Min medborgerliga plikt

Man kan förstås också se det som en förmån. Jag har vaccinerat mig mot A (H1N1), som det charmiga namnet lyder. Jag har därmed skyddat mig själv och bidragit till att minska smittspridningen. Nu är sonen och jag skyddade – hustrun återstår.

Det var med blandade känslor som jag ställde mig i kön på universitetssjukhuset. US som vi säger här. Man hade inrättat vaccinationscentralen i en av de äldsta, mest nedslitna och minst mysiga av sjukhusets byggnader. Där stod vi i kö, ett genomsnitt av stadens befolkning. Alla åldrar och typer. Som på en buss – tigande, tåliga. Det liknade en film om andra världskriget. Inte så att vi stod i kö till gaskamrarna, men kanske till någon mobilisering eller utdelning av det dagliga brödet. Endast de beväpnade vakterna saknades.

Väggarna var kala med märken efter det som en gång hängt på dem. Inga gardiner. Lite åldriga stolar utefter väggarna. En mängd anslag med samma budskap: ”Tack för att du vaccinerar dig!” Finurligt nog gick kön liksom i en labyrint genom flera rum så man hade ingen aning om hur lång den var utan man såg endast de fem som stod närmast före och efter.

Nu var den inte så lång. Effektiviteten var imponerande och jag stod knappt en halvtimme. Tack landstinget!

Inväntar biverkningarna.

Trött på glögg?

Personligen tycker jag att det är lätt att tröttna på denna ofta alldeles för sötsliskiga dryck. Bäst resultat får man enligt min åsikt om man gör en egen essens som man sedan kryddar rödvin med.

Tag ett par deciliter Brännvin special och tillsätt kryddor (helt pomeransskal, kanel, nejlikor, kardemumma och ingefära). Låt det stå och dra i ett par veckor och sila sedan ifrån kryddorna. Smaksätt en flaska rödvin med ett par teskedar essens och tillsätt lite (4 msk) råsockersocker. Värm och drick.

Ett alternativ som är godare är en varm romtoddy.

Moddla en kvarts limefrukt i ett dricksglas, tillsätt 1 msk brunt socker och 2 msk mörk rom. Fyll upp med hett vatten.

För denna förnämliga dryck gäller samma sak som för Gammel Dansk, nämligen det som står på etiketten:

”Gør godt om morgenen, efter dagens dont, under jagten, på fisketuren, eller som apéritif”.

Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Dagens hjälte!

Dagens hjälte.

Farliga sjukdomar

Nu är troligen alla medvetna om den hemska svininfluensan, men hur många känner till den ruskiga hönssnuvan eller den värsta hästdepressionen?

I A.A. Milnes värld lever figurerna uppenbarligen också farligt.

Brottsförebyggande kultur

Idag har Corren ett reportage om Michael Lundh. Lundh är en god människa. Genomgod. Dessutom säger han: ”Kulturen är ett av de främsta brottsförebyggande redskapen vi har, med bibliotek, teater och musik…”

Våra kultursalonger befolkas av personer som de flesta aldrig varit i närheten av brottslighet. De flesta är kvinnor och majoriteten är över 50 år. (Jag vägrar att använda det töntiga uttrycket 50+!)

Kulturinsatserna måste göras bland unga pojkar och män. Befria dem från ishockeyslagsmål och spela teater med dem eller sjung i kör.

Satsa pengar på kultur i skolan! Satsa pengar på kultur för pojkar!

Körsång på recept

– Jaha, du vill provsjunga till kören?
– Nej det behövs inte, jag har recept!

Så kommer det att låta i framtiden. Vi kördirigenter får omskolas från konstnärer till terapeuter.

Körsångare: "Hörru! Kalle sjunger fiss i stället för f!"
Dirigenten: "Det gör inget. Kalle har recept. Huvusaken är att han mår bra!"

