Aldrig mer tyst

Jag behöver aldrig mer vara ensam.
Sedan flera månader tillbaka har jag ständigt sällskap av en liten sekund. Alltså intervallet liten sekund. Det är de två tonerna e och f (ungefär) som ligger och skaver mot varandra i mitt vänstra öra någonstans högt upp i fyr- eller femstrukna oktaven.
Jag har alltid älskat tystnad.
För mig är tystnad – tystnad. Det kanske låter underligt att påpeka det, men i det verkar idag finnas olika grader av tystnad. En del ungdomar kan mena att det är tyst bara inte någon pratar eller mp3-spelaren är av. De accepterar fläktljudet i huset och bruset från trafiken som en naturlig del av den relativa tystnaden.
Nu skrämmer mig min längtan efter den absoluta tystnaden. Min objudne gäst - den lille sekunden - kommer sannolikt aldrig att lämna mig i fred.
Jag har länge trott att tinnitus skulle vara det värsta som kunde hända mig. Eller en musiker över huvud taget. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet inte än. Just nu tänker jag knappast på det när jag jobbar. Problemet nu är det oönskade sällskapet och det faktum att det aldrig är tyst.
När jag går och lägger mig hindrar mig den lilla sekunden från att somna och när jag äntligen somnat (För det gör jag förstås till slut.) väcker den mig med sitt envisa svirrande. Jag får skaffa mig annat sällskap. I min mobiltelefon kan jag höra på P1 nästan när som helst, men jag får nog skaffa mig en mp3-spelare så att jag kan välja bort Annika Lantz och annat trams och störa ut den lille sekunden med Monteverdi eller Bach.

Tankar om tv

Då och då när jag åker tåg läser jag kvällstidningar. I slutet av tidningen brukar det finnas 5-6 sidor med rapporter från tv- och nöjesbranschen. Sida upp och sida ner med personer som jag aldrig hört talas om. Det tyder förstås på att jag är fullkomligt ute. Dvs. jag ser på fel tv-program i fel tv-kanaler. Det kan jag stå ut med. Men lite oroad är jag. Inte så mycket för egen del, men jag får en känsla av att de personer det skrivs om inte blir omskrivna för det de kan utan bara för att de syns i tv.
Det fanns en tid då journalister befolkade tv. Nu ska det vara stjärnor. SVT hakar på Idolhysterin och erbjuder allmänheten att låta sig förnedras i en tävlan om att bli nästa tv-stjärna. Vem som helst får ställa upp.
Det var bättre på Orups (Lars!) och Bedrups tid!

Födelsedagsmeny

Med risk för att bli betraktad som snobb publicerar jag här menyn för en kommande födelsedagsmiddag. "Han är ju inte klok" hör jag redan hur det viskas i cyberrymden "en meny på franska!" Nej visst, men om jag är klok eller inte får andra avgöra, men det är förstås en lek, som så mycket annat i mitt liv. Erbjuder också frankofiler med bättre språkkunskaper än jag att korrekturläsa den. Jag tar tacksamt emot rättelser. Dagens tävling är också att gissa vad "fromage du Fond occidental" är för något.

Kroppen och själen

Måste tillstå att själen ofta får sitt. Kanske på bekostnad av kropppen. Det är en förmån att få träffa många trevliga engagerade människor, att ha en familj och vänner som det är kul att umgås med och där vi trivs tillsammans, att få ägna sig åt och uppleva bra musik. Allt detta är en lisa för själen och ger livslust och livsrum.
Kroppen får också sitt; riktig mat, nyttig mat och framför allt god mat.
Det som varit eftersatt är den fysiska träningen. På detta har jag sedan ett tag rått bot. Har hittat en grupp som träffas två gånger i veckan på ett gym. Vi är lite äldre. Det heter seniorgrupp, men jag har ännu inte tagit till mig det begreppet. På måndagar är det redskap; maskiner kallar jag dem. Jag vet faktiskt inte riktig vad den korrekta termen är. ”Styrketräning” kanske? Det är faktiskt kul och det ger omedelbar effekt, både på muskler och hjärta. Och hjärna. Är mycket piggare efter en timmes pass.
På torsdagar är det gympa, men inte nån dunka-dunkamusik på gränssen till tinnitusframkallande utan väl avvägd musik och skön gymnastik för alla leder som länge varit stela.
Tror att detta kommer att göra mig gott.

Sopmorgon

Kadoom! Wroooom, bäng! Kraouschhh! Psscchh!
Sexochfemtioett varje fredagmorgon kommer sopggrabbarna punktligt med sitt vrålande bilmonster och utför sitt värv på gården nedanför mitt gläntade sovrumsfönster.
Torsdagkvällarna är tuffa. Då har jag tre timmars repetition med kammarkören. Det är inget kafferep precis. Det är tre krävande timmar i högt tempo och när jag kommer hem är jag adrenalinstinnn som en pitbull.
Då kan man inte bara lägga sig och somna. Det krävs ett antal timmars nedvarvning och jag är sällan i säng före ett.
Därför tycker jag att sopornas ordningsmakt kunde komma lite senare och inte väcka mig så tidigt. Sexochfemtiotre åtminstone.
Och var inte så jävla punktliga!

Pavarotti och jag

Östgöta Kammarkör var i Wales och tävlade. I samma tävling hade Pavarotti medverkat med sin fars kör 40 år tidigare. Nu var det jubileum och festivalglansen skulle förgyllas med den italienske tenorens återkomst.

Den lilla walesiska staden Llangollen var belägrad av journalister, poliser, vakter och förstås en nyfiken allmänhet. Gatorna var avspärrade, trafikem ett kaos. Pavarotti skulle inte sjunga utan bara lyssna på tävlingen. Allt var försenat! Alla blomutsmyckningar hade tagits bort från scenen på grund av hjältetenorens allergi. Vakterna och funktionärerna i den gigantiska tävlingen glömde sina uppgifter och sprang i stället yra omkring med sina kameror för att få en bild av den berömde gästen.

Vi skulle sjunga som sista kör och fick veta att han skulle anlända precis före vårt framträdande vilket alltså fördröjdes avsevärt. Slutligen kom han i helikopter och lotsades in och tävlingen fortsatte. När vi sjungit vårt program och gått ut lämnade också Pavarotti salongen via sceningången. En ung läkarstudent i kören ropade på honom med oförställd svensk entusiasm:

– Luciano, Luciano! What did you think of our choir?

De små engelska damerna i närheten höll på att svimma av det respektlösa tilltalet – och tilltaget.

– Very good, svarade den store, och så var det med det. Pavarotti har hört och uppskattat Östgöta Kammarkör.

Hur det gick i tävlingen? Vi var väldigt nära att kamma hem hela tävlingen, men fick se oss besegrade av en filipinsk musikhögskoleensemble.

Vem tar hand om barnen?

Östgöta Correspondenten, Corren kallad – denna ärta under lager av bolster – publicerade igår en insändare (anonym förstås!) av signaturen ”Ansvarsfull tvåbarnsmor” som opponerar sig mot en tidigare insändare (anonym förstås!) som tyckte att en busschaufför var taskig som inte hjälpte hennes barn som råkade åka för långt och hamnade fel i tillvaron.

Den senare, den ansvarsfulla tvåbarnsmamman, tycker att busschauffören ska ägna sig åt att köra buss och inte behöva vara barnvakt och ”Om inte barnen vet vilken hållplats de ska kliva av på eller vart de befinner sig när de kommer till ändhållplatsen så kanske de inte är tillräckligt mogna att åka buss själva ännu, utan då får man som föräldrar ta så mycket ansvar att man följer med på resan tills barnen klarar det på egen hand.”

Suck! Hur långt får präktigheten sträcka sig? Är inte barnen allas ansvar? Hur långt ska den inskränkta individualismen få gå?

Säg mig, du ansvarsfulla tvåbarnsmor: Varför får inte busschaufförer hjälpa barn? Vilka yrkeskategorier är det mer som är befriade från allmänmänskligt ansvar? Bagare? Mobiltelefonförsäljare? Rockmusiker?

Skärp dig morsan! Titta upp över mattfransarna och skåda världen – den är ibland rätt fin.

(Men den skulle vara bättre utan anonyma insändare.)

Att stjäla musik II

För några år sedan träffade jag en god vän som sa: ”Jag var på konsert och de sjöng ditt arrangemang av ’xx-låten’, det var väl kul?” Jo det är klart att det var kul, men var hade de fått noterna ifrån? Arrangemanget har bara använts av mig i mina ensembler och är inte publicerat. Jag kontaktade ensemblen som framfört arrangemanget och det visade sig att man kopierat noterna från någon förlaga som man inte riktigt visste var den kom ifrån.
Det ironiska var att de som sjöng var en poliskör…

Att stjäla musik

Nu kommer utredningen om fildelare och olaglig fildelning.
Jag ska väl villigt erkänna att jag ligger några decennier efter just när det gäller den här tekniken, men eftersom jag är upphovsman och upphovsrättsägare både till texter och musik och dessutom artist på cd-inspelningar har jag förstås ett personligt intresse i saken.
I debatten talas det nästan enbart om skivbolagen, de stora, stygga, multinationella skivbolagen, som i sitt hemska profitintresse skor sig på de stackars ungdomarna som vill lyssna på musik.
Varför talas det inte om kompositörerna och textförfattarna som inget hellre vill, än att få betalt för det arbete de utfört? Den snickare som står och bygger om mitt kök och i sin ipod har olagligt kopierad musik måste väl förstå att upphovsmännen till musiken har samma rätt att ta betalt för sitt arbete som han har som spikar eller sågar?
Det måste väl vara lättare att förstå debatten om man hänvisar till det faktiska arbete som upphovsmannen vill ha betalt för istället för att bara tala om hur mycket pengar de stora bolagen tjänar?
Bakom varje text, musiksnutt, gitarr, dirigentpult finns en människa som arbetar. Ge den människan betalt – svårare än så är det inte.
Sluta upp med att stjäla från varandra!

Bertil Almlöf, Heidenstam och Östergötland

Konstnären Bertil Almlöf ställer ut på Passagen i Linköping. Var inne och spanade för andra gången i lördags. Tänk att god konst kan göra en så lycklig. Almlöfs målningar är färgstarka, ofta i en enda grundfärg, och motiven är väldigt regionala. Man känner det östgötska landskapet och påminns om vikten av fysisk kontakt med bygden.
Var på Övralid för några veckor sedan för att lära känna Heidenstam bättre. Läste Gedins fantastiska biografi över Heidenstam i somras och ska nu ge mig i kast med Kate Bangs böcker om Övralid. Trots att jag är inflyttad östgöte är mina rötter starkare här än någon annanstans. Det har nog med ålder att göra.

Entrepytt

Det blev lite entrecôte över som strimlades, stektes och blandades med stekta kantareller, schalottenlök, fransk senap, viltfond och yoghurt. Ingen dålig pytt om jag får säga det själv.

Provence V

Apropå klyftisar (klyftpotatis), så kryddas de numera, förutom med vitlök i vråltunna skivor, med antikt kryddsalt. Köpte en påse salt blandat med provencalska kryddor i den gamla romerska staden Glanum i Saint-Rémy-de-Provence i somras. Mycket smaskigt!

Fredagsmys

Slog en egen Bearnaise, eller ”bea” som det heter på köksslang, så kallad ”kockney”. Stekte varsin entrecôte och serverade med klyftisar och sallad. Efteråt testade vi några ostar; St Patric, Norrbotten och en grottlagrad Gruyère. Patricen var för gräddig – åt crème fraiche-hållet. God, men för mäktig som inledning på en osttallrik. Norrbotten god, men lite alldaglig. Gruyèren var outstanding – mycket läcker.
Letar efter en mild, men karaktärsfast inledning på ostbrickan om en månad.
Några tips?

Negerianskor igen

Vi ska inte tjata mer om Öqvists bloggande, men kan notera att de synpunkter som framkommit nu av Expressen utnämnts till mobbning(!) och den fryntlige Fredrik Lindström har i samma andetag blivit geniförklarad. Lysande journalistik! Som om inte alla som haft synpunkter förstår att niger och neger är samma ord, av latitets ord för svart.

Mera mat och ost

Det ska bli födelsedag och jag funderar som bäst över menyn till en mindre familjemiddag. Kom gärna med synpunkter!

Före: Ostbollar av Cheddar och ostkex av Reggiano. Till det Champagne (Bonnair).
Förrätt: Chèvre chaud med någon sorts sallad, vet inte riktigt vad. Till det en Sancerre (Les Baronnes)
Varmrätt: Lammstek med grönsaker och potatiskaka med Västerbotten. Till det en Chateau Saint-Brice 2002.
Ost: Min personliga ostcoach har föreslagit (i ordning) St Patric, Morbier, vällagrad Norrbotten, och avslutningsvis Stilton. Till det en vintage förstås, Dow’s 1991.
Dessert: Vaniljglass med varma hallon…

Som sagt, synpunkter, kritik och utvikningar mottages tacksamt!

Mer språkligt

För den som känner sig osäker på hur man skriver svenska rekommenderar jag artikeln ”Hemliga medel” i den s.k. Ugglan, Nordisk familjeboks upplaga från strax efter förra sekelskiftet. Där finns bl.a. följande meningar:

"[...] Så ha t.ex. i visst fall vanligt bitsocker utbjudits som läkemedel mot gulsot, färgad sublimatlösning som ett hårväxtmedel af enastående verkan och naftalin (under namnet: "Hvitglödljusframbringaren Excelsior") som medel att öka fotogenljusets styrka. Med hemligt medel förstås en vara – som f.ö. kan utgöra en kemisk förening eller drog, ett sammansatt preparat, men äfven en apparat, ett instrument o.s.v. – hvars sammansättning, inrättning eller tillverkningssätt af tillverkaren (säljaren) afsiktligt hemlighålles, antingen helt och hållet eller ock delvis, i senare fallet i sådan utsträckning, att varans faktiska eller vid utbjudandet uppgifna egenskaper, verkan eller användbarhet icke blifva till fyllest förklarade. [...]"

Den behöver man inte vara fotbollsspelare för att hisna inför.

Om bullbak, negerianskor och språk

I dagens Corren är miljökontorets chef upprörd över att folk blivit upprörda över att de inspekterat hygienen i samband med bullbak på dagisen i Linköping.
Vi bad en gång miljökontoret att kolla om inte en fläkt på ett hustak i närheten av vår balkong väsnades lite väl mycket. Utlåtandet som kom från kontoret inleddes: ”Från boende på X-gatan har inkommit klagomål i form av fläktbuller…” Nu tyckte vi att det kanske inte var vi som bullrade värst – utan fläkten.
En som inte heller har riktig koll på språket är fotbollsspelaren Josefine Öqvist. Läs hennes blogg här. Ibland får man en känsla av att postens kampanj för länge sedan, ”Skriv som du talar”, togs lite väl bokstavligt.
Jag kan tänka mig allehanda förkortningar och förenklingar om jag skickar ett mess till en person jag känner väl, men det kan inte kännas kul att som begåvad, älskad och firad fotbollsspelare schavottera offentligt med ett så undermåligt språk:

” Har hört av Maria i mitt lag att de e lagfest på lör kan bli riktigt kul eftersom ja har typ vart skadad hela sommaren så de behövs göra något roligt.Och ja kan säga när vi har fester i laget e de alltid super roligt:)”

Och så ”negerianskorna”…

Språkvård

Tidningen Språkvård har gått i graven. Språkvård gavs ut av Svenska språknämnden, numera Språkrådet, och var en liten skrift i A5-format med en ganska enkel layout utan bilder eller krimskrams. Men mycket läsvärd och lättläst.
Denna publikation har nu ersatts av Språktidningen som just utkommit med sitt första nummer. Det är laddat med intressanta texter av goda skribenter. Det mesta av innehållet verkar finnas att läsa på nätet.
Om Språkvård va stram och enkel i sin layout är Språktidningen motsatsen. Dess yttre är så plottrigt att vi tog den för ett reklamblad och höll på att slänga den i pappersåtervinningen innan vi förstod att det var den nya tidningen.

Jag antar att man genom den käcka layouten – som bland annat vimlar av de ack så trendiga och fullkomligt obefogade [hakparenteserna] – förväntar sig att hitta en ny och ungdomligare läsekrets. Det är i och för sig vällovligt, men om man samtidigt tappar dem som tycker om att läsa texter utan avbrott av tramsiga bilder och symboler är ju inget vunnet.
Vi får väl se. Kanske redaktionen behärskar sig i kommande nummer.

Om friskolor

Correns Torbjörn Gustavsson spyr galla över ”friskoleeländet” i en artikel häromdagen
Gustavsson är en begåvad journalist med en vass och stundom underhållande penna. Den oberoende borgerliga Corren har under många år haft honom som motpol på ledarsidan där han skriver ur sitt gråssosseperspektiv under rubriken ”Å andra sidan”. Det är bra och rätt tänkt.
Men Gustavsson blir tyvärr lite manisk emellanåt. Han fastnar lätt i sina egna elakheter och vet inte riktigt åt vilket håll han ska svinga släggan. Friskolorna har länge varit en käpphäst.
Jag inser, liksom Gustavsson, att friskolorna bidrar till en segregering i samhället. De engagerade föräldrarna ser till att deras barn får chans att gå i en skola som motsvarar föräldrarnas och barnens krav på hur en skola ska vara. Och de föräldrar som inte orkar eller kan får hålla till godo med den kommunala skolan. Som förstås i många fall är alldeles utmärkt, men i många fall inte är det.
Om socialdemokraterna under alla sina år i regeringsställning hade sett till att skolan motsvarat samhällets, barnen och föräldrarnas krav på hur en skola ska vara hade det aldrig blivit några friskolor. Så enkelt är det. Om man tycker illa om friskolorna bör man alltså satsa på den kommunala skolan och återupprätta dess status.

Att beskriva musik II

Det har varit terminsstart och ingen tid för bloggande...
Fick häromdagen en ”ickerecension” i lokaltidningen. En översvallande positiv och oerhört subjektiv beskrivning av en konsert jag gjorde med Östgöta Kammarkör. Artikeln inleds: ”Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring till Östgöta kammarkör.” Kontentan är att reportern blev berörd och det är ju det det handlar om. Att med musiken beröra människan – nudda vid dess själ.
Musikens makt är stor. Jag vet att jag har ett instrument som jag kan använda till att påverka andra med. Det mest spännande är att jag i stunden, i ögonblicket känner laddningen i rummet, den osynliga kommunikationen mellan kör och publik. Och genom mitt sätt att dirigera kan jag påverka den – öka laddningen, minska den, eller på annat sätt förändra den.
Det krävs förstås en följsam och begåvad ensemble och jag har den oerhörda förmånen att ha det.
Läs ickerecensionen här.

Det här sjöng vi:

Mozart: Vámo di core
Farmer: Fair Phyllis
Brahms: Waldesnacht
Debussy: Dieu! qu’il la fait bon regarder!
William Walton: Set me as a seal upon thine heart
Britten: A Hymn to the Virgin
Nils Lindberg: Shall I compare thee to a summer’s day
Hindemith: La biche och Un cigne
Morten Lauridsen: Contre qui Rose
Satie: Elegie
Martin Bagge: Kvällsmåne I
Grieg: Våren
Peterson-Berger: Sommaren kommer och I furuskogen
Oskar Lindberg: Pingst
Åhlén: Sommarpsalm

Att (be)skriva (om) musik

Jag har i hela mitt liv arbetat med musik. Som lärare, dirigent, arrangör och tonsättare. Parallellt med arbetet har jag skrivit. Dikter, essäer, noveller, facktexter, tidningstexter, recensioner, men framför allt programkommentarer till konsertprogram.
Jag har också undervisat gymnasister, folkhögskoleelever och universitetsstudenter i musikanalys. D.v.s. tränat deras förmåga att lyssna och att i ord, muntligt och skriftligt, uttrycka vad de hör.
Jag tycker det är viktigt att, då man talar om musik, skilja på det som är subjektivt och det som är objektivt. Man skulle också kunna säga abstrakt och konkret.
Många människor uppfattar musik enbart som något subjektivt utan att veta, eller bry sig om, att den innehåller konkreta, objektiva element. Man säger hellre ”jag tycker det låter falskt” än ”det är falskt”. Det första bottnar förstås (kanske) i en osäkerhet om den egna förmågan att avgöra huruvida det är falskt eller inte, men kanske oftare i en föreställning om att alla åsikter om musik är (ska vara) subjektiva!
När det gäller omdömen om andra saker kan vi uttrycka oss mer självständigt och exakt. ”Jag har en röd bil” säger vi självklart, inte ”Jag har en bil som jag tycker är röd”. Osäkerheten i våra omdömen om det vi ser och hör bottnar förstås i en bristande tilltro till vår förmåga att verkligen vara objektiva.
De flesta människor kanske inte ens vet att det antingen är falskt eller också inte. (Detta är förstås en sanning med modifikation och också musiker protesterar nog mot detta uttalande. Det beror nämligen på…, men låt oss bortse från vissa parametrar för enkelhetens skull.)

När man recenserar musik offentligt tycker jag att man har skyldighet att vara både objektiv och subjektiv. Det är onekligen intressant att läsa om vad en person tyckte om ett visst framförande, men det är minst lika intressant att veta hur det var. Var det starkt eller svagt? Var det en symfoniorkester eller en stråkkvartett? Var det rent eller falskt? Var det välbalanserat eller obalanserat? Jag tycker att en musikrecensent har skyldighet att redovisa både det objektiva och det subjektiva. Då först blir recensionen intressant.
Om recensenten inte har förmåga, eller kunskap nog, att redovisa båda sidorna bör han/hon avstå från att skriva.

Om skyldigheten att försörja sig själv

Östgöta Correspondenten skriver om ett par i Kinda kommun som vägrar att försörja sig själva och som nu också förvägras socialbidrag.

En av samhällets uppgifter är att se till att medborgarna överlever. En annan är att se till att samhället överlever. Då och då kan dessa uppgifter hamna i konflikt. Som i fallet med det ”arbetsvägrande” paret i Kinda. Om inga medborgare arbetar dör samhället. Är det därmed så att alla måste arbeta, eller tvingas till arbete?

Samhället tar hand om de svaga. Vi tar gemensamt hand om barnen och deras utbildning. Vi tar hand om dem som är sjuka. Vi tar hand om dem som är kriminella och har begått brott. Vi tar också hand om dem som är gamla och av det skälet är oförmögna till arbete. Vi tar hand om vår miljö, djur och växter och om det som kan kallas vårt kulturarv. Efter bästa förmåga försöker vi också ta hand om vår framtid – om släktets överlevnad. Inte med så gott resultat förefaller det, men ändå. Vi försöker.

Finns det då någon gräns för samhällets plikter? Var upphör samhällets ansvar? Vilken acceptans ska vi ha mot dem som ställer sig utanför det normativa? Ända sedan John Locke och andra filosofer under 1600-talet diskuterade samhällets struktur, folkets rätt att självt skapa lagar och människans naturrätt, har dessa frågor debatterats.

Det är lätt att säga: ”Den som medvetet ställer sig utanför systemet har försuttit sin chans och kan därmed inte heller förvänta sig vare sig sympati eller stöd.” Men samhällets tolerans måste vara större än så. Toleransen måste i princip vara obegränsad. Den dag det leder till anarki och förfall måste systemet omvärderas, men det torde vara långt dit. Vi måste ha tilltro till den enskilda människans vilja att klara sig själv och vilja att bidra till det gemensamma samhället, men också ha fördragsamhet med och förståelse för dem som är står utanför.

I ett krasst ekonomiskt perspektiv är det sannolikt billigare att ge det olyckliga (?) paret i Kinda socialbidrag att leva på än att institutionalisera dem eller med våld tvinga in dem i arbetsmarknadspolitikens så kallade åtgärder. Låt oss därför ge dem mat för dagen och lämna dem i fred. Om det är det de önskar.

Lördagkväll

Jag gjorde en sås på resterna av Parmaskinkan och champinjonerna från igår. Hackade champinjonerna och stekte dem med salladslök och den hackade skinkan. Stekte med lite hackad persilja i olivolja på stark värme tills all vätska var borta. Saltade och pepprade. Tillsatte sen vitt vin, en klick turkisk yoghurt, lite soja och en klick honung.
Till detta åt vi stekt fläskfilé med klyftpotatis med örter, grovt salt och vitlökshack och drack en flaska Santa Julia från Mendoza, ett hett vin som vinner något på att dekanteras. (Skynda, skynda! Ett fynd för 60 pix!).
Avslutade med lite Prima donna...
Kanske blir det en grappa – den var riktigt god!

Fredagkväll

Lagade mat från några intressanta bloggar. Fyrtiofemminutersägg med Parmaskinka från Matälskaren och provencalsk kycklinggryta från ctail. Drack en Esprit du Silène till och avrundade med en Chaource.
Mättnaden blev lite väl kraftig så vi fick avrunda med en Grappa från Lorenzo Inga (importerad).
Matälskarens karamelliserade lök var superb liksom den friterade prosciutton och salvian, äggen var intressanta, men knappast upphetsande. Kycklinggrytan var superb! Använde en majskyckling från Bjäre som väl matchade vitlöken och tomaterna. Esprit du Silène var en ny bekantskap väl värd sitt pris, 79 kr.

Kvällen avslutades sen med fem (!) timmar med Fanny och Alexander, Bergmans suveräna mästerverk. En film som har allt. Den ställer de svåra frågorna – och ger också många kloka svar. Suveräna skådespelarinsatser framför allt av Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Allan Edwall, Gun Wållgren, Mona Malm, Ewa Fröling, Jan Malmsjö och Erland Josephson. Josephsons långa monolog och brödernas (Jarl Kulle och Börje Ahlsetdt) förhandling med biskopen (Jan Malmsjö) är mina favoritscener i filmen. Stor dramatik, stor konst.

Provence IV

Fontaine de Vaucluse (Vaucluse betyder ”den stängda dalen”, på latin ’vallis clausa’). Här levde och verkade under lång tid den italienske poeten Francesco Petrarca i början av 1300-talet. Man kan lätt föreställa sig att det såg annorlunda ut då. Idag är det ett turistcentrum med mängder av små turistshoppar med provencalskt krimskrams. Inte oävet, mycket vackert hantverk i traditionell stil, men förstås mycket skräp.
Vid källan, ’la source’ (som producerar 2 miljoner kubikmeter vatten per dygn), satt Petrarca och skrev om sin musa Laura. En av de vackraste texterna har fått lika vacker musik av den svenska tonsättaren Lars-Johan Werle. Han har gjort ett slags arkaiserande madrigalmusik i modern stil till dikten som börjar: ”Chiare, fresce e dolci aque…” – ”klara, friska och mjuka vatten”. Har man sett vattnet och naturen runt omkring förstår man Petrarca – och Werle. Den är vansinnigt inspirerande.

För många år sedan fick jag en akvarell som en god vän till mig målat som föreställer Fontaine de Vaucluse. Nu fick jag äntligen möjlighet att se originalet. Verkligheten och kartan stämde bra överens.
Floden Sorgue driver, med ett stort vattenhjul, bland annat ett pappersbruk mitt i byn som tillverkar handgjort papper av lump. På ett av dessa papper hade man tryckt just den text som jag lärt mig älska genom Werles musik.

Provence III

Åkte idag av en händelse från Linköping över Rimforsa för att titta på Hägerstad gamla kyrka och for sedan längs Åsundens östra strand via Björkfors till Hycklinge och vidare till Västervik. Solen sken, trafiken var minimal – några enstaka bilar under en timmes resa – en handfull cyklister och ett antal svampplockare. Det var fullkomligt ofattbart makalöst vackert! Efter en vecka i Provence kan jag bara säga: Provence, släng dig i väggen!

(Till Provence försvar kan väl sägas att det har sådär en 300 fler soldagar per år, en medeltemperatur som är 20 grader högre och kanske ska juli i Kindabygden hellre jämföras med april i Provence, men ändå!)

Boeuf Bourgignon

I Frankrike heter ju oxkött ’boeuf’, det visste jag, men att grytbitar heter ’Boeuf Bourgignon’ det visste jag inte.
Hemligheten med en god Boeuf Bourgignon är att ingredienserna stekes var för sig (Precis som när man gör en riktig pyttipanna!). Det ska vara riktig schalottenlök* och den ska brynas och stekas länge - på svag värme. Champinjonerna likaså. Köttet ska brynas och efterstekas i gryta med kryddor, vin, lök och rökt fläsk och en morot tills det blir mört. Därefter tillsätts den stekta schalottenlöken och svampen.

* Schalottenlök (allium ascalonicum) kommer av franskans échalote, uppkallad efter staden Askalon i Israel.

Tjannti igen

Michelangelo är också död. Alltså Michelangelo Antonioni. Michelangelo Buonarroti har varit död i snart 450 år. Om vi så snabbt som möjligt glömmer bort båda två så slipper de unga journalisterna i radio och tv lära sig att uttala ’ch’ framför ’i’ och ’e’ på italienska.
Fast då återstår förstås det besvärliga vinet Chianti. Så det kanske är dags för en uttalskurs i alla fall.

Provence II

En av mina favoriter bland Evert Taubes visor är "Fritiof i Arkadien". Den som börjar: ”På Colla Bellas höjd där geten skuttar…” och fortsätter ”…där ser man Korsika i siktigt väder och Provencalska slättens blåa bård…”.
Taube bodde en månad 1920 i Villa Bella Vista i San Remo tillsammans med sin blivande hustru Astri. Där mötte han bl.a. den sjungande bagaren Florindo Maisao som blev till visan om den glade bagaren.
Från San Remo gjorde man utflykter upp i bergen och kom bl.a. till Colla Bella, den höjd som inspirerade till Fritiof i Arkadien. Colla Bella ligger i provinsen Imperia i Ligurien i Italien nära den franska gränsen.

Provence I

En vecka på ett Mas i Provence.
För att börja med slutet: Sista kvällen överfölls jag av araber. Alltså inga kroksabelförsedda ridande beduiner utan osynliga insekter som de fördomsfulla fransmännen kallar ”arabique”. Jag såg dem aldrig och kände aldrig sticken, men vaknade på morgonen med vaderna fulla av otäcka röda blaffor. De var till en början som myggbett, men blev så småningom till blåsor som sedan öppnade sig. Båda underbenen svullnade upp till lårtjocklek… Som tur var hittade jag med det samma vid hemkomsten till Sverige en hudläkare som kunde hjälpa mig med salva och penicillin. Ordningen någorlunda återställd.

Bergman och jag II

Skrev för länge sedan om Trollflöjten och min relation till Bergman
Igår kom förstås minnena tillbaka. De intelligenta ögonen, vindtygsjackan och det oändliga tålamodet som ändå syftade till perfektionism. En massa sångare, proffs och amatörer, som aldrig tagit en teaterlektion åstadkom tillsammans en produktion som blev ganska bra, för att inte säga mycket bra. Jag tror att tålamodet den gången mycket bottnade i Bergmans respekt för musiken. Det var ändå inte riktigt hans gata och hans möte med den milde Eric Ericson, som dirigerade, satte nog sin prägel på hela samarbetet.

Tidig morgon

Har börjat sova dåligt igen. Vaknar tidigt, innan tidningen kommit. Sommarmorgnar är inte att förakta, tvärtom. Till och med i stan har de sin charm. ”Fågelsången” är dock mest kajors skränande, men stillheten finns där, fläckvis mellan kajorna. Och ljuset. Det matta, gråskimrande ljuset.
Ensamheten är stimulerande. Mina möten med mig själv medan huset sover är givande. Då kan jag skriva och komponera. Ljudlöst (för omgivningen) komponerande vid datorn. Och läsa. Just nu Stagnelius. Tänk att Stagnelius blivit poppis igen – min ungdoms idol. ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.” Norén vet var han ska hämta inspiration. Min egen Stagneliusfavorit var ”Till förruttnelsen”.

Om grammatik

Många yngre människor har svårt med pronomen. Jag läste nyss en text där skribenten använde dess i stället för deras, eller om det var tvärtom. Mina barn har svårt att klara av när det ska vara sin eller hans/hennes. Wikipedia har en liten artikel ”Svensk grammatik” med bl.a. denna fina exempelsats:

"När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, lyckades hans hund skrämma upp fyra duvor i hans närhet."

Om homofobi

Det är för mig fullkomligt obegripligt hur en välutbildad och därtill kristen riksdagsledamot kan ägna en stor del av sitt förtroendeuppdrag åt att sortera, trakassera och förfölja människor på grund av deras sexuella läggning. Yvonne Andersson har nu i åratal, i artikel efter artikel i Östgöta Correspondenten talat om för oss att hon inte tycker att homosexuella ska ha samma rättigheter som andra. Hon har propagerat för kärnfamiljen och använt sig själv och sin egen familj som idealbild, den perfekta mamman och hustrun – den perfekta familjen.

Genom sina obskyra ställningstaganden hamnar tyvärr Yvonne Andersson i rejält dåligt sällskap med rasister och främlingsfientliga som tycker om att sortera människor i vi och de – vi som är normala och har rätt – och de som är onormala och har fel. Dessutom hamnar hon i ytterligare dåligt sällskap (tillsammans med sin syster Chatrine Pålsson, även hon homofob och riksdagsledamot för Kristdemokraterna) med den lindrigt begåvade pingstpastorn Maria Hallman som med sin bok ”Homosexualitet är synd” sänkt den intellektuella till en nivå som förstås mer skadar henne själv och det samfund hon representerar.

Glädjande nog har det kommit mothugg såväl från debattörer med utländsk bakgrund som från representanter för RFSL och dessutom från en grupp moderata riksdagsledamöter. Nu saknas bara att vi andra som inte är politiskt aktiva och som inte tillhör någon utsatt minoritetsgrupp också, utan förbehåll, står upp för alla människors lika värde.

Det är sannolikt att det finns majoritet i Riksdagen för en könsneutral äktenskapslag. Låt oss hoppas att den snart går igenom så att det därmed är slut på det offentliga samhällets trakasserande av homosexuella. Jag skulle tro att världen blev mycket bättre om fru Andersson därefter ägnade sin intellektuella kapacitet åt något viktigare. Särskilt glädjande vore det förstås om de kristna samfunden, i synnerhet Pingstkyrkan, både i ord och handling visade att de förstått det kristna kärleksbudskapet.

Uttal

Ska det vara så förbaskat svårt?

Chianti - k-i-an-ti
Tagliatelle - tall-ja-täl-le
Schweiz - sch-väj-ts

Linnæa borealis

"Carl von Linné älskade linnean och hade den i sina sigill och i hjälmen på sitt adliga sköldemärke." (Sv. Wikipedia)

Han älskar den blomman – Carl von Linné –
den pryder hans vapens krön.
Den blir hans bedårande blommoatjé –
så skär, så skir, så skön.

Sommaren kommer

Jag har en sån där traditionell (ut)bildning. Så jag vet vem Atterbom är och Snoilsky och så. Det är väl inga kunskaper på djupet precis, men ändå. Men när det gäller Atterbom har jag haft skäl att fördjupa mig lite av olika orsaker.

Jag vet inte om det är skadeglädje precis – det är nog fel ord, men det känns ändå bra när man upptäcker att de där stora, kända, också hade brister.

Vi hade konsert i lördags med kammarkören och sjöng bl.a. ett stycke av Peterson-Berger, han med Frösön. Han har tonsatt en dikt av Atterbom som heter ”Sommaren kommer”. Där står det bl.a.:

All kreatur i mark och i bur
fröjdas nu, vart efter sin natur.

Och den slutar:

Tröttnar än då de fötter så små
sitta de neder vid floderna blå.

Konditor Ofvandahl kan glädjas åt en jämlike.

Musiken? Den är förtjusande och döljer väl textens brister.

Stolt pappa!

LeGrand, bandet som två av mina söner spelar i, har nu kommit med sitt andra album. Det är förstås kanonbra!
”Sidewalks & Stations”. Köp den. Lyssna på den!

När mopederna tystnar

Jag bor mitt i stan. Det är förstås självvalt. Här är nära till allt. Bilen såld. Bilpool med etanolbilar, cykel- och gångavstånd. En minut till tåget. Trettio sekunder till bussen. Tre och fyrtio i tak. Djupa fönsternischer och snygga paneler. Vacker parkett och stuck. Det finns inga skäl att klaga.
Men så här på nattkröken undrar man i alla fall. Varför kör de omkring på sina mopeder, motorcyklar och i sina bilar mitt i natten? Och varför drar de på så in i bänken just utanför mitt fönster? Varför flanerar de inte i den ljumma försommarnatten eller sitter still och pratar eller bara mediterar?
Som sagt: – Jag klagar inte, men undrar.

Warnung!

Det ska väl tilläggas, för säkerhets skull, att jag inte har något att göra med produktionen av själva filmen nedan. Den som gjort den har "bara lånat" musiken från en cd jag gjort med kören.
Musiken till "Warnung vor dem Wasser" (som egentligen heter "Trinklied") är skriven av den tyskfödde finländaren Fredrik Pacius (1809-1901), som också skrivit musiken till Finlands nationalsång "Vårt land".

Warnung vor dem Wasser!

Jag antar att kändisfaktorn ökar utav helsike! Nu är man representerad på You Tube!


(Det är jag som dirigerar alltså!)

Ugglancitat III

Ett annat favoritcitat är under uppslagsordet Äppelrätter. Om ni skulle sakna "hemnöjen". För ni har väl kakelugn och eldgaffel?

[...] Den allra enklaste anrättningen är att steka äpplena framför brasan, fästa i trådar från en öfver kakelugnsluckorna lagd eldgaffel; puttrande, pyrande, knallande fägna de i synnerhet barnen och kunna räknas till vinterns hemnöjen. [...]

Ugglancitat II

"Järnvägsurspårning kallas det olycksfall, då ett järnvägsfordons hjul ej längre rulla på skenorna, utan, sedan hjulflänsarnas förmåga att leda fordonet på och utefter spåret upphört, befinna sig bredvid skenorna. Urspårning inträffar oftast på bangård vid växling och där mestadels genom oriktig eller otidig omläggning af växlar. På öppen linje kan urspårning ej gärna ifrågakomma, så länge materielen är hel och spårvidden den rätta, om icke hastigheten uppdrif ves öfver den största tillåtna. H. L."

Liten lek – rätt svar

Här kommer de rätta svaren i förra veckans lek!

Konfirmation

Domkyrkan Kristi himmelfärds dag kl.11. Konfirmation. Kyrkan är fylld till brädden. Förväntansfulla mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar och kompisar. Vi är där i god tid för att få en plats där man kan se något. Det pratas och gås omkring. Barnvagnar rystes. Tvååringar springer och tjoar. Prick kl.11 ställer sig en präst i mittgången i kyrkan och ber oss att maka ihop oss i bänkarna så att fler ska få sittplats. Sen ställer sig två flickor bredvid altaret och spelar fiol. De spelar mycket bra. Men eftersom det inte var för deras skull de hundratals människorna kommit dit tar de ingen notis. Pratandet och promenerandet fortsätter medan musiken klingar svagt i kyrkan. Så är det klockringning och mässan börjar. Men fortfarande är det inte många som bryr sig. Pratet har visserligen en något lägre ljudnivå, men det pågår hela tiden. Också under psalmsången. Domkyrkans ungdomskör sjunger, sjunger bra, men vi som vill lyssna får anstränga oss för att höra. Konfirmanderna får resa sig och gå fram. Då ökar aktiviteten i folkmängden igen. Folk ilar fram och tillbaka för att fotografera. Konfirmandlärarna berättar för oss vad konfirmanderna fått med sig från undervisningen. De visar upp en sångbok med en ko på, kanske är det en ko(rs)symbol. Sen öppnar de en liten väska och beskriver innehållet. På väskan är det en bil. Kanske en symbol för bi(be)l, tänker jag.
Sen blir det nattvardsgång. Nu kan alla som vill resa sig och sträcka på sig och prata lite med dem som sitter längre bort. Några släntrar fram och får en oblat och/eller en klunk vin.
För mig är allt detta obegripligt. När jag går i kyrkan, vilket numera sker mycket sporadiskt, går jag för att delta. För att lyssna och uppleva. Jag kände mig rätt ensam

Ugglancitat I

Nordisk familjebok, andra upplagan, den så kallade Uggleupplagan är en ständig källa till underhållning. Den encyklopediska idén var uppenbarligen att i ord beskriva allting. Här citeras början av uppslagsordet Fingrar.

"Fingrar, anat., de i regel fem (på hvardera handen),
sinsemellan fria, i ett plan fästa, trinda bildningar,
i hvilka de dittills enkla öfre lemmarna hos människan
delas vid perifära ändan. Motsvarande delar å nedre
lemmarna kallas tår. Fingrarna leda mot ett lika
antal, mellanhanden (hand-kåfvan) tillhörande, af
gemensam hud täckta ben. [...]"

Liten lek

På turnéer dyker det alltid upp små busslekar.
Här är en.
Vilka fåglar döljer sig bakom dessa namn?
Rätt svar kommer om några dar.

Tävla i musik

(Nej, jag tänker inte kommentera Eurovision Song Contest...)
Jag var fyra dagar i Cornwall på en festival för manskörer - The Third British INTERNATIONAL MALE VOICE CHORAL FESTIVAL. Cornwall ligger i Storbitannien eller U.K. om man så vill. Säg för Guds skull inte England, det är nästan lika oartigt att säga till en Cornwallbo att han bor i England som att göra det till en Walesare eller Skotte.

Vi ställde upp i en internationell tävling för manskörer och tog hem tre priser: 1:a pris i klassen för körer med färre sångare än 40, vi utsågs till festivalens bästa kör och undertecknad belönades med Conductor’s Award – festivalens bästa dirigent.

Kan man då tävla i musik. Under många år var jag oerhört skeptisk, men efter att ha ställt upp i ett flertal körtävlingar har jag blivit övertygad; visst kan man det. Jämför det med konståkning. Det sitter ett antal kvalificerade domare och bedömer kvalitén på det man gör. De bedömer programmets svårighetsgrad, konkreta saker som klang och intonation och mer subjektiva delar som publikkontakt och konstnärlig nivå. Sen lägger de samman sina poäng och får ett medelvärde.

Styrkan i tävlingar är att de sporrar sångarna till att lära sig musiken bättre, sjunga bättre, öva mera, hålla sig i form och en massa annat. Tävlingen gör helt enkelt att vi får en bättre kör oavsett hur tävlingen avlöper. Dessutom tycker sångarna – och numera också jag – att det är kul!

Tävlingen ägde rum redan första dagen på förmiddagen. Vi anlände till Cornwall sent på natten till lördagen, steg upp tidigt och svidade på oss frackarna och ägnade ett par tidiga timmar åt att komma i form, röstligt och mentalt. Sen bar det av till tävlingslokalen Hall for Cornwall och några timmar senare var det klart, tävling, prisutdelning och allt.

Med stärkt självförtroende gjorde vi sedan ett antal framträdanden runt om i Cornwall, bl.a. i den fantastiska Minack Theatre och i det spektakulära Eden project.

Fylla år

Gösta Frick skrev för länge sedan i "Pillerier" den 2:a maj: "Vetenskapen stillastående på grund av illamående". Nu för tiden verkar det inte bara vara akademiker som super skallen av sig i Valborgshelgen. Lite vackert väder och stan är nedlusad av berusade ungdomar. Fylla heter tillståndet på nusvenska, också i tidningsspråket.
Yngste sonen fyller idag. 14 år. Jag tror han kommer att klara sig bra i livet. Ännu långt till första berusningen.

Instängd på campus

Var i Örebro och undervisade. Örebro har en musikhögskola som bor i ett ursnyggt hus utkastat på ett stenigt platt campus faaar away. Ett spännande hus med vackra trägolv och en egen konsertsal. Mysiga studenter.

Efter att ha jobbat på ett campusuniversitet (Linköping) i 20 år vet jag vilka fördelar det har.

1. Det finns gott om plats att bygga ut på.
   
2. Det är nära till studenterna och kollegerna.

Men sen då?

För de studenter som kommer tillresta från andra orter blir det väldigt insnöat. De kommer sällan eller aldrig in i centrum, blir inte en del av stadens kultur utan utvecklar enbart sin egen och lever i den de 3-5 år de läser vid universitetet.

De har inte varit i Domkyrkan eller museet. Inte sett slottet. (Vet inte att det finns!) Förstår inte östgötskan och har aldrig sett Roxen [wåxen]. Under några intensiva vårveckor köar de kanske till Bosses Glassbar då och då eller tar en öl på någon av de många uteserveringarna, men de har inte varit på teatern. (Vilken säsong det varit! Kanonuppsättningar!) På teatern sitter som vanligt Vasastadens tanter och en och annan universitetslärare.

De har inte sett Tannefors slussar eller promenerat utmed Stångån.

Det är synd.

Tänk om universitetet låg mitt i stan!

Modern teknik

Bara för att tekniken medger/tillåter att vi med hjälp av datorer numera kan göra vad som helst måste vi väl inte göra vad som helst?



Jo, tydligen!

Dagens lista

Dagens vill ha: Högre anslag att producera musik för.
Dagens klädsel: Som vanligt: svarta jeans, skjorta
Dagens frisyr: Som vanligt: kortast möjliga.
Dagens händelse: Eriks 60-årsdag.
Dagens låt: Bach – ständigt denne Bach.
Dagens planer: Gå och lyssna på Beata. Tango-Beata.
Dagens saknad: Två söner fyller år i veckan. Vore kul om de var här.
Dagens dummaste: Ingen.
Dagens sjuka: Knät bråkar igen.
Dagens drog: Snus. General portion.
Dagens roligaste: Sonen, som vanligt. Försöker lära sig walesiska genom Wikipedia och kan nu säga ”Den röda draken ska visa dig vägen” på walesiska.
Dagens favorit: Också sonen, den yngste. Bidrar till inköpslistan på kylskåpet genom att skriva upp Corn flakes på olika språk varje gång. Nu är det arabiska.
Dagens köp: Niente.
Dagens godis: En 0,25 kvm stor chokladask av sorten ”Opus” som vi fick av en god vän. Börjar ta slut.
Dagens humör: Hyfsat.
Dagens ord: Cymraeg

Hej Matematik!

Jag förmodar att flera läsare är tillräckligt gamla (eller unga) för att ha utsatts för 70-talets mattepedagogik – den där då man skulle rita en cirkel kring en mängd kameler. Då minns ni kanske också den här fina översikten över mattepedagogikens utveckling under andra hälften av 1900-talet.

1950-talet
En bonde sålde en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 4/5 av priset. Hur stor var vinsten?

1960-talet
En bonde sålde en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 16 kronor. Var snäll och räkna ut vinsten.

1970-talet
En jordbrukare sålde mängden A potatis för penningmängden B. B är en mängd, som lyder regeln B är en krona. Rita 20 små streck (///////////////////) för att beskriva mängden B, en för varje krona. I den mängd C, som beskriver produktionskostnader borde finnas 16 små sträck (////////////////). Rita nu en bild av gruppen C som är en delmängd av mängden B och uppge mängden D som ger svar på frågan: Hur stor är den mängd som beskriver vinsten?

1980-talet
En jordbrukare säljer en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 4/5 av priset, vilket gör 16 kronor. Vinsten är alltså 1/5 vilket gör 4 kronor. Stryk under ordet potatis, och diskutera det med dina kamrater.

Kasta sten i glashus

Det har väl knappast undgått någon att den genomsnittliga intelligensnivån bland företrädare för olika politiska partier skiljer sig markant. Nu har Expressen visat att också kunskaperna i svenska varierar kraftigt. Sverigedemokraterna imponerar stort – med det sämsta resultatet. Det är inget imponerande statistiskt urval, men i alla fall. Läs här.

Påskepistel II

Långfredag
1700-talsteologen Sven Bælter förklarar ordet med ”Hos oss kallas Christi lidandes dag Långfredag; emedan den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare, och Gudstiensten, tillika med Fastan, hölts då längre, än på andra dagar.” I alla de nordiska länderna används beteckningen långfredag.

På engelska heter det Good Friday, ett uttryck som härstammar från medeltidsengelskans "Godes Friday”, som betyder "God's Friday". Alltså Guds fredag – inte God fredag.

Uruppförande

Jag hade ett uruppförande i den gångna helgen. Den akademiska damkören Linnea sjöng ”Fragment för kvinnoröster" som jag skrivit till texter av Maria Wine, Bodil Malmsten, Märta Tikkanen, Görel Söderberg, Edith Södergran och Karin Boye. Starka och viktiga texter.
Jag var och lyssnade på konserten i Stockholm på Nybrokajen 11 – även kallad "Gamla Ackis" eftersom lokalen tidigare tillhörde Musikaliska Akademien. En fantastisk konsertlokal där jag själv uppträtt många gånger. (Här delades f.ö. Nobelpriset ut första gången 1901, bl.a. till Röntgen.)
Framförandet gick bra. Det är en mycket speciell känsla att för första gången live få höra ett verk som man levt med till och från i ett års tid. Att få bekräftelse på att det fungerar och att det tas emot välvilligt både av exekutörerna och publiken. Ett stort ögonblick.

Påskepistel I

Skärtorsdag
”Liksom rosen skär och ren” står det i en vanlig manskörssång. Skär och ren är förstås ett slags tautologi eller snarare så kallade parord. Skär betyder just ren (jmf. skir). I ordet skärtorsdag syftar det på den händelse då Jesus tvättade lärjungarnas fötter i samband med nattvardens instiftande.

På engelska heter skärtorsdag varken Pink Thursday eller Cut Thursday – tyvärr. Vanligast är nog Holy Thursday men Maundy Thursday förekommer också. Detta märkliga ord kommer från en medeltida hymn som börjar med orden ”Mandatum novum do vobis” (Ett nytt uppdrag ger jag er) som är de ord som står i Johannesevangeliet (13:34) då Jesus säger ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra…” Av ordet mandatum har sedan bildats maundy.

1-årsjubileum

För ett år sedan skrev jag här på bloggen om ett möte med kulturnämnden. Jag var nog ganska positivt inställd. Initiativet till mötet kom från nämndens ordförande och man verkade uppriktigt intresserad av att lyssna och lära. Vi som var där var professionella yrkesverksamma dirigenter i kommunen och samtalet handlade om villkoren för vårt arbete och våra ensembler. Efter mötet skickade vi ett förslag med konkreta åtgärder som skulle kunna råda bot på en del missförhållanden. Självklart förväntade vi oss någon form av uppföljning eller formell behandling av ärendet, men ingenting har hänt.
Inte ett brev. Inte ett mail. Inte ett telefonsamtal.
Vad är det för spel man spelar?
Varför får vi inte veta vilka spelregler som gäller om vi ska vara med?
Fattar man inte att man bara ökar frustrationen och misstron mot den kommunala demokratin om man bara låtsas vara intresserad?
Nån som fattar?

Hommage à Loesje 2

Largo

En bok in – en bok ut skrev jag för snart ett år sedan när vi just flyttat.

Det höll nog bara i några dar. Nu är det proppfullt igen och alla lådor är ännu inte uppackade. Det senaste är Gunnar Wennerbergs ”Bref och minnen” i tre delar. Små halvfranska band som jag kom över på Bokbörsen. De är utgivna av hans dotter Signe Taube.

