Argentina III – Att bli berörd 2

Nån gång på sjuttiotalet hörde jag för första gången Camille Saint-Saëns Saltarelle med O.D. i Stockholms konserthus. De hade varit på USA-turné i fem veckor och kom hem med en oerhört vältrimmad kör. Saint-Saëns satt som en smäck och jag fattade vad manskör handlade om.

På Musikhögskolan fick jag för första gången sjunga Arnold Schönbergs Friede auf Erden och det var en upplevelse som gick utanpå allt annat.

I Buenos Aires hörde jag för första gången Aaron Coplands In the beginning. Det var Estudio Coral de Buenos Aires som sjöng under ledning av Carlos López Puccio och det var så fruktansvärt bra. Bra musik, spännande och meningsfull och en kör som var bland de allra bästa jag hört. Musiken slog till med sådan kraft att jag inte kunde röra mig. När bänkgrannarna skulle gå ut kunde jag inte resa mig. Det var en mental och fysisk kraft av sådan kaliber att den förmodligen förändrade mitt liv. Snacka om musikens makt. Det är tur att sånt här bara inträffar ungefär vart trettionde år, men jag ser redan fram mot nästa gång.

Argentina II – Att bli berörd 1

När det internationella symposiet i Buenos Aires öppnades framträdde Coro Polifónico Nacional de Ciegos (nationella kören för blinda).

Det är klart man blir berörd då funktionshindrade människor finner en gemenskap och ett uttrycksmedel för sin gemenskap, men här var det inte fråga om bara det. Det var såinihelvete bra, om uttrycket ursäktas. Det var på en så hög konstnärlig nivå att det inte hade den minsta betydelse att de inte kunde se. Det var musikaliskt briljant; rent, dynamiskt och med ett oerhört starkt uttryck. Jag blundade och njöt!

Om att svika sina ideal

Det är vad jag gör. Sviker mina ideal. Ingen valrörelse har gett mig sådan ångest som denna. Jag har alltid ansett mig stå till vänster och de senaste gångerna har jag lagt mina röster på Miljöpartiet. Jag har stort förtroende för politiker som Maria Wetterstrand och Gustaf Fridolin. Kanske hade jag också kunnat lägga min röst på FI. Jag tycker det behövs en kraft som ser lite bortanför horisonten och som vågar ha en idé om ett hållbart och solidariskt samhälle.
Ändå har det senaste decenniets politik handlat om allt annat. Den har präglats av Göran Perssons personliga makt. GP har tyvärr förbrukat hela sitt förtroende för länge sedan och jag är övertygad om att det behövs en annan statsminister. Någon som besitter egenskaper som ödmjukhet, förmåga att lyssna och förmåga att erkänna sina fel. Jag vet inte om Reinfeldt besitter dessa egenskaper i högre grad, men han har visat att han kan samarbeta och jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna vara en bra statsminister.
Därför kommer jag idag att rösta på alliansen. Inte för att jag sympatiserar med dess politik utan för att jag tror att det kommer att bli ett öppnare politiskt klimat. Du får gärna anklaga mig för att vara naiv och svaret får vi inte i morgon utan om kanske sådär fyra år.
Har jag fel så skyll gärna på mig.

