Artroskopi

Jag har haft ont i ett knä under mer än ett års tid och fick en operationstid dagen efter min sista konsert. Inställelsen var 07.30 och tre timmar senare var jag hemma igen. Ingreppet gjordes under lokalbedövning och jag kunde följa hela operationen i en monitor. Den opererande läkaren berättade under tiden vad han gjorde – ungefär som hos tandläkaren. Enda skillnaden var att jag också kunde svara och ställa frågor…
Det intressanta var att man före operationen inte hade röntgat leden och egentligen inte ställt en säker diagnos. Så ingreppet innebar att man dels ställde diagnos, dels ställde till rätta det som var fel. I mitt knä var det menisken som hade trasats sönder en del och läkaren ”städade” lite i leden.
Inga kryckor, inget gips! Order om att gå som vanligt. Visst gör det fortfarande ont, men jag kan gå och tillfrisknar snabbt.
Det hela var en fantastisk upplevelse och ytterligare ett bevis på den höga kvalitet svensk sjukvård håller.
Läs om artroskopi här.

Nyårsmeny

Jag ber om ursäkt, kära läsare, för en lång tystnad. Det har varit mycket arbete, en knäoperation och så jul...
Planerar just nu en nyårsmeny. Vi har en lång tradition med några matälskande vänner. Vartannat år hos oss, vartannat hos dem. Så här blir det:

Meny

• Gåslever på toast med Kalamataoliv
• Böcklingmousse med rödbetssky och senapsmarinerad kapris
• Liten sallad
• Ankbröst med rödvinssky och ragu på mandelpotatis, Karl-Johansvamp och kantareller
• Trou Normand (sorbet på Calvados)
• Ostar (Tomme de Savois, Ossau-Iraty, Monte Veronese ubriaco, engelsk Stilton)
• Bärconsommé på hallon, björnbär, jordgubbar och svarta vinbär med madeleinekaka

Viner

• Castellane Brut Champagne, Frankrike
  
• Gewurztraminer Réserve Hennÿ, Alsace (Preiss-Hennÿ), Frankrike
  
• 2001 Chateau Lafleur-Gazin, Pomerol, Frankrike
  
• 1995 Graham's Malvedos Vintage Port, Portugal
  
• 1983 Anjou Blanc Réserve du Fondateur, Frankrike

Till tolvslaget blir det något enkelt bubbel, antagligen Chapel Hill. (Det är en styggelse att hälla i sig dyr Chamgagne i ett läge då man egentligen inte alls vill ha det och framför allt inte kan uppskatta det!)

Sen blir det blodpudding resten av året...

Julmix

Är det Advent, Lucia, Jul eller Trettondag? För den sekulariserade människan spelar kyrkans högtider allt mindre roll. Vi blandar friskt Kalle Anka med Jesusbarnet och de vise männen. Vid julkonserter mixas glatt Hej tomtegubbar med Stilla natt, Gläns över sjö och strand, Tänd ett ljus, Rudolph med röda mulen och Ser du stjärnan i det blå.
Eftersom jag själv är rätt sekulär reagerar jag inte längre och har resignerat eftersom det ändå är affärsmännen och dagispersonalen som sätter agendan och bestämmer hur julen ska firas.

Men den kyrkomusiker som försöker protestera genom att skilja högtiderna och repertoaren åt blir genast påhoppad och anklagad för att vara bakåtsträvare och otidsenlig.

[Foto: Jim Elfström/IKON]

Tack Brahms

Tack för den musik du gav mig. Tack för att jag fick ge den vidare.

Historien är fylld av konstnärer som fortfarande idag ger oss nutida människor möjligheten att fara vidare. Att se världen i nytt ljus. Att se på våra medpassagerare med nya ögon. Att tänka egna tankar och att förstå andras tankar. Att ha egna känslor och att förstå andras känslor.

Frågan är vad vi lämnar efter oss för kommande generationer att leva av? Big Brother? Lasse Stefanz?

Tack Johannes! Nu ska jag ägna mig åt Johann Sebastian ett år och sen får vi se…

Till Lindansaren

Har laptopen stannat
är tankarna slut?
Det är ju förbannat
om du dansat ut!

Din tystnad är plåga!
Vad var det som hände?
Var är den låga
som smekte och brände?

Är linan din brusten,
vad är det som sker?
Saknar du lusten –
du skriver ej mer?

Inga helgons dag

Denna Allhelgonadag, den 1 november, som ursprungligen är en glädjens dag då kyrkans alla helgon ska firas (Lyssna förresten gärna på Riktig musik i P2 som sändes igår.), har jag och fyra andra professionella kördirigenter skickat en skrivelse till Linköpings kommun. Bakgrunden är att kultur- och fritidsnämndens ordförande i olika sammanhang sagt att han tycker att kommunen ska satsa på körlivet i Linköping. Men sen händer inget. Jag får en obehaglig känsla av att politiker ibland säger saker som de inte menar. Bara för att tillfredsställa väljarna. Eller tysta opinionen. Kan det verkligen vara så? Politiker är väl som vi andra – inga helgon precis.
Inga helgons dag.

Om vådan av att bli citerad...

Har du någonsin blivit ombedd av en tidningsreporter att uttala dig om en dagsaktuell händelse? Gör aldrig det! Här är exempel på några som ångrat sig.

1. Abort
2. Barnarbete
3. Elransonering
4. Jag är gift
5. Nobelpristagare
   

Vad är vad?

Jag får ofta frågan: ”Vad är musik?”. Det enklaste svaret numer är ”organiserat ljud”. Då behöver man inte ge sig in på diskussioner om melodi, harmoni och rytm eller värdera musikaliska företeelser och ställa den ena genren mot den andra.
Lika ofta kommer frågan upp: ”Vad är kultur?”. Svaret på det är svårare och jag undrar vad en kulturminister skulle svara. Själv tror jag man får välja mellan dessa tre svar.

1. ”De sköna konsterna”. Musik, teater, dans, litteratur, film, konst, etc.
2. De vanor, seder och färdigheter som samhällets medborgare tillägnar sig. (E B Taylor, 1871)
3. Koder, tecken och annat som människor i samma kultur kommunicerar med. (Clifford Geertz)

Sen kan man ju säga att allt är kultur. Då skulle ju Reinfeldt slippa utse kulturminister, alternativt låta alla ministrar vara kulturministrar. Det skulle ju på sätt och vis underlätta.

Snyltminister

Medierna gottar sig – med rätta.
Betala radio- och tv-licens det ska man! Basta!
Men ska man hitta ministrar utan lik i garderoberna då får man nog leta länge. Det lär inte gå att uppbringa en vuxen person i Sverige som inte någon gång betalt en hund- eller barnvakt svarta pengar; eller en målare eller snickare. Att Stegö varit avlönad av radion och inte betalt licens är förstås en läckerbit för medierna.
Kanske kunde man hitta nån kulturintresserad till posten som kulturminister istället för en snyltare?

Hjälp! En minister!

Ja, vad ska man säga? För mig är nyliberalismen den mest kulturfientliga idé man kan tänka sig. Om det är så att den nya regeringen genom Cecilia Stegö kommer att bedriva nyliberal kulturpolitik ja då kan vi hälsa hem.

Ingen tidning jag läst har lyckat redovisa Stegös kvalifikationer som kulturminister. Hon har varit direktör för Stiftelsen Fritt Näringsliv och chef för tankesmedjan Timbro samt reporter och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Vad svensk kulturpolitik behöver nu är en minister med brinnande intresse för kultur och med stor kompetens på området. Stegö verkar inte besitta någotdera.

Kultursponsring

Kultursponsring kommer att bli mer lönsamt med den nya regeringen enligt Svenska Dagbladet. Som idé är det förstås välkommet. Varför ska idrotten specialbehandlas? Men om det innebär att samhället samtidigt avsäger sig sitt ansvar för kulturen och vältrar över det på näringslivet är vi illa ute.

Det är vackrast…

Solens första oktoberstrålar silas genom tallkronorna. På den upplysta barken sitter en ekorre och njuter i värmen. Nedanför en liten hare.
Utanför mitt arbetsrum finns den lilla världen – mitt i den stora.
När jag betraktar det grips jag av vemod och Lagerkvists ord kommer direkt:

Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

Bu och Bä i blåsväder

Det är nu tio år sedan Stifts- och landsbiblioteket i Linköping brann. Då var han bara tre år, men hade just lärt sig att läsa. Pappa och mamma var på turné i Spanien. Branden i sig var förstås obegriplig för en treåring men den stora tragedin var att ”Bu och Bä i blåsväder” hade brunnit upp. Han var otröstlig ända tills han fick förklarat för sig att alla hans älsklingsböcker nog fanns i flera exemplar.
(Har du ännu inte läst Lena och Olof Landströms böcker om Bu och Bä har du en stor upplevelse kvar!)

Om vårt språk

Jag tror att de flesta som använder skriftspråk dagligen är medvetna om språkets funktion – kommunikation. Det skrivna språket, liksom det talade har alltid en eller flera mottagare och skribentens avsikt är att göra sig förstådd eller nå fram med ett budskap. När det gäller det talade språket är det lätt att notera hur mottagaren uppfattar det sagda och man kan också omedelbart korrigera informationen om det skulle uppstå missförstånd. Med det skrivna är det mer komplicerat. Man vet inte alltid vem det är som läser. Detta ställer större krav på språket. Dels måste det vara så konstruerat att så många som möjligt kan förstå vad det står, dels bör det ligga på en stilnivå som gör att man inte stöter bort läsare. Här är det uppenbarligen så att många tar anstöt av det som de anser vara dåligt språk – därmed uppnås inte det ursprungliga målet med texten: att kommunicera. I stället för att läsa innehållet och ta det till sig, så blir läsaren upprörd över själva språket och bryr sig inte om innehållet. Allt detta är nog självklarheter för de flesta.

Jag reagerar alltid när skribenter inte kan skilja på de och dem, på subjektsform och objektsform, inte kan använda sin och hans korrekt eller konjunktion och preposition. Eller använder det som jag uppfattar som talspråk i skrift; skriver dom eller typ . Eller skriver isär ord som ska skrivas ihop. Men jag har slutat agera språkpolis och hutar inte åt dem som inte talar eller skriver som jag.

Precis som de flesta moderna lingvister tror jag att språket utvecklas utan att vi kan påverka det särskilt mycket. Det har alltid funnits både radikaler och bakåtsträvare också i synen på språket. Tiden för en normativ syn på språket är för alltid förbi och vi bör lägga större kraft på att i stället förstå varför språket tar de vägar det gör och också förstå språkets sociologiska innebörd. Det skrivna språket är idag mycket mer var mans egendom än för några decennier sedan, vilket inte minst tar sig uttryck i bloggar, wikipedia och på hemsidor.

Variationen är stor och vi som anser eller tror oss sitta inne med den rätta kunskapen måste visa oerhört stor tolerans.

Argentina IV – Om värdet av att kunna språk

Fransk er et let sprog. Hest hedder cheval, og sådan er det hele vejen.

(Storm P.)

Jag trodde att den konferens jag deltog i i Buenos Aires skulle avhållas på engelska. Så var det inte. Det förutsattes att man talade antingen engelska eller spanska och så tolkades det, från engelska till spanska och vice versa. Eftersom detta inte var klargjort från början innebar det att alla planerade inlägg blev dubbelt så långa som det var tänkt. Med avsevärda förseningar som följd förstås. Men det var inte det det skulle handla om.

Jag talar inte spanska, dvs. jag har inte studerat spanska. Men med mig från skolan har jag engelska, latin, tyska och franska. Och faktum var att jag fick användning för alltihop.

Vid mina dagliga möten med yngre människor slår det mig ofta, dels hur ledigt och bra man talar engelska, dels hur lite andra språk man talar. Dessutom är det klent beställt med den allmänna språkkunskapen – den där som gör att man kan se ordstammar och grammatiska detaljer som är gemensamma – och på så sätt kan klara sig hjälpligt, eller i alla fall i nödsituationer, även på språk man inte studerat. Jag tror vi missar nåt i skolan.

Med basala kunskaper i latin och franska ligger andra romanska språk som spanska och italienska inom räckvidd. Och med lite kunskaper i tyska är holländskan inte så långt borta.

Sen finns det ju några språk till…

Argentina III – Att bli berörd 2

Nån gång på sjuttiotalet hörde jag för första gången Camille Saint-Saëns Saltarelle med O.D. i Stockholms konserthus. De hade varit på USA-turné i fem veckor och kom hem med en oerhört vältrimmad kör. Saint-Saëns satt som en smäck och jag fattade vad manskör handlade om.

På Musikhögskolan fick jag för första gången sjunga Arnold Schönbergs Friede auf Erden och det var en upplevelse som gick utanpå allt annat.

I Buenos Aires hörde jag för första gången Aaron Coplands In the beginning. Det var Estudio Coral de Buenos Aires som sjöng under ledning av Carlos López Puccio och det var så fruktansvärt bra. Bra musik, spännande och meningsfull och en kör som var bland de allra bästa jag hört. Musiken slog till med sådan kraft att jag inte kunde röra mig. När bänkgrannarna skulle gå ut kunde jag inte resa mig. Det var en mental och fysisk kraft av sådan kaliber att den förmodligen förändrade mitt liv. Snacka om musikens makt. Det är tur att sånt här bara inträffar ungefär vart trettionde år, men jag ser redan fram mot nästa gång.

Argentina II – Att bli berörd 1

När det internationella symposiet i Buenos Aires öppnades framträdde Coro Polifónico Nacional de Ciegos (nationella kören för blinda).

Det är klart man blir berörd då funktionshindrade människor finner en gemenskap och ett uttrycksmedel för sin gemenskap, men här var det inte fråga om bara det. Det var såinihelvete bra, om uttrycket ursäktas. Det var på en så hög konstnärlig nivå att det inte hade den minsta betydelse att de inte kunde se. Det var musikaliskt briljant; rent, dynamiskt och med ett oerhört starkt uttryck. Jag blundade och njöt!

Om att svika sina ideal

Det är vad jag gör. Sviker mina ideal. Ingen valrörelse har gett mig sådan ångest som denna. Jag har alltid ansett mig stå till vänster och de senaste gångerna har jag lagt mina röster på Miljöpartiet. Jag har stort förtroende för politiker som Maria Wetterstrand och Gustaf Fridolin. Kanske hade jag också kunnat lägga min röst på FI. Jag tycker det behövs en kraft som ser lite bortanför horisonten och som vågar ha en idé om ett hållbart och solidariskt samhälle.
Ändå har det senaste decenniets politik handlat om allt annat. Den har präglats av Göran Perssons personliga makt. GP har tyvärr förbrukat hela sitt förtroende för länge sedan och jag är övertygad om att det behövs en annan statsminister. Någon som besitter egenskaper som ödmjukhet, förmåga att lyssna och förmåga att erkänna sina fel. Jag vet inte om Reinfeldt besitter dessa egenskaper i högre grad, men han har visat att han kan samarbeta och jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna vara en bra statsminister.
Därför kommer jag idag att rösta på alliansen. Inte för att jag sympatiserar med dess politik utan för att jag tror att det kommer att bli ett öppnare politiskt klimat. Du får gärna anklaga mig för att vara naiv och svaret får vi inte i morgon utan om kanske sådär fyra år.
Har jag fel så skyll gärna på mig.

Argentina I - San Juan

Sommarens argentinaäventyr startade i San Juan, huvudstad i regionen med samma namn i västra Argentina, mot Anderna. Här rådde full vinter d.v.s. tjugo grader varmt och sol. I San Juan regnar det inte.
Staden är ganska ny. Den gamla bebyggelsen förstördes helt i en jordbävning 1944. Alla gator har trädplanteringar, vilket gör att staden – trots vintersäsongen – kändes lummig.
Jag var inbjuden, tillsammans med en handfull andra utländska dirigenter, att övervara en körfestival som avhålls vartannat år. Förutom argentinska körer från San Juan, Mendoza, Misiones och Córdoba, framträdde körer från Chile och Brasilien samt en polsk musikhögskoleensemble från Bydgoszcz.
Den konstnärliga och tekniska nivån var mycket hög och mina medförda fördomar om körmusik i andra länder kom genast på skam. Den vackra konsertlokalen var fullsatt och publiken entusiastisk.
Vi utlänningar (från Belgien, Estland, Kroatien, Israel, Brasilien, Puerto Rico, Tyskland och Venezuela) var kanske än mer entusiastiska. Jag tror att en hel del självgodhet, okunskap och fördomar sattes på prov denna första kväll. Det argentinska körkunnandet är gediget och på en imponerande nivå.
I San Juan besöktes även några vinindustrier och olivoljemakare. Återkommer nog till detta…

Man lär så länge man har elever…

En sliten fras som jag egentligen drar mig för att använda.
Den gångna veckan har jag undervisat åtta dirigentelever. Åtta musikaliska personligheter. Alla med olika förutsättningar och med olika mycket i bagaget. Det var fruktansvärt roligt. Dels för att jag gillar att träffa nya människor, men också för att det är en sådan pedagogisk utmaning och en sådan tillfredsställelse när det går vägen. Att inte ha en aning om på vilken nivå man befinner sig i början eller förutsättningarna för att det ska göras framsteg på sex dagar... Att våga driva på och kritisera utan att såra eller framkalla försvarsattityder. Det är fantastiskt spännande.
För den oinvigde kanske vi bara står och slår takten, men den mer initierade vet och förstår att det är en själslig och känslomässig process som handlar om kommunikation. Och om att blottlägga känslor.
Kördirigenten kommunicerar sin musikalitet och sina intensioner till körsångarna som fyller på med 20-30 människors samlade livserfarenhet och konstnärliga vilja och förmåga! Snacka om att frigöra krafter!
Och så mycket jag lärt mig. Och så bra alla mår.