In med Prütz

Det blir lite klubben för inbördes beundran här, men det får ni tåla. Jerry Prütz, mannen med den vassa pennan, fortsätter att propagera för mina insatser i körbranschen. I dagens Corren skriver han:

Det är smickrande. Jag har ännu inte sett något av säsongens avsnitt av Körslaget så jag vet inte riktigt hur illa det är, men jag litar på Jerrys omdöme. Det måste vara förfärligt. Men jag skulle nog inte göra mig riktigt i sammanhanget – såvida man inte vill höra en Bachmotett med Östgöta Kammarkör.

Östgötatrafikens tokerier

När man numera går ombord på en stadsbuss i Linköping sitter det några små apparater som ger en följande information på en skärm:
Jag stirrade länge och undrade vad det var för dåre som formulerat texten. Validera. Engelskans validate betyder förvisso 'giltigförklara', men på svenska? Dessutom vill jag väl betala min resa – inte testa kortet.

Och den följande upplysningen: reskassa! Reskassa var något som man förr förde med sig på utlandresor, före kontokortens tid. Inte tar jag med mig en reskassa för att åka till jobbet. Dessutom går det numera inte att betala kontant alls. Så här står det på Östgötatrafikens webbplats:

Obs! Från och med den 1 januari 2009 gäller kontantstopp i tätortstrafiken i Linköping, Norrköping och Motala. Då måste du ha betalat din resa i förväg för att kunna åka med.

Så frågan är: Vad är det Östgötatrafiken vill säga till mig? Är det detta:
En frivillig språkkonsult kanske kunde göra sig en hacka hos Östgötatrafiken.

Körslaget och Prütz

Jag har en idol. En gammal elev (för väldigt länge sen) som heter Jerry Prütz. Han är kock, musikjournalist, projektledare, frimurare och tv-krönikör i Corren. Jerry har en sällsynt välformerad penna vars nedpräntade tankar det är en fröjd att följa. Trots våra diametralt olika branscher korsas våra vägar då och då fortfarande. Igår fick jag oväntat medhåll i min syn på kändisträngseln i TV4 i allmänhet och det omöjliga upplägget i Körslaget i synnerhet. Så här skrev Jerry i sin tv-krönika i Corren igår:

”Har ni sett ”Körslaget?” Jag börjar reta mig på att man kan ha kändisar till allt. Sedan när blev Magnus Carlsson och Nanne Grönwall körledare? Att vara dirigent/körledare är inte att stå framför en löst sammansatt grupp och vifta med händerna och göra miner utan det är något som kräver erfarenhet och studier. Den enda som får mitt gillande är Robban Wells som har både handlag och kunnande. Nej, för att få ordning på torpet så bör man plocka in min gamle mentor Hans Lundgren så fick ni nog se att till och med Snygg-Erik kommer att lära sig något.”

Man tackar! Men jag tror Jerry har fel. Min erfarenhet av TV4 är att det ges mycket lite utrymme för den professionalism som jag eventuellt skulle kunna bidra med. Det är bara att acceptera att Körslaget faktiskt inte handlar om det som jag och Jerry menar är körsång – utan om något annat. Vad vet jag tyvärr inte, men det intresserar mig föga.

Kulturmorgon

Corren byter kulturchef
Helena Lundberg går och Åsa Christoffersson kommer.
(Om du inte vet hur de ser ut så syns de här ovanför. Åsa längst till vänster, Helena tvåa från höger. Bild: Mikael Svensson.)

För oss kulturarbetare är det förstås viktigt vem som ansvarar för kulturen på den lokala tidningen. En god, allsidig och insiktsfull kulturbevakning främjar kulturlivet. Men journalistik är mer än bevakning. Journalistik är också analys. När det gäller kulturjournalistik handlar det om analys av kulturens egna förutsättningar och analys av kulturens villkor – i det här fallet framför allt i lokalsamhället, i regionen.