Argentina I - San Juan

Sommarens argentinaäventyr startade i San Juan, huvudstad i regionen med samma namn i västra Argentina, mot Anderna. Här rådde full vinter d.v.s. tjugo grader varmt och sol. I San Juan regnar det inte.
Staden är ganska ny. Den gamla bebyggelsen förstördes helt i en jordbävning 1944. Alla gator har trädplanteringar, vilket gör att staden – trots vintersäsongen – kändes lummig.
Jag var inbjuden, tillsammans med en handfull andra utländska dirigenter, att övervara en körfestival som avhålls vartannat år. Förutom argentinska körer från San Juan, Mendoza, Misiones och Córdoba, framträdde körer från Chile och Brasilien samt en polsk musikhögskoleensemble från Bydgoszcz.
Den konstnärliga och tekniska nivån var mycket hög och mina medförda fördomar om körmusik i andra länder kom genast på skam. Den vackra konsertlokalen var fullsatt och publiken entusiastisk.
Vi utlänningar (från Belgien, Estland, Kroatien, Israel, Brasilien, Puerto Rico, Tyskland och Venezuela) var kanske än mer entusiastiska. Jag tror att en hel del självgodhet, okunskap och fördomar sattes på prov denna första kväll. Det argentinska körkunnandet är gediget och på en imponerande nivå.
I San Juan besöktes även några vinindustrier och olivoljemakare. Återkommer nog till detta…

Man lär så länge man har elever…

En sliten fras som jag egentligen drar mig för att använda.
Den gångna veckan har jag undervisat åtta dirigentelever. Åtta musikaliska personligheter. Alla med olika förutsättningar och med olika mycket i bagaget. Det var fruktansvärt roligt. Dels för att jag gillar att träffa nya människor, men också för att det är en sådan pedagogisk utmaning och en sådan tillfredsställelse när det går vägen. Att inte ha en aning om på vilken nivå man befinner sig i början eller förutsättningarna för att det ska göras framsteg på sex dagar... Att våga driva på och kritisera utan att såra eller framkalla försvarsattityder. Det är fantastiskt spännande.
För den oinvigde kanske vi bara står och slår takten, men den mer initierade vet och förstår att det är en själslig och känslomässig process som handlar om kommunikation. Och om att blottlägga känslor.
Kördirigenten kommunicerar sin musikalitet och sina intensioner till körsångarna som fyller på med 20-30 människors samlade livserfarenhet och konstnärliga vilja och förmåga! Snacka om att frigöra krafter!
Och så mycket jag lärt mig. Och så bra alla mår.

Östsvenskar

Jag är ingen sjö- eller båtmänniska. Men jag kan uppskatta en vacker fyr och en vacker båt. Och vacker natur förstås. Söderskärs fyr ligger längst söderut i skärgården i Borgå, öster om Helsingfors. Denna julidag är det bedövande vackert. Och stilla.
Den finska kusten från Österbotten till Finska viken är i mycket högre grad än inlandet befolkad av svensktalande. Om en finsk kommun består av mer än 8 % svensktalande anses den tvåspråkig. Finland har idag ett tjog kommuner som är helt svensktalande och därtill drygt lika många där de svensktalande är i majoritet. Av Finlands hela befolkning är dock bara ca. 5 % svensktalande. Situationen för dem blir för varje år allt mer problematisk. Att obehindrat tala finska är förstås ett måste för att delta i samhällslivet.
Finlandssvenska beskrivs ibland som en ålderdomlig svenska. Det är nog delvis korrekt. Här finns ord som vi för länge sedan slängt bland soporna: ämbar, kanister. Violin säger de också och inte fiol – det är fint. Sen uttalar man dem som dem och inte som dom. Så här har barnen inga problem med att skilja på dem och de – dom och dom.
Herman Lindqvist skrev nyligen en uppmärksammad artikel om finlandssvenskans roll i Svenska Akademien. Lindqvist menar att det är dags att en finlandssvensk tar plats på en av de lediga stolarna i akademien. Huvudstadsbladet hängde på i flera artiklar. Horace Engdahl intervjuades och sade sig vara motståndare till kvotering och menade att inget annat än kompetens kan komma i fråga som urvalsgrund. Man kan ju fråga sig om inte kompetens inom finlandssvenskan kan vara viktig för akademien och det svenska språket. Jag skulle gärna se Lars Huldén, Märta Tikkanen, Bo Carpelan eller någon annan av de stora finländska skalderna i akademien.

