Nyårsmeny igen

Jag skrev här nedan att man kunde bättra på färgen på kompotten med lite röd karamellfärg. Det var inte så klokt. Jag fick ågren och googlade på ”Vad innehåller röd karamellfärg?” och fick upp den här artikeln från Borås tidning.

Har man inte redan röd karamellfärg hemma så får man alltså välja en annan färg. Grön. Grön rabarberkompott. Eller blå. Vår karamellfärg är av märket Ekström och har nog en 30 år på nacken.

Det bästa är förstås att strunta i färgsättningen och acceptera den naturliga – dassiga – färgen. Lägg ett lingon på toppen som lyser upp!
Det finns vissa skafferivaror som man kan ha ett helt liv. Karamellfärgerna hör dit. Angosturan har vi ärvt av farfar och tabascon slängde vi faktiskt häromåret då den passerat 20-årsstrecket.

Senap!

Senap är, liksom vitlök, Guds gåva till den matintresserade. För några år sedan då vi inventerade kylen hittade vi tretton sorter. Det var kanske att ta i, men just då var det nog relevant.

Man kan väl säga att vi fastnat för tre sorters senap.

• Den franska från Dijon – oslagbar på wienerkorv och i salladsdressing
• Västervikssenapen – också bra till wienerkorv och falukorv (Men vilken trist förpackning!)
  
• Förslövssenap – den skånska typen, suverän till julskinka och fläskkorv

I år köpte vi för första gången på länge Apotekets senap och det var sannerligen ett lyckokast. Hela burken höll på att gå åt på själva julafton!

Allt om Mat hade i något av de senaste numren ett senapstest och jag vill minnas att apotekets hamnade på topp där.

Fyra burkar i kylen är ett minimum...

Nyårsmeny, fortsättning

Kompotten som jag utlovade här nedan är nu klar. Så här blev det:

Rabarber-, chili- och ingefärskompott

Ingredienser

• ½ l skurna rabarber
• 2-4 cm röd chilifrukt
• 2-6 cm färsk ingefära
• 2 msk fruktsocker
• 1 msk röd balsamvinäger
• 1 msk mörk rom (drycken!)
• ¼ tsk salt

Skala och skär ingefäran i rakbladstunna skivor. Dela chilin och ta ut kärnorna. Hacka den i millimeterstora bitar. Rör ihop alltsammans i en kastrull. Koka upp och låt koka under lock ca 10 min. Låt stå i kylen ett par dygn. Servera rumstempererad till älgfärsbiffar. Ingefära och chili kan förstås minskas om man vill ha den mindre hot. Färgen blir lite dassig och om man vill kan man bättra på den med två droppar röd karamellfärg.

Heidenstam och Kylhammar

Har just läst Martin Kylhammars artikel om faktoider angående Heidenstam. Ibland kan det akademiska samtalet nå oanade höjder!

Martin är den enda person jag känner som utan att darra på rösten kan säga: ”Själv har jag faktiskt läst allt av Heidenstam.” Och därtill på ett sätt som får en att förstå att det är helt självklart och naturligt att ha läst allt som Heidenstam skrivit. Vilket det förstås är.

Läs också Martins krönikor!

Nyårsmeny

Nu börjar de falla på plats. Tankarna kring nyårsmenyn alltså.

Vi börjar nog med en Crème Ninon – ärtsoppa, skulle man vanvördigt kunna säga. Men en outsägligt lyxig sådan baserad på grön ärtpuré spetsad med både grädde och Chamgagne. (Uppkallad efter den franska kurtisanen Ninon de l'Enclos.) Till detta dricks Champagne, troligen en 2002 Palmer Millésime Brut. Vi är av den bestämda uppfattningen att nyårschampagnen ska drickas i början av kvällen då man ännu är i stånd att uppskatta den efter förtjänst…

Därefter kommer salladen med de späckade dadlarna med en 2006 Léon Beyer Tokay Pinot Gris till.

Sedan blir det älgfärsbiffar. Små saftiga saker späckade med bacon eller pancetta, senap och yoghurt. Till biffarna serveras några halstrade rotsaker med honung och en ännu inte (Det är ju några dar kvar!) uppfunnen rom- och ingefärskryddad rabarberkompott. Ingen potatis! Till biffarna dircker vi en Bordeaux. Källaren erbjuder några alternativ: en Pomerol 2001 Chateau Ferrand, en Saint-Emilion 2002 Chateau Saint-Brice eller en 2001 Chateau Bernadotte.

Sen får det nog bli ett Trou Normand... (1-2 centiliter Calvados 1983 Coeur de Lion.)

Vilka ostar det blir i år är ännu en öppen fråga, men det lutar åt att sluta som vi började, med en Roquefort för att matcha den 1991 Dow’s Vintage som fått ligga ett antal år och invänta den högtidliga dekanteringen. Kanske kan den också matchas av en Comté om Norins har någon riktigt vällagrad klar.

Avslutningsvis gör vi en chokladmousse på mörk apelsinchoklad som varvas med en osötad apelsinmarmelad spetsad med Cointreau och toppad med aningen vispgrädde och en bit kanderat apelsinskal. Här behövs ingen dryck – om det inte skulle finnas en skvätt port kvar...

Sexton dar kvar...

Det börjar dra ihop sig mot nyårsafton – årets kulinariska höjdpunkt. Många diskussioner har förts. Idéer har stötts och blötts. Arbetet fortskrider...
En (vi brukar ha 5-7 rätter, lite beroende på hur man räknar) förrätt är komponerad. Pröva gärna:

En lite hot förrättssallad med fyllda dadlar m.m.

Ingredienser

• Skogschampinjoner
• Vitlök
• Färsk röd chilifrukt
• Röd balsamvinäger
• Olivolja
• Salt
• Pinjenötter
• Dadlar, 2-3 per person (köp i lösvikt)
• Roqeufortost
• Ruccola
• Avocado

Dela ganska små champinjoner i fyra delar. Stek i smör. Lägg svamparna i en skål att kallna. Skär en vitlöksklyfta i rakbladstunna tunna skivor och en liten bit chilifrukt i mycket små bitar. Blanda svampen med vitlök och chili. Salta och häll på vinäger och lite olja (fruttato).

Rosta nötterna lätt i en torr stekpanna.

Skär ett litet snitt i dadlarna och pilla ut kärnan. Skär ost i lagom bitar och tryck ner i dadlarna. Stäng dadeln igen och dela den på mitten på tvären.

Lägg ruccola i en ring på en assiett. Fördela svampblandningen i en ring ovanpå ruccolan. Lägg de ostfyllda dadlarna i mitten. Dela avocadon, ta bort kärnan och skeda upp flisor av avocadon på assietterna (en knapp avocadohalva per person). Strö till sist lite rostade nötter över och skeda över vinaigretten från svampen.

Drick en god öl till, vatten, en slank Sancerre eller kanske helst en Pinot Gris från Alsace.

Brantevikssill

Nu har jag gjort julsillen. Jag har under ett helt liv provat det mesta i sillinläggningsväg och jag måste säga att allt har inte varit gott. Men det finns en inläggning som jag alltid återvänder till och det är Brantevikssillen. Tycker du om sill och brännvin och tycker du om att lägga in sill måste du göra denna.
Skånska Sillaacademien anser att den skånska ättikan (från Perstorp), sockret från de skånska betorna och kryddblandningen bildar en perfekt treenighet och kallar denna sillinläggning ”[…] academiens flaggskepp. Skalderna besjunger den […]”.

Brantevik är ett lite fiskeläge på Österlen strax söder om Simrishamn. Sillen är förstås östkustsill, den som vi uppsvenskar kallar strömming, men som skåningarna föredrar att kalla sill.

Gör så här:
Gack åstad till fiskaffären och landa hem ett kilo färska dubbla strömmingsfiléer med skinn. Skinna dem och blanda en lag av 7 dl vatten, en dl ättika (24 %) och ½ dl salt i en rostfri bunke. I med de skinnade filéerna och låt stå över natten.

Dan efter låter du filéerna rinna av. Hacka två gula och två röda lökar och en rejäl knippa med dill. Stöt i din marmormortel minst 3 msk kryddpeppar och 2 msk vitpeppar. Blanda alltihop i en bunke. Tillsätt 3 msk citronpeppar och smula ner två lagerblad. Rör till sist i 4 dl socker.

Varva nu filéerna med kryddblandningen i en stor tvåliters glasburk, eller i några mindre. När sillen fått stå ett tag bildas lag i burken så ingen vätska ska tillsättas.
Efter en vecka är det ofantligt vackert att se på och vansinnigt gott!

Till den här sillen föredrar jag O.P., Aalborgs Jubileum eller Norrlands – eller varför inte Brøndums Snaps.

Julkonserter!

Nu brakar det loss. Julkonserter.

För 25:e året i rad gör jag julkonserter med Linköpings Studentsångare, gemenligen kallade Lihkören. Det började 1984 med en julkonsert i Katedralskolans aula. Ett stort pådrag som turnerade till både Motala och Stockholm. På våren samma år hade vi spelat in vår första skiva. En LP med julmusik. Skivan var i röd plast – mycket originellt vid den här tiden. Skivan recenserades välvilligt i en mängd tidningar.

Sedan dess har jag räknat ut att jag gjort över 75 julkonserter med Lihkören. Till detta ska man räkna ett antal julkonserter med min andra kör, Östgöta Kammarkör och ett stort antal jul- och Luciakonserter med den akademiska damkören Linnea som jag ledde under sju år.

Jag kan väl villigt erkänna att jag inte längtar efter att få repetera ”Det strålar en stjärna” varje år, men då det börjar närma sig generalrepetition är det alltid kul!

I år samarbetar vi med den gamle vännen barytonsolisten Olle Persson (ett samarbete som började för 20 år sedan) och Ryttargårdskyrkans Brassband som är en förnämlig blåsorkester i den fina frikyrkliga traditionen. En blandning av professionella musiker och amatörer i ett åldersspann från skolungdomar till pensionärer. Väl skolade av duktiga och engagerade ledare.

Vi gör numera fyra konserter i S:t Lars kyrka. Onsdag, torsdag och lördag i den här veckan. Onsdagskonserten är utsåld. Biljettinformation här.

Fäbril verksamhet på Corren?

I morse fick vi kaffet i vrångstrupen* då Corren basunerade ut på första sidan:

Häktiska dagar för årets Lucia

(Särskilt fängslande verksamhet måhända?)

För ett tag sedan införde Corren, efter förebild från Svenska Dagbladet, ett slags kvalitetsredaktör som varje dag skulle ta upp språkliga och sakliga felaktigheter i tidningen. Vi var nog några som väntade oss att detta skulle sporra inte bara läsarna att upptäcka fel utan också skribenterna att undvika fel. Så har det inte blivit. Det redaktören på sidan två framför allt korrigerar är när Karlson fått heta Karlsson, eller Tomas Thomas. Däremot diskuteras eller korrigeras sällan felaktigt använda idiom, kontaminationer eller underliga felstavningar och orsaken till dessa. Det hade varit intressantare.

*Firefox rättstavningsfunktion klarade inte ordet 'vrångstrupen' utan föreslog 'våtrumstapeten'. Man undrar var den språkliga kompetensen finns i dessa dagar? (För länge sedan klarade Word inte av 'Linköping' utan föreslog 'liköppning'.)

Kriminell dirigent?

Kände sig förolämpad efter sångtest – polisanmälde

Corren skriver om en kördirigentkollega (Jag vet inte vilken!) som blivit polisanmäld efter att ha nekat en körsångare att vara med i kören.

Det måste vara ett utslag av den nya kränkningsvågen i individualismens tidevarv. Individens rätt att göra sina egna val utan hänsyn till omgivningen är helig. Och gunåde den som sätter sig emot!

Får jag som konstnär inte forma mitt eget verktyg, mitt eget instrument?
Jag tror det kan barka åt skogen – och jag känner mig också kränkt!

Nu kan det ju vara så att kollegan uttryckt sig oskickligt, det vet jag inget om. Det är en grannlaga uppgift att neka en person, som ofta under stor press, genomfört en provsjungning, tillträde till kören. Utan att såra. Det krävs ett stort mått av erfarenhet och känsla.

Transvestiter och travestier

Hustrun hade en uppenbarelse idag. Uppenbarelse bör kanske förklaras för yngre läsare; aha-upplevelse skulle man kunna säga. I en vägtunnel under E4:an kom hon på att travesti och transvestit har samma ursprung. Och så är det ju.

Travesti betyder faktiskt förklädd på franska. Vi har fått det därifrån. Se travestir betyder förklä sig. Som vanligt är det latinet som spökar i etymologin. Trans betyder på andra sidan, vestis betyder klädsel. Termen är faktiskt ursprungligen en teaterterm som just betyder att förklä sig till ett annat kön. Och där har vi det – transvestism/transvestit.

En travesti är idag en omgestaltning av en förebild i komiskt syfte, men utan att förlöjliga den. Om man gör narr av den blir det en parodi.
Källa: Nationalencyklopedin

Stöd upphovsrätten!

Vi måste stärka konstnärers rätt till sina egna verk - inte försvaga den!

Läs DN debatt:

"Politikerna måste våga stå upp mot piraterna"

Tinnitus

Nu har det gått precis ett år. För ett år sedan bestämde sig min hjärna för att ge mig något att tänka på. Jag fick två toner. Två toner som konstant, på samma tonhöjd och med samma styrka, ligger och skaver i mitt vänstra öra. Tinnitus.
Man vet inte varför och man kan inte bota det. Som med så mycket annat elände får vi lära oss att leva med det.

Vissa dagar är det OK. Då tänker jag inte så mycket på det. Har jag andra ljud runt omkring mig kan jag glömma bort det helt. När jag repeterar eller har konsert påverkar det mig inte alls.

Andra dagar är det för djävligt – då gör det mig galen. Som den här morgonen. När det är tyst i huset och tyst ute. Jag kan föreställa mig att det är som en kronisk smärta. Det är omöjligt att komma från den, att slippa undan.

Det går inte att bota. Å andra sidan är det möjligt att det försvinner. Plötsligt en dag kan hjärnan bestämma sig för att stänga av, säger läkarna.

Fan tro’t.

Eric Ericson 90 år!

Eric Ericson var min lärare på Musikhögskolan 1972-1977. Han har därefter varit en ständig följeslagare. Varje gång jag står inför en kör – på en repetition eller en konsert – är Eric närvarande. Inte fysiskt förstås, men i mina händer och i min tanke. Han är inte ensam. Bredvid honom står också Anders Öhrwall.

Då och då möter jag studenter som har ångest inför de val de måste göra i livet. I våra samtal handlar det ofta om att välja mellan att satsa på en musikalisk utveckling/utbildning och en akademisk. De råd jag kan ge bottnar alltid i mina egna erfarenheter:

De viktiga vägvalen i livet gör vi inte själva. De viktiga vägskälen utgörs av de människor vi möter.

Så var det i mitt fall. Hade jag inte mött Anders Öhrwall 1966 och Eric Ericson 1972 hade jag varit en helt annan människa än den jag är i dag. kanske hade jag inte varit musiker över huvud taget.

Eric fyller 90 år söndagen den 26 oktober. Han firar det själv med att dirigera Bachs h-mollmässa i Stockholms konserthus den 11. (Själv firade jag min 60-årsdag förra året med att dirigera samma verk…) På lördagen den 25 firas Eric Ericson-dagen och på själva födelsedagen ges en konsert till hans ära i Berwaldhallen i Stockholm.

Eric är troligen den svenska musiker som är mest känd i hela världen. Han har fått alla priser och utmärkelser som går att få. Ändå är han fortfarande en vanlig körledare. Han dirigerar gärna en sommarkurs för amatörkorister i Tärnaby lika väl som världens allra främsta professionella körer.

Han har betytt ofantligt mycket för hela världens körliv. Han har utbildat generationer av kördirigenter och korister och hans namn nämns med respekt i alla världsdelar. Det har skrivits böcker om honom och gjorts radio- och teveprogram.

När jag år 2000 gjorde en konsertturné i Sydafrika med fem konserter kom det, efter varje konsert, fram någon ur publiken till mig och frågade: ”Do you know Eric Ericson?” – Javisst svarade jag, han är min vän och han var min lärare. Så fick jag höra från dessa personer att de träffat Eric någonstans i världen och vilken betydelse han haft för deras körverksamhet.

En kvinna kom upp i min loge efter en konsert i den lilla staden Mosel Bay, där jag stod halvnaken, och sa att hon hade en skiva med Eric där mitt namn fanns bland körsångarna. Tillsammans med Stefan Parkmans, och Anders Ebys och andras. Hon hade full koll på det svenska körlivet!

Eric fyller 90. Själv har jag 29 år kvar till min 90-årsdag. Alltså ungefär ett halvt liv till! Det känns häftigt.

Egentligen borde hela den svenska nationen och all världens körsångare, tonsättare och dirigenter uppvakta Eric, men det passar sig nog inte. Hur stor han än är, är han fortfarande en helt vanlig körledare med rötter i Missionsförbundet och fötterna stadigt på jorden. Och även om benen rör sig lite långsamt idag är det inget fel på de magiska händerna.

De händerna skapar ännu världens mest välljudande körklang och hisnande konstnärliga mästerverk.

Konstvärk

I bästa Christo-stil har kulturföreningen Alka förpackat ett antal av Linköpings konstverk. Det är lysande. Konstnärernas (alla kategorier) bedrövliga villkor måste uppmärksammas och alla medel är tillåtna.

Eftersom jag själv är en mainstream-epigon-konstnär beundrar jag dessa gränsöverskridare oerhört.

En eloge till dem!

(Eller ”en egen loge” till dem, som vi brukar säga…)

Uppblåst värre

Om läkare skriver Erik Höjer i dagens Corren att ”någon mer uppblåst yrkeskår får man leta efter.” Samtidigt skriver han: ”Corren är den enda redaktion i Östergötland som har kompetens och resurser att genomföra genomlysningar […]” och ”Gediget hantverk som andra östgötamedier inte kommer i närheten av.”

Vad gäller uppblåstheten är den således ömsesidig. Kanske dags att släppa ut lite luft inte bara ur landstinget utan också från tidningsredaktionen.

Jag välkomnar undersökande journalistik. Jag välkomnar att man ifrågasätter makthavare. Men journalister som i svepande formuleringar generaliserar och ser ner på sina medmänniskor och avfärdar dem som malliga eller okunniga har jag föga förtroende för. Vart tog objektiviteten vägen?

Vem uppdaterar mataffären?

Om jag ska handla något på Ikea kan jag direkt se om det finns i lager. Finns det inte det kan jag få veta när det kommer in. På Systemet kan jag på webben läsa vilka viner som finns inne och till och med vilken hylla de står på och hur många flaskor som finns. Det som inte finns skaffar man i regel fram på ett par dagar.

Men i mataffären är det annorlunda. Där kan äggen vara slut – eller saffranet. Om mitt favoritbacon finns är det bara en slump. Plötsligt finns det ingen senap eller så är sardellerna slut.

Varje gång jag handlar mat blir jag irriterad över att det som borde finnas (har funnits) inte längre finns och att jag inte får veta när, eller om, det kommer in igen.

Ändå har man ett avancerat kassasystem som registrerar allt jag och alla andra handlar.

Varför utnyttjar man inte det och ser till att lagren också fylls på i tid?

Hur svårt kan det vara?

Om citybutikerna ska klara konkurrensen får de se till att skärpa sig.

Bilar är lösningen

Den framsynta amerikanska kongressen har beslutat att låna ut ett belopp motsvarande 165 miljarder kronor till bilindustrin som ett sätt att lösa den finansiella krisen i USA.

Det verkar logiskt. Fler bilar ska rädda världen.

Kovan kommer, kovan går – igen

Så här lyder Norlanders fullständiga text.

Kovan kommer, kovan går

Vad man än vill företa,
kovan går, kovan går.
Om man vill nå't roligt ha,
kovan går, kovan går.
Kovan är ej gjord att spara,
kovan den ska’ rulla bara.
Kovan kommer, kovan går,
lycklig den som kovan får!

Vill man sig en fästmö ha –
och till hustru henne ta –
kovan går, kovan går.
Om man sedan skulle vilja
sig en dag från henne skilja, –

Vill man ha ett stilla rus, –
Vill man ha ett "Folkets hus" –
Vinner man på lotteriet
och taxeringen får si'et, –

Vill man undgå nöd och brist –
Vill en gång man dö till sist –
Först en kova ger man prästen
se'n ta björnarna nog resten. –

Ossobucco!

Idag åt vi Ossobucco. Det är en absolut favorit.

Bryn kalvlägg långsamt i olja. Lägg dem åt sidan och bryn finhackad lök, morot och rotselleri i grytan. Skålla och skala ett gäng tomater. Lägg tillbaka köttbitarna i grytan med grönsaker. Strö över (råg-)mjöl och häll på vitt vin och buljong. Lägg i tomater, ett lagerblad, hackad basilika och krydda med salt och peppar. Ställ in grytan i ugnen i 1,5 tim (200°).

Gör en ”gremolata” av rivet citronskal, hackad persilja och vitlök och ställ åt sidan.

Gör en ”risotto milanese”: Stek ris och lök i olja och späd efter hand med vitt vin och buljong. Det ska hela tiden vara blött. När riset är färdigkokt (fortfarande blött) så tillsätt smör och ett par deciliter riven reggiano och saffran. Strö gremolatan över ossobuccon före servering och servera milanesen till. Mmm…

Till detta drack vi en kraftfull kroat: 2005 Coronica Mali Grabar som visade sig vara perfekt!

Avslutade med en Prima Donna som idag var sällsynt vällagrad, grynig och stark!

CRNI

Konsonantsammanställningarna i kroatiskan skrämmer mig. Något slags vokalljud ska ju läggas till och då blir man osäker på vilket.

"Crni", hur det än uttalas, torde emellertid betyda svart eftersom det här är fråga om druvan "Pinot Noir". Alltså den druva som används i röda bourgogner och ibland i champagne.

Denna Pinot Crni inhandlades i Zagreb i Vinoteka Patheon och avnjöts till en ungsstekt majskyckling från Bjäre. Kycklingen marinerades i turkisk yoghurt blandad med dijonsenap, lite tomatpuré, kycklingfond och starkt paprikapulver. Såväl kyckling som pinot smakade utsökt.

Fyndvin!

Just nu kan man beställa 2005 års slottsviner på systemet. Den som har för mycket pengar kan komma över en flaska Château Pétrus för endast 24 544 kr. Jag antar att det bara är ishockeyspelare i elitserien som har råd. Man har bara tagit in 12 flaskor och varje kund får köpa högst en flaska. Så skynda er.

För mindre än hälften kan man faktiskt komma över en flaska från samma slott av den legendariska årgången 1947. