen glömde sina uppgifter och sprang i stället yra omkring med sina kameror för att få en bild av den berömde gästen.

Vi skulle sjunga som sista kör och fick veta att han skulle anlända precis före vårt framträdande vilket alltså fördröjdes avsevärt. Slutligen kom han i helikopter och lotsades in och tävlingen fortsatte. När vi sjungit vårt program och gått ut lämnade också Pavarotti salongen via sceningången. En ung läkarstudent i kören ropade på honom med oförställd svensk entusiasm:

– Luciano, Luciano! What did you think of our choir?

De små engelska damerna i närheten höll på att svimma av det respektlösa tilltalet – och tilltaget.

– Very good, svarade den store, och så var det med det. Pavarotti har hört och uppskattat Östgöta Kammarkör.

Hur det gick i tävlingen? Vi var väldigt nära att kamma hem hela tävlingen, men fick se oss besegrade av en filipinsk musikhögskoleensemble.

Vem tar hand om barnen?

Östgöta Correspondenten, Corren kallad – denna ärta under lager av bolster – publicerade igår en insändare (anonym förstås!) av signaturen ”Ansvarsfull tvåbarnsmor” som opponerar sig mot en tidigare insändare (anonym förstås!) som tyckte att en busschaufför var taskig som inte hjälpte hennes barn som råkade åka för långt och hamnade fel i tillvaron.

Den senare, den ansvarsfulla tvåbarnsmamman, tycker att busschauffören ska ägna sig åt att köra buss och inte behöva vara barnvakt och ”Om inte barnen vet vilken hållplats de ska kliva av på eller vart de befinner sig när de kommer till ändhållplatsen så kanske de inte är tillräckligt mogna att åka buss själva ännu, utan då får man som föräldrar ta så mycket ansvar att man följer med på resan tills barnen klarar det på egen hand.”

Suck! Hur långt får präktigheten sträcka sig? Är inte barnen allas ansvar? Hur långt ska den inskränkta individualismen få gå?

Säg mig, du ansvarsfulla tvåbarnsmor: Varför får inte busschaufförer hjälpa barn? Vilka yrkeskategorier är det mer som är befriade från allmänmänskligt ansvar? Bagare? Mobiltelefonförsäljare? Rockmusiker?

Skärp dig morsan! Titta upp över mattfransarna och skåda världen – den är ibland rätt fin.

(Men den skulle vara bättre utan anonyma insändare.)

Att stjäla musik II

För några år sedan träffade jag en god vän som sa: ”Jag var på konsert och de sjöng ditt arrangemang av ’xx-låten’, det var väl kul?” Jo det är klart att det var kul, men var hade de fått noterna ifrån? Arrangemanget har bara använts av mig i mina ensembler och är inte publicerat. Jag kontaktade ensemblen som framfört arrangemanget och det visade sig att man kopierat noterna från någon förlaga som man inte riktigt visste var den kom ifrån.
Det ironiska var att de som sjöng var en poliskör…

Att stjäla musik

Nu kommer utredningen om fildelare och olaglig fildelning.
Jag ska väl villigt erkänna att jag ligger några decennier efter just när det gäller den här tekniken, men eftersom jag är upphovsman och upphovsrättsägare både till texter och musik och dessutom artist på cd-inspelningar har jag förstås ett personligt intresse i saken.
I debatten talas det nästan enbart om skivbolagen, de stora, stygga, multinationella skivbolagen, som i sitt hemska profitintresse skor sig på de stackars ungdomarna som vill lyssna på musik.
Varför talas det inte om kompositörerna och textförfattarna som inget hellre vill, än att få betalt för det arbete de utfört? Den snickare som står och bygger om mitt kök och i sin ipod har olagligt kopierad musik måste väl förstå att upphovsmännen till musiken har samma rätt att ta betalt för sitt arbete som han har som spikar eller sågar?
Det måste väl vara lättare att förstå debatten om man hänvisar till det faktiska arbete som upphovsmannen vill ha betalt för istället för att bara tala om hur mycket pengar de stora bolagen tjänar?
Bakom varje text, musiksnutt, gitarr, dirigentpult finns en människa som arbetar. Ge den människan betalt – svårare än så är det inte.
Sluta upp med att stjäla från varandra!

Bertil Almlöf, Heidenstam och Östergötland

Konstnären Bertil Almlöf ställer ut på Passagen i Linköping. Var inne och spanade för andra gången i lördags. Tänk att god konst kan göra en så lycklig. Almlöfs målningar är färgstarka, ofta i en enda grundfärg, och motiven är väldigt regionala. Man känner det östgötska landskapet och påminns om vikten av fysisk kontakt med bygden.
Var på Övralid för några veckor sedan för att lära känna Heidenstam bättre. Läste Gedins fantastiska biografi över Heidenstam i somras och ska nu ge mig i kast med Kate Bangs böcker om Övralid. Trots att jag är inflyttad östgöte är mina rötter starkare här än någon annanstans. Det har nog med ålder att göra.