Kulturbevakningen är i hög grad beroende av journalisternas egen kompetens, men framför allt av tillgången på kompetenta frilansare och har därför alltid känts lite slumpmässig. Litteraturen är av tradition välbevakad av kunniga och stilistiskt intressanta skribenter. Film och teater är ett förhållandevis välbevakat område och länsteaterns ekonomiska bekymmer har redovisats både på kultur- och nyhetsplats, om än alldeles för sent. Konst och arkitektur syns – och väcker stundom till och med debatt. När det gäller den seriösa konstmusiken skulle jag önska lite mer jävlaranamma. Dels då det gäller innehållet i förhandsartiklar och recensioner. Som det nu är stryks allting medhårs och ingen vågar eller kan analysera – eller säga ifrån om något är dåligt eller kunde göras bättre eller annorlunda. Dels verkar det inte finnas någon annan policy för bevakningen än frågan om det finns någon frilansare ledig som kan och vill skriva. Musikens villkor är ju att en konsert oftast ges bara en eller möjligen två gånger. Konstutställningar varar lång tid, en bok kan läsas när och var som helst, teaterföreställningar ges i flera månader. Men musiken klingar här och nu. Och då måste tidningen vara på plats.

Dessutom skulle jag önska att tidningen kunde sätta ett förstoringsglas på politiker och tjänstemän i kommunen och regionförbundet Östsam och tydligt redovisa visioner och planer, politiska skllnader och ekonomiska förutsättningar för olika institutioner. En klädsam spegling av Correns egen kultursyn skulle heller inte skada. Kanske presenterar till och med kulturredaktören tidningens nya kulturpolitiska program? Det vore grejer det – av aldrig tidigare skådat slag!

Ofta får jag intrycket av, i Corren, att journalistiken handlar om att inte tappa läsare. Inom kulturområdet innebär det bland annat att man följer mainstreamkulturen – med kraftig bevakning av det jag skulle vilja kalla pseudohändelser. Kanske borde man oftare se utanför tv-rutan vad som händer och överlåta åt kvällspressen att gräva ner sig i Idol, Körslag, schlagerfestivaler, Let’s dance och dokusåpor.

Till sist – som vanligt: Jag anser inte att Karthago bör förstöras, men däremot att sporten kan släppa ifrån sig ett par (3-4…) sidor, inklusive personella resurser och att vi får en rejäl kulturbilaga åtminstone en gång i veckan.

Tisdag är ledig.

(Tack Helena för välskrivna texter och intressanta samtal! Lycka till Åsa!)

La fête accomplie

Den här bloggen har de senaste fyra dagarna haft 3 000 besökare. Orsaken är ordet ”nyårsmeny”. Googlar man idag på ”nyårsmeny” hamnar Kulturknutar på fjärde plats. Här kommer en liten rapport.
Den slutliga menyn blev så här.
Vinerna var utsökta. Den relativt billiga champagnen motsvarade förväntningarna och höll hög klass och Léon Beyer passade utsökt till salladen.

Soppan var gjord på kalvbuljong, gröna ärter, sherry och en skvätt chamgagne.
Salladen blev så här.
Färsbiffarna gjorde jag så här: ½ kg älgfärs blandades med ca 50 g mycket finskuren stekt bacon, 2 finhackade schalottenlökar, ett ägg, en rejäl klick dijonsenap och en ännu rejälare klick turkisk yoghurt (kanske 1-1½ dl). Rulla små bullar, platta till dem i pannan och stek ganska hastigt, ca 1 min på varje sida. De blir mycket saftiga. Rotsaksröran bestod av morötter, palsternacka, persiljerot, rotselleri och kålrot. Blanda med lite olivolja och en msk honung. Strö flingsalt och örter över. Servera med rabarberkompotten.
Ostarna var en utsökt Comté, en uråldrig Reggiano och den suveräna Roqueforten.
Desserten serverades i dry martini-glas. Marmeladen var den här.

Alla foton: Olof Lundgren

Gott nytt år!

Nyårsmeny igen

Jag skrev här nedan att man kunde bättra på färgen på kompotten med lite röd karamellfärg. Det var inte så klokt. Jag fick ågren och googlade på ”Vad innehåller röd karamellfärg?” och fick upp den här artikeln från Borås tidning.

Har man inte redan röd karamellfärg hemma så får man alltså välja en annan färg. Grön. Grön rabarberkompott. Eller blå. Vår karamellfärg är av märket Ekström och har nog en 30 år på nacken.

Det bästa är förstås att strunta i färgsättningen och acceptera den naturliga – dassiga – färgen. Lägg ett lingon på toppen som lyser upp!
Det finns vissa skafferivaror som man kan ha ett helt liv. Karamellfärgerna hör dit. Angosturan har vi ärvt av farfar och tabascon slängde vi faktiskt häromåret då den passerat 20-årsstrecket.

