Kulturmat: Blodpudding

Blodpudding äter vi nog varje vecka. Vi har funnit Vaggeryds blodpudding vara den överlägset bästa och godaste av de sorter som vi kan få tag i i Linköping. Den är också förpackad som en korv och inte i såna där plasttråg som är omöjliga att öppna. Vi äter den med rårörda lingon (1 l lingon, 3 dl råsocker) och Hemgårdens bacon  Det är bacon som är rökt på riktigt vis och som inte släpper ifrån sig en massa vätska i stekpannan. Mycket bra.

Men nu går jag och grunnar på att göra egen blodpudding. I Tore Wretmans ”Svensk husmanskost”, från 1967, finns det förstås ett recept.

Så här ser det ut.

1/2 liter svinblod
3 1/2 dl lättöl, mjölk eller buljong
3 1/2 dl grovt rågmjöl
1 gul eller röd lök, finhackad och förvälld
50 g späcktärningar, 1/4 cm
1 syrligt äpple, skalat och skuret i små tärningar
1/2 dl smält smör eller fläskflott
1/3 dl sirap
1/2 msk salt
1/8 tsk malen nejlika
1/4 tsk vitpeppar
1/4 tsk kryddpeppar
1 tsk finstött mejram

1. Sila blodet genom fin trådsil eller pipsil. Vispa upp det med ölet och rågmjölet. 
2. Tillsätt alla övriga ingredienser under stark uppvispning. Sist rörs äppel- och späcktärningar i. 
3. Smöra en puddingform mycket väl. Fyll i smeten i formen, men endast till 3/4. 
4. Klipp till ett smörpapper så att det passar i formen, smöra och täck ytan. Sätt på lock, eller om formen saknar sådant, täck med aluminiumfolie. 
5. Grädda puddingen i varm [200 °C] ugn nedsatt i kokande vattenbad i ungefär en timme. Känn efter med en sticka att puddingen är färdiggräddad. Det är den om stickan helt släpper. 
6. Färdiggräddad får den stå och vila en kvart och stjälps sedan upp på ett fat och serveras rykande varm med skirat smör och lingon.

Wretman skriver alltså att den ska ätas nygräddad och att eventuella rester kan skivas och hastigt stekas. ”Den nu [1967] uppväxande generationen får tyvärr inte uppleva annat än den uppstekta fabrikspuddingen. Den som strängt taget är restmat.”

Lyssna här på Carl Jan Granqvist legendariska hyllning till blodpudding ur programmet Meny i Sveriges Radio.

Vi lämnar spår.

Vi lämnar spår.
Vi lämnar spår efter oss hos varandra. Plötsligt kan det komma överraskande bevis på detta. Min vän L kan säga: ”Du sa, 1985, att … ”, och då kommer det något som jag sagt som han sparat på i många år. Då och då kommer det påminnelser från någon av de tusentals körsångare jag mött under mitt yrkesliv. Ett mejl, ett oväntat möte och några ord om en tid då vi satte spår hos varandra. Eller någon elev som jag undervisat. Något jag sagt eller gjort som dröjt sig kvar och som satt spår.

Själv tänker jag ofta på de personer som satt sina tydliga avtryck hos mig. Mina musiklärare i tonåren Brita Medelius och Karin Norell-Lindgren. Mina musikaliska mentorer och förebilder under studietiden, Anders Öhrwall och Eric Ericson. Mina studiekamrater och kolleger och många, många andra. Och min familj förstås.

Bara för något år sedan upptäckte jag Olle Adolphsons fantastiska körvisa ”Så går vi bort” som handlar om hur minnet av oss lever kvar efter livets slut. Han skriver:

”Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar.
Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Vi lever här ännu ett slag vårt minnes dunkla liv.”

De här reflektionerna har gjort mig mer medveten och ödmjuk inför mötet med människor. Vi lämnar spår. Det är viktigt att vi lämnar goda spår.

Scener ur ett äktenskap

Män snarkar.
Kvinnor snarkar inte.

Sådan är den mänskliga naturen. Det visste redan Adam och Eva och de gamla romarna sa: ”Viri stertunt – non mulieres”. 

Kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – har sedan länge tålmodigt, på kvinnors vis, anpassat sig till detta. Hon fyller hörselgången med orange skumgummi och sen är det inte mer med det. Någon enstaka gång under de senaste trettio åren har det hänt att hon utövat milt nattligt våld för att få mig att ändra sovställning.

Så händer plötsligt det oerhörda.
När jag i går gick och lade mig, som vanligt några timmar efter henne, kunde jag inte somna.

Hon snarkar.
Ja faktiskt.

Jag ligger tyst och tänker, på mitt milda sätt, att det nog strax går över. Så ändrar hon plötsligt ställning …

Det blir värre! 
Då gör jag något jag inte borde gjort. Jag sträcker ut en arm för att ge henne en kärleksfull knuff. Den råkar tyvärr hamna någonstans mitt i ansiktet och hon utbrister ilsket:
– Vad gör du?
– Du snarkar, säger jag försiktigt.
– Snarkar? Jag sover ju inte ens!

Vid denna något snåriga logik gjorde jag misstaget att brista ut i skratt, men insåg snabbt att det kunde vara en ödesdiger taktik. 
Jag tystnade. 
Och somnade.

Onsdag kl. 05.00

Plötsligt drar muskulaturen ihop sig, hjärtfrekvensen stiger blixtsnabbt och jag blir livrädd. Utanför fönstret står åtta förstabasar och gapskrattar – rytmiskt. Jag inser att jag håller på att dö.

Det tar ett bra tag innan jag förstår hur det hela hänger ihop, innan jag kan skilja på verklighet och fantasi. Sovrummet ligger faktiskt på tredje våningen. De åtta förstabasarna är en omöjlighet, skrattet är alldeles för rytmiskt och inte naturligt. Det är kolmörkt ute.

Jag hör hur kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – sätter sig upp. Hon sträcker på sig och trevar efter telefonen och stänger av det hemska skrattljudet. Jag förstår nu hur det hänger ihop. Hon ska med ett tidigt tåg till Stockholm och har hittat det optimala väckarljudet i telefonen, åtta skrattande manskörssångare. Vad hon inte vet är att detta är ljudet som väcker kvinnor, men dödar män.

Jag ska också med ett tåg. Till Mjölby. Om fyra timmar.

Dags att vända på gubben!

Klicka på bilden!

”Dags att vända på gubben”. Det kan man ju tolka på många sätt. Kanske ännu en eufemism i raden ”kilat runt hörnet”, ”ställt tofflorna” ”tagit ner skylten” och ”kilat vidare”. Men så är det inte. Som dirigent möter jag ju min publik med ryggtavlan mot dem. Och nu är det alltså dags att mötas ansikte mot ansikte i stället.

Fast så dramatiskt är det ju inte. Jag har presenterat ett otal konsertprogram, undervisat och föreläst, hållit föredrag och blivit intervjuad oräkneliga gånger.

Det ska alltså inte tas bokstavligt.

Det handlar nog snarare om att försöka visa upp andra sidor, inre sidor, tankar och egenskaper. Hur kul nu det kan bli?

Jag har ju varit ett slags offentlig person ganska länge, en roll som jag egentligen inte haft något emot. Men ibland har jag hajat till och blivit lite paff och ibland lite illa berörd när det efter ett tag visar sig att en person som jag stöter på i något vardagligt sammanhang plötsligt säger något som får mig att förstå att vederbörande har ganska bra koll på vem jag är, medan jag inte vet ett dyft om den personen i fråga.

Jag påminner mig till exempel den här historien. 

Å andra sidan är det ju oftast tvärtom – att en person som jag träffar inte har en aning om vem jag är – och det är förstås det normala.

Linköping är i många avseenden en riktig småstad. De småborgerliga kotterierna har varit många. Betydligt fler då det ännu fanns tre regementen i staden. Men nu har universitetet med sin lärarkår och sina studenter i stället satt sin prägel på staden. Och jag har i någon mån varit en del av det.

När jag en gång, en vacker vårdag, strosade på Ågatan nedanför Domkyrkan så stod där en professor (och studentsångare) med en grupp studenter uppe på muren. Han föreläste väl om stadens historia och då han fick sy på mig slog han ut med armen och sa till studenterna: – Och där kommer director musices Hans Lundgren! Jag var plötsligt ett inventarium.