Skämt åsido. Jag har inget emot att man ordinerar körsång som friskvård. Tvärtom. Det är en lysande idé. Körsång är läkande. Men det vore intressant att veta vem som ska ta hand om patienterna. Och som har kompetensen.

Jag blir alltid lite nervös när man omtolkar min konstnärliga verksamhet till ett slags jympapass.

Fast Caroline af Ugglas ställer säkert upp.

Stå på benen

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

En sån där morgon

Idag var det en sån där morgon. Jag vaknar med en lätt obehagskänsla. Något står inte rätt till. Allt är inte som det brukar vara.

I dagarna fyller min tinnitus två år. Det brukar vara den som väcker mig, eller i alla fall förefaller det vara så. De två tonerna i vänstra örat är det första ljud jag hör och upplever då jag vaknar. Vad som är orsak och verkan vet jag egentligen inte.

Den här morgonen var det inga toner. I stället lät det som om man höll på och riva huset vi bor i. Ett intensivt motorvrål från någon maskin och ett förskräckligt brakande och dundrande väckte mig. Ljudet kom från det öppna sovrumsfönstret och då jag stapplat upp och tittade ut stod en gigantisk maskin med en hög skopa och tömde sitt innehåll i en container. Fallhöjden från skopan till containern var åtskilliga meter, som om syftet med övningen var att åstadkomma så mycket ljud om möjligt. Jag var inte tillräckligt vaken för att förstå varifrån den hämtade sitt innehåll eller vad den egentligen höll på med.

Tinnitusen består. Precis som audionomer, kognitiva terapeuter och andra sagt handlar det om att lära sig att leva med den. Jag tror att jag har gjort det. Jag tänker sällan på den. Bara när jag sitter tyst vid datorn och skriver gör den sig påmind – och, som sagt, på morgonen. Jag antar att jag är lyckligt lottad som bara har två svirrande toner i örat. Det lär finnas de som har vattenfall, stenbrott och vägarbeten.

Sen i morse vet jag hur de har det.

Kulturpropositionen II

Angående kulturproppen rekommenderar jag dessa två inlägg i Sydsvenskan och Corren.

Kören som blev bra

ÖSTGÖTA KAMMARKÖR bildades för 20 år sedan. Idag kommer sångarna från bl.a. Skänninge, Vadstena, Motala, Finspång, Norrköping och Norsholm till Linköping för att repetera.

Under åren har kören gjort sig känd som en ensemble som håller hög och jämn kvalitet. Av körens idag 34 sångare är 14 professionella musiker. Som konstnärlig ledare för ÖSTGÖTA KAMMARKÖR har jag medvetet satsat på att göra bra musik bra. Det låter som ett enkelt och självklart koncept, men det är det förstås inte. Det handlar å ena sidan om att musiken i sig har ett värde som gör att den ska framföras. Ser man det krasst handlar detta alltså om att inte snegla på om det är någon som vill lyssna eller ej. Konsten har ett egenvärde och jag som konstnär och interpret har en skyldighet att ta mig an den. Det handlar också om, å andra sidan, att vi har ett arv att förvalta.

Konstmusik uppstår inte spontant utan kräver resurser, organisation och hårt arbete. Som konstnärlig ledare måste jag skapa dessa förutsättningar och ta mig an den musik som jag fått att förvalta och göra den tillgänglig för mina sångare och körens publik.

Allt detta låg bakom kammarkörens idé då vi bildade den – fast då hade ingen av oss formulerat det – och vägen har inte på något sätt varit spikrak eller lätt att gå.