Senap!

Senap är, liksom vitlök, Guds gåva till den matintresserade. För några år sedan då vi inventerade kylen hittade vi tretton sorter. Det var kanske att ta i, men just då var det nog relevant.

Man kan väl säga att vi fastnat för tre sorters senap.

• Den franska från Dijon – oslagbar på wienerkorv och i salladsdressing
• Västervikssenapen – också bra till wienerkorv och falukorv (Men vilken trist förpackning!)
  
• Förslövssenap – den skånska typen, suverän till julskinka och fläskkorv

I år köpte vi för första gången på länge Apotekets senap och det var sannerligen ett lyckokast. Hela burken höll på att gå åt på själva julafton!

Allt om Mat hade i något av de senaste numren ett senapstest och jag vill minnas att apotekets hamnade på topp där.

Fyra burkar i kylen är ett minimum...

Nyårsmeny, fortsättning

Kompotten som jag utlovade här nedan är nu klar. Så här blev det:

Rabarber-, chili- och ingefärskompott

Ingredienser

• ½ l skurna rabarber
• 2-4 cm röd chilifrukt
• 2-6 cm färsk ingefära
• 2 msk fruktsocker
• 1 msk röd balsamvinäger
• 1 msk mörk rom (drycken!)
• ¼ tsk salt

Skala och skär ingefäran i rakbladstunna skivor. Dela chilin och ta ut kärnorna. Hacka den i millimeterstora bitar. Rör ihop alltsammans i en kastrull. Koka upp och låt koka under lock ca 10 min. Låt stå i kylen ett par dygn. Servera rumstempererad till älgfärsbiffar. Ingefära och chili kan förstås minskas om man vill ha den mindre hot. Färgen blir lite dassig och om man vill kan man bättra på den med två droppar röd karamellfärg.

Heidenstam och Kylhammar

Har just läst Martin Kylhammars artikel om faktoider angående Heidenstam. Ibland kan det akademiska samtalet nå oanade höjder!

Martin är den enda person jag känner som utan att darra på rösten kan säga: ”Själv har jag faktiskt läst allt av Heidenstam.” Och därtill på ett sätt som får en att förstå att det är helt självklart och naturligt att ha läst allt som Heidenstam skrivit. Vilket det förstås är.

Läs också Martins krönikor!

Nyårsmeny

Nu börjar de falla på plats. Tankarna kring nyårsmenyn alltså.

Vi börjar nog med en Crème Ninon – ärtsoppa, skulle man vanvördigt kunna säga. Men en outsägligt lyxig sådan baserad på grön ärtpuré spetsad med både grädde och Chamgagne. (Uppkallad efter den franska kurtisanen Ninon de l'Enclos.) Till detta dricks Champagne, troligen en 2002 Palmer Millésime Brut. Vi är av den bestämda uppfattningen att nyårschampagnen ska drickas i början av kvällen då man ännu är i stånd att uppskatta den efter förtjänst…

Därefter kommer salladen med de späckade dadlarna med en 2006 Léon Beyer Tokay Pinot Gris till.

Sedan blir det älgfärsbiffar. Små saftiga saker späckade med bacon eller pancetta, senap och yoghurt. Till biffarna serveras några halstrade rotsaker med honung och en ännu inte (Det är ju några dar kvar!) uppfunnen rom- och ingefärskryddad rabarberkompott. Ingen potatis! Till biffarna dircker vi en Bordeaux. Källaren erbjuder några alternativ: en Pomerol 2001 Chateau Ferrand, en Saint-Emilion 2002 Chateau Saint-Brice eller en 2001 Chateau Bernadotte.

Sen får det nog bli ett Trou Normand... (1-2 centiliter Calvados 1983 Coeur de Lion.)

Vilka ostar det blir i år är ännu en öppen fråga, men det lutar åt att sluta som vi började, med en Roquefort för att matcha den 1991 Dow’s Vintage som fått ligga ett antal år och invänta den högtidliga dekanteringen. Kanske kan den också matchas av en Comté om Norins har någon riktigt vällagrad klar.

Avslutningsvis gör vi en chokladmousse på mörk apelsinchoklad som varvas med en osötad apelsinmarmelad spetsad med Cointreau och toppad med aningen vispgrädde och en bit kanderat apelsinskal. Här behövs ingen dryck – om det inte skulle finnas en skvätt port kvar...