Men för att återgå till ämnet. Jag har inte svårt att tala om mitt arbete eller mitt yrke, men om jag ska tala om mig själv i ett djupare sammanhang, eller ha åsikter om ämnen utanför min profession, ja då vetesjutton hur det går. Men det visar sig i morgon.

Och den där Holmbom är en skicklig jäkel.

Ovälkommet besök

En av Rembrandts teckningar.

Min kropp är inte längre min
om morgonen
Den tillhör en äldre man
vars bekantskap jag nyligen gjort

Vid middagstid lämnar han mig
och säger:
– Jag kommer tillbaka i morgon

Innan jag hinner protestera
är han försvunnen

Fåfängt försök att köpa en Ipad

Det är svårt att läsa sms, mail och message på mobilen och även i datorn tyvärr. Besökte därför stadens Mac-butik för att titta på en Ipad air 2, som jag läst lite om på nätet. 

Efter att jag pillat lite på ett demonstrationex märker jag att jag varken kan komma åt mailprogrammet, sms eller meddelanden. Jag går då och hämtar Försäljare 1, en blek allvarlig yngling med snirklig text tatuerad på båda underarmarna. Jag är på väg att fråga om det är delar av användarmanualen, men hejdar mig. Det kan möjligen vara hela manualen och hans allvarliga ansikte får mig att tro att han kanske inte är upplagd för skämt. Så jag säger:

– Jag ser lite dåligt så jag behöver en platta där jag kan förstora texten på sms och meddelanden. Kan du logga in på Meddelanden så att jag får ser hur texten ser ut?

Försäljare 1:  Nej, jag har inget lösenord. Man kan förstora texten precis som på telefonen. Det går att ställa in.

Jag: Jo jag förstår det, men jag skulle vilja se det. Det står ju ett användarnamn där så det måste finnas ett lösenord. Kan du försöka fixa det?

Försäljare 1:  Nej, det finns inget lösenord. (Han trummar lite nervöst på skärmen och jag undrar om han ljuger för mig och i så fall varför.)

Jag:  Kan du fråga nån kollega, det måste ju finnas ett lösenord? (En kollega passerar.)

Försäljare 1:  Har du lösenord till den här?

Försäljare 2:  Javisst! (Knappeliknappettiknapp.)

Försäljare 1:  (Han fortsätter med trummandet som för att skynda på processen, men inget händer.) Nej det går ändå inte – för det här är en demoversion.

Jag:  Okey, men nu är det så här att skälet till att jag vill se hur det ser ut är att jag ser förbenat dåligt och bara om jag kan förstora texten tillräckligt mycket kommer jag att överväga att köpa en sån här pryl av dig.

Försäljare 1: Jomen det går bra att förstora!

Jag:  Ja, men jag vill se det. Det är bara jag som kan avgöra om det är tillräckligt.

Försäljare 1:  Ja, men jag kan inte komma in i den här för det är en demoversion.

Jag (otåligt):  Men det här är en datorbutik. Det måste väl i all sin dar finnas någon annan maskin som du kan komma in i och demonstrera funktionerna?

Försäljare 1:  Nej, det gör det inte. (Han tvekar lite och jag är säker på att han inte vet vad han talar om.)

Jag (nu tämligen förbannad och ganska säker på att han antingen ljuger eller inte vågar erkänna att han inte vet):

OK, då får jag väl vända mig till något annat företag som kanske är lite mer kundorienterat! Vem är det förresten som är chef här?

Försäljare 1: Det är Andreas, men han är sjuk. Men Försäljare 2 är tillfällig chef.

Jag:  OK, då går vi och pratar med honom.

(Vi uppsöker Försäljare 2.)

Försäljare 2:  Vad är problemet?

Jag (försöker låta bli att dra alla detaljer om mina ögon och gula fläcken, men talar långsamt och tydligt):  

Problemet är att min syn försämras gradvis varje månad och det är obotligt och att jag behöver ett hjälpmedel för att kunna läsa sms och meddelanden. Och om jag ska handla en Ipad här så vill jag veta säkert att den uppfyller de krav jag har, men eftersom det inte går att komma in i den här paddan så att jag kan se hur texten ser ut så får jag väl gå någon annanstans där de är mer tillmötesgående!