Då det handlar om resurser har vi hankat oss fram. Under några år hade vi ett avtal med LINKÖPINGS KOMMUN om ett regelbundet stöd och under den perioden kunde vi göra betydligt fler produktioner än idag och ersätta sångarna åtminstone för deras resor till och från arbetet. Några arvoden till koristerna har vi däremot aldrig kunnat betala utan helt fått lita till att de bjudit på sitt engagemang, erfarenhet och professionalism. På senare år har vi i någon omfattning fått bidrag från LINKÖPINGS KOMMUN till särskilda produktioner och vi har också förmånligt kunnat samarbeta med ÖSTGÖTAMUSIKEN. Förutsättningen för körens existens idag är LINKÖPINGS UNIVERSITET. Genom att det ingår i min tjänst som director musices att vara både konstnärlig ledare och producent lyckas vi få verksamheten att gå runt genom att kombinera egna produktioner med samarbeten, framför allt med S:T LARS FÖRSAMLING och ÖSTGÖTAMUSIKEN, men också genom rena engagemang av konsertarrangörer som t.ex. ÖSTGÖTAMUSIKEN, KAMMARMUSIK I ÖSTERGÖTLAND och ÖSTERGÖTLANDS MUSIKDAGAR.

Kopplingen till akademin har gjort mig medveten om konstmusikens ställning i relation till universitetets huvuduppdrag – utbildning och forskning. Den musik vi framför och vår konstnärliga prestation måste ligga i nivå med universitetets i dessa avseenden. Kören ska – liksom universitetet, som är en motor och en aktör i regionen som förknippas med vetenskaplig och pedagogisk kvalitet – förknippas med konstnärlig kvalitet på motsvarande nivå. Vi ska också vara aktiva i det regionala musiklivet och samarbeta med regionala musiker och musikarrangörer och ställa vår kompetens och erfarenhet till förfogande för den som är intresserad.

Körmusiken i Sverige och svenska körer lever under helt andra betingelser än instrumentalmusiken. Av tradition betraktas körsång som en amatörverksamhet oavsett vilka konstnärliga kvaliteter den har och vilken utbildning dirigent och sångare har och ibland räknas den till och med som en genre, som t.ex. jazz eller folkmusik. Detta är olyckligt då Östgöta Kammarkör, liksom många andra körer i landet, arbetar på samma konstnärliga nivå och mot samma konstnärliga mål som de professionella orkestrarna och instrumentalensemblerna.

Körsång är ett kitt som binder människor samman. Därvid har den många likheter med idrott. En väsentlig skillnad är dock att det inte finns något tävlingsmoment. Det gemensamma målet är ett konstnärligt uttryck – inte en mätbar prestation som styrka, längd, höjd eller snabbhet. Varje sångare bär med sig ett konstnärskap som formas och utvecklas med andras konstnärskap i kollektivet. Det ställer stora krav på anpassning och flexibilitet, men när det lyckas kan man utan tvekan säga att ett plus ett blir mycket mer än två. I många körer med rötter i folkrörelsesverige är den gemensamma sången av socialt eller ideologiskt slag. Orsaken till att man sjunger tillsammans kan vara att stärka en gemenskap i en förening eller ett samfund, eller av rent social eller fysiologisk karaktär – för att må bra.

I en kör av Östgöta Kammarkörs modell uppstår naturligtvis det positiva fysiska och mentala välbefinnandet, men min bevekelsegrund för att bedriva verksamheten är repertoaren, det konstnärliga skapandet och det musikaliska uttrycket.

Så kom då kulturpropositionen

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.

Dagens rubrik

stod det på första sidan i dagens Corren, pappersupplagan. Kanske inte världens bästa rubrik då det handlar om ett våldtäktsmål...

Corren vs. HD

Nu har jag åter tillbringat min semester med Nordvästra Skånes Tidningar (NST) eller som den också heter numera – HD, efter en sammanslagning med Helsingborgs Dagblad och Landskronaposten. Dessutom har jag läst DN dagligen.

Det är inte svårt att konstatera att min vardagliga tidning Corren – Östgöta Correspondenten – står sig slätt i alla jämförelser med HD. Till yttermera visso är det den gamle redaktionschefen på Corren, Lasse Johansson, som är chefredaktör för HD.

HD kommer ut sju dagar i veckan. Varje dag – även på sommaren – med flera bilagor, bland annat en daglig kulturbilaga (sic!).

