Min medborgerliga plikt

Man kan förstås också se det som en förmån. Jag har vaccinerat mig mot A (H1N1), som det charmiga namnet lyder. Jag har därmed skyddat mig själv och bidragit till att minska smittspridningen. Nu är sonen och jag skyddade – hustrun återstår.

Det var med blandade känslor som jag ställde mig i kön på universitetssjukhuset. US som vi säger här. Man hade inrättat vaccinationscentralen i en av de äldsta, mest nedslitna och minst mysiga av sjukhusets byggnader. Där stod vi i kö, ett genomsnitt av stadens befolkning. Alla åldrar och typer. Som på en buss – tigande, tåliga. Det liknade en film om andra världskriget. Inte så att vi stod i kö till gaskamrarna, men kanske till någon mobilisering eller utdelning av det dagliga brödet. Endast de beväpnade vakterna saknades.

Väggarna var kala med märken efter det som en gång hängt på dem. Inga gardiner. Lite åldriga stolar utefter väggarna. En mängd anslag med samma budskap: ”Tack för att du vaccinerar dig!” Finurligt nog gick kön liksom i en labyrint genom flera rum så man hade ingen aning om hur lång den var utan man såg endast de fem som stod närmast före och efter.

Nu var den inte så lång. Effektiviteten var imponerande och jag stod knappt en halvtimme. Tack landstinget!

Inväntar biverkningarna.

Trött på glögg?

Personligen tycker jag att det är lätt att tröttna på denna ofta alldeles för sötsliskiga dryck. Bäst resultat får man enligt min åsikt om man gör en egen essens som man sedan kryddar rödvin med.

Tag ett par deciliter Brännvin special och tillsätt kryddor (helt pomeransskal, kanel, nejlikor, kardemumma och ingefära). Låt det stå och dra i ett par veckor och sila sedan ifrån kryddorna. Smaksätt en flaska rödvin med ett par teskedar essens och tillsätt lite (4 msk) råsockersocker. Värm och drick.

Ett alternativ som är godare är en varm romtoddy.

Moddla en kvarts limefrukt i ett dricksglas, tillsätt 1 msk brunt socker och 2 msk mörk rom. Fyll upp med hett vatten.

För denna förnämliga dryck gäller samma sak som för Gammel Dansk, nämligen det som står på etiketten:

”Gør godt om morgenen, efter dagens dont, under jagten, på fisketuren, eller som apéritif”.

Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Dagens hjälte!

Dagens hjälte.

Farliga sjukdomar

Nu är troligen alla medvetna om den hemska svininfluensan, men hur många känner till den ruskiga hönssnuvan eller den värsta hästdepressionen?

I A.A. Milnes värld lever figurerna uppenbarligen också farligt.

Brottsförebyggande kultur

Idag har Corren ett reportage om Michael Lundh. Lundh är en god människa. Genomgod. Dessutom säger han: ”Kulturen är ett av de främsta brottsförebyggande redskapen vi har, med bibliotek, teater och musik…”

Våra kultursalonger befolkas av personer som de flesta aldrig varit i närheten av brottslighet. De flesta är kvinnor och majoriteten är över 50 år. (Jag vägrar att använda det töntiga uttrycket 50+!)

Kulturinsatserna måste göras bland unga pojkar och män. Befria dem från ishockeyslagsmål och spela teater med dem eller sjung i kör.

Satsa pengar på kultur i skolan! Satsa pengar på kultur för pojkar!

Körsång på recept

– Jaha, du vill provsjunga till kören?
– Nej det behövs inte, jag har recept!

Så kommer det att låta i framtiden. Vi kördirigenter får omskolas från konstnärer till terapeuter.

Körsångare: "Hörru! Kalle sjunger fiss i stället för f!"
Dirigenten: "Det gör inget. Kalle har recept. Huvusaken är att han mår bra!"

Skämt åsido. Jag har inget emot att man ordinerar körsång som friskvård. Tvärtom. Det är en lysande idé. Körsång är läkande. Men det vore intressant att veta vem som ska ta hand om patienterna. Och som har kompetensen.

Jag blir alltid lite nervös när man omtolkar min konstnärliga verksamhet till ett slags jympapass.

Fast Caroline af Ugglas ställer säkert upp.

Stå på benen

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

En sån där morgon

Idag var det en sån där morgon. Jag vaknar med en lätt obehagskänsla. Något står inte rätt till. Allt är inte som det brukar vara.

I dagarna fyller min tinnitus två år. Det brukar vara den som väcker mig, eller i alla fall förefaller det vara så. De två tonerna i vänstra örat är det första ljud jag hör och upplever då jag vaknar. Vad som är orsak och verkan vet jag egentligen inte.

Den här morgonen var det inga toner. I stället lät det som om man höll på och riva huset vi bor i. Ett intensivt motorvrål från någon maskin och ett förskräckligt brakande och dundrande väckte mig. Ljudet kom från det öppna sovrumsfönstret och då jag stapplat upp och tittade ut stod en gigantisk maskin med en hög skopa och tömde sitt innehåll i en container. Fallhöjden från skopan till containern var åtskilliga meter, som om syftet med övningen var att åstadkomma så mycket ljud om möjligt. Jag var inte tillräckligt vaken för att förstå varifrån den hämtade sitt innehåll eller vad den egentligen höll på med.

Tinnitusen består. Precis som audionomer, kognitiva terapeuter och andra sagt handlar det om att lära sig att leva med den. Jag tror att jag har gjort det. Jag tänker sällan på den. Bara när jag sitter tyst vid datorn och skriver gör den sig påmind – och, som sagt, på morgonen. Jag antar att jag är lyckligt lottad som bara har två svirrande toner i örat. Det lär finnas de som har vattenfall, stenbrott och vägarbeten.

Sen i morse vet jag hur de har det.

Kulturpropositionen II

Angående kulturproppen rekommenderar jag dessa två inlägg i Sydsvenskan och Corren.

Kören som blev bra

ÖSTGÖTA KAMMARKÖR bildades för 20 år sedan. Idag kommer sångarna från bl.a. Skänninge, Vadstena, Motala, Finspång, Norrköping och Norsholm till Linköping för att repetera.

Under åren har kören gjort sig känd som en ensemble som håller hög och jämn kvalitet. Av körens idag 34 sångare är 14 professionella musiker. Som konstnärlig ledare för ÖSTGÖTA KAMMARKÖR har jag medvetet satsat på att göra bra musik bra. Det låter som ett enkelt och självklart koncept, men det är det förstås inte. Det handlar å ena sidan om att musiken i sig har ett värde som gör att den ska framföras. Ser man det krasst handlar detta alltså om att inte snegla på om det är någon som vill lyssna eller ej. Konsten har ett egenvärde och jag som konstnär och interpret har en skyldighet att ta mig an den. Det handlar också om, å andra sidan, att vi har ett arv att förvalta.

Konstmusik uppstår inte spontant utan kräver resurser, organisation och hårt arbete. Som konstnärlig ledare måste jag skapa dessa förutsättningar och ta mig an den musik som jag fått att förvalta och göra den tillgänglig för mina sångare och körens publik.

Allt detta låg bakom kammarkörens idé då vi bildade den – fast då hade ingen av oss formulerat det – och vägen har inte på något sätt varit spikrak eller lätt att gå.

Då det handlar om resurser har vi hankat oss fram. Under några år hade vi ett avtal med LINKÖPINGS KOMMUN om ett regelbundet stöd och under den perioden kunde vi göra betydligt fler produktioner än idag och ersätta sångarna åtminstone för deras resor till och från arbetet. Några arvoden till koristerna har vi däremot aldrig kunnat betala utan helt fått lita till att de bjudit på sitt engagemang, erfarenhet och professionalism. På senare år har vi i någon omfattning fått bidrag från LINKÖPINGS KOMMUN till särskilda produktioner och vi har också förmånligt kunnat samarbeta med ÖSTGÖTAMUSIKEN. Förutsättningen för körens existens idag är LINKÖPINGS UNIVERSITET. Genom att det ingår i min tjänst som director musices att vara både konstnärlig ledare och producent lyckas vi få verksamheten att gå runt genom att kombinera egna produktioner med samarbeten, framför allt med S:T LARS FÖRSAMLING och ÖSTGÖTAMUSIKEN, men också genom rena engagemang av konsertarrangörer som t.ex. ÖSTGÖTAMUSIKEN, KAMMARMUSIK I ÖSTERGÖTLAND och ÖSTERGÖTLANDS MUSIKDAGAR.

Kopplingen till akademin har gjort mig medveten om konstmusikens ställning i relation till universitetets huvuduppdrag – utbildning och forskning. Den musik vi framför och vår konstnärliga prestation måste ligga i nivå med universitetets i dessa avseenden. Kören ska – liksom universitetet, som är en motor och en aktör i regionen som förknippas med vetenskaplig och pedagogisk kvalitet – förknippas med konstnärlig kvalitet på motsvarande nivå. Vi ska också vara aktiva i det regionala musiklivet och samarbeta med regionala musiker och musikarrangörer och ställa vår kompetens och erfarenhet till förfogande för den som är intresserad.

Körmusiken i Sverige och svenska körer lever under helt andra betingelser än instrumentalmusiken. Av tradition betraktas körsång som en amatörverksamhet oavsett vilka konstnärliga kvaliteter den har och vilken utbildning dirigent och sångare har och ibland räknas den till och med som en genre, som t.ex. jazz eller folkmusik. Detta är olyckligt då Östgöta Kammarkör, liksom många andra körer i landet, arbetar på samma konstnärliga nivå och mot samma konstnärliga mål som de professionella orkestrarna och instrumentalensemblerna.

Körsång är ett kitt som binder människor samman. Därvid har den många likheter med idrott. En väsentlig skillnad är dock att det inte finns något tävlingsmoment. Det gemensamma målet är ett konstnärligt uttryck – inte en mätbar prestation som styrka, längd, höjd eller snabbhet. Varje sångare bär med sig ett konstnärskap som formas och utvecklas med andras konstnärskap i kollektivet. Det ställer stora krav på anpassning och flexibilitet, men när det lyckas kan man utan tvekan säga att ett plus ett blir mycket mer än två. I många körer med rötter i folkrörelsesverige är den gemensamma sången av socialt eller ideologiskt slag. Orsaken till att man sjunger tillsammans kan vara att stärka en gemenskap i en förening eller ett samfund, eller av rent social eller fysiologisk karaktär – för att må bra.

I en kör av Östgöta Kammarkörs modell uppstår naturligtvis det positiva fysiska och mentala välbefinnandet, men min bevekelsegrund för att bedriva verksamheten är repertoaren, det konstnärliga skapandet och det musikaliska uttrycket.

Så kom då kulturpropositionen

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.

Dagens rubrik

stod det på första sidan i dagens Corren, pappersupplagan. Kanske inte världens bästa rubrik då det handlar om ett våldtäktsmål...

Corren vs. HD

Nu har jag åter tillbringat min semester med Nordvästra Skånes Tidningar (NST) eller som den också heter numera – HD, efter en sammanslagning med Helsingborgs Dagblad och Landskronaposten. Dessutom har jag läst DN dagligen.

Det är inte svårt att konstatera att min vardagliga tidning Corren – Östgöta Correspondenten – står sig slätt i alla jämförelser med HD. Till yttermera visso är det den gamle redaktionschefen på Corren, Lasse Johansson, som är chefredaktör för HD.

HD kommer ut sju dagar i veckan. Varje dag – även på sommaren – med flera bilagor, bland annat en daglig kulturbilaga (sic!).

HD är liksom Corren påfallande lokal, men i lagom grad och har, vad det gäller kulturbevakningen, full koll också på riksnyheterna. HD:s texter håller en jämnare kvalitet än Correns och ledar- och debattsidor är väl så intressanta. Insändarsidorna tar ganska stor plats i HD (kanske är det ett sommarfenomen), men å andra sidan är merparten av insändarna underskrivna med namn och de anonyma verkar vara undantag.

HD har en upplaga (2008) på drygt 76 000 exemplar och är således större än Corren med sina dryga 56 000. Å andra sidan har Corren nu slagit sig samman med Norrköpings Tidningar (NT) som har en upplaga på 45 000 ex. Det gör Corren/NT till en avsevärt större tidning än HD och man till och med nafsar Sydsvenskan i hälarna.

Men om Corren över huvud taget ska ha en chans att behålla sina prenumeranter vill det till att man skärper sig rejält. Nu vill vi se en liknande satsning som HD: sjudagarstidning och en daglig kultur/nöjes-bilaga!

Och det är bråttom!

Med mina genusglasögon II

Jag skrev här om hur Corren gjorde frågan om ansvaret för våra barn till en kvinnofråga. I DN skriver nu Marcus Ridung om hur

”Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet"

Jag trodde inte att det var så illa – även om jag haft mina misstankar. Frågan är om det är männen eller kvinnorna det är fel på? Varför inser inte männen att de har ett ansvar att engagera sig? Varför släpper inte mammorna ifrån sig ansvar. Litar det inte på oss? Kanske har vi inte gjort oss förtjänta av tillit och ansvar?

IP-telefoni och jag

"Bredbandstelefoni är inte en tjänst för humanister och speciellt inte äldre humanister", meddelar en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Problemet med IP-telefoni är inte vare sig äldre personer eller humanister, snarare tvärtom. Jag betraktar mig både som äldre (dock med åtskilliga år kvar till 85) och humanist. Jag är tämligen kompetent datoranvändare inom en mängd områden – och telefon kan jag använda mer eller mindre sedan födseln. Däremot är jag oerhört skeptisk till de tekniker och ingenjörer som utvecklar och servar mina verktyg. Jag har haft IP-telefoni i tre år, levererad av Comhem, och jag kan inte påstå att jag någonsin varit imponerad av vare sig tekniken, funktionen eller servicen.

Det är hög tid att tekniknissarna, ja det är nästan alltid nissar, tar och går en kurs i användarvänlighet, både när det gäller själva tekniken och bemötandet av kunderna.

Alternativt lämnar över till tjejerna…

Sjuk svenska

En liten språklig betraktelse så här i sommarregnet.

Den här nyheten presenterade DN på min Googlestartsida i morse:

Språknörd som jag är trodde jag förstås att det handlade om den nya lagen om svenska språket som trädde i kraft den 1 juli. Jag klickade och såg detta:


I Tel Aviv? Nu förstod jag att det var något lurt och mina ögon fokuserade på hela rubriken:


Ordet ”svenska” kan betyda både ’svenska språket’ och ’svensk kvinna’. Så är det inte på engelska, franska eller tyska. Där uppstår aldrig dessa tvetydigheter.