Försäljare 2 reagerar inte det minsta på vad jag sagt utan tittar bara frågande på Försäljare 1.

Försäljare 1:  Ja, det går inte att komma in i den här för det är en demoversion. (Nu har han upprepat sitt ”demoversion” säkert tio gånger och jag börjar undra vad det är för fel på personalen i den här butiken.)

Försäljare 2:  Men du kan väl ta en Ipad i Kalles låda.

Försäljare 1:  Finns det där?

Försäljare 2:  Ja det är klart.

Försäljare 1 masar sig iväg och efter ett tag och diverse knappeliknappettiknapp kan han visa mig hur paddan hanterar meddelanden. Tyvärr är jag vid det här laget så arg och besviken att jag inte kan ta till mig informationen. Men jag får i alla fall en känsla av att paddan kan vara bra för mig. Men jag kommer förstås aldrig att köpa den i den här affären.

Av någon anledning känner jag mig förödmjukad. Jag har inte fått ett leende. Inte ett uns av bekräftelse. Jag hade förväntat mig av den tillfällige chefen åtminstone en gnutta förståelse typ ”Det verkar jobbigt, men vi ska säkert kunna hjälpa dig.” Jag hade förväntat mig att Försäljare 1 skulle be om ursäkt för att han inte redan från början bad sin chef om hjälp utan i stället ljög för mig. Nu står de där som tafatta fån och det slutar med att det är jag som säger: ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp, men ni förstår nog inte riktigt …”

Jag ångrar mig omedelbart. Jag har mött två personer som är direkt olämpliga för sitt jobb, som saknar varje tillstymmelse till inlevelseförmåga och all talang att sälja det de är satta att sälja.

Jag befinner mig i en värld som är väsensskild från den jag själv lever i. Alla mina fördomar blir bekräftade. Datatekniker har suttit inlåsta hela sitt liv i mörka rum och spelat dataspel. Deras värld är pixlar och bytes, medan min är känslor och kommunikation. De har aldrig mött människor i verkligheten och de har aldrig läst en bok. Då blir det så här.

Jag har förstås fel, men jag tror Apple skulle vinna på att ge sina försäljare åtminstone några timmars utbildning i hur man bemöter människor. Och hur man säljer en Ipad.

––––

Tilläggas kan, att jag har handlat i den här butiken många gånger. Jag har köpt datorer och tillbehör och det har aldrig varit samma personer bakom disken. Och det har alltid varit lite si och så med bemötandet, men detta tog priset.

Talkshow 21 oktober!

Missa inte:

Förbannad pensionär. Ett år har gått.

Jag brukar säga om min far, att han blev snällare sen han gått i pension. Jag menar inte att han någonsin var en elak person, men det sista decenniet av sitt yrkesliv hade han klättrat så långt på karriärstegen som han kunde och hamnat i en chefsposition som han nog inte kunde hantera.

Det brukar kallas Peters princip. Att man befordras till sin kompetensnivå och därefter till sin inkompetensnivå.

Pappa var ingen bra chef. Jo på många sätt var han det, men han klarade inte av att hantera konflikter med personalen och det gjorde att han kände sig otillräcklig och mådde dåligt och det drabbade hans närmaste omgivning.

När han gått i pension var han åter glad och förnöjsam och orkade med sitt liv på ett helt annat sätt. I 25 år till. Han blev 91 år.

För mig var det tvärtom. Nej inte riktigt. Jag blev inte elak – men arg.

Plötsligt får man lite mer tid. Lite mer tid att känna och tänka efter och upptäcka saker. Saker att reta sig på.

Jag upptäckte att jag hade ont i ett knä. Det gjorde förbannat ont och det gjorde mig rejält arg! Istället för att ta de där långa promenaderna med hunden som var inplanerade blev jag sittande. Artrosen i knät hindrade mig från att gå och jag behövde gå för att bli av med artrosen och för att inte bli ännu fetare. I stället blev jag sittande, fetare och förbannad!