HD är liksom Corren påfallande lokal, men i lagom grad och har, vad det gäller kulturbevakningen, full koll också på riksnyheterna. HD:s texter håller en jämnare kvalitet än Correns och ledar- och debattsidor är väl så intressanta. Insändarsidorna tar ganska stor plats i HD (kanske är det ett sommarfenomen), men å andra sidan är merparten av insändarna underskrivna med namn och de anonyma verkar vara undantag.

HD har en upplaga (2008) på drygt 76 000 exemplar och är således större än Corren med sina dryga 56 000. Å andra sidan har Corren nu slagit sig samman med Norrköpings Tidningar (NT) som har en upplaga på 45 000 ex. Det gör Corren/NT till en avsevärt större tidning än HD och man till och med nafsar Sydsvenskan i hälarna.

Men om Corren över huvud taget ska ha en chans att behålla sina prenumeranter vill det till att man skärper sig rejält. Nu vill vi se en liknande satsning som HD: sjudagarstidning och en daglig kultur/nöjes-bilaga!

Och det är bråttom!

Med mina genusglasögon II

Jag skrev här om hur Corren gjorde frågan om ansvaret för våra barn till en kvinnofråga. I DN skriver nu Marcus Ridung om hur

”Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet"

Jag trodde inte att det var så illa – även om jag haft mina misstankar. Frågan är om det är männen eller kvinnorna det är fel på? Varför inser inte männen att de har ett ansvar att engagera sig? Varför släpper inte mammorna ifrån sig ansvar. Litar det inte på oss? Kanske har vi inte gjort oss förtjänta av tillit och ansvar?

IP-telefoni och jag

"Bredbandstelefoni är inte en tjänst för humanister och speciellt inte äldre humanister", meddelar en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Problemet med IP-telefoni är inte vare sig äldre personer eller humanister, snarare tvärtom. Jag betraktar mig både som äldre (dock med åtskilliga år kvar till 85) och humanist. Jag är tämligen kompetent datoranvändare inom en mängd områden – och telefon kan jag använda mer eller mindre sedan födseln. Däremot är jag oerhört skeptisk till de tekniker och ingenjörer som utvecklar och servar mina verktyg. Jag har haft IP-telefoni i tre år, levererad av Comhem, och jag kan inte påstå att jag någonsin varit imponerad av vare sig tekniken, funktionen eller servicen.

Det är hög tid att tekniknissarna, ja det är nästan alltid nissar, tar och går en kurs i användarvänlighet, både när det gäller själva tekniken och bemötandet av kunderna.

Alternativt lämnar över till tjejerna…

Sjuk svenska

En liten språklig betraktelse så här i sommarregnet.

Den här nyheten presenterade DN på min Googlestartsida i morse:

Språknörd som jag är trodde jag förstås att det handlade om den nya lagen om svenska språket som trädde i kraft den 1 juli. Jag klickade och såg detta:


I Tel Aviv? Nu förstod jag att det var något lurt och mina ögon fokuserade på hela rubriken:


Ordet ”svenska” kan betyda både ’svenska språket’ och ’svensk kvinna’. Så är det inte på engelska, franska eller tyska. Där uppstår aldrig dessa tvetydigheter.

Konstnären som terapeut

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.

Det är synd om barnen!

Min son har inget sommarjobb...

Rabarberchutney

8 hg rabarber
2 stora rödlökar
1 liten chilifrukt
4 cm ingefära
5 dl råsocker
2 msk ättika, 24 %
2 tsk salt
1 dl vatten

Skala rabarbern och skär den i centimeterlånga bitar. Skala och skiva löken. Riv ingefäran, klyv chilin och ta ur kärnorna och hacka den fint. Blanda allt i en kastrull och koka sakta under lock i 20 minuter och ytterligare 20 minuter utan lock. Fyll varma glasburkar till brädden. Kyl ner dem i kylskåpet och förvara dem sedan i frysen.