Konstnären som terapeut

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.

Det är synd om barnen!

Min son har inget sommarjobb...

Rabarberchutney

8 hg rabarber
2 stora rödlökar
1 liten chilifrukt
4 cm ingefära
5 dl råsocker
2 msk ättika, 24 %
2 tsk salt
1 dl vatten

Skala rabarbern och skär den i centimeterlånga bitar. Skala och skiva löken. Riv ingefäran, klyv chilin och ta ur kärnorna och hacka den fint. Blanda allt i en kastrull och koka sakta under lock i 20 minuter och ytterligare 20 minuter utan lock. Fyll varma glasburkar till brädden. Kyl ner dem i kylskåpet och förvara dem sedan i frysen.

Bevara Elsa Brändströms skola!

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Papperstidning i dödsryckningar?

Papperstidningarna har det tufft. Det är påtagligt hur kvaliteten sjunker och det förefaller som om man desperat letar efter en stil som ska locka prenumeranter. När det gäller min morgontidning, Corren, går det inget vidare. Innehållet blir allt mer ointressant, allt lättviktigare och mer lokalt. Språket blir också successivt sämre.

Nu under sommaren är det än mer påtagligt. Sommarvikarierna drar in med ett omoget och ofärdigt språk och nyhetstorkan är uppenbar. Det får nog bli några veckors paus till förmån för DN eller SvD.

Det är synd. Morgontidningen är en ritual. Men om ritualen bara tar fem minuter och jag under denna tid hinner med att läsa både ledare och kultursidorna och samtidigt reta mig på ytterligare någon reporter som inte kan skilja på hennes och sina, ja då är det inte meningsfullt längre.

Piratpartiet igen

Sophia anklagar mig för att inte veta vad jag talar om. Det kanske är korrekt, men jag har verkligen försökt att på Piratpartiets webbplats sätta mig in i vad partiet står för och det är sannerligen inte lätt. Sidorna vimlar av citat från allehanda personer och man har inte en aning om huruvida det är partiets officiella ståndpunkt eller insända tyckanden från enskilda sympatisörer.

Om det inte är förmätet tror jag kanske också att jag vet mer om upphovsrätt än de flesta av de tusentals personer som röstade på Piratpartiet...

Om Piratpartiets tankar kring upphovsrätt kan man läsa här: http://www.piratpartiet.se/politik/upphovsratt/

En återkommande formulering är denna:

”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan dels samhällets krav på tillgänglighet och spridning, och dels samhällets önskan om att det ska finnas incitament för nyskapande och vidareutveckling av kultur.”

Om det är partiets egen tolkning av upphovsrätten eller ett citat vet jag inte – och får inget svar på webbplatsen.

På Stims webbplats står följande:

”Den upphovsrättsliga lagstiftningen är utformad så att rättighetshavarna, till exempel författare, kompositörer, musiker, fonogramframställare i olika väsentliga avseenden har ensamrätt till sina verk och prestationer. Tanken är att deras ekonomiska och ideella intressen på så sätt skall kunna tillvaratas.”

Denna formulering säger inget om ”uppmuntra till skapande” eller ”gynna samhället” utan är en strikt tolkning av upphovsrätten som ett skydd för upphovsmännen. Jag delar Stims uppfattning om att upphovsrätten handlar om att skydda min ensamrätt till mina verk.

Detta är min utgångspunkt i upphovsrättsfrågan.

Piratpartiet har riktat in sig på ny teknik och egentligen bara förklarat sina ställningstaganden då det gäller fildelning, fri sampling och underhållningsbranschen. När det gäller skyddstiden 70 år talar man om kapital och investerare.

Om kopiering skriver man följande:

”Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.”

Jag tolkar det som att vilken kör som helst kan kopiera de noter jag gett ut och framföra musiken på konsert så länge syftet inte är kommersiellt. Eftersom inga körkonserter går ihop sig antar jag att de inte är kommersiella. Därmed har man direkt satt stopp för all notutgivning av körmusik.

Jag behöver inte höra fler brandtal om Piratpartiets förträfflighet. Det finns säker en mängd goda människor och goda avsikter i partiet, men om någon skulle kunna utveckla partiets tankar om upphovsrätten för ”vanliga” musiker som inte jobbar i underhållningsbranschen, som skriver sin musik för liveframträdanden i den icke-kommersiella delen av kulturlivet, som ger ut sin musik på noter på förlag som hela tiden för en ojämn kamp mot olaglig kopiering, då lyssnar jag gärna. Vill man kan man också inbegripa fotografer, poeter, målande och skulpterande konstnärer.

Vi som aldrig har varit i närheten av kapital, investerare, underhållningsbransch eller skivbolag; vi vill gärna ha svar på vilka effekterna blir för oss av Piratpartiets holmgång med upphovsrätten.

Piratpartiets webbplats är ett sammelsurium av lösryckta tankar och idéer. Det kanske är naturligt för ett nytt parti, men jag vidhåller min ståndpunkt: Partinamnet är i hög grad oseriöst eftersom pirater (det som i min barndom hette sjörövare) är brottslingar och jag är mycket tveksam till huruvida man någonsin kommer att lyckas bli något annat än ett missnöjesparti.

Snatteripartiet

På Facebook har nu bildats en grupp som heter Snatteripartiet. Dess program beskrivs på följande sätt:

"Vi satsar mot nästa Europaparlamentsval.
Vi anser att det är en medborgerlig rättighet att människor ska kunna äta, ha hela och rena kläder m.m. Folk ska inte behöva betala för dessa medborgerliga rättigheter. Vi anser att ICA, Coop, H&M, Dressman och andra redan har tjänat så mycket pengar på oss konsumenter. De är rika storbolag som har jättelika skattkistor, varför ska de ha mer?
Nej snatta istället. Alla varorna finns ju därute. Gratis! Det är bara att ta! Shoplifters of the world, unite and take over!"

En kommentar lyder så här:

"Äntligen någon som lyfter de viktiga frågorna. Inte nog med att ICA o Dressman redan tjänar alldeles för mycket pengar. Ett stort antal av deras anställda TRIVS faktiskt med sina jobb, något som givetvis diskvalificerar dom från att få lön. Dom ska givetvis nöja sig med vi uppskattar deras arbete genom att vi snattar varorna."

Bäva månde piraterna...

Dagens ord: ”hägra”, ”åtgärd”

Det är tydligt att det finns personer som längtar efter och till och med kan framkalla regn just på midsommarafton. Det framgår i alla fall av dessa två citat ur Corren och DN.

Svala vindar, moln och hägrande regn. Men när stången restes i Berg sken solen i blomsterkransarna.

- Det har varit som en lite stökigare lördag. Men nu ösregnar det och ösregn är en bra brottsförebyggande åtgärd, säger Thomas Gorner, biträdande vakthavande befäl vid polisen i Göteborg.

Busschauffören som tänkte att va fan

Busschauffören som tänkte att va fan …det skiter väl jag i.

Han har nu två morgnar i rad stått nedanför mitt fönster med motorn på. Inte en liten stund – utan i en kvart! EN KVART om dan!