Sexton dar kvar...

Det börjar dra ihop sig mot nyårsafton – årets kulinariska höjdpunkt. Många diskussioner har förts. Idéer har stötts och blötts. Arbetet fortskrider...
En (vi brukar ha 5-7 rätter, lite beroende på hur man räknar) förrätt är komponerad. Pröva gärna:

En lite hot förrättssallad med fyllda dadlar m.m.

Ingredienser

• Skogschampinjoner
• Vitlök
• Färsk röd chilifrukt
• Röd balsamvinäger
• Olivolja
• Salt
• Pinjenötter
• Dadlar, 2-3 per person (köp i lösvikt)
• Roqeufortost
• Ruccola
• Avocado

Dela ganska små champinjoner i fyra delar. Stek i smör. Lägg svamparna i en skål att kallna. Skär en vitlöksklyfta i rakbladstunna tunna skivor och en liten bit chilifrukt i mycket små bitar. Blanda svampen med vitlök och chili. Salta och häll på vinäger och lite olja (fruttato).

Rosta nötterna lätt i en torr stekpanna.

Skär ett litet snitt i dadlarna och pilla ut kärnan. Skär ost i lagom bitar och tryck ner i dadlarna. Stäng dadeln igen och dela den på mitten på tvären.

Lägg ruccola i en ring på en assiett. Fördela svampblandningen i en ring ovanpå ruccolan. Lägg de ostfyllda dadlarna i mitten. Dela avocadon, ta bort kärnan och skeda upp flisor av avocadon på assietterna (en knapp avocadohalva per person). Strö till sist lite rostade nötter över och skeda över vinaigretten från svampen.

Drick en god öl till, vatten, en slank Sancerre eller kanske helst en Pinot Gris från Alsace.

Brantevikssill

Nu har jag gjort julsillen. Jag har under ett helt liv provat det mesta i sillinläggningsväg och jag måste säga att allt har inte varit gott. Men det finns en inläggning som jag alltid återvänder till och det är Brantevikssillen. Tycker du om sill och brännvin och tycker du om att lägga in sill måste du göra denna.
Skånska Sillaacademien anser att den skånska ättikan (från Perstorp), sockret från de skånska betorna och kryddblandningen bildar en perfekt treenighet och kallar denna sillinläggning ”[…] academiens flaggskepp. Skalderna besjunger den […]”.

Brantevik är ett lite fiskeläge på Österlen strax söder om Simrishamn. Sillen är förstås östkustsill, den som vi uppsvenskar kallar strömming, men som skåningarna föredrar att kalla sill.

Gör så här:
Gack åstad till fiskaffären och landa hem ett kilo färska dubbla strömmingsfiléer med skinn. Skinna dem och blanda en lag av 7 dl vatten, en dl ättika (24 %) och ½ dl salt i en rostfri bunke. I med de skinnade filéerna och låt stå över natten.

Dan efter låter du filéerna rinna av. Hacka två gula och två röda lökar och en rejäl knippa med dill. Stöt i din marmormortel minst 3 msk kryddpeppar och 2 msk vitpeppar. Blanda alltihop i en bunke. Tillsätt 3 msk citronpeppar och smula ner två lagerblad. Rör till sist i 4 dl socker.

Varva nu filéerna med kryddblandningen i en stor tvåliters glasburk, eller i några mindre. När sillen fått stå ett tag bildas lag i burken så ingen vätska ska tillsättas.
Efter en vecka är det ofantligt vackert att se på och vansinnigt gott!

Till den här sillen föredrar jag O.P., Aalborgs Jubileum eller Norrlands – eller varför inte Brøndums Snaps.

Julkonserter!

Nu brakar det loss. Julkonserter.

För 25:e året i rad gör jag julkonserter med Linköpings Studentsångare, gemenligen kallade Lihkören. Det började 1984 med en julkonsert i Katedralskolans aula. Ett stort pådrag som turnerade till både Motala och Stockholm. På våren samma år hade vi spelat in vår första skiva. En LP med julmusik. Skivan var i röd plast – mycket originellt vid den här tiden. Skivan recenserades välvilligt i en mängd tidningar.