Jag har inte läst allt ännu, men så mycket att jag slagits av hur gott om tid man hade! Han skrev dagbok, brev, komponerade, studerade och skötte dessutom diverse jobb – landshövding, ecklesiastikminister, riksdagsman – och annat smått och gott.

Allt går inte att förklara med att han inte behövde hämta barnen, diska och städa.

Tempot var lägre. Hela lifvet var largo!

Det låter underbart.

Utmanad

Maria har utmanat mig. Jag ska beskriva hur underlig jag är:

Mjaaeäh! Underlig och underlig. Det är klart att många säkert betraktar mig som underlig, men jag är väl som jag är. Nåja.

1. Skulle köpa glasögon en gång och för att betona vikten av att de satt kvar i fejset och inte ramlade av när jag arbetade försökte jag beskriva mitt jobb genom att förklara att jag står lätt framåtlutad, stirrar neråt och viftar med armarna över huvudet… (Det var f.ö. ingen särskilt bra beskrivning, men nog stirrade optikern skeptiskt på mig.)

2. Försökte faktiskt häromdagen skära bort plasten ovanpå korken på en flaska Riesling, men det visade sig att den hade skruvkork. Som tur var var det ingen som såg mig.

3. Röstade på Maudan i valet i höstas. Det var faktiskt underligt. (Har nog skrivit om det förut.) Gjorde nyss DN:s partitest och det visade sig att jag röstat efter min övertygelse. Fan tro’t. Så här blev det:
Har väl gått och varit smygborgerlig utan att veta om det.

4. Läste för ett tag sedan Svartviks ”Handbok i engelska” från pärm till pärm. Vilken normal människa sträckläser en ordbok?

Bengaliska ägg

Vi har i vår familj en påsktradition som vi håller hårt på: Bengaliska ägg!
Det går till så här.
Man hårdkokar ägg och färgar gärna skalen eller målar dem.
När man så äter skalar man dem först och delar sen ägget i två halvor och här kommer den första tvistefrågan: Ska man dela på längden eller på tvären? När man bestämt sig, tar man ut gulan utan att skada den. Nu smörjer man hålet i vitan med stark senap, sen kryddar man med vinäger, salt och peppar samt tabasco. (Detta är den stående andra frågan: Ska det verkligen vara tabasco?)
När man kryddat färdigt lägger man försiktigt tillbaka gulan i hålet och sen äter man. Hela halvan på en gång. Till detta drickes brännvin. Kryddat brännvin, gärna angostura. Brännvinet och det bengaliska ägget ska befinna sig samtidigt i munnen, gifta sig med varandra och verka lenande på varandra.

Choucroute

Lagade choucroute idag. Plockade fram ”Gastronomie Alsacienne”, en kokbok hustrun inhandlade i Strassbourg 1985. Trevligt att få brottas lite med franskan. (Tittade in på Betraktelser från baren också, ska erkännas.) Det blev ganska bra. Fick inte tag i något lättrökt sidfläsk och korvutbudet i Linköping är en katastrof. Tio sorters grillkorv, lika många Chorizo, falukorv, isterband, ölkorvar. C’est tout! Minns med saknad en korvdisk i Valencia – hundratals korvar!
Den här stan skulle behöva en saluhall.
Medan choucrouten kokade gjorde jag kåldolmar till frysen.
Snacka om slow food.

Är det värt priset?

Ideellt engagemang har för mig alltid varit en självklarhet. Det är svårt att förklara varför, men det har nog med lojalitet att göra. Och kamratskap. Gemensamma värderingar. Och mycket annat.
Men det finns en gräns. När engagemanget utanför jobbet och familjen börjar likna ett heltidsarbete. När man märker att det inte finns några gränser – eller möjligen när man inte förmår att se eller sätta gränserna.
Jag har nu kommit till en punkt då kroppen och själen (eller vad det nu är) inte längre vill vara med. När tröttheten blir så påträngande att det inte går att vila. När nätterna blir kortare och kortare och hjärnan går på högvarv även då kroppen sover.
Då är det nog dags att ändra kurs och inse att det kanske är tid att omprioritera.
Jag får på allvar börja fundera över meningen med livet.
Innan det är för sent.

Hur svårt kan det bli?

Läser med förskräckelse i tidningen (För vilken gång i ordningen?) om den sneda könsfördelningen i företagsstyrelser. Jag har jobbat i föreningslivet i över 30 år och alltid, alltid, alltid är genusfrågan aktuell då det gäller att utse personer att leda eller representera verksamheten.
Sen är det ju så – då det gäller maktstrukturer – att det finns andra grupper än kvinnor som befinner sig utanför. Jämställdhet handlar inte bara om genus utan om lika villkor för alla.

Vänner och bekanta

Han hälsade vänligt på mig på busscentralen, nickade åt mig. Det tog ett tag innan jag kunde placera honom. Javisst ja – det före detta landstingsrådet! Lokal politiker, syntes ofta i tidningen. Vi har aldrig, mig veterligt, talat med varandra.
Jag är ju inte direkt någon kändis. ”Lokal kändis” var det en bekant som kallade mig en gång. Jag vet inte om det stämmer. Jag har ett jobb där jag syns offentligt, men inom en ganska smal – och förvisso helt icke-kommersiell – sektor inom kulturlivet. Man kan ju tro, med tanke på mitt yrke, att jag skulle bli lättast igenkänd bakifrån. Mediebevakning förekommer, men är väl inte direkt av drevkaraktär…
Många bekanta av olika dignitet och vikt.
Men vänner har jag många. Det visar sig inte minst när det kör ihop sig eller kärvar. Det är fantastiskt.
Numera har man också vänner på nätet. Vänner man aldrig träffat, men ändå ”umgås” med. Delar tankar, värderingar och glädjeämnen med. Det är häftigt!
Tack för att ni finns – alla!

Älska mig

Fast det här är ju inte så tokigt det heller:

Älska mig
men kom inte för nära
lämna plats åt kärleken
att skratta åt sin lycka
låt alltid en eld av mitt blonda hår
vara fri

(Ur Kärlek i svart och rött – ett urval dikter av Maria Wine. Bonniers 1961.)

Höga visan

Jobbar just nu med en komposition med text ur Höga visan – världens vackraste kärlekspoesi. Så här står det i Bibel 2000:

Vad du är skön min älskade! Vad du är skön!
Dina ögon är duvor
bakom din slöja.
Ditt hår är som en flock getter
som strömmar utför Gileads berg.

och

Av sötma dryper dina läppar,
min brud,
din tunga gömmer honung och mjölk.

I 1917 års Bibel är det formulerat så här:

Vad du är skön min älskade! Vad du är skön!
Dina ögon äro duvor,
där de skymta genom din slöja.
Ditt hår är likt en hjord av getter
som strömma nedför Gileads berg.
Av sötma drypa dina läppar, min brud;
din tunga gömmer honung och mjölk.

Och i Karl XII:s Bibel:

Si, min kära, du äst dägelig, si, dägelig äst du;
din ögon äro såsom dufvoögon,
emellan dina lockar;
ditt hår är såsom getahjordar,
som klippte äro på det berget Gilead.
Dine läppar, min brud, äro såsom drypande hannogskaka:
hannog och mjölk är under dine tungo.

Vad säger ni om det? "hannog och mjölk är under dine tungo"!

Hur blir man bra?

En musikhögskolerektor jag träffade får ofta frågan från nya studenter som vill bli musiker: – Hur blir man bra?
Och hans svar, som möjligen kan uppfattas lakoniskt, men som mer är fyllt av respekt för både människor, metod och pedagogik, lyder oftast: – Med tjugo års erfarenhet av högskoleutbildning vågar jag säga med ganska stor säkerhet: Jag vet inte!

Att sälja en dator

Sonen har fått ny dator och jag skulle sälja den gamla. Ett snabbt beslut fattades: 800 spänn på Blocket. Burkarna fotograferades med mobiltelefonen, datorns prestanda undersöktes och nedtecknades och annonsen las ut på nätet och betalades med mobiltelefonen. Efter fem minuter (FEM MINUTER!) ringde det!

På stapplig svenska försökte han förklara att han inte ville ha skärmen utan bara datorn och därför bara ville betala 400 kr. Jag förklarade att priset var 800 om han så bara behövde musen. Då frågade han om jag kunde leverera den hem till honom.

Något senare ringde hans fru. Hennes bud var detsamma: ingen skärm, 400 spänn. Mitt svar var detsamma.

Under kvällen ringde ytterligare några. Samtidigt kom det ett tiotal mail i min mailbox.

Dagen därpå ringde Ramadan – vi tror att han hette så.
– Jag kommer och hämtar dator, han sa.
– OK, vi sa.
Klockan 18.45 ringer Ramadan och säger:
– Nu jag kommer. Tio minuter!
– Fint, sa jag.
Klockan 19.10 ringer han.
– Du, jag är i Skattegården. Var du bor?
– Sankt Larsgatan, svarar jag, liksom hustrun gjort tidigare på morgonen.
– Var det ligger?
– Vid Resecentrum, järnvägsstationen, mittemot Frimis, Frimurarehotellet.
Hustrun är lärare i svenska för invandrare så jag har förstått att tala långsamt och tydligt och gärna säga samma sak på flera sätt.
– Kan du hämta vid Resecentrum, frågar han.
– Tyvärr, säger jag.
– Jag kommer nu, han sa.
Efter ytterligare tio minuter ringer han igen.
– Du sa Frimurarhotellet?
– Just det, svarar jag.
– Jag kommer, han säger.
En ny signal, som ska bli den sista.
– Du, jag står vid Frimurarhotellet, jag ser inte 9A, bara 9?
– Stå kvar, säger jag, jag kommer och hämtar dig.
Jag går ner och möter den glade, vänlige mannen och vi tar hissen upp. Han går fram till datorn och klickar med vana händer fram de uppgifter han behöver för att konstatera att det jag skrivit om datorn stämmer.
– Du, jag inte har växel, säger han och tar fram två femhundringar.
– Du. Jag har, säger jag och tar upp två hundringar.
Vi hjälps åt med att kånka ner datorn till hans lilla bil.
– Billigt, han säger.
– Du är inte från stan, va, säger jag.
– Just flyttat, han säger. Min kusin har affär, livsmedel i Norrköping. Han ska ha dator.
– Lycka till, säger jag.

Kulturen till Ullared!

Mammons tempel har äntligen lämnat sitt bidrag till kulturen! Se och hör!

Det stora X-genombrottet

Tävlingen avslutad!
Tack för alla bidrag!

baxpegel
baxpärr
baxluttning
baxtuga
bläxtråleskrivare
burxoppa
chexkojare
doxkåp
durxlag
dyrxäker
däxida
faxkola
faxpråk
fixpegel
fixpex
flixcout
flixkola
flixykel
fraxlag
fuxia
haxpett
häxax
klaxpark
kloxtapel
korxkadad
korxkruv
korxmak
korxmulor
kroxkada
kroxäker
kvixand
kyrxilver
kyrxpira
köxtol
laxkor
lyxalig
lyxökare
lärxång
marxkada
naxkott
naxpärr
olyxalig
paxäck
roxlag
roxlusk
roxångare
schaxpelare
sixaxöm
skräxlagen
snaxalig
sorxvans
sparxykel
stixpår
stixåg
stärxaker
suxé
taxam
taxägelsedagen
tix
tjoxkalle
torxkåp
tryxak
tryxvärta
turxypriot
verxam
verxtad


Här kommer en ny lek!
Lämna ditt bidrag till en stavningreform som ersätter stavningen cks, ks eller kc med x. Du får inte ta med sammansatta ord med fog-s eller genitiv-s såsom almanaxblad, bensinmaxföreståndare eller hejaklaxledare. Ord med lång vokal såsom löxoppa är också förbjudna. Du får heller inte ha med ord som stavas -gs- eller -ggs- såsom och vixel, raxockor eller luxliten.
Lämna ditt bidrag här! X-trapriser utlovas.

Bach II

I morgon börjar vi repetera Bachs H-mollmässa. Det är ett drömprojekt som jag väntat över tio år på att få genomföra. Med åren har längtan vuxit, men också respekten; vem är väl jag att ge mig i kast med ett av musikhistoriens mäktigaste och märkligaste verk? Vad har väl jag att ge publiken och de medverkande? Finns det över huvud taget något att tillföra?

Detta är interpretens ständiga dilemma. Att vara exekutör av ett 250 år gammalt musikverk är att vara en länk mellan en annan värld och vår. Mellan en annan kultur, en annan estetik, ett annat språk och andra idéer än våra dagars. Det ställer rätt höga krav både på ödmjukhet och beslutsamhet. Låt vara att jag genom inspelningar har tillgång till drösvis med andras tolkningar och hyllmeter med litteratur om Bach och hans musik. Det hjälper förstås en hel del.

Men det viktigaste återstår. Levande musik existerar bara i det ögonblick någon hör den, upplever den. Och då måste den beröra. Det ges ingen andra chans.

Är man rent koko?

Plötsligt har jag upptäckt att många (Ja, kanske inte många, men flera.) människor tycker att det var SVT, eller ”meedja” som avsatte Stegö och Borelius. Jag råkade kalla den åsikten för trams i ett blogginlägg. Och fick på nöten för det förstås. Är jag naiv som tycker att medierna gjorde sitt jobb? Är jag obotligt bakom flötet som tycker att man inte passar som kulturminister om man inte är lojal med majoriteten av befolkningen som betalar sin licens? Jag tyckte plötsligt Reinfeldt var en riktigt juste (Ja schysst då, men det bär mig emot…) kille som hade kurage nog att säga att ”såna ministrar ska vi inte ha”. Är jag knäpp eller?

Storm över landet – stiljte i kulturpolitiken

På något sätt skänker den trygghet. Stormen. Det är tryggt att veta att det inte är marknadskrafterna som styr. Att det finns krafter som vi människor inte rår på och inte kan påverka. De ger mig en inre frid. Under Gudrun var vi utan el under en vecka. Tempot sjönk trots en massa merarbete, men vi fick göra det vi är utrustade för; ta eget ansvar för vår överlevnad. Det kändes bra – och det gick.
Annars verkar det råda stiltje i landet. Eftervalsstiltje. Kulturen frodas och vi jobbar på – ovetande om vad kulturministern tänker och vad kulturnämndes ordförande vill.

Lagom

Joddå, jag är också hyfsat lagom i Världens modernaste land! Min gamle elev – och numera min idol – Jerry Prütz skrev en lysande krönika om Fredrik Lindström, den gamle rockaren, i dagens Corren.

Anarki

Som kulturarbetare när jag en hemlig dröm om att vara anarkist, men mitt städade liv lämnar nog inget utrymme för det. I Linköping fanns länge den här texten sprejad på ett av de centrala kulturhusen som jag beundrade mycket. Texten alltså – och huset med för den delen. Synd att den stod just på det huset. Nu är den tyvärr borta.

OK, här kommer lösningen!

Vi har två vinnare!
Chère cousine V. och Bästisgrannen får dela första pris! Jag har inte dansat med Tarras-Wahlberg. Ärligt talat - om tillfälle gavs - skulle jag nog inte våga. Hon verkar rätt stiff.

1. Jo, jag har druckit champagne (fast det var nog ett enklare mousserande vin) och samtalat med dåvarande utrikesministern före en middag på Uppsala slott.
2. Jo, jag medverkade som korist/statist i Bergmans filmatisering av Trollflöjten i mitten av 70-talet.
3. No dancing!
4. Jo faktiskt. Drottning Silvia skulle promoveras till hedersdoktor vid Linköpings universitet och i samband med den högtidliga processionens intåg missade kungen sin plats först i ledet och jag fick springande ta en genväg med honom för att genskjuta processionen – till säkerhetsmännens stora bestörtning. (Säpo-män i frack blir nog lite tafatta.)
   
5. Jo, efter en turné i Jordanien fick jag en bild föreställande Hussein med dedikationen "From Hussein to Hassein". I ärlighetens namn ska väl sägas att varken gåvan eller dedikationen var från kungen personligen, utan från mina körsångare.

OK, jag leker också

Vilket av följande jag-mötte-Lassie-påståenden är inte sant:

1. Jag har druckit champagne med Laila Freivalds i en fönsternisch på Uppsala slott.
2. Jag har fått regi av Ingmar Bergman.
3. Jag har dansat med Elisabeth Tarras-Wahlberg i Gyllene salen i Stockholms stadshus.
4. Jag har tagit kungen (Carl XVI Gustaf) i hampan och sprungit med honom genom Linköpings konserthus.
5. Jag äger ett porträtt av kung Hussein av Jordanien som är signerat ”From Hussein to Hassein”.

Ett påstående är osant! Gissa vilket.

Hommage à Loesje

...nu vill jag sjunga dig milda sånger...

Vilken bok!
Vilken debut!
Har inte läst något så
fascinerande sedan
Elisabeth Rynells
"Hohaj"!
Fullkomligt makalös!

Bach I

Under en stor del av sitt liv komponerade Bach 60 minuters musik varje vecka. Sextio minuter! Och vi snackar inte låtar! Inga enkla treackordsmelodier utan komplicerade fugor, kantater, motetter och orgelstycken. Hans årsproduktion av musik är större än de flesta tonsättare idag presterar under ett helt liv.
Vad matt man blir.