Väderprognos

Sommarpaus

Kulturknutarna löser upp sig några veckor! Kanhända händer något sporadiskt på den här sidan. Kanske en rapport från kulturlivet i Helsingfors, Uppsala eller Buenos Aires...? På återseende annars i slutet av augusti – alla trogna läsare!
/Hans

6 Juni

I mitt Sverige har alla människor lika värde, samma rättigheter och samma skyldigheter.
Sverige byggdes av svenskar, danskar, finländare, ester, ryssar, norrmän, tyskar, valloner, fransmän, italienare, greker, jugoslaver och människor från en mängd andra kulturer.
Kulturblandningen fortsätter och den tillför nya värden och insikter.
I detta Sverige vill jag leva och dö.

Konflikthantering

Igår löstes en konflikt. En sån där konflikt med skarpa drag av sandlåda. Vuxna, erfarna, kloka och vänliga personer. Men ändå.
Då hjälper inga mejl eller telefonsamtal. Men ansikte mot ansikte i ett trist mötesrum vid ett trist bord. Lite kaffe, en sockerkaka och några timmar tillsammans. Alla glada och trevliga. Och till slut är alla nöjda.
Människan är ett enastående djur!

Saknaden efter Tage

Ofta saknar jag Tage D så ofantligt!
Han tillförde den politiksa debatten en intellektuell och känslomässig skärpa som var unik.
Mina favoritcitat idag är:
Utan tvivel är man inte klok
och
Om man inte vill se bakåt och inte vågar se framåt, då får man se upp.
(Citerat ur minnet.)

Integration

Landstingsmannen, folkpartisten och förre polisen Sture Thörnesjö försöker formulera sig kring integrationsfrågan i Östgöta Correspondenten. Om jag uttrycker mig välvilligt kan jag väl påstå att jag kanske förstår vad han menar. Tyvärr är det så illa, luddigt och reaktionärt formulerat att det måste bemötas.
Förmyndaraktigt förklarar Thörnesjö: ”Invandrare i Sverige måste så snabbt som möjligt lära sig leva efter svenska lagar och regler och demokratiska samlevnadsnormer.” Vidare säger han: ”vi måste införa ett system för att få en förbättrad anpassning till ett normalt liv här” och man [invandrare] ”måste ha svarat ja på frågan om man är villig att följa svensk lag och svenska ordningsregler”.

1. Vad är svenska ordningsregler?
2. Vad är samlevnadsnormer?
3. Vad är ett normalt liv?
4. Gäller inte svenska lagar för alla medborgare oavsett om man besvarat frågan om man är villig att följa dem?

Snart är det midsommar. Då jag i yra skuttar runt till ”Små grodorna” ska jag med glädje och tacksamhet tänka på Sture Thörnesjös tillåtande ord: ”alla får utöva sin religion och sin kultur med till exempel dans och fest”.
Bevare mig – vilken rappakalja.

Kvinnligt kollektiv

1997 var jag med och startade en damkör. En kör som jag sedan ledde i sju år. Min erfarenhet av damkör var då noll. Eftersom min erfarenhet som körledare var ganska stor såg det då enbart som en spännande musikalisk utmaning.
Vad jag inte anade var att den stora utmaningen inte skulle bli av musikalisk art utan snarare social – och handla om ledarskap. Min erfarenhet av kvinnor i kollektiv var obefintlig. Jag är uppväxt med två bröder och har fyra söner…
De sju åren som damkörsdirigent kom att bli oerhört lärorika. Mina ledarskapstalanger sattes på hårt prov inför den nya utmaningen: kvinnligt kollektiv! En ny värld öppnade sig (för att ta till en schablon)!
Jag växte som människa och man (Eng.: man!) under de här åren. Och jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen.

40 % Ken

Maria tycker att vi ska kvotera in Ken bland Barbiedockorna. Som far till fyra pojkar är min egen erfarenhet av att rubba barnens könsroller ganska dålig. Den äldste av sönerna fick i 3-4-årsåldern en dockvagn i julklapp. En fin röd, av märket Brio tror jag det var. Dockor och sängkläder medföljde om jag inte minns fel. Efter bara några minuter hade innehållet avlägsnats och vagnen lagts på sidan. Den visade sig vara en utmärkt uppställningsplats för den lilles bilsamling och fungerade sedan i många år som garage i barnkammaren.
Fortsättning kanske följer...

Sarkasmer

Jag skrev visst nåt om sarkasmer. Det är inte alla som gillar sånt. Eller ironi heller för den delen. Jag älskar dem. Själv har jag en känsla av att jag mer eller mindre består av sarkastiska kommentarer och ironiska utlåtanden. Det är säkert olidligt för omgivningen. För mig själv också ibland. Men de kommer per automatik på nåt sätt. Jag tror de skapas i magtrakten och tränger ut genom munnen helt utan att passera hjärnan. Kanske är det en vällevnadssjukdom. Borde kanske gå på diet ett tag.

På tåget

När tåget går in i tunneln försvinner omvärlden. Tanken koncentreras.
Tänk om vi kunde utrusta oss med en avstängningsknapp! Borde vi inte gjort oss förtjänta av det? Ett slags fjärrkontroll. Som kunde ta bort ljuden, ljusen och de besvärliga människorna runt oss. Ge oss lite extra tid och lite extra utrymme när vi behöver det.
För möten med oss själva.

När applåderna mattas

När applåderna mattas – vik runt hörnet!

Joråvischon kontest

– Är du ledsen, frågade jag hustrun i dag på morgonen. Något i hennes ansikte tydde på det.
– Jag kastade bort tre timmar igår på joråvischon kontest, svarade hon. Timmar som kunde ha använts till viktigare saker, sömn t.ex.

Så har det hänt igen. Återigen har vi suttit där och lidit, och till vilken nytta. Tänk att det ska vara så svårt att avstå.

Resultatet då? Man kan förstås glädja sig åt att ingen av de anorektiska, vitklädda, falsksjungande sylfiderna lyckades ta hem vinsten. Eller åt att all bensprattlande energi som helt saknar mål och mening verkligen saknade mål och mening. Å andra sidan kan man ju fråga sig hur några finländare utklädda till dinosaurier kan kamma hem vinsten med en låt som består av en handfull toner och lika många ord.

Det måste nog tolkas som nån sorts protest.

Behållningen var mellanspelet med riktig musik, riktiga sångare och en koreografi med konstnärligt innehåll. Och Pecka Heinos befriande distans och iskalla sarkasmer.

Lajv vörsus däd

(Live vs dead, står det.)
Var och lyssnade på Mozarts klarinettkonsert i lördags. Norrköpings symfoniorkester, Johnny Jannesson, solist. FRUKTANSVÄRT BRA!
Det finns massor av goda inspelningar av detta populära stycke, men att se samtidigt – det lägger så många extra dimensioner till upplevelsen. Samspelet mellan dirigent, solist, konsertmästare och orkester gör att även åhörarna dras in i den magiska cirkeln av känslor och uttryck.
Hade jag hört det på skiva hade jag nog lojt noterat att det var bra gjort, men nu satte det sig i kroppen. Och sitter i länge. Kanske hela livet?
Det gör aldrig en cd.

Hobby som yrke

– Oh så underbart, säger man till mig, att få ha sin hobby som yrke!
– Jo visst är det säger jag glatt, men tittar ner.
Det händer att jag får dåligt samvete när jag ägnar fyra timmar en dag åt att lyssna på Brahms Requiem. Eller när jag avsätter ett dygn för att åka till Lund och gå på konsert.
– Är du musiker? Vad gör du på dagarna då? kan man fråga mig också.
Ja, vad svarar man?
– Lyssnar på Brahms, kanske.
Skrivandet är en hobby. Det var ett tag sen nu. Kanske beror det på Brahms.