22 mars 2009

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

20 mars 2009

"Dålig komik är alltid bättre än ett bra krig."






Den bedrövliga ”ryska” pausunderhållningen i Melodifestivalen har rört upp känslor både här och där. Det är bra. Jag tycker inte att något är heligt. Allt kan man skämta om. Jag har inget emot att man driver med Ryssland, eller skojar för den delen. Men humor, parodi, ironi och pastisch är svårt. Det måste göras bra. Den här sketchen, eller vad man ska kalla det, var ett riktigt bottennapp och saknade både konstnärlig höjd och humoristiskt djup. Lennie Norman gör en bra analys här.

17 mars 2009

Konsten är till för människan

Tonsättaren Leo Nilsson replikerar i den här artikelnPer Sundgrens artikel Kulturen är till för medborgarna.

Ja, vem fan ska kulturen vara bra för? Jag ställer mig frågan varje dag: Vad är det som driver mig? Vore det inte enklare att ägna sig åt att äta semlor eller spela plockepinn?

Heja Leo!

15 mars 2009

Rikskonserter blir Riskkonserter!

Kulturutredningen föreslår att radikalt skrota Rikskonserter. Därmed berövas både det professionella musiklivet och amatörmusiklivet - inte minst körlivet - en fast punkt i tillvaron. Den erfarenhet som finns i huset på Nybrokajen 11 är ovärderlig för svenskt musikliv.

Visa ditt stöd för Rikskonserter genom att skriva på uppropet på http://www.rikskonserter.se/!

Dagen efter

Jag somnade som vanligt. Efter tre låtar orkade min hjärna inte längre registrera fler banaliteter utan stängde av. Vaknade precis så att jag fick höra Malena Ernman. Sen vidtog den evighetslånga omröstningen och när juryerna sagt sitt så ändrade tv-publiken på rubbet. Sympatiskt. Demokratiskt.

Funderar återigen över vad som är fel på den här underhållningen. En del av svaret är, tror jag: Det är för låg kvalitet på musik och artister. Och det är för distanserat.

För att musik på scen ska bli bra måste artisterna ha publikkontakt och det måste finnas en levande orkester. För att en god komiker ska funka, måste hon ha en publik att spela mot – inte bara strålkastare och kameror. Som scenartist behöver man så mycket närhet så att man kan höra och känna publiken. Då kan det kanske bli bra. Om materialet är bra.

Det är inte bara jag som gärna citerar Lars Ekborg idag: ”Det var skönhetstävling i byn. Ingen vann,”

26 februari 2009

Saffran!

Mitt saffransdilemma fick en lycklig upplösning! Webben förstås. Hittade Borgeby kryddgård som enkelt och snabbt levererade det som behövdes. Jag vill också tacka den anonyme givaren i Malmö som skickade en dos. Tack Daniel!

22 februari 2009

Tack Berglins!

Jag har skrivit om det förr. Arga personer som gör mig glad.

Jan och Maria Berglin har uppenbarligen samma böjelse. Både Broman och Stolpe var rakryggade personer som stod för sina åsikter också då de var obekväma. Det är ont om sådana människor i dagens pudelsamhälle.

Dessutom gillar jag förstås Berglins upprördhet över symbiosen mellan Public Service och kvällspressen för att inte tala om hur väl de formulerar mina egna känslor: Den generande känslan av skam då jag ser usla underhållningsprogram i tv.

16 februari 2009

Risotto Milanese

Jag har fått några frågor om Risotto Milanese som jag skrev om här nedan. Andreas skriver poetiskt och pedagogiskt om risotto här. Är man riktig fundamentalist måste man ge sig ut på jakt efter märg. Om det skriver Johan här. Lycka till!

15 februari 2009

I-landsproblem

Har krokusen kroknat eller har mullorna förbjudit odlingen?

I vilket fall som helst kan min mataffär inte leverera saffran. Utan lussekatter kan jag klara mig hur länge som helst, men det blir svårare utan paella, bouillabaisse och risotto milanese.

Är det någon som har några gram över?

14 februari 2009

Banaliteters banaliteter

Jag vet inte vad det är med mig, men jag har så fruktansvärt svårt för den här dagen, Alla hjärtans dag. Det kommersiella tjafset hade jag väl kunnat stå ut med bara genom att undvika det, men nu jamsar min morgontidning med i banalitetshysterin och trakasserar mig med hjärtformade annonser instoppade i de redaktionella texterna, med en fullkomligt osannolik förstasida som påstås vara ett frieri!

Till råga på allt har chefredaktören en stor annons där han proklamerar att han tror på långvariga förhållanden, vilket väl ska tolkas som att han vill ha trogna läsare som prenumererar. Jo jag tackar jag. Om de banala jippona ska fortsätta att breda ut sig i tidningen så kan det bara gå käpprätt åt skogen med den saken.