Entrepytt

Det blev lite entrecôte över som strimlades, stektes och blandades med stekta kantareller, schalottenlök, fransk senap, viltfond och yoghurt. Ingen dålig pytt om jag får säga det själv.

Provence V

Apropå klyftisar (klyftpotatis), så kryddas de numera, förutom med vitlök i vråltunna skivor, med antikt kryddsalt. Köpte en påse salt blandat med provencalska kryddor i den gamla romerska staden Glanum i Saint-Rémy-de-Provence i somras. Mycket smaskigt!

Fredagsmys

Slog en egen Bearnaise, eller ”bea” som det heter på köksslang, så kallad ”kockney”. Stekte varsin entrecôte och serverade med klyftisar och sallad. Efteråt testade vi några ostar; St Patric, Norrbotten och en grottlagrad Gruyère. Patricen var för gräddig – åt crème fraiche-hållet. God, men för mäktig som inledning på en osttallrik. Norrbotten god, men lite alldaglig. Gruyèren var outstanding – mycket läcker.
Letar efter en mild, men karaktärsfast inledning på ostbrickan om en månad.
Några tips?

Negerianskor igen

Vi ska inte tjata mer om Öqvists bloggande, men kan notera att de synpunkter som framkommit nu av Expressen utnämnts till mobbning(!) och den fryntlige Fredrik Lindström har i samma andetag blivit geniförklarad. Lysande journalistik! Som om inte alla som haft synpunkter förstår att niger och neger är samma ord, av latitets ord för svart.

Mera mat och ost

Det ska bli födelsedag och jag funderar som bäst över menyn till en mindre familjemiddag. Kom gärna med synpunkter!

Före: Ostbollar av Cheddar och ostkex av Reggiano. Till det Champagne (Bonnair).
Förrätt: Chèvre chaud med någon sorts sallad, vet inte riktigt vad. Till det en Sancerre (Les Baronnes)
Varmrätt: Lammstek med grönsaker och potatiskaka med Västerbotten. Till det en Chateau Saint-Brice 2002.
Ost: Min personliga ostcoach har föreslagit (i ordning) St Patric, Morbier, vällagrad Norrbotten, och avslutningsvis Stilton. Till det en vintage förstås, Dow’s 1991.
Dessert: Vaniljglass med varma hallon…

Som sagt, synpunkter, kritik och utvikningar mottages tacksamt!

Mer språkligt

För den som känner sig osäker på hur man skriver svenska rekommenderar jag artikeln ”Hemliga medel” i den s.k. Ugglan, Nordisk familjeboks upplaga från strax efter förra sekelskiftet. Där finns bl.a. följande meningar:

"[...] Så ha t.ex. i visst fall vanligt bitsocker utbjudits som läkemedel mot gulsot, färgad sublimatlösning som ett hårväxtmedel af enastående verkan och naftalin (under namnet: "Hvitglödljusframbringaren Excelsior") som medel att öka fotogenljusets styrka. Med hemligt medel förstås en vara – som f.ö. kan utgöra en kemisk förening eller drog, ett sammansatt preparat, men äfven en apparat, ett instrument o.s.v. – hvars sammansättning, inrättning eller tillverkningssätt af tillverkaren (säljaren) afsiktligt hemlighålles, antingen helt och hållet eller ock delvis, i senare fallet i sådan utsträckning, att varans faktiska eller vid utbjudandet uppgifna egenskaper, verkan eller användbarhet icke blifva till fyllest förklarade. [...]"

Den behöver man inte vara fotbollsspelare för att hisna inför.

Om bullbak, negerianskor och språk

I dagens Corren är miljökontorets chef upprörd över att folk blivit upprörda över att de inspekterat hygienen i samband med bullbak på dagisen i Linköping.
Vi bad en gång miljökontoret att kolla om inte en fläkt på ett hustak i närheten av vår balkong väsnades lite väl mycket. Utlåtandet som kom från kontoret inleddes: ”Från boende på X-gatan har inkommit klagomål i form av fläktbuller…” Nu tyckte vi att det kanske inte var vi som bullrade värst – utan fläkten.
En som inte heller har riktig koll på språket är fotbollsspelaren Josefine Öqvist. Läs hennes blogg här. Ibland får man en känsla av att postens kampanj för länge sedan, ”Skriv som du talar”, togs lite väl bokstavligt.
Jag kan tänka mig allehanda förkortningar och förenklingar om jag skickar ett mess till en person jag känner väl, men det kan inte kännas kul att som begåvad, älskad och firad fotbollsspelare schavottera offentligt med ett så undermåligt språk:

” Har hört av Maria i mitt lag att de e lagfest på lör kan bli riktigt kul eftersom ja har typ vart skadad hela sommaren så de behövs göra något roligt.Och ja kan säga när vi har fester i laget e de alltid super roligt:)”

Och så ”negerianskorna”…

Språkvård

Tidningen Språkvård har gått i graven. Språkvård gavs ut av Svenska språknämnden, numera Språkrådet, och var en liten skrift i A5-format med en ganska enkel layout utan bilder eller krimskrams. Men mycket läsvärd och lättläst.
Denna publikation har nu ersatts av Språktidningen som just utkommit med sitt första nummer. Det är laddat med intressanta texter av goda skribenter. Det mesta av innehållet verkar finnas att läsa på nätet.
Om Språkvård va stram och enkel i sin layout är Språktidningen motsatsen. Dess yttre är så plottrigt att vi tog den för ett reklamblad och höll på att slänga den i pappersåtervinningen innan vi förstod att det var den nya tidningen.

Jag antar att man genom den käcka layouten – som bland annat vimlar av de ack så trendiga och fullkomligt obefogade [hakparenteserna] – förväntar sig att hitta en ny och ungdomligare läsekrets. Det är i och för sig vällovligt, men om man samtidigt tappar dem som tycker om att läsa texter utan avbrott av tramsiga bilder och symboler är ju inget vunnet.
Vi får väl se. Kanske redaktionen behärskar sig i kommande nummer.

Om friskolor

Correns Torbjörn Gustavsson spyr galla över ”friskoleeländet” i en artikel häromdagen
Gustavsson är en begåvad journalist med en vass och stundom underhållande penna. Den oberoende borgerliga Corren har under många år haft honom som motpol på ledarsidan där han skriver ur sitt gråssosseperspektiv under rubriken ”Å andra sidan”. Det är bra och rätt tänkt.
Men Gustavsson blir tyvärr lite manisk emellanåt. Han fastnar lätt i sina egna elakheter och vet inte riktigt åt vilket håll han ska svinga släggan. Friskolorna har länge varit en käpphäst.
Jag inser, liksom Gustavsson, att friskolorna bidrar till en segregering i samhället. De engagerade föräldrarna ser till att deras barn får chans att gå i en skola som motsvarar föräldrarnas och barnens krav på hur en skola ska vara. Och de föräldrar som inte orkar eller kan får hålla till godo med den kommunala skolan. Som förstås i många fall är alldeles utmärkt, men i många fall inte är det.
Om socialdemokraterna under alla sina år i regeringsställning hade sett till att skolan motsvarat samhällets, barnen och föräldrarnas krav på hur en skola ska vara hade det aldrig blivit några friskolor. Så enkelt är det. Om man tycker illa om friskolorna bör man alltså satsa på den kommunala skolan och återupprätta dess status.

Att beskriva musik II

Det har varit terminsstart och ingen tid för bloggande...
Fick häromdagen en ”ickerecension” i lokaltidningen. En översvallande positiv och oerhört subjektiv beskrivning av en konsert jag gjorde med Östgöta Kammarkör. Artikeln inleds: ”Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring till Östgöta kammarkör.” Kontentan är att reportern blev berörd och det är ju det det handlar om. Att med musiken beröra människan – nudda vid dess själ.
Musikens makt är stor. Jag vet att jag har ett instrument som jag kan använda till att påverka andra med. Det mest spännande är att jag i stunden, i ögonblicket känner laddningen i rummet, den osynliga kommunikationen mellan kör och publik. Och genom mitt sätt att dirigera kan jag påverka den – öka laddningen, minska den, eller på annat sätt förändra den.
Det krävs förstås en följsam och begåvad ensemble och jag har den oerhörda förmånen att ha det.
Läs ickerecensionen här.

Det här sjöng vi:

Mozart: Vámo di core
Farmer: Fair Phyllis
Brahms: Waldesnacht
Debussy: Dieu! qu’il la fait bon regarder!
William Walton: Set me as a seal upon thine heart
Britten: A Hymn to the Virgin
Nils Lindberg: Shall I compare thee to a summer’s day
Hindemith: La biche och Un cigne
Morten Lauridsen: Contre qui Rose
Satie: Elegie
Martin Bagge: Kvällsmåne I
Grieg: Våren
Peterson-Berger: Sommaren kommer och I furuskogen
Oskar Lindberg: Pingst
Åhlén: Sommarpsalm