Jag upptäckte också att jag började se sämre. Jag ska inte dra hela sjukdomshistorien men efter ett år fick jag en diagnos: Torr åldersförändring i gula fläcken! Smaka på det: Torr åldersförändring i gula fläcken! Va? Cellerna i gula fläcken hade börjat lägga av – en efter en. Bara så där.

Jag blev skitförbannad!

Plötsligt kunde jag inte läsa tidningen utan att ha en 100-wattslampa 15 centimeter från tidningssidan. Jag kunde inte hälla upp ett glas vatten för jag såg inte vattenytan förrän den befann sig på bordet. När jag skulle välja station på displayen på pendeltåget såg jag plötsligt inte vad det stod. Jag var tvunget att be nån om hjälp så att jag inte köpte biljett till Åtvidaberg!

Jag kunde inte läsa eftertexterna på bio.

Jag kände inte igen mina vänner när jag mötte dem på stan utan jag var tvungen att gå omkring och småle fånigt och hälsa lite nonchalant till höger och vänster på kreti och pleti eftersom det ju faktiskt kunde vara nån som jag kände. Och hela tiden var jag skitförbannad!

Jag var skitförbannad på min optiker, på min ögonläkare, på alla layout-nissar som inte kunde välja typsnitt och textstorlek så att det gick att läsa. På alla datatekniker och ingenjörer som inte tillverkar skärmar och displayer med tillräcklig kontrast. På alla som trycker text på matvaruförpackningar med 3 punkters stil så att inte ens världens största förstoringsglas hjälper utan man måste fotografera av det och lägga in bilden i datorn och blåsa upp det på sin 40-tumsskärm. Först då upptäcker man att man köpt mejram i stället för timjan! Guldtext på grön bakgrund! Tre punkter! Kondenserad text! Helvete vad arg jag var!

Men datorn är bästa polarn. Jag kan förstora mitt word-dokument till 200 % och skriva med 16 punkter. Det är ju bra. De flesta webbsidor går att förstora, men för att läsa programmenyerna får man ta till förstoringsglaset. Och noter kan jag skriva på storskärmen, inga problem.

Förra helgen dirigerade jag kör och orkester i Uppsala. Första gången på nästan ett år. Alla noter var preparerade i förväg. Uppförstorade till max. Alla anteckningar i rött och blått. Alla taktsiffror uppförstorade, etc. Det gick riktigt bra! Och häromdan var det sex timmars rep med ny kör. Samma sak – preparerade noter. Det var roligt!

Jag var inte ett dugg förbannad.

Man anpassar sig – lite grand. Och vänjer sig – kanske. Det blir nog bra det här.

Sverigevänner den 6 september 2015

Nu har äntligen medmänskligheten och humaniteten fått ett ansikte. Denna dag har vi sluppit beskåda rasismens och fascismens fula tryne. I dag har vi sluppit politikernas famlande svar och brist på framtidstro. I dag lever hoppet om ett medmänskligt och solidariskt samhälle. I dag har vi översköljts av goda ord och tankar som ger oss hopp om ett humant land där vi ser alla människor som människor. Det har varit en stor dag. Låt oss hoppas att alla dagar blir lika stora.

Låt oss visa i handling att vi inte vill se de reaktionära bakåtsträvarna i riksdagen eller kommunerna. De historielösa, okunniga som kallar sig Sverigevänner. De som inte vet vad kultur är. De som inte känner igen människovärde bakom hudfärg, religion eller språk. De som inte känner vår historia av medmänsklighet. De som inte har förstått demokratins väsen. De som inte förstår att ett samhälle byggs av solidaritet och omvårdnad om varandra oavsett ursprung. Låt oss en gång för alla visa dem vad kärlek är. Låt oss visa dem hur det goda samhället ser ut. Det goda samhället som rymmer alla, där vi jobbar med varandra – inte mot, där vi inte gör skillnad på folk och folk. Måtte detta vara ett uppvaknandets dag då vi klär av dem deras vanföreställningar och lär dem vad Sverigevän verkligen betyder.

Tack alla journalister, kulturarbetare, kapitalister, arbetare och alla helt vanliga människor som i dag har visat att vi är mångfalt fler, att vi är starkare. Tack för att ni äntligen lyft på locket och visat hur Sverige egentligen vill och kan vara.