Bussen tillhör Tjörnarpsbuss. Företaget skriver på sin webbplats:

”Vi tänker förstås även på miljön […]. Våra förare blir dessutom kontinuerligt utbildade i […] eco-driving […].”

Jo tjena! Att det är i tättbebyggt område och att lagen säger max EN MINUT det skiter man högaktningsfullt i.

Det här bolaget är inte ensamt. Mitt emot oss ligger ett hotell så det är många bussar och det är mer regel än undantag att man tänjer på tomgångsregeln. Jag tycker det är konstigt att det är professionella trafikanter som inte kan trafikreglerna.

Tjörnarpsbuss svarar inte heller på mejl, om någon undrar.

Med mina genusglasögon

Corren, Corren!

Idag har man en stor, välskriven och intressant artikel om Anna Wahlgren. Till huvudartikeln är fogade några mindre. Tre kvinnliga journalister har skrivit. Sex kvinnor intervjuas. (Jo en manlig läkare intervjuas angående medicinering av barn.) I en byline står: ”Hur gjorde mormor, farmor…”.

Lite senare i tidningen kommer en artikel om spikmattor. Skriven av en kvinna. Tre kvinnor intervjuas.

Vad har det tagit åt er? Vad sysslar ni med. Den första artikeln handlar om barn och barnuppfostran, den andra om hälsa. Är allt detta förbehållet kvinnor?

Om det är så att ni tycker att barnafrågor bara angår kvinnor, att männens erfarenheter är oviktiga och ointressanta, så säg det rent ut.

Jag tycker att vi har kommit ganska långt i vår syn på föräldraskap. Jag blir glad när jag ser farsor med barnvagnar på stan (Lite mindre glad då jag ser frånskilda helgfarsor styra stegen mot McDonalds.). Statistiken över pappaledigheter är väl inte alltid så uppmuntrande, men inställningen bland unga föräldrar är klart bättre idag än förr.

När min andra son föddes 1978 var jag hemma i ett halvår med en nyfödd och en fyraåring. Platsen var Motala och bostadsområdet modernt med många barnfamiljer. På gården härskade mödrakollektivet. Att som ensam man, med två barn, gå ut och sätta sig i sandlådan var som att kränka kvinnornas privilegier. Här hade aldrig förut någon man varit. Detta var kvinnornas territorium och jag var definitivt inte välkommen. Jag var ett störande moment, en främmande fågel, en inkräktare. Samtalen tystnade. Menande blickar utväxlades. Jag blev, kort sagt, utfryst.

Det har nu gått 30 år och jag får en tidning som beter sig på samma sätt. En ursäkt och ett tillrättaläggande vore på sin plats.

Östgöta Kammarkör

Pirater i parlamentet – nej tack!

Jag sympatiserar med många av de saker som Piratpartiet säger sig stå för, framför allt då det gäller integritet och övervakning.

Men jag röstade inte på Piratpartiet av följande skäl.

• Jag tycker att freden och miljön är viktigare frågor än integriteten. Jag offrar gärna en bit av min personliga integritet för ett fredligare och mer solidariskt samhälle som värnar våra barns framtid.
• Enfrågepartier är av princip problematiska då de ”säljer” sina röster i frågor där de inte har någon åsikt.
• Partiets namn är problematiskt. Namnkopplingen till den olagliga verksamheten hos Pirate Bay är tydlig. Vem skulle rösta på Gangsterpartiet? Skurkpartiet? Bandidos? Namnet är helt enkelt oseriöst och framtiden lär utvisa om även verksamheten är det.

För övrigt anser jag att debatten om upphovsrätt för länge sedan har kantrat eftersom den enbart har kommit att handla om film- och skivindustrin, medan 1000-tals enskilda konstnärer glöms bort och får se sig hopbuntade med direktörer och kapitalister.

Drogliberala sverigedemokrater

Förr när man röstade tog man alltid en valsedel från varje parti för att sedan i själva båset plocka ut den man tänkte använda. Det verkar inte vara så nuförtiden. Folk är inte så hemlighetsfulla. Hustrun plockade dock med sig hem en uppsättning av varje valsedel för att vi skulle kunna se vilka vi inte röstat på.

På SD:s lista hittade vi detta spännande andranamn. Eller framför allt titel.


Jag vet faktiskt inte vad den hemmagjorda förkortningen står för, men tolkar den som alkohol- och drogbehövande.

Men det är förmodligen fel.

Iskall jazz

Sommarens glass är uppkallad efter två av Linköpings stora jazzlegender, Magnum och Temptation!
Coolt!

Var ligger egentligen Linköping, Eniro?

Sveriges femte största stad. Mjölby?

Bokhandlaren som slutade läsa

Någon gång i mina tidiga tonår började jag jobba extra i Lindströms bokhandel i Lund. Bokhandlaren hette Kjell Kristiansson och var förutom bokhandlare också kårchef i Scoutkåren Finn som jag tillhörde. Eftersom min far var bibliotekarie – då på UB i Lund – var böcker en naturlig och självklar del av min uppväxt. I min värsta bokslukarålder försökte jag gå igenom hyllorna i Lunds stadsbibliotek systematiskt, i bokstavsordning. Jag minns inte om jag någonsin kom längre än till A. (Självklart gjorde jag vissa inhopp i andra hyllor också.) Hemma fanns också ett antal samlingsutgåvor som jag plöjde; allt av Selma Lagerlöf, Runeberg, Rydberg, Moberg, m.fl.

Åsa Christoffersson skriver i Corren idag om den sjangserande bokhandeln i allmänhet och Akademibokhandeln i synnerhet. Den mångkunnige och smått legendariske bokhandlaren Svante Bergsbo är uppsagd och Akademibokhandeln annonserar nu efter en ny butikschef bland annat med orden: ”du har ett brinnande intresse för sälj, både genom det direkta kundmötet och genom butiksexponering.”

– Ett brinnande intresse för sälj. Jo, tjena., skriver Christoffersson.

Jo, tjena! Det är bara att hålla med. Vad vi ser är det definitiva slutet för bokhandeln. Frågan är bara om det är bokhandeln i allmänhet eller Akademibokhandeln i synnerhet.

Bokhandlare Kjell visste exakt vilka böcker han hade i sin affär och var de stod. Han visste vad hans kunder ville ha och han kunde rekommendera böcker till dem som inte visste vad de ville ha. Precis som Bergsbo.

Problemet idag är förstås att vi som vet vad vi vill ha hellre köper vår bok över nätet till ett avsevärt lägre pris än vad bokhandeln kan erbjuda. Och vet vi inte vad vi vill ha tar vi reda på det på annat sätt än att fråga Bergsbo – och köper även då boken över nätet. Mina besök hos bokhandlaren blir allt mer sällsynta. Och den dag bokhandlaren inte är bokhandlare utan butikschef och bara bra på ”sälj”, ja tjena, då kommer de förstås att helt upphöra.

Tempora mutantur – och jag känner att jag inte kan göra någonting åt det. Men jag kommer att sakna bokhandeln.

Som tur är finns det ju antikvariat…

Färre manskörer. Bra eller dåligt? II

Det kom så många intressanta synpunkter på nedanstående inlägg så jag börjar på en ny tråd.

Johannes: Du har naturligtvis rätt i att man inte får en manskör bara genom att ta männen ur en blandad kör. Likaså blir den då ganska liten. Det är stor skillnad på att vara förstatenor i en manskör och i en blandad kör och det är inte så självklart för en bas i en blandad kör att sjunga förstabas i en manskör. (Liknande förhållande råder i en damkör.)

Däremot är det inget som säger att man inte med träning kan få det att fungera fint. Det är oerhört utvecklande för sångarna och i ett konsertprogram blir det förstås en större variation.

Till detta kommer att man inom de högre musik- och dirigentutbildningarna helt nonchalerar andra körinstrument än SATB-kören.

Varför större manskörer ofta är att föredra än mindre har jag inget bra svar på trots mina 40 år med manskör. Det har sannolikt att göra med det låga, begränsade registret.

Den inbördes balansen i manskörsklangen är också intressant och jag menar att den ideala är en pyramidform med en ungefärlig fördelning på

• 15 % T1
• 20 % T2
• 30 % B1
• 35 % B2

Den dynamiska kapaciteten i en stor manskör kan ju vara imponerande – särskilt i de svaga nyanserna…

Eric: Rekryteringsprocessen måste, som du säger, pågå kontinuerligt. I någon mån är den trationstyngda repertoaren en belastning för (de akademiska) manskörerna. Vi förväntas ha en inte obetydlig stamrepertoar för 30 april, 6 juni och fester – och dessutom regelbundet klämma ur oss spännande nyskapande konsertprogram. Detta kräver en stabil kärna av äldre sångare och en ständig, lagom påfyllning, av nya.

Som jag skrivit tidigare så är manskörssången sprungen ur manliga miljöer där sammanhanget var viktigare än själva sången (skandinavismen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, ordensväsendet, etc.) och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet. Då Hugo Alfvén tog över O.D. i början på 1900-talet blev kören och repertoaren konsertant, vilket var det avgörande steget för körens kommande framgångar.

De senaste decennierna har det bildats många nya manskörer som i första hand är musikaliska konserterande ensembler, först i andra hand en del av traditionen och arvet. Det är orsaken till att de har en given plats även i det framtida körsverige. Bland dessa finns t.ex.

• 1972 Lihkören
• 1976 Gefle Drängar
• 1981 Saxdalens manskör
• 1982 Stockholms Gaykör
• 1985 Sällskapet CMB
• 1998 Svanholm Singers
• 2000 Tors Bockar
• 2002 FN

Jag är övertygad om att dessa (och ett antal som jag inte känner till) tillsammans med de överlevande äldre körerna kommer att se till att manskören som instrument och manskörsrepertoaren har en framtid.

Mitt eget smör!

Jag har gjort eget smör – alltså inte kärnat smör – utan blandat eget bredbart smör genom att mixa 250 g ekologiskt smör med 80 g rapsolja och lite havssalt. Bredbart och kanongott. Nästa steg blir nog att kärna också… Då kan man slippa väldigt många E.

Valborg i Linköping

Correns bild från Valborgsmässoafton.

Så var årets mösspåtagning avklarad. Denna gång i strålande sol, med ny scen och avtackad landshövding. För 31 året i rad hälsade Lihkören våren på Borggården till Linköpings slott. Det här är en tradition som nu känns mycket etablerad. För första gången hade en av de äldre sångarna sin son med i kören.

Färre manskörer. Bra eller dåligt?

Dagens nyhet: Antalet manskörer minskar, skriver Corren.

Att antalet manskörer minskar är ingen katastrof. De manskörer som finns kvar håller hög kvalitet och förmår att förnya sig. Den verkliga katastrofen skulle vara om man inte längre sjunger manskörsmusik. Men för det behövs inga manskörer utan det går lika bra med männen i en blandad kör eller en tillfällig konstellation av män.

Att de ”traditionella manskörerna” som de kallas i artikeln har problem med att rekrytera sångare beror inte på att de är traditionella eller har gamla anor. Det beror i stället på att de helt enkelt håller för låg kvalitet och sjunger musik av undermålig kvalitet. Man kan år 2009 inte enbart sjunga treklangsmusik från 1800-talet eller arrangemang av trallvänliga 60-talshits utan måste också ge sig i kast med den utmanande konstmusiken. Dagens ungdomar är kvalitetsmedvetna och förväntar sig konstnärliga och klangmässiga utmaningar. De manskörer som antar musikaliska utmaningar kan också rekrytera sångare som vill ha sådana.

Nästa landshövding?

På bilden från Corren syns Per Eckerberg, Göte Svenson och Rolf Wirtén.

Landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson, avgår i höst och nu har spekulationerna om hans efterträdare börjat. Eriksson har varit omåttligt populär. Med en aldrig sinande entusiasm har han farit runt i länet och med sin tordönsstämma talat med och till kreti och pleti. Han är välkänd i vartenda skrymsle av länet.

När jag kom till Östergötland var det Per Eckerberg som var hövding. Han var, trots sin ringa höjd över havet, en respektingivande person. Man duade inte… Han gillade manskör och bjöd hela Lihkören tillsammans med länsråd och andra på lax som han dragit upp själv och hemkryddat brännvin.

Hans efterträdare tillsattes i en tid då alla skulle heta Göte. Ty kommunalrådet hette Göte Andersson och Correns chefredaktör Kjell Göthe. Jag antar att Göte Svenson hade fler meriter än sitt namn, men regeringsperioden framstår som tämligen färglös.

Sen kom hedersmannen Wirtén. Rolf och Gunvor Wirtén var ett strålande värdpar för luncher, middagar och kulturaftnar på slottet. Rolf och Gunvor har blivit Linköping trogna och syns ofta i stadens vimmel. I samband med Wirténs 70-årsdag instiftades Rolf Wirténs kulturpris och jag hade den stora äran att ta emot det första år 2000. På måndag, den 4 maj delas det ut för nionde gången.

Nog måste det väl bli en kvinna? Med tanke på århundraden av patriarkat och mansdominans är det en självklar tanke, men å andra sidan kan man ju fråga sig om plötsligt alla landshövdingar måste vara kvinnor, men självklart ser jag gärna en kvinna på posten. Här hittar ni en lista över de senaste 95 landshövdingarna. Inte många kvinnor…

I dagen tidning nämns några namn.

Lena Ek vore kanon. Hon är djupt förankrad i länet, har lång politisk erfarenhet, både kommunal och nationell. Hon har dessutom en gedigen akademisk bakgrund – och har varit spexare!

Ylva Thörn är visserligen östgöte, men har en ensidigt facklig erfarenhet och saknar både akademiska och politiska meriter.

Dessutom…

Lars Stjernkvist verkar vara en kul kille med stor integritet. Han inger förtroende och skulle nog bli en populär hövding om han kan tona ner sin politiska agenda…

Lars Leijonborg är genuin stockholmare och skulle kanske få problem med att rota sig i den östgötska lerjorden. Han fyller 60 i år och är kanske därmed inte riktigt den föryngring man kunde förvänta sig på posten.

Men varför inte allas älsklingar Margot Wallström eller Marita Ulvskog…

Min egen kandidat? Lena Ek förstås.

Låt oss bekämpa pirater II

Min bloggvän Sophia B skriver i en kommentar till Låt oss bekämpa pirater här nedan:

”Men jag är helt övertygad om att om vare sig PP eller de bolagsjättar som styr diskussion likväl som lagstiftare skall få bestämma, så krävs en fördjupad debatt. En om kultur och driften att skapa, inte om pengar i första hand. Och där skulle du och sannolikt en del av dina kommentatorer kunna spela en stor roll. Om ni ville.”

Det är uppfordrande och klokt. ”Om ni ville!”

Sanningen är att jag inte vill. Jag är komplett ointresserad av debatten och i det närmaste likgiltig inför politik. Det innebär inte att jag inte har åsikter – de framför jag ju här titt som tätt. Därför beundrar jag Sophia som med ett brinnande patos vänder ut och in på varje väsentlig fråga och tar en politisk ståndpunkt. Men jag är inte sån. Jag torgför mina åsikter, gärna i en raljant ton, därför att det roar mig. Punkt.

Kalla mig gärna oansvarig eller lat – det är säkert sant. Men om någon lyssnar talar jag gärna.

I dagens SvD går debatten vidare och jag måste säga att jag blev lätt överrumplad. En Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, säger kloka och omtumlande saker:

–En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande, säger hon.

Det intressanta är egentligen inte lagen i sig, menar hon, utan att dagens debatt leder till en uppfattning om att vi gör fel varje gång vi på något sätt använder oss av kulturellt material. Det kan leda till självcensur hos konstutövare.

Jag är beredd att ompröva min ståndpunkt att allt mitt är mitt, för vad är jag annat än en epigon eller ”är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal” för att citera den senaste bibelöversättningen.

Dagens interpunktion

DN idag: "Enligt BBC lyckades kryssingsfartyget Melody undkomma de sex piraterna, som utrustade med kalasjnikovs attackerade skeppet från en mindre snabbgående båt."
(Man får lätt uppfattningen att kryssningsfartyget körde ifrån piraterna eftersom deras båt var mindre snabbgående än kryssningsfartyyget, men så var det nog inte.)

Veckans ord

Apropå präster.

Kan man säga att en nyligen prästvigd person blivit pastoriserad?

Vitsen med humor

Min morgontidning har anställt ett gäng lustigkurrar… Varje dag plågas vi med rubriker som verkar konkurrera med Blandaren och Toddybladet eller försöka återuppväcka Svenska Mad.

Eftersom jag är självutnämnd specialist på humor kan jag lätt säga att man misslyckas.

Snälla Corren sluta!

Efter det famösa klavertrampet med det smaklösa alla-hjärtans-dag-numret kommer vår skilsmässa allt närmare.

Det här – däremot är kul:

Låt oss bekämpa pirater

I vissa frågor är jag ganska konservativ – och rebellisk har jag aldrig varit. Jag tror på staten. Jag tror på lagstiftarna och jag tror på domstolarna som har i uppgift att tolka lagstiftarens intentioner och hålla ordning på dem som inte följer lagen.

Därför blir jag lite förvånad över hur andra reagerar mot domslut. ”Etablissemanget och politikerna har förklarat krig mot hela vår generation!” och ”Våra politiker är digitala analfabeter.” säger, enligt Svenska Dagbladet, Rick Falkvinge, partiledare i Piratpartiet.

Namnet Piratpartiet må vara humoristiskt eller sarkastiskt menat, men för mig inger det inget större förtroende. Det var bara i forna tiders ungdomsböcker som pirater hade hjältestatus – i verkliga livet har de alltid enbart varit brottslingar.

Enfrågepartier har på sikt sällan någon större chans att lyckas i politiken och jag är övertygad om att en röst på Piratpartiet i EU-valet på sikt är fullkomligt bortkastad. (Det gäller i och för sig även andra partier...)

Att utmåla sina motståndare som digitala analfabeter är ju bara löjligt. Jag känner mängder av upphovsmän som är otroligt digitaliserade och självklart positivt inställda till Internet som kommunikations- och distributionsform. Själv köper jag regelbundet musik över Internet, både nedladdad och cd-skivor.

Men jag betalar för den.

Genom mina genusglas

Ibland har jag på mig mina genusglasögon. Inte särskilt medvetet, men ändå.

I dagens Corren intervjuade journalisten Therese Trogen en kvinna som fyllde trettio. En bit in i artikeln kommer det: "X kommer [...] till Correns redaktion [...]. Klädd i jeanskjol, blus, stövlar och gråa overknee-strumpor med en liten rosett på [...].

Jag trodde vi var färdiga med den där grejen. Att slentrianmässigt beskriva kvinnors utseende och kläder, medan männen beskrivs med karaktärsdrag, titlar och annat. Kvinnor med förnamn: Wanja, Silvia, Mona. Männen med efternamn: Reinfeldt, Borg, Norrena.

Skärpning för bövelen!

Vråkmorgon

Härom morgonen satt det en ormvråk och visslade sitt piu-piu längst upp i en av de höga kastanjerna i Järnvägsparken. Sedan dess har han varit där varje morgon på min hundpromenad. Kanske väntar han på en lösspringande Chihuahua eller något annat småknott att sätta klorna i. Eller kanske på att någon av duvfamiljerna och de tusentals kajorna ska kläcka sin avkomma.

Bengaliska ägg

Nu har vi vidmakthållit en tradition: Bengaliska ägg!

Gauffins dubbelblandning. III.

Bilden föreställer originaletiketten från Christianstads Spritförsäljnings Aktiebolag.

[Del 3 av 3]
Gustaf Reinhold Gauffin föddes den 4 april 1799. Han föddes i Östads socken i Ale härad i Älvsborgs län. Östad upphörde att vara egen kommun 1952 och tillhör idag Lerums kommun. Vi befinner oss alltså några mil NO om Göteborg vid stranden av sjön Mjörn.

Gauffins pappa var löjtnant vid Nerikes och Wermlands regemente, ett regemente som kom att heta I 22 och senare I 2, och pappan hette Sven Adolf. Mamman hette Brita och var född Wessel.

Den lille Gauffin undervisades först hemma, men gick sedan i skola i Alingsås och antogs vid fjorton års ålder som elev vid apoteket Kronan i Göteborg. Apotekaren hette Cavallin – som man gjorde på den tiden – och vid 19 års ålder fick den lille Gustaf avlägga farmacie-studiosi-examen och anställdes som andre receptarie på samma apotek.

1821 flyttade han till Lund och blev receptarie på Akademiapoteket, för övrigt Sveriges femte äldsta apotek grundat 1627. Det nuvarande namnet är Svanen, ett apotek som flera av oss understundom besökt flitigt. Apoteket drevs då av Carl Erland Colliander.

1826, 27 år gammal begav sig Gauffin till Huvudstaden för att avlägga apotekarexamen. Examen blev det året därpå och examinator var ingen mindre än den bekante, 20 år äldre östgöten, Jöns Jacob Berzelius.

Gauffin flyttade igen, först till Örebro och sedan åter till Lund tills han 1828 kunde köpa ett eget apotek i Simrishamn (Cimbrishamn). Köpeskillingen var 10 000 riksdaler, vilket motsvarar ungefär 1,3 miljoner i dagens penningvärde.

Gauffin gifte sig 1831 med den 11 år yngre Mimmi Carolina Solberg och de fick tolv barn. Tre av sönerna blev apotekare och en av döttrarna gifte sig med en apotekare.

Gauffin lyckades väl med rörelsen i Simrishamn och åtta år senare kunde han på auktion köpa apoteket i Kristianstad. Priset denna gång var 71 000 riksdaler, vilket idag motsvarar 5,3 miljoner.

Gauffin var en aktiv samhällsmedborgare. Han var ledamot av såväl kyrkorådet, fattigvården och sundhetsnämnden. För sitt samhälleliga engagemang utnämndes han 1863 till riddare av Vasaorden. Denna orden hade instiftats av Gustav III knappt hundra år tidigare och tilldelades som ”...vedermäle för förtjänster inom jordbruk, bergshantering, konst, handel och industri, för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl förrättade allmänna värf och uppdrag” som det står i statuterna.

Han lämnade apoteket 1857 till sin son Georg Jakob och flyttade 1868 ut på landet till gården Ljungarum i Mellby socken söder om Hässleholm, men lämnade den 1873 och flyttade till Lund.

Där dog han den 24 oktober 1890 i den aktningsvärda åldern av 91 år. Hustrun Mimmi dog ett år senare, 1891.

Gauffins farfar och farfars far kom från Uppland, liksom många valloner vars förfäder invandrat till Sverige. Farfars far, Thomas Gauffin, var född i Vattholma 1691. Dennes farfars far – även han hette Thomas – var född i Österfärnebo i Västmanland och dennes far, Martin Gauffin, var smed och född 1590 i Belgien.

Den som bar det största ansvaret för värvningen av valloner till Sverige var förstås Louis DeGeer som drev bruken i Norrköping och Finspång, men många kom också till bergslagen i Uppland, Västmanland och Dalarna.

Gauffins dubbelblandning. II.

[Del 2 av 3]
Gauffins Dubbelblandning var vårt starkaste inhemska brännvin. I spritsortimentet är det endast Grön Chartreuse örtlikör som är starkare. Dubbelblandningen är smaksatt med kummin och anis. Alkoholhalten är 50 % och sockerhalten 225 g per liter. Mycket sött således, nästan som likör. Tillverkningen ägde rum i byn Helgenäs strax utanför Kristianstad och det salufördes först av Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag.

Efter att Gustaf III backat i frågan om husbehovsbränning och tillåtit sådan igen 1787 fann sig en av Gauffins äldre kolleger, apotekaren Franz Joachim von Aken föranledd att ge ut en anvisning om hur hembränning skedde på bästa tänkbara sätt. I en skrift med den kärnfulla titeln

”Kort Afhandling Om Bränwins-Redskap Och Bränwins-Tilwerkning af Säd, Frukter, Bär och Rötter Samt om Jäst-Tilredning och Distillerade Bränwiner m.m., Författad och Utgifwen af Franz Joakim von Aken, Assessor och Provincial-Apothekare”

beskriver denne hur man når bästa tänkbara resultat. Han är också panegyrisk i sin skildring av brännvinets positiva sidor:

”Inwärtes brukadt, befordrar det matsmältning, gifwer matlust, fördelar magref, uppwärmer magen, stillar törst, löser slem, förtager elaka uppstigningar, gifwer munterhet, stärker och föder. Utwärtes brukas det med förmån wid ledwridningar, stötar, brott, hugg, skärningar och skafningar. Det stillar bloden, om linneklutar flitigt och ofta fuktas i bränwinet och påläggas det blödande stället.”

Mot denna bakgrund är det självklart att man ska betrakta dåtidens brännvin som medicin. Medicin skulle vara stark och smaka illa. Ju starkare desto bättre.

Man får anta att Gauffin läst sin äldre kollegas hyllning och blandade till vad kunderna kunde förväntas vilja ha.

Hemlagade crostini

Behövs
25 g jäst
5 dl vatten
1 msk olja
2 tsk salt
7-800 g mjöl
kummin
anis eller fänkål
Grana Padano

Gör så här
Rör salt och jäst i en bunke. Tillsätt olja och vatten och en del av mjölet. Jag använde ungefär hälften vetemjöl special och hälften dinkel. Stöt kummin och anis (eller fänkål) i en mortel så att det blir ungefär en matsked. Tillsätt det i degen. Riv parmesanen till ca en deciliter. Häll i degen. Tillsätt mjöl så att degen släpper från bunken.

Jäs en timme.

Dela degen i sex delar. Kavla ut varje del och rulla ihop den så att det blir en smal pinne av samma längd som plåtens kortsida. Lägg de sex degkorvarna på tvären på en bakplåt och jäs utan duk ca 30 minuter.

Grädda i 275° i tio minuter. Ta ut plåten och pensla med vatten. Stäng av ugnen och grädda på eftervärmen ca 15 minuter.

Ta ut bröden och låt dem svalna. Lägg dem i en plastpåse och låt den ligga ett dygn eller två.

Skär bort ändarna och skär sedan tunna skivor, 5-8 mm och bred ut på en plåt. Häll upp en god fruktig olivolja i ett glas och pensla brödbitarna med ett tunt lager olja. Rosta dem i övre delen av ugnen i 225°. Dra fram en stol, häll upp ett glas sval Riesling, och betrakta processen genom ugnsluckans glas. Efter 6-10 minuter är bröden gyllenbruna. Ta ut plåten och vänd alla bitarna och rosta andra sidan 1-2 minuter.

Fertig!

Dessa crostini kan ätas som de är eller så kan man lägga pålägg på. Tapenade förstås eller anklever eller nåt annat godis.

Gauffins dubbelblandning. I.

[Del 1 av 3]

Igår firade vi 210-årsminnet av GUSTAF REINHOLD GAUFFINS födelse. Just det: Gauffins dubbelblandning. Mannen bakom denna förtalade dryck.

Om man googlar lite finner man lätt ett antal uttalanden om Gauffins dubbelblandning, de allra flesta kraftigt negativa. Så här kan det låta:

– Är inte Doppelkorn västvärldens mest illasmakande brännvin? Möjligen i konkurrens med Gauffins dubbelblandning.

– Gauffins dubbelblandning med cola. Likheten med djungelolja och beck är inte alltför avlägsen.

– Och så Gauffins dubbelblandning, som håller 50 procent och känns som att svälja ett omslagssnöre.

Gauffins dubbelblandning tillverkas inte längre. Tillverkningen upphörde 1998, men vi hade lyckats komma över ett restlager om ett halvdussin buteljer och föresatt oss att undersöka huruvida det dåliga ryktet om denna dryck hade någon grund.

Vi började med att testa själva efter tre förutsättningar.

1. Serveringstemperatur? (I vår familj dricks kryddat brännvin alltid rumstempererat för att kryddorna ska ha en chans att framträda.)

Gauffins dubbelblandning är starkt. Det har en alkoholhalt på 50 %. Kummin- och anissmaken är kraftig och påtaglig. Dessutom är det mycket sött, hela 225g socker per liter. Detta sammantaget gjorde att vi kom fram till att en serveringstemperatur strax under 0° var att föredra, inte minst på grund av sötman.

2. Vad äter man till?

Vi kom fram till att den söta Brantevikssillen fungerade utmärkt. Vi serverade den på skånsk kavring med en god tjeckisk pilsner till.

3. Kan Gauffin användas som drinkingrediens?

Här experimenterade vi häftigt med vermouth, crème de cassis och diverse läskedrycker. Av en slump stod i affären en dag ett parti enbärsdricka från Brunneby musteri. Några flaskor inhandlades och en drink skapades som visade sig fungera bra. Ungefär en del Gauffin till tio delar enbärsdricka. Till detta gjorde vi hemgjorda crostini kryddade med kummin, anis och Grana Padano. (Jag gjorde smala baguetter på vetemjöl special och dinkelmjöl, blandade i kryddorna och den rivna osten, gräddade dem på vanligt sätt och lät dem sedan ligga två dygn innan jag skar dem i ½- centimeter tunna skivor som penslades med en ganska kryddig olivolja och rostade dem sedan i ugnen ca 10 minuter.)

Resultat
Vårt brännvin var tillverkat 1996. Om åldern (lagringen) påverkat drycken i någon riktning får vi aldrig veta, men efter att ha summerat gästernas åsikter är det helt klart att drycken har oförtjänt dåligt rykte, att många tyckte det var gott eller helt ok och att det inte kommer att bli några problem med att konsumera det som finns kvar.

Veckans ord:SMS-tumme

SMS-tumme förstår ju alla vad det är. Men visste ni att tummen börjat ta över pekfingrets roll. SvD redovisar forskningsrön som visar att yngre personer numer använder tummen i stället för pekfingret som vi äldre gör, när man t.ex. ska trycka på en ringklocka. Personer under 30 år är det som använder tummen; vi över använder pekfingret. Självklart finns det således äldre personer som använder pekfingret då de skriver sms. Det går nog rätt långsamt.

Om raffset och kulturkrockar

Svenska Dagbladet rapporterar idag om att saudiska kvinnor inte vill handla sina behåar av män.

Detta föranleder mig att berätta följande sanna historia.

För tjugo år sedan gjorde jag med min kör Lihkören en turné till Jordanien. Det var en fantastisk turné och en helt osannolik upplevelse, men det här ska inte handla om turnén utan om Hussein.

Hussein var vår man i Amman. En utåtriktad, modern muslim med många västerländska kontakter. Han blev vår vän.

Något år efter den här turnén hörde Hussein av sig – han var på väg till Sverige och ville komma och hälsa på. Vi förberedde mottagandet och bjöd in honom att bo hos oss och ställde till fest med några av de sångare han mött under turnén. Det var mycket lyckat. Vi hade långa samtal om kulturskillnader och annat. I den lilla dokumentportfölj han medfört från Stockholm rymdes förutom tandborste och rakgrejer både bönematta och en fantastisk traditionell fotsid nomadklädnad med guldbrokad att bära vid middagen. I övrigt var han klädd i skinnjacka och jeans. När han skulle gå och lägga sig fick vi ta fram karta och kompass för att kunna peka ut vilken skorsten på grannhuset som siktade på Mekka så att kvällsbönen riktades åt rätt håll.

Dagen efter ville han shoppa. Han skulle handla underkläder åt sin fru. Körens dåvarande ordförande och jag bestämde att Twilfit vid Trädgårdstorget var rätt ställe så vi styrde stegen dit. Han hejdade sig omedelbart i entrén.
– Jag ser bara kvinnliga expediter, sa han.
– Här finns naturligtvis bara kvinnliga expediter svarade vi. Det här är en affär för damunderkläder.
– Jag måste handla av en man, svarade han.
– Om du ska handla av en man får du köpa herrkalsonger åt henne, sa vi. Det får bli på Norén & Englund.

Nu var kulturkrocken total. Han kunde absolut inte handla av en kvinnlig expedit och vi uppfattade det mest som att det handlade om att han tyckte det var genant. Inte nog med att han var i ett land där alla kvinnor visade mer av sina kroppar än han var van vid. Han skulle också behöva tala med dem om kvinnliga underkläder. Möta deras blickar. Han insåg dock att han här hade sin enda chans att lösa presentfrågan till hustrun och vi lyckades enas om en lösning.
– Talar de engelska, sa han.
– Nja, kanske inte så bra, ljög vi. Vi går med dig och du väljer ut vad du vill ha och ställer alla frågor till oss, så talar vi med expediten.

Vi gick in. Den kvinnliga expediten förstod omedelbart vem som var kund, men vi lyckades hejda henne från att börja tala med Hussein och förklarade situationen för henne och bad henne hålla sig på avstånd. Hon fattade snabbt och försvann bakom disken för att pyssla med annat och vi kunde ostört röra oss bland damunderkläderna. Som tur var var vi de enda kunderna i butiken.

Det visade sig att Hussein var en kännare. Det var de minimalaste trekanterna han var ute efter och det som jag med min begrändade erfarenhet av branschen skulle beteckna som ”raffset”. Några frågor om tvättråd, storlekar och annat behövde aldrig ställas. Vi överlämnade det han valt ut tillsammans med hans American Express-kort och köpet kunde avslutas utan att han behövt möta den svenska kvinnans blick eller tala till henne.

Vad hans hustru tyckte om gåvan från Sverige fick vi förstås aldrig veta.

Veckans ord: Självbländande

Normalt läser jag inte motorsidorna i tidningen, men mina ögon dras däremot ibland till språkliga underligheter. I en artikel i Corren här om dagen stod det om en bil att den hade ”självbländande” backspegel. Självbländande! Vad är det? Självbländande ger bara ca 100 träffar på Google och ofta i samband som ”självbländande svetshjälmar”…

Ett annat underligt ord med förleden ”själv-” är självbetitlad. ”Gruppen Y har gett ut sitt självbetitlade album” kan man läsa ibland. Självbetitlade ger nästan 20 000 träffar på Google.

SAOL – som snällt speglar det språk vi använder – har med självbetitlad och ger som exempel ”en självbetitlad debutplatta”. Självbländande finns däremot inte med i SAOL.

NE tar upp tre betydelser av adjektivet själv

1. ohjälpt – självbildning, självförsörjande, självstudier. Ex.: Han kan äta själv.
2. (som avser) den egna personen – självcentrerad, självförebråelse, självförhävelse, självförnekelse, självkontroll, självkännedom, självuppoffrande, självömkan. Ex.: Hon trivdes bäst med sig själv.
3. (som utgör) den egentliga delen eller kärnan av företeelsen i fråga – Ex.: Han hade ansvaret för själva övningen. Nu till själva problemet.

Jag har lite svårt att få in något av de två orden i de här definitionerna. När det gäller självbländande antar jag att det rör sig om en felskrivning eller ett slags tankelucka. Jag förmodar, men det är ren spekulation, att backspegeln på något sätt automatiskt bländar av då den träffas av ljuset från andra bilar eller solljus. Man skulle då kunna tänka sig att det som avses är självavbländande. Att det alltså faller under punkt 1. ovan.

När det gäller självbetitlad är jag också osäker. Betitla betyder ”ge namn åt”, ”sätta titel på”. Om man går på punkt 1. skulle det betyda att albumet gett namn åt sig själv. Det verkar orimligt. Ett skivalbum kan inte namnge sig själv. Om det faller under punkt 2. skulle det handla om att det avser den egna personen; i det här fallet kanske den egna gruppen, att gruppen själv gett namn åt skivan. Men, om jag fatta det rätt, handlar det inte bara om att gruppen gett namn åt skivan utan om att skivan har samma namn som gruppen. Dvs. gruppen Y:s självbetitlade skiva heter också ”Y”.

Hur som helst tycker jag att båda begreppen är förvirrande, ologiska och onödiga. Jag har inget emot nyord, men de ska fylla ett behov, vara begripliga och ha en konstruktion som är lätt att begripa. Självklara.