Jag vill ha en tidning med intressanta texter av goda skribenter. Inte en tidning som utser årets hund eller årets katt och som tävlar i ytlighet med de företeelser som rimligen hör hemma i veckopressen.

Sedan länge publicerar man fullkomligt osannolika ”dagens dikt”-er där orytmiska banaliteter och grötrim ständigt firar triumfer. Insändarsidan täcks av trivialiteter där insändare tillåts förfasa sig över hundbajs, felparkeringar och sina medmänniskors tillkortakommanden, allt under skydd av feghetens signaturer.

Varför inte visa lite respekt för oss läsare? Varför idiotförklara oss? Varför kan inte Corren bara vara en morgontidning? Varför måste den nedlåta sig till tramserier? Det intellektuella kapitalet hos Correns journalister är stort. Använd det.

Vi som tycker att en region av Östergötlands storlek behöver en riktig morgontidning måste protestera!

Nu är det gjort.

13 februari 2009

Fredagen den trettonde – kulturskymning eller gryning?

Visste ni att det finns en term, triskaidekafobi, som innebär att man lider av en fobi för talet tretton? Tonsättaren Arnold Schönberg var sådan. Det finns även en term för rädsla för fredagen den trettonde: paraskevidekatriafobi. När man lärt sig att säga det utan att staka sig är man troligen också kurerad. Om man nu någonsin lidit av det. Själv njuter jag av fredagar, oavsett datum.

Denna otursdag kan vi läsa alla klokkommentarer om kulturutredningen. Till att börja med måste jag säga att det på många sätt är en stor händelse. I 35 år har vi dragits med en kulturpolitik som haft sina rötter och ideal i ett samhälle som i det mesta är ett helt annat samhälle än dagens. Ser man på kulturdistribution och kulturvanor så inser man snabbt att det finns få likheter mellan dagens samhälle och det 1974. Med kulturutredningen har också kommit skuggutredningen och den viktiga rapporten KulturSverige 2009 från Swecult om tillståndet i kultursverige.

Nu inställer sig några frågor. Kan tusentals sidor skriven text förändra villkoren för kulturen på ett avgörande sätt? Finns det kompetens hos regionala och lokala politiker att ta till sig materialet? Finns det kompetens hos de regionala medierna att göra detta?

Vi ska förstås inte gå händelserna i förväg. Kulturutredningen är ett betänkande. Nu ska det remissas. Sen ska det till hösten bli en proposition. Men remissandet är viktigt. Vi som är kulturarbetare vet att det måste till stora förändringar. Tyvärr är vi dock politiskt svaga och långtifrån eniga. Här kan man snacka om särintressen! Från fattiga konsthantverkare till storstadsinstitutioner som museer och teatrar. Från garageband till symfoniorkestrar. Behoven är väsensskilda. Och lojaliteten obefintlig. Inte ens folkrörelserna är enade så folkliga de är. Inom konstmusiken tittar man snett på varandra mellan instrumentalmusik och vokalmusik (orkestrar vs. körer) och mellan genrer. Mellan institutioner och föreningar.

Jag välkomnar verkligen kulturutredningen, men jag misströstar då det gäller politikernas förmåga att realisera dess tankar. Jag har mött tre kulturministrar och deltagit i debatter om mitt särintresse – körlivet. Och ingenting har hänt. Jo, ska jag vara ärlig har det faktiskt hänt lite. En dörr har öppnats till Kulturrådet. Vi har fått tillträde. Nu försvinner sannolikt Kulturrådet. Återstår att se om det finns en dörr till den nya myndigheten.

11 februari 2009

Sjung inte så att polisen hör dig!

Polisen har, med all rätt, fått utstå mycket kritik den senaste tiden. Inte nog med att man rekryterar personer med snedvriden människosyn utan uppenbarligen har många också stora brister i den allmänkulturella bildningen.

Jag har blivit utvald!

Jag trodde förstås att det var en vanlig räkning, men istället var det det här kortet.Man vill alltså att jag röstar, eller kanske inte vill utan snarare beordrar mig att rösta, på Svensktoppen! Ingenstans står det att man ber mig att delta, eller ens erbjuder mig, utan bara: ”Du har nu blivit utvald att ingå i den jury […]”.

För att rösta ska man gå in på www.sr.se/p4/svetop/rosta och ange den personliga koden 44 24 70 45. För säkerhets skull står det också: ”Du behöver inte vara Svensktoppen-lyssnare för att delta. (Sic!)

Det innebär således att man skickar ut en sådant här meddelande till en massa slumpvis utvalda personer som, utan att ens lyssna på låtarna, kan gå in och rösta hur de vill. Det verkar vara ett bra och genomtänkt program…

För att göra det ännu mera slumpmässigt erbjuder jag dig, kära läsare, att lägga min röst. Lycka till!

4 februari 2009

Beslutsångest i mellanmjölkens land. Hjälp!














Vi försöker vara goda medborgare. I stort som smått. Så länge det har funnits ekologiska produkter har vi försökt handla det. Ekologisk mjölk. Ekologiska grönsaker från Ekolådan. Men miljöpåverkan är ju inte bara konstgödning och besprutning utan i hög grad transporter. Vi försöker alltså att också handla närproducerat.
Alltså: Hur vi kunna välja mellan den nya närproducerade icke ekologiska östgötamjölken och den långtbortifrån (?) transporterade ekologiska Arlamjölken? Vilket alternativ ger den största vinsten för naturen?

23 januari 2009

In med Prütz

Det blir lite klubben för inbördes beundran här, men det får ni tåla. Jerry Prütz, mannen med den vassa pennan, fortsätter att propagera för mina insatser i körbranschen. I dagens Corren skriver han:

Det är smickrande. Jag har ännu inte sett något av säsongens avsnitt av Körslaget så jag vet inte riktigt hur illa det är, men jag litar på Jerrys omdöme. Det måste vara förfärligt. Men jag skulle nog inte göra mig riktigt i sammanhanget – såvida man inte vill höra en Bachmotett med Östgöta Kammarkör.

21 januari 2009

Östgötatrafikens tokerier

När man numera går ombord på en stadsbuss i Linköping sitter det några små apparater som ger en följande information på en skärm:
Jag stirrade länge och undrade vad det var för dåre som formulerat texten. Validera. Engelskans validate betyder förvisso 'giltigförklara', men på svenska? Dessutom vill jag väl betala min resa – inte testa kortet.

Och den följande upplysningen: reskassa! Reskassa var något som man förr förde med sig på utlandresor, före kontokortens tid. Inte tar jag med mig en reskassa för att åka till jobbet. Dessutom går det numera inte att betala kontant alls. Så här står det på Östgötatrafikens webbplats:
Obs! Från och med den 1 januari 2009 gäller kontantstopp i tätortstrafiken i Linköping, Norrköping och Motala. Då måste du ha betalat din resa i förväg för att kunna åka med.
Så frågan är: Vad är det Östgötatrafiken vill säga till mig? Är det detta:
En frivillig språkkonsult kanske kunde göra sig en hacka hos Östgötatrafiken.

11 januari 2009

Körslaget och Prütz

Jag har en idol. En gammal elev (för väldigt länge sen) som heter Jerry Prütz. Han är kock, musikjournalist, projektledare, frimurare och tv-krönikör i Corren. Jerry har en sällsynt välformerad penna vars nedpräntade tankar det är en fröjd att följa. Trots våra diametralt olika branscher korsas våra vägar då och då fortfarande. Igår fick jag oväntat medhåll i min syn på kändisträngseln i TV4 i allmänhet och det omöjliga upplägget i Körslaget i synnerhet. Så här skrev Jerry i sin tv-krönika i Corren igår:
”Har ni sett ”Körslaget?” Jag börjar reta mig på att man kan ha kändisar till allt. Sedan när blev Magnus Carlsson och Nanne Grönwall körledare? Att vara dirigent/körledare är inte att stå framför en löst sammansatt grupp och vifta med händerna och göra miner utan det är något som kräver erfarenhet och studier. Den enda som får mitt gillande är Robban Wells som har både handlag och kunnande. Nej, för att få ordning på torpet så bör man plocka in min gamle mentor Hans Lundgren så fick ni nog se att till och med Snygg-Erik kommer att lära sig något.”
Man tackar! Men jag tror Jerry har fel. Min erfarenhet av TV4 är att det ges mycket lite utrymme för den professionalism som jag eventuellt skulle kunna bidra med. Det är bara att acceptera att Körslaget faktiskt inte handlar om det som jag och Jerry menar är körsång – utan om något annat. Vad vet jag tyvärr inte, men det intresserar mig föga.

7 januari 2009

Kulturmorgon

Corren byter kulturchef
Helena Lundberg går och Åsa Christoffersson kommer.
(Om du inte vet hur de ser ut så syns de här ovanför. Åsa längst till vänster, Helena tvåa från höger. Bild: Mikael Svensson.)


För oss kulturarbetare är det förstås viktigt vem som ansvarar för kulturen på den lokala tidningen. En god, allsidig och insiktsfull kulturbevakning främjar kulturlivet. Men journalistik är mer än bevakning. Journalistik är också analys. När det gäller kulturjournalistik handlar det om analys av kulturens egna förutsättningar och analys av kulturens villkor – i det här fallet framför allt i lokalsamhället, i regionen.


Kulturbevakningen är i hög grad beroende av journalisternas egen kompetens, men framför allt av tillgången på kompetenta frilansare och har därför alltid känts lite slumpmässig. Litteraturen är av tradition välbevakad av kunniga och stilistiskt intressanta skribenter. Film och teater är ett förhållandevis välbevakat område och länsteaterns ekonomiska bekymmer har redovisats både på kultur- och nyhetsplats, om än alldeles för sent. Konst och arkitektur syns – och väcker stundom till och med debatt. När det gäller den seriösa konstmusiken skulle jag önska lite mer jävlaranamma. Dels då det gäller innehållet i förhandsartiklar och recensioner. Som det nu är stryks allting medhårs och ingen vågar eller kan analysera – eller säga ifrån om något är dåligt eller kunde göras bättre eller annorlunda. Dels verkar det inte finnas någon annan policy för bevakningen än frågan om det finns någon frilansare ledig som kan och vill skriva. Musikens villkor är ju att en konsert oftast ges bara en eller möjligen två gånger. Konstutställningar varar lång tid, en bok kan läsas när och var som helst, teaterföreställningar ges i flera månader. Men musiken klingar här och nu. Och då måste tidningen vara på plats.


Dessutom skulle jag önska att tidningen kunde sätta ett förstoringsglas på politiker och tjänstemän i kommunen och regionförbundet Östsam och tydligt redovisa visioner och planer, politiska skllnader och ekonomiska förutsättningar för olika institutioner. En klädsam spegling av Correns egen kultursyn skulle heller inte skada. Kanske presenterar till och med kulturredaktören tidningens nya kulturpolitiska program? Det vore grejer det – av aldrig tidigare skådat slag!


Ofta får jag intrycket av, i Corren, att journalistiken handlar om att inte tappa läsare. Inom kulturområdet innebär det bland annat att man följer mainstreamkulturen – med kraftig bevakning av det jag skulle vilja kalla pseudohändelser. Kanske borde man oftare se utanför tv-rutan vad som händer och överlåta åt kvällspressen att gräva ner sig i Idol, Körslag, schlagerfestivaler, Let’s dance och dokusåpor.


Till sist – som vanligt: Jag anser inte att Karthago bör förstöras, men däremot att sporten kan släppa ifrån sig ett par (3-4…) sidor, inklusive personella resurser och att vi får en rejäl kulturbilaga åtminstone en gång i veckan.

Tisdag är ledig.

(Tack Helena för välskrivna texter och intressanta samtal! Lycka till Åsa!)

1 januari 2009

La fête accomplie

Den här bloggen har de senaste fyra dagarna haft 3 000 besökare. Orsaken är ordet ”nyårsmeny”. Googlar man idag på ”nyårsmeny” hamnar Kulturknutar på fjärde plats. Här kommer en liten rapport.
Den slutliga menyn blev så här.
Vinerna var utsökta. Den relativt billiga champagnen motsvarade förväntningarna och höll hög klass och Léon Beyer passade utsökt till salladen.

Soppan var gjord på kalvbuljong, gröna ärter, sherry och en skvätt chamgagne.
Salladen blev så här.
Färsbiffarna gjorde jag så här: ½ kg älgfärs blandades med ca 50 g mycket finskuren stekt bacon, 2 finhackade schalottenlökar, ett ägg, en rejäl klick dijonsenap och en ännu rejälare klick turkisk yoghurt (kanske 1-1½ dl). Rulla små bullar, platta till dem i pannan och stek ganska hastigt, ca 1 min på varje sida. De blir mycket saftiga. Rotsaksröran bestod av morötter, palsternacka, persiljerot, rotselleri och kålrot. Blanda med lite olivolja och en msk honung. Strö flingsalt och örter över. Servera med rabarberkompotten.
Ostarna var en utsökt Comté, en uråldrig Reggiano och den suveräna Roqueforten.
Desserten serverades i dry martini-glas. Marmeladen var den här.


Alla foton: Olof Lundgren
Gott nytt år!

28 december 2008

Nyårsmeny igen

Jag skrev här nedan att man kunde bättra på färgen på kompotten med lite röd karamellfärg. Det var inte så klokt. Jag fick ågren och googlade på ”Vad innehåller röd karamellfärg?” och fick upp den här artikeln från Borås tidning.

Har man inte redan röd karamellfärg hemma så får man alltså välja en annan färg. Grön. Grön rabarberkompott. Eller blå. Vår karamellfärg är av märket Ekström och har nog en 30 år på nacken.

Det bästa är förstås att strunta i färgsättningen och acceptera den naturliga – dassiga – färgen. Lägg ett lingon på toppen som lyser upp!
Det finns vissa skafferivaror som man kan ha ett helt liv. Karamellfärgerna hör dit. Angosturan har vi ärvt av farfar och tabascon slängde vi faktiskt häromåret då den passerat 20-årsstrecket.