Tack alla politiker som nu vet vilken uppgift ni har. Nu vet ni vilket mandat ni fått av Sveriges folk. Ett mandat att öppna vårt samhälle för dem som är i nöd. Att välkomna dessa människor. Att se att de är individer med erfarenheter och kunskap som kan vara till gagn för världen. Se kunskaperna hos den syriske mannen. Se den somaliska kvinnans erfarenhet. Se varje individ och upptäck en ny värld. En värld som också är vår värld. Se varje människa som söker skydd i vårt land som en möjlighet till en bättre framtid för oss alla, inte som en belastning.

I dag är den dag då Sverige står enat och berett att göra en insats igen. Som vi gjorde då vi tog emot Finlands barn, då vi tog emot koncentrationslägrens judar under andra världskriget, flyktingarna från Ungern och flyktingarna från Balkan. I dag har ni politiker fått vårt mandat att arbeta i samma anda.

Ni har vårt mandat att visa vem det är som är Sverigevän.

Men Apple, men Apple, varför har du övergivit mig?

Vi har samarbetat väl i snart 30 år, men nu börjar vår vänskap att prövas. 

Du verkar inte förstå att jag faktiskt blir äldre och äldre och det känns som om du tänker överge mig. Medan jag blir äldre överger du mig för yngre personer. Det skulle vara mer sympatiskt om du ansträngde dig lite för att behålla dina gamla vänner.

Jag har väl haft ett 10-tal Appledatorer sedan den första Macintosh 512k. Min nuvarande MacBook Pro köpte jag i våras. Det är en utmärkt dator och gör och kan allt det jag behöver, men jag får allt svårare att förstå och hantera allt som är runt omkring, som inställningar av Mail, iCloud, Bilder, AppleTV, skärmar, nätverk, backup, m.m. Nu senast är det Apple Music.

Det är väl inte så att jag inte förstår eller klarar av det, men sättet som det presenteras på gör att jag tröttnar och längtar tillbaka till traditionell katederpedagogik i stället för dagens flashiga marknadsföring. Jag tänkte att jag skulle titta på Apple Music och se om det är nåt för mig. Jag är ju ändå professionell musiker och tjänsten borde intressera mig. Så jag går till Apples webbplats, Apple (Sverige), och klickar på Music. Där möts jag av ett långt, ”tuggit” säljsnack. Vit tunn text mot svartvita bilder, som mina ögon inte har helt lätt att läsa. Men jag läser:  

”Vi vill ge dig mer musik än någonsin tidigare med tillgång till miljontals låtar för bara 99 kr i månaden eller 149 kr för hela familjen. Vi vill ge dig personliga rekommendationer från personer som verkligen kan och älskar musik. Vi vill fördjupa kopplingen mellan artister och fans. Och vi vill skapa en helt ny typ av radio med en global station som sänder dygnet runt. Apple Music är allt det här. Och det är bara början.” 

Jag bläddrar förbi lite mer säljsnack för att hitta instruktioner om hur jag ska göra. Då kommer: 

”Upptäck. All musik du redan har. Och någonsin skulle vilja ha.” 

”Vårt entusiastiska expertteam finns på plats för att hjälpa dig hitta ny musik att älska. Lyssna på rekommendationer som handplockats särskilt för dig, eller upptäck allt de hittar som är nytt och intressant i musikvärlden.”

Ju mer jag bläddrar desto mer börjar jag förstå att det här inte är för mig. Det radas upp artister och låttitlar som jag aldrig hört talas om.

”Alla gillar att hitta ny musik. När du talar om för oss vilka genrer och band du gillar ger vi dig fler förslag från våra experter som kan och älskar musik. De letar ständigt efter nya artister, på de största konserterna och de minsta klubbarna, och skapar spellistor som ger dig känslan av att de kommer från en vän som vet exakt vad du vill höra.”

Jag förstår nu att Apple Music inte riktar sig till mig.

”Det är killen som går på varje psychobilly-konsert. Tjejen som är besatt av punkens historia. Människor som har gjort sin kärlek till musiken till ett livsverk. Varje låt som våra experter föreslår är ett resultat av oändligt många timmars lyssnande i jakten på exakt rätt sound och förståelsen av kopplingarna mellan artister, låtar och scener. När vi sätter ihop den där nya chillwave-spellistan vill vi att den ska vara exakt det du letat efter. Utan att du ens visste det.”