Sedan dess har jag räknat ut att jag gjort över 75 julkonserter med Lihkören. Till detta ska man räkna ett antal julkonserter med min andra kör, Östgöta Kammarkör och ett stort antal jul- och Luciakonserter med den akademiska damkören Linnea som jag ledde under sju år.

Jag kan väl villigt erkänna att jag inte längtar efter att få repetera ”Det strålar en stjärna” varje år, men då det börjar närma sig generalrepetition är det alltid kul!

I år samarbetar vi med den gamle vännen barytonsolisten Olle Persson (ett samarbete som började för 20 år sedan) och Ryttargårdskyrkans Brassband som är en förnämlig blåsorkester i den fina frikyrkliga traditionen. En blandning av professionella musiker och amatörer i ett åldersspann från skolungdomar till pensionärer. Väl skolade av duktiga och engagerade ledare.

Vi gör numera fyra konserter i S:t Lars kyrka. Onsdag, torsdag och lördag i den här veckan. Onsdagskonserten är utsåld. Biljettinformation här.

Fäbril verksamhet på Corren?

I morse fick vi kaffet i vrångstrupen* då Corren basunerade ut på första sidan:

Häktiska dagar för årets Lucia

(Särskilt fängslande verksamhet måhända?)

För ett tag sedan införde Corren, efter förebild från Svenska Dagbladet, ett slags kvalitetsredaktör som varje dag skulle ta upp språkliga och sakliga felaktigheter i tidningen. Vi var nog några som väntade oss att detta skulle sporra inte bara läsarna att upptäcka fel utan också skribenterna att undvika fel. Så har det inte blivit. Det redaktören på sidan två framför allt korrigerar är när Karlson fått heta Karlsson, eller Tomas Thomas. Däremot diskuteras eller korrigeras sällan felaktigt använda idiom, kontaminationer eller underliga felstavningar och orsaken till dessa. Det hade varit intressantare.

*Firefox rättstavningsfunktion klarade inte ordet 'vrångstrupen' utan föreslog 'våtrumstapeten'. Man undrar var den språkliga kompetensen finns i dessa dagar? (För länge sedan klarade Word inte av 'Linköping' utan föreslog 'liköppning'.)

Kriminell dirigent?

Kände sig förolämpad efter sångtest – polisanmälde

Corren skriver om en kördirigentkollega (Jag vet inte vilken!) som blivit polisanmäld efter att ha nekat en körsångare att vara med i kören.

Det måste vara ett utslag av den nya kränkningsvågen i individualismens tidevarv. Individens rätt att göra sina egna val utan hänsyn till omgivningen är helig. Och gunåde den som sätter sig emot!

Får jag som konstnär inte forma mitt eget verktyg, mitt eget instrument?
Jag tror det kan barka åt skogen – och jag känner mig också kränkt!

Nu kan det ju vara så att kollegan uttryckt sig oskickligt, det vet jag inget om. Det är en grannlaga uppgift att neka en person, som ofta under stor press, genomfört en provsjungning, tillträde till kören. Utan att såra. Det krävs ett stort mått av erfarenhet och känsla.

Transvestiter och travestier

Hustrun hade en uppenbarelse idag. Uppenbarelse bör kanske förklaras för yngre läsare; aha-upplevelse skulle man kunna säga. I en vägtunnel under E4:an kom hon på att travesti och transvestit har samma ursprung. Och så är det ju.

Travesti betyder faktiskt förklädd på franska. Vi har fått det därifrån. Se travestir betyder förklä sig. Som vanligt är det latinet som spökar i etymologin. Trans betyder på andra sidan, vestis betyder klädsel. Termen är faktiskt ursprungligen en teaterterm som just betyder att förklä sig till ett annat kön. Och där har vi det – transvestism/transvestit.

En travesti är idag en omgestaltning av en förebild i komiskt syfte, men utan att förlöjliga den. Om man gör narr av den blir det en parodi.
Källa: Nationalencyklopedin

Stöd upphovsrätten!

Vi måste stärka konstnärers rätt till sina egna verk - inte försvaga den!

Läs DN debatt:

"Politikerna måste våga stå upp mot piraterna"

Tinnitus

Nu har det gått precis ett år. För ett år sedan bestämde sig min hjärna för att ge mig något att tänka på. Jag fick två toner. Två toner som konstant, på samma tonhöjd och med samma styrka, ligger och skaver i mitt vänstra öra. Tinnitus.
Man vet inte varför och man kan inte bota det. Som med så mycket annat elände får vi lära oss att leva med det.

Vissa dagar är det OK. Då tänker jag inte så mycket på det. Har jag andra ljud runt omkring mig kan jag glömma bort det helt. När jag repeterar eller har konsert påverkar det mig inte alls.

Andra dagar är det för djävligt – då gör det mig galen. Som den här morgonen. När det är tyst i huset och tyst ute. Jag kan föreställa mig att det är som en kronisk smärta. Det är omöjligt att komma från den, att slippa undan.

Det går inte att bota. Å andra sidan är det möjligt att det försvinner. Plötsligt en dag kan hjärnan bestämma sig för att stänga av, säger läkarna.

Fan tro’t.

Eric Ericson 90 år!

Eric Ericson var min lärare på Musikhögskolan 1972-1977. Han har därefter varit en ständig följeslagare. Varje gång jag står inför en kör – på en repetition eller en konsert – är Eric närvarande. Inte fysiskt förstås, men i mina händer och i min tanke. Han är inte ensam. Bredvid honom står också Anders Öhrwall.

Då och då möter jag studenter som har ångest inför de val de måste göra i livet. I våra samtal handlar det ofta om att välja mellan att satsa på en musikalisk utveckling/utbildning och en akademisk. De råd jag kan ge bottnar alltid i mina egna erfarenheter:

De viktiga vägvalen i livet gör vi inte själva. De viktiga vägskälen utgörs av de människor vi möter.

Så var det i mitt fall. Hade jag inte mött Anders Öhrwall 1966 och Eric Ericson 1972 hade jag varit en helt annan människa än den jag är i dag. kanske hade jag inte varit musiker över huvud taget.

Eric fyller 90 år söndagen den 26 oktober. Han firar det själv med att dirigera Bachs h-mollmässa i Stockholms konserthus den 11. (Själv firade jag min 60-årsdag förra året med att dirigera samma verk…) På lördagen den 25 firas Eric Ericson-dagen och på själva födelsedagen ges en konsert till hans ära i Berwaldhallen i Stockholm.

Eric är troligen den svenska musiker som är mest känd i hela världen. Han har fått alla priser och utmärkelser som går att få. Ändå är han fortfarande en vanlig körledare. Han dirigerar gärna en sommarkurs för amatörkorister i Tärnaby lika väl som världens allra främsta professionella körer.

Han har betytt ofantligt mycket för hela världens körliv. Han har utbildat generationer av kördirigenter och korister och hans namn nämns med respekt i alla världsdelar. Det har skrivits böcker om honom och gjorts radio- och teveprogram.

När jag år 2000 gjorde en konsertturné i Sydafrika med fem konserter kom det, efter varje konsert, fram någon ur publiken till mig och frågade: ”Do you know Eric Ericson?” – Javisst svarade jag, han är min vän och han var min lärare. Så fick jag höra från dessa personer att de träffat Eric någonstans i världen och vilken betydelse han haft för deras körverksamhet.

En kvinna kom upp i min loge efter en konsert i den lilla staden Mosel Bay, där jag stod halvnaken, och sa att hon hade en skiva med Eric där mitt namn fanns bland körsångarna. Tillsammans med Stefan Parkmans, och Anders Ebys och andras. Hon hade full koll på det svenska körlivet!

Eric fyller 90. Själv har jag 29 år kvar till min 90-årsdag. Alltså ungefär ett halvt liv till! Det känns häftigt.

Egentligen borde hela den svenska nationen och all världens körsångare, tonsättare och dirigenter uppvakta Eric, men det passar sig nog inte. Hur stor han än är, är han fortfarande en helt vanlig körledare med rötter i Missionsförbundet och fötterna stadigt på jorden. Och även om benen rör sig lite långsamt idag är det inget fel på de magiska händerna.

De händerna skapar ännu världens mest välljudande körklang och hisnande konstnärliga mästerverk.

Konstvärk

I bästa Christo-stil har kulturföreningen Alka förpackat ett antal av Linköpings konstverk. Det är lysande. Konstnärernas (alla kategorier) bedrövliga villkor måste uppmärksammas och alla medel är tillåtna.

Eftersom jag själv är en mainstream-epigon-konstnär beundrar jag dessa gränsöverskridare oerhört.

En eloge till dem!

(Eller ”en egen loge” till dem, som vi brukar säga…)