Backa med släp

Jag vet att det är omanligt.
Men jag erkänner det ändå.
Utan omsvep.
Jag är dålig på att backa med släp.
I kväll var det småregnigt så att det var svårt att se i backspeglarna. Dessutom var det mörkt – och trångt. Jag var livrädd att jag skulle demolera någon av de nya grannarnas tjusiga bilar på parkeringen.
Däremot är jag bra på att lägga upp byxor.
Och att laga mat.

Om konsten att flytta ett bibliotek II

Nu är det klart. Bokflyttandet. De står inte riktigt i ordning, men nästan. Gjorde inte som slars – rensade. Hittade däremot en massa intressanta böcker som jag inte visste att vi hade. Där ser man. Borde botanisera i bokhyllan oftare. Efter någont nytt system.
Lindansaren skrev:

Alla ord jag vill
men inte kan säga
står i bokhyllan.
Du kan ta vilken bok som helst.

Idag hittade jag många av dem.

Bergman och jag

Jag har blivit regisserad av Ingmar Bergman.
Då hans film Trollflöjten spelades in 1974 behövdes några körsjungande statister. Radiokören som gjort ljudinspelningen kunde inte ställa upp i sin helhet utan några körvana studenter från Musikhögskolan fick chansen att medverka. Vi fick plugga in noterna och ställa upp en vecka för tagningar i studion i dåvarande tv-huset på gamla A1.
Kontraktet jag skrev på visade sig vara mycket förmånligt. Ännu mer än trettio år efter premiären har det dimpt ner postanvisningar från radions gagekontor så fort filmen sålts till utlandet eller visats i repris.
Som statist får man finna sig i att inte synas i bild så mycket. Jag har ännu inte lyckats upptäcka mig själv över huvud taget. Men det kanske är det de betalar för.
Och regin var bra.

Till Lindansaren

Efter att jag tillbringat bara några veckor i bloggvärlden har du blivit min absoluta favorit. Dina vackra ord, kloka aforismer och koncentrerade poetiska tankar gör mig lycklig och grön av avund.
Din produktivitet gör mig andlös.
Din skarpa analys av livet omkring dig ger andra glädje, mod och livslust.
Du rör dig till och med ledigt i språkligt bunden form.

Jag är en kritisk jävel. Har svårt för banaliteter, särskrivningar, taffliga rim, orytmiska verser. (Värst är nog limerickar med för långa rader.) Jag står inte ut med felstavningar (hyffsat verkar ligga på topplistan just nu) eller allmän okunskap.
Snobb? Ja säkert. Men också med stora krav på mig själv.
Så stora att jag nog inte borde ha skrivit vare sig det här eller något annat heller för den delen.
Men tack, Lindansaren! Fortsätt dansa.
Gör dina krumsprång på slak lina – och visa dig på den styva.

Till Rainer Maria Rilke

När jag för första gången kommer till Prag, Smetanas, Dvořáks och Janáčeks Prag, är det förstås med stor vördnad och stora förväntningar. Ändå är det inte de stora kompositörerna som upptar mina tankar utan några rader av Rilke kommer för mig:
"En svan glider fram på vattnet helt omgiven av sig själv, som ett flytande konstverk; på samma sätt ter sig i vissa stunder en älskad varelse som en rymd i rörelse."
Denna Rilkesvan har följt mig på avstånd sedan jag först stiftade bekantskap med Hindemiths sex Rilkesånger. Och i Prag, Rilkes födelsestad, dyker hon upp omgiven av sig själv. Hon är närmare än någonsin.