Men sluta nu! Hela presentationen åtföljs av rörliga bilder som far fram och tillbaka över skärmen. Plötsligt rullar det in olika stora röda cirklar från höger och vänster. I varje cirkel står ett namn och jag försöker hitta Arvo Pärt, Eric Whitaker, Peter Mattei och Bach. Men ingen av dessa syns till. Faktum är att jag inte ser ett enda namn som jag hört talas om!

”Det är skillnad på musik och musik. Apple Musics experter finkammar varje hörn av musikvärlden för att ge våra medlemmar musik som är värd att lyssna på. Det är inte bara bandet som är på gång. Det är bandet som står på tröskeln till det verkligt stora genombrottet. Det är inte bara den senaste videon. Det är en alternativ version som du bara måste se. Och det handlar inte bara om topplistorna. Det är populära låtar och videor från genrer du är intresserad av. Det är musiken som verkligen betyder något.”

Suck! Så småningom tar det slut. Jag försöker slappna av. Det var ändå en god vän, 10 år yngre än jag, som sa att jag skulle prova Apple Music och där upptäcka fina inspelningar av barockmusik. Och Mozart och Schubert. Han sa också att gränssnittet var mycket bättre än Spotifys. Men det verkar inte vara nåt som Apple vill informera mig om. 

När jag kommit till slutet av Apples presentation (Citaten ovan är bara ett urval!) vet jag fortfarande inte hur jag kommer åt tjänsten, som jag visserligen blivit allt mer ointresserad av. Jag backar och upptäcker att jag i hela informationsflödet missat att det finns en huvudmeny i överkanten. Jag klickar på ”Pröva nu”.
Där får jag veta att jag ska ansluta till iTunes.

iTunes är en app som från början var en ren musik-app där man hanterade den musik man hade i datorn. Sedan dess har man fyllt på den med försäljning av externa appar, hyrfilmer, hantering av synkningen med telefonen, iCloud och allt möjligt. Nu börjar det likna en diversehandel, typ nordafrikansk marknad. Behöver jag säga att jag tycker iTunes är svåröverskådligt och svårhanterat? Nu har man alltså klämt in Apple Music där också. OK‽

När jag öppnar iTunes ser jag inte Apple Music, men efter lite letande hittar jag fliken ”För dig” (!). När jag klickar på den kommer jag till Apple Music. Jaha – det var ju logiskt. Jag klickar vidare på ”Påbörja 3-månaders gratisperiod”. 

Så Apple, vår 30-åriga relation knakar i fogarna. Om ni inte kan informera om kommande nyheter eller finesser så att det når fram till mig (rent intellektuellt) och så att jag förstår hur jag ska installera och använda det så har ditt liv inte gett dig tillräcklig erfarenhet och kunskap. 

Kom ihåg att din vänkrets numera inte längre består enbart av 30-åringar utan även av 60-, 70, och 80-åringar. 

Fattaru?

Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella?

Jag har inte lyssnat på alla årets sommarpratare – långt ifrån. Men när jag lyssnat har det slagit mig vilken oerhört likriktad och lättviktig musik som spelas. Oavsett vem som talat, hur allvarligt ämnet än har varit så strömmar det ut mainstream-pop, lite etno, lite jazz och lite visa.

Den västerländska konstmusiken lyser med sin frånvaro. När jag går igenom spellistorna ser man några få undantag, Alexander Ekman, Syster Karin, Marianne Mörck och Aschwitzöverlevaren Heidi Fried. Kanske någon mer som jag tappat bort. Vad beror det på?

Men var finns den nutida konstmusiken? Var finns klassikerna? Är det okunskap eller ovilja? Eller är det urvalet sommarpratare som är mainstream? Jag har svårt att tro det och jag har inte uppfattat det så. Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella? 

En liten Bach-invention, en Schubertromans, några uppfriskande kluster av Schönberg eller Alban Berg eller varför inte ett körstycke av Anders Hillborg?

Det sänds ju ändå i P1.