Fredagsmys

Slog en egen Bearnaise, eller ”bea” som det heter på köksslang, så kallad ”kockney”. Stekte varsin entrecôte och serverade med klyftisar och sallad. Efteråt testade vi några ostar; St Patric, Norrbotten och en grottlagrad Gruyère. Patricen var för gräddig – åt crème fraiche-hållet. God, men för mäktig som inledning på en osttallrik. Norrbotten god, men lite alldaglig. Gruyèren var outstanding – mycket läcker.
Letar efter en mild, men karaktärsfast inledning på ostbrickan om en månad.
Några tips?

Negerianskor igen

Vi ska inte tjata mer om Öqvists bloggande, men kan notera att de synpunkter som framkommit nu av Expressen utnämnts till mobbning(!) och den fryntlige Fredrik Lindström har i samma andetag blivit geniförklarad. Lysande journalistik! Som om inte alla som haft synpunkter förstår att niger och neger är samma ord, av latitets ord för svart.

Mera mat och ost

Det ska bli födelsedag och jag funderar som bäst över menyn till en mindre familjemiddag. Kom gärna med synpunkter!

Före: Ostbollar av Cheddar och ostkex av Reggiano. Till det Champagne (Bonnair).
Förrätt: Chèvre chaud med någon sorts sallad, vet inte riktigt vad. Till det en Sancerre (Les Baronnes)
Varmrätt: Lammstek med grönsaker och potatiskaka med Västerbotten. Till det en Chateau Saint-Brice 2002.
Ost: Min personliga ostcoach har föreslagit (i ordning) St Patric, Morbier, vällagrad Norrbotten, och avslutningsvis Stilton. Till det en vintage förstås, Dow’s 1991.
Dessert: Vaniljglass med varma hallon…

Som sagt, synpunkter, kritik och utvikningar mottages tacksamt!

Mer språkligt

För den som känner sig osäker på hur man skriver svenska rekommenderar jag artikeln ”Hemliga medel” i den s.k. Ugglan, Nordisk familjeboks upplaga från strax efter förra sekelskiftet. Där finns bl.a. följande meningar:

"[...] Så ha t.ex. i visst fall vanligt bitsocker utbjudits som läkemedel mot gulsot, färgad sublimatlösning som ett hårväxtmedel af enastående verkan och naftalin (under namnet: "Hvitglödljusframbringaren Excelsior") som medel att öka fotogenljusets styrka. Med hemligt medel förstås en vara – som f.ö. kan utgöra en kemisk förening eller drog, ett sammansatt preparat, men äfven en apparat, ett instrument o.s.v. – hvars sammansättning, inrättning eller tillverkningssätt af tillverkaren (säljaren) afsiktligt hemlighålles, antingen helt och hållet eller ock delvis, i senare fallet i sådan utsträckning, att varans faktiska eller vid utbjudandet uppgifna egenskaper, verkan eller användbarhet icke blifva till fyllest förklarade. [...]"

Den behöver man inte vara fotbollsspelare för att hisna inför.

Om bullbak, negerianskor och språk

I dagens Corren är miljökontorets chef upprörd över att folk blivit upprörda över att de inspekterat hygienen i samband med bullbak på dagisen i Linköping.
Vi bad en gång miljökontoret att kolla om inte en fläkt på ett hustak i närheten av vår balkong väsnades lite väl mycket. Utlåtandet som kom från kontoret inleddes: ”Från boende på X-gatan har inkommit klagomål i form av fläktbuller…” Nu tyckte vi att det kanske inte var vi som bullrade värst – utan fläkten.
En som inte heller har riktig koll på språket är fotbollsspelaren Josefine Öqvist. Läs hennes blogg här. Ibland får man en känsla av att postens kampanj för länge sedan, ”Skriv som du talar”, togs lite väl bokstavligt.
Jag kan tänka mig allehanda förkortningar och förenklingar om jag skickar ett mess till en person jag känner väl, men det kan inte kännas kul att som begåvad, älskad och firad fotbollsspelare schavottera offentligt med ett så undermåligt språk:

” Har hört av Maria i mitt lag att de e lagfest på lör kan bli riktigt kul eftersom ja har typ vart skadad hela sommaren så de behövs göra något roligt.Och ja kan säga när vi har fester i laget e de alltid super roligt:)”

Och så ”negerianskorna”…

Språkvård

Tidningen Språkvård har gått i graven. Språkvård gavs ut av Svenska språknämnden, numera Språkrådet, och var en liten skrift i A5-format med en ganska enkel layout utan bilder eller krimskrams. Men mycket läsvärd och lättläst.
Denna publikation har nu ersatts av Språktidningen som just utkommit med sitt första nummer. Det är laddat med intressanta texter av goda skribenter. Det mesta av innehållet verkar finnas att läsa på nätet.
Om Språkvård va stram och enkel i sin layout är Språktidningen motsatsen. Dess yttre är så plottrigt att vi tog den för ett reklamblad och höll på att slänga den i pappersåtervinningen innan vi förstod att det var den nya tidningen.

Jag antar att man genom den käcka layouten – som bland annat vimlar av de ack så trendiga och fullkomligt obefogade [hakparenteserna] – förväntar sig att hitta en ny och ungdomligare läsekrets. Det är i och för sig vällovligt, men om man samtidigt tappar dem som tycker om att läsa texter utan avbrott av tramsiga bilder och symboler är ju inget vunnet.
Vi får väl se. Kanske redaktionen behärskar sig i kommande nummer.

Om friskolor

Correns Torbjörn Gustavsson spyr galla över ”friskoleeländet” i en artikel häromdagen
Gustavsson är en begåvad journalist med en vass och stundom underhållande penna. Den oberoende borgerliga Corren har under många år haft honom som motpol på ledarsidan där han skriver ur sitt gråssosseperspektiv under rubriken ”Å andra sidan”. Det är bra och rätt tänkt.
Men Gustavsson blir tyvärr lite manisk emellanåt. Han fastnar lätt i sina egna elakheter och vet inte riktigt åt vilket håll han ska svinga släggan. Friskolorna har länge varit en käpphäst.
Jag inser, liksom Gustavsson, att friskolorna bidrar till en segregering i samhället. De engagerade föräldrarna ser till att deras barn får chans att gå i en skola som motsvarar föräldrarnas och barnens krav på hur en skola ska vara. Och de föräldrar som inte orkar eller kan får hålla till godo med den kommunala skolan. Som förstås i många fall är alldeles utmärkt, men i många fall inte är det.
Om socialdemokraterna under alla sina år i regeringsställning hade sett till att skolan motsvarat samhällets, barnen och föräldrarnas krav på hur en skola ska vara hade det aldrig blivit några friskolor. Så enkelt är det. Om man tycker illa om friskolorna bör man alltså satsa på den kommunala skolan och återupprätta dess status.

Att beskriva musik II

Det har varit terminsstart och ingen tid för bloggande...
Fick häromdagen en ”ickerecension” i lokaltidningen. En översvallande positiv och oerhört subjektiv beskrivning av en konsert jag gjorde med Östgöta Kammarkör. Artikeln inleds: ”Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring till Östgöta kammarkör.” Kontentan är att reportern blev berörd och det är ju det det handlar om. Att med musiken beröra människan – nudda vid dess själ.
Musikens makt är stor. Jag vet att jag har ett instrument som jag kan använda till att påverka andra med. Det mest spännande är att jag i stunden, i ögonblicket känner laddningen i rummet, den osynliga kommunikationen mellan kör och publik. Och genom mitt sätt att dirigera kan jag påverka den – öka laddningen, minska den, eller på annat sätt förändra den.
Det krävs förstås en följsam och begåvad ensemble och jag har den oerhörda förmånen att ha det.
Läs ickerecensionen här.

Det här sjöng vi:

Mozart: Vámo di core
Farmer: Fair Phyllis
Brahms: Waldesnacht
Debussy: Dieu! qu’il la fait bon regarder!
William Walton: Set me as a seal upon thine heart
Britten: A Hymn to the Virgin
Nils Lindberg: Shall I compare thee to a summer’s day
Hindemith: La biche och Un cigne
Morten Lauridsen: Contre qui Rose
Satie: Elegie
Martin Bagge: Kvällsmåne I
Grieg: Våren
Peterson-Berger: Sommaren kommer och I furuskogen
Oskar Lindberg: Pingst
Åhlén: Sommarpsalm

Att (be)skriva (om) musik

Jag har i hela mitt liv arbetat med musik. Som lärare, dirigent, arrangör och tonsättare. Parallellt med arbetet har jag skrivit. Dikter, essäer, noveller, facktexter, tidningstexter, recensioner, men framför allt programkommentarer till konsertprogram.
Jag har också undervisat gymnasister, folkhögskoleelever och universitetsstudenter i musikanalys. D.v.s. tränat deras förmåga att lyssna och att i ord, muntligt och skriftligt, uttrycka vad de hör.
Jag tycker det är viktigt att, då man talar om musik, skilja på det som är subjektivt och det som är objektivt. Man skulle också kunna säga abstrakt och konkret.
Många människor uppfattar musik enbart som något subjektivt utan att veta, eller bry sig om, att den innehåller konkreta, objektiva element. Man säger hellre ”jag tycker det låter falskt” än ”det är falskt”. Det första bottnar förstås (kanske) i en osäkerhet om den egna förmågan att avgöra huruvida det är falskt eller inte, men kanske oftare i en föreställning om att alla åsikter om musik är (ska vara) subjektiva!
När det gäller omdömen om andra saker kan vi uttrycka oss mer självständigt och exakt. ”Jag har en röd bil” säger vi självklart, inte ”Jag har en bil som jag tycker är röd”. Osäkerheten i våra omdömen om det vi ser och hör bottnar förstås i en bristande tilltro till vår förmåga att verkligen vara objektiva.
De flesta människor kanske inte ens vet att det antingen är falskt eller också inte. (Detta är förstås en sanning med modifikation och också musiker protesterar nog mot detta uttalande. Det beror nämligen på…, men låt oss bortse från vissa parametrar för enkelhetens skull.)

När man recenserar musik offentligt tycker jag att man har skyldighet att vara både objektiv och subjektiv. Det är onekligen intressant att läsa om vad en person tyckte om ett visst framförande, men det är minst lika intressant att veta hur det var. Var det starkt eller svagt? Var det en symfoniorkester eller en stråkkvartett? Var det rent eller falskt? Var det välbalanserat eller obalanserat? Jag tycker att en musikrecensent har skyldighet att redovisa både det objektiva och det subjektiva. Då först blir recensionen intressant.
Om recensenten inte har förmåga, eller kunskap nog, att redovisa båda sidorna bör han/hon avstå från att skriva.

Om skyldigheten att försörja sig själv

Östgöta Correspondenten skriver om ett par i Kinda kommun som vägrar att försörja sig själva och som nu också förvägras socialbidrag.

En av samhällets uppgifter är att se till att medborgarna överlever. En annan är att se till att samhället överlever. Då och då kan dessa uppgifter hamna i konflikt. Som i fallet med det ”arbetsvägrande” paret i Kinda. Om inga medborgare arbetar dör samhället. Är det därmed så att alla måste arbeta, eller tvingas till arbete?

Samhället tar hand om de svaga. Vi tar gemensamt hand om barnen och deras utbildning. Vi tar hand om dem som är sjuka. Vi tar hand om dem som är kriminella och har begått brott. Vi tar också hand om dem som är gamla och av det skälet är oförmögna till arbete. Vi tar hand om vår miljö, djur och växter och om det som kan kallas vårt kulturarv. Efter bästa förmåga försöker vi också ta hand om vår framtid – om släktets överlevnad. Inte med så gott resultat förefaller det, men ändå. Vi försöker.

Finns det då någon gräns för samhällets plikter? Var upphör samhällets ansvar? Vilken acceptans ska vi ha mot dem som ställer sig utanför det normativa? Ända sedan John Locke och andra filosofer under 1600-talet diskuterade samhällets struktur, folkets rätt att självt skapa lagar och människans naturrätt, har dessa frågor debatterats.

Det är lätt att säga: ”Den som medvetet ställer sig utanför systemet har försuttit sin chans och kan därmed inte heller förvänta sig vare sig sympati eller stöd.” Men samhällets tolerans måste vara större än så. Toleransen måste i princip vara obegränsad. Den dag det leder till anarki och förfall måste systemet omvärderas, men det torde vara långt dit. Vi måste ha tilltro till den enskilda människans vilja att klara sig själv och vilja att bidra till det gemensamma samhället, men också ha fördragsamhet med och förståelse för dem som är står utanför.

I ett krasst ekonomiskt perspektiv är det sannolikt billigare att ge det olyckliga (?) paret i Kinda socialbidrag att leva på än att institutionalisera dem eller med våld tvinga in dem i arbetsmarknadspolitikens så kallade åtgärder. Låt oss därför ge dem mat för dagen och lämna dem i fred. Om det är det de önskar.

Lördagkväll

Jag gjorde en sås på resterna av Parmaskinkan och champinjonerna från igår. Hackade champinjonerna och stekte dem med salladslök och den hackade skinkan. Stekte med lite hackad persilja i olivolja på stark värme tills all vätska var borta. Saltade och pepprade. Tillsatte sen vitt vin, en klick turkisk yoghurt, lite soja och en klick honung.
Till detta åt vi stekt fläskfilé med klyftpotatis med örter, grovt salt och vitlökshack och drack en flaska Santa Julia från Mendoza, ett hett vin som vinner något på att dekanteras. (Skynda, skynda! Ett fynd för 60 pix!).
Avslutade med lite Prima donna...
Kanske blir det en grappa – den var riktigt god!

Fredagkväll

Lagade mat från några intressanta bloggar. Fyrtiofemminutersägg med Parmaskinka från Matälskaren och provencalsk kycklinggryta från ctail. Drack en Esprit du Silène till och avrundade med en Chaource.
Mättnaden blev lite väl kraftig så vi fick avrunda med en Grappa från Lorenzo Inga (importerad).
Matälskarens karamelliserade lök var superb liksom den friterade prosciutton och salvian, äggen var intressanta, men knappast upphetsande. Kycklinggrytan var superb! Använde en majskyckling från Bjäre som väl matchade vitlöken och tomaterna. Esprit du Silène var en ny bekantskap väl värd sitt pris, 79 kr.

Kvällen avslutades sen med fem (!) timmar med Fanny och Alexander, Bergmans suveräna mästerverk. En film som har allt. Den ställer de svåra frågorna – och ger också många kloka svar. Suveräna skådespelarinsatser framför allt av Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Allan Edwall, Gun Wållgren, Mona Malm, Ewa Fröling, Jan Malmsjö och Erland Josephson. Josephsons långa monolog och brödernas (Jarl Kulle och Börje Ahlsetdt) förhandling med biskopen (Jan Malmsjö) är mina favoritscener i filmen. Stor dramatik, stor konst.

Provence IV

Fontaine de Vaucluse (Vaucluse betyder ”den stängda dalen”, på latin ’vallis clausa’). Här levde och verkade under lång tid den italienske poeten Francesco Petrarca i början av 1300-talet. Man kan lätt föreställa sig att det såg annorlunda ut då. Idag är det ett turistcentrum med mängder av små turistshoppar med provencalskt krimskrams. Inte oävet, mycket vackert hantverk i traditionell stil, men förstås mycket skräp.
Vid källan, ’la source’ (som producerar 2 miljoner kubikmeter vatten per dygn), satt Petrarca och skrev om sin musa Laura. En av de vackraste texterna har fått lika vacker musik av den svenska tonsättaren Lars-Johan Werle. Han har gjort ett slags arkaiserande madrigalmusik i modern stil till dikten som börjar: ”Chiare, fresce e dolci aque…” – ”klara, friska och mjuka vatten”. Har man sett vattnet och naturen runt omkring förstår man Petrarca – och Werle. Den är vansinnigt inspirerande.

För många år sedan fick jag en akvarell som en god vän till mig målat som föreställer Fontaine de Vaucluse. Nu fick jag äntligen möjlighet att se originalet. Verkligheten och kartan stämde bra överens.
Floden Sorgue driver, med ett stort vattenhjul, bland annat ett pappersbruk mitt i byn som tillverkar handgjort papper av lump. På ett av dessa papper hade man tryckt just den text som jag lärt mig älska genom Werles musik.

Provence III

Åkte idag av en händelse från Linköping över Rimforsa för att titta på Hägerstad gamla kyrka och for sedan längs Åsundens östra strand via Björkfors till Hycklinge och vidare till Västervik. Solen sken, trafiken var minimal – några enstaka bilar under en timmes resa – en handfull cyklister och ett antal svampplockare. Det var fullkomligt ofattbart makalöst vackert! Efter en vecka i Provence kan jag bara säga: Provence, släng dig i väggen!

(Till Provence försvar kan väl sägas att det har sådär en 300 fler soldagar per år, en medeltemperatur som är 20 grader högre och kanske ska juli i Kindabygden hellre jämföras med april i Provence, men ändå!)

Boeuf Bourgignon

I Frankrike heter ju oxkött ’boeuf’, det visste jag, men att grytbitar heter ’Boeuf Bourgignon’ det visste jag inte.
Hemligheten med en god Boeuf Bourgignon är att ingredienserna stekes var för sig (Precis som när man gör en riktig pyttipanna!). Det ska vara riktig schalottenlök* och den ska brynas och stekas länge - på svag värme. Champinjonerna likaså. Köttet ska brynas och efterstekas i gryta med kryddor, vin, lök och rökt fläsk och en morot tills det blir mört. Därefter tillsätts den stekta schalottenlöken och svampen.

* Schalottenlök (allium ascalonicum) kommer av franskans échalote, uppkallad efter staden Askalon i Israel.

Tjannti igen

Michelangelo är också död. Alltså Michelangelo Antonioni. Michelangelo Buonarroti har varit död i snart 450 år. Om vi så snabbt som möjligt glömmer bort båda två så slipper de unga journalisterna i radio och tv lära sig att uttala ’ch’ framför ’i’ och ’e’ på italienska.
Fast då återstår förstås det besvärliga vinet Chianti. Så det kanske är dags för en uttalskurs i alla fall.