Till Breyten Breytenbach

Mitt första möte med Breyten Breytenbach var genom hans poesi. Den oansenliga antologin "Blodet på dörrposterna" satte djupa spår hos mig. Sina upplevelser som icke önskvärd under apartheidregimen har han skildrat i triptyken "En tid i paradiset" som beskriver en kort vistelse i Sydafrika 1973, "Sanna bekännelser av en albinoterrorist" som skildrar de nio år i fängelse som han dömdes till 1975 och "Åter till paradiset" som skildrar ett nytt besök, nu som en fri man i ett fritt Sydafrika.
Breytenbachs brott var att han var motståndare till den gamla regimen, sympatiserade med ANC och att han var gift med en vietnamesiska.
I "Åter till paradiset", som nu ligger på mitt nattygsbord i Port Elisabeth i östra Kapprovinsen, skriver han:
- Min livslinje är sådan den här tecknas - en vindlande tråd i en mycket större berättelses invecklade väv - tycks vävd på tvärs mot regeringen och staten, afrikandetablissemanget och den nya politiskt riktiga ortodoxin, de professionella offrens exilsamfund, och slutligen ANC. Jag har haft nöjet att vara oense med levande och döda.
Han skriver också:
- I mitt tycke torde bara en dumskalle utge sig för att äga en uttömmande förståelse av vad Sydafrika är för ett land [...] eller framsynt nog att skönja dess framtida bana.
Breytenbach är ingen dumskalle och tillräckligt klok för att ge oss fåkunniga god hjälp på vägen att förstå.

Om konsten att flytta ett bibliotek

Nåja, vet inte om det kan kallas ett bibliotek, vår samling av böcker.
Så här gör man i alla fall.
1. Numrera alla hyllplan.
2. Packa böckerna i papperskassar och märk kassen med hyllplanets nummer.
3. Flytta de tomma hyllorna till det nya stället. Ställ upp dem på plats.
4. Flytta böckerna. Ställ in dem i hyllorna.
Detta låter sig knappast göras om man ska flytta från Åmål till Ystad, men i vår lilla flytt som bara är 200 meter funkar det.
Har nu packat 50 kassar (ungefär hälften av böckerna) och upptäcker att kassarna står i vägen för själva flyttandet av hyllorna. Får väl fundera på att ta moment 4 före 5.
Får bara se till att böckerna inte hamnar i vägen när hyllorna ska in...

Sång och musik

Stavhopp och friidrott, fläsk och kött, äpplen och frukt, byxor och kläder, kineser och människor, taxar och hundar, stolar och möbler. Behöver jag säga mer?

Jag som sysslar mest med sång – vokalmusik – är så innerligt trött på det slentrianmässiga avfärdandet av sång som något annat än musik…

Jungfru Marie bebådelsedag

Bebådelse – vilket oerhört vackert ord! Varför använder vi inte det oftare? Varför använder vi inte de vackra orden mer? Jag tycker mest man ser fula ord nuförtiden: målsättning, äldreboende, köpcentra, valmanifest, paketlösning, problematik.
Några ord jag skulle vilja läsa oftare: dagsmeja, hoppilandkalle, ömsint, domsaga, fingerborg.

Danssugen?

En svängom på den fria pressens dansgolv?
En freivals?

Metafysik

Han sa:
– Sjung så att sången tränger ut under fotsulorna!
Och plötsligt svävade alla!

Perpetuum mobile

öronen vilar i tystnaden
hjärtat väntar i stillhet
hjärnan går på högvarv
kroppen sover
livet fortgår

dag efter dag

Matteuspassionen

"Wir setzen uns mit Tränen nieder...", c-moll, Bach... Herre Gud, det kan inte bli bättre!

Morgondagen

Skjut på morgondagen!
Den kommer alltid tillbaka.

Det var bättre förr

Det finns ingen så oanvändbar kunskap som att kunna ett telefonnummer ungefär. Det gäller också e-postadresser. Förr, på kuvertochfrimärkstiden, kunde man i adressen skriva Stockhlm eller Linköpingg och brevet kom fram. Skriver man Linkopingg i en e-postadress idag är det kört.

Allhelgonadag

I ett ändamålsenligt servicehus
sitter min far
just fyllda nitti.
Varje dag är en ny värld.
Varje samtal börjar från början.
Barndomens klocka på väggen
kan han höra.
Visarna rör sig
men tiden står stilla.
Tiden är utan rum.
Minnet är utan rum.
Den sista tanken är den första
och varje möte nytt.
Livet är väntan.
Omvärlden är mörker och tystnad.
Jag har det bra, säger han, jag är ju frisk.
Ångesten är inte längre hans.
Utan min.

Musikens makt V

Vi är musiker, sångare och dirigenter – vi är kulturarbetare. Vi poserar nakna. Utsätter oss för publikens skamlösa hunger efter tillfredsställelse. Vi fläker upp våra själar, kroppar och liv till allmän beskådan. Villigt utlämnar vi oss till allmänhetens och journalistikens tafsande omdömen.
Till skillnad från skökan njuter vi och växer av vårt värv. Dagliga bevis på att vår uppgift är livsviktig för många gör att vi, till skillnad från den prostituerade, uthärdar, överlever och till och med utvecklas.
Visst är det orättvist.

Beröring

Att huden är så känslig.
Och känsligheten bara ökar med åren.
Liksom behovet av beröring.

– Jag är oberörd, säger man,
men menar det förstås inte bokstavligt.
Alla är någon gång berörda.

När insidan rörs kräver huden sitt.
Som vätskan i kommunicerande kärl
balanserar kroppskontakten ångesten.

Musikens makt IV

Monteverdis Vesper,
detta storslagna stycke.
I snart fyra sekler
har den överlevt maktmissbruk,
ondska, förföljelser.

Musiken har aldrig tystnat.
Den äger sitt rum
men kräver inget.
Ett tidlöst tidsdokument.

Ett reningsbad är musiken.
Nåd för den troende
styrka och tröst för tvivlaren.

Vespro della
beata vergine.

1610

Argentinsk tango

Plötslig drabbade den mig bara.
Stundtals fullständigt kaos.
Ibland outhärdligt smärtsamt känsloladdat.
– Latinskt temperament, säger vi slarvigt.
– Bullshit!
Känslosamhet på riktigt är universell.
Gränslös.
Endast det klibbigt påklistrade kan stängas in.
Därav den unkna lukten.

Ljudkonst

Det tjuter i ventilationssytemet. Det brusar på gatan. Det dunkar på krogen, i affären, på jobbet.
Vi köper vackra kläder, tjusiga möbler och bygger vackra hus. Vi smyckar med trädgårdar och planteringar.
Varför är ljudmiljön undantagen från våra estetiska krav och förväntningar? Giv oss vårt dagliga ljud – men det ska vara vackert!

Ang. cyklister

Om de tusentals människor som idag cyklar i stället skulle köra bil så skulle trafiksituationen bli helt ohållbar. Cyklisterna är alltså inte ett hinder för bilismen utan en förutsättning för den.

Musikens makt III

En av vårt lands internationellt mest kända dirigenter brukar förenklat säga: ”Tänk om alla barn fick sjunga i kör, då skulle allt elände i världen upphöra. Barn som sjunger tillsammans lär sig solidaritet och slår inte ihjäl varandra.” Det är naturligtvis en stark förenkling, men sanningen är ändå att människor som får uppleva musikalisk gemenskap blir mer harmoniska. (Vill man vara elak kan man ju här jämföra med idrotten som fortsätter att fostra slagskämpar både inom och utanför arenorna.)

Curriculum vitæ

Den här berättelsen är hämtad ur "Möten med människor och gudar" en samling berättelser från en vistelse i Svenska huset i Kavalla, Grekland.

Till slut kan vi inte hålla oss längre. Efter dagar av diskussioner om hur det skulle uppfattas och vilka riskerna är beslutar vi oss för att genomföra det. Från vår terrass högt uppe på sluttningarna ner mot Egeiska havet har vi sett den lilla stadion som ligger inklämd i Kavallas gytter. Oändliga samtal har korsat natten på terrassen. Otaliga skrönor, sagor och erfarenheter om de gamla grekerna och deras kultur.
Plötsligt var det någon som i förbigående sa:
– Sprang de inte nakna då de tävlade?
I huset bor en familj från Lund, båda universitetslärare, några norska arkeologer, en kvinnlig radioproducent, en bibliotekarie, också hon kvinna, och dirigenten. Vi har ätit tillsammans, druckit mycket ouzo och retsina ihop och vi har verkligen diskuterat livet ur alla aspekter. Samhörigheten känns påtaglig trots att vi för några dagar sedan över huvud taget inte kände varandra.
Jag vet inte hur beslutet växte fram, men på något sätt kände vi oss omåttligt busiga.
Vi är alla mellan 35 och 55 år och man får lätt en känsla av att alla levt sina liv väl. Tryggheten är med som en tydlig vägvisare i våra liv. Medelålders intellektuella svenskar med ett mer eller mindre radikalt förflutet kan dock förefalla lite patetiska i sina försök att spränga gränser och verka frigjorda.
– Undrar om det är öppet, om det bara är att gå in, sa någon.
Ingen hade någon större erfarenhet av idrottsplatser varken i Sverige eller Grekland. Och om den skulle vara öppen kunde vi bara spekulera kring. Den kvinnliga radioproducenten som hade gjort ett fåfängt försök att löpträna i den 30-gradiga värmen sa att det hursomhelst måste ske på natten. Några verkade skeptiska andra mer entusiastiska.
Dirigenten erbjöd sig att rekognosera och på kvällen rapporterades att stadion var öppen. Det var fritt fram. Det fanns en löparbana om dock i ganska dåligt skick så gympadojor var nog att rekommendera.
– Hur var det ned belysning, frågade bibliotekarien.
– Mörkt som i Hades, svarade den utsände.
Vi tittade på varandra och saken verkade klar.
Stadion var omringad av flerfamiljshus på 5-6 våningar. Lägenheternas terrasser sträckte sig i en del fall nästan över stadion. Från alla balkonger i den lilla staden hördes om kvällarna tv-ljud, högljudda gräl eller stillsamma samtal. Cigarrettröken och ouzodoften blandades med familjeljuden.
De som bodde närmast skulle sannerligen få en upplevelse – om det inte var för mörkt.
Långsamt klättrade den lilla skaran nerför trapporna och smågränderna mot stadion. Klockan var strax efter midnatt och nattlivet var fortfarande påtagligt då värmen äntligen dragit sig tillbaka något och melonförsäljaren definitivt gjort sin sista runda i staden.
Väl inne på stadion började tveksamheten breda ut sig. Tänk om någon skulle kalla på polis? Det bestämdes att ett varv skulle räcka, men att det skulle tas tid. Om det inte var tävling var det inte på riktigt.
Vid själva avklädningen bredde osäkerheten ut sig igen. De flesta vände lätt generade ryggarna inåt en osynlig mittpunkt. När vi ställde upp våra nakna kroppar bredvid varandra flinades det ganska friskt. Den obligatoriska randiga solbrännan; de vita bakarna och de bleka brösten lyste i natten. Upplevelsen av de olika kroppsformerna var inte mer överraskande än vid ett ordinärt bastubesök. Alla behöll skorna på.
Mörkret låg tungt över löparbanan, men månen gjorde vissa försök att genom diset leda oss på rätt väg. Vi påminde om en folkspillra av en utdöd kultur, förpassad tillbaka i tiden.
Någon tog mod till sig och ropade: ”Klara - färdiga - gå,” och den lilla skaran struttade iväg. Professorn från Lund tog täten och verkade fast besluten om att vinna och därmed ge tillbaka curriculum vitæ dess ursprungliga betydelse. Dirigenten lade sig sist. Kanske för att ha bättre översikt över de löpande kvinnokropparna eller också beroende på kraftig övervikt. Den inbördes ordningen var den samma i målgången som vid starten. De flesta hade i alla fall ansträngt sig, så månljuset gav de svettiga kropparna en glänsande lyster, värdig en reklamfilm.
Påklädningen skedde lite mer avspänt. Alla hade haft god tid att vänja sig vid både sin egen och de andras nakenhet. När den siste var påklädd stirrade vi förskräckt upp mot den närmaste balkongen. En hel familj stod uppradad: man, hustru och tre halvstora barn. Tystnaden var plötsligt kompakt.
När vi återkom till huset och öppnade våra retsinaflaskor var stämningen inte lika otvungen längre. Ångesten gläntade på dörren.

Musikens makt II

Hysterin kring Melodifestivalen är komplett vansinning. Tidningarna hakar på och höjer upp denna pseudohändelse till en nationell angelägenhet. Som vanligt i teve befordrar man någon över dennes kompetensnivå (Lena Ph) och hon tillåts göra bort sig offentligt. Ett B-lag (eller c-, eller d-) artister framför låtar från en mängd olika genrer – de flesta obegripliga. Kan inte åtminstone den sansade dagspressen ignorera denna misslyckade underhållningssatsning?

Inbrott

Skulle hämta några grejor i ett förråd vi har. Någon hade tagit sig in där och vänt uppochner på alltihop. Orkade inte städa eller fundera över vad som kan ha försvunnit. Kläder, papper, pärmar, gamla brev och möbler. Allt var en salig röra.
Det enda vi såg som var försvunnet var ett antikt urverk till ett golvur. Fodralet var kvar.
Kände plötslig tacksamhet över att man inte slagit sönder allt eller sprayat eller pinkat på våra minnen. Konstigt. Borde blivit skitförbannad.

Flyttbestyr

Det är ett helvete medan det pågår men ett himmelrike då det är klart! Hela kroppen värker efter att jag burit pryttlar uppför den vindlande trappan till vinden. Huset är ett fantastiskt hus byggt 1905 med separat entré för bud och tjänstefolk. Denna är smal och ansträngande. Huvudentrén är bred och inbjudande.
Våningen är totalrenoverad och vi är förstås oerhört priviligierade som får, och kan, bo där. När kånkandet är klart kommer vi att njuta av de vackra rummen, den enorma takhöjden, de profilerade panelerna, stuckaturen, den blänkande ekparketten.
Det borde vara en mänsklig rättighet att vara omgiven av vackra former och färger. Jag är övertygad om att vi mår bättre om vi har en vacker, estetiskt tilltalande, omgivning. Då menar jag inte dyrbara designade prylar – utan enkla detaljer gjorda med omtanke och konstnärsöga. Ett handtag, parkettmönster, listprofil, ljusinsläpp.

Musikens makt I

Man önskar ibland att fler människor fick uppleva den positiva effekt en del musik har. Efter tre timmar med Bachs Matteuspassion är kroppen helad och själen renad.
Tänk er att bilda en kör med Bush, Putin, Bin Laden och de andra bråkiga, maktgalna grabbarna och sjunga Bach med dem i några veckor. Då vore ju saken biff. Vem fasen kan bråka med Bach i blodet?

Kulturplikt?

Har vi en generell kulturplikt? Vi brukar ofta framhålla ett slags samhällelig plikt att bevara vårt kulturarv – särskilt då det gäller byggnader, konst och annat som är förhållandevis lätt att bevara. Hur är det då med musik och teater och annat som bara existerar medan det pågår? Är vi inte skyldiga att också ge människor möjlighet att uppleva och känna till det arvet?

Möte med kulturnämnden

Denna första bloggdag
Hade möte med kulturnämndens presidium för att tillsammans med några kolleger informera om körlivet i allmänhet och i Linköping i synnerhet. Lika tråkigt som det är att de vet så lite om våra arbetsvillkor, lika glädjande är det förstås att de vill bättra på sitt kunnande.
Kanske kan det bli bättre villkor för körmusiken? Så här på internationella kvinnodagen kan man tydligt se de olika villkoren för körmusik och orkestermusik. De påminner starkt om kvinnors och mäns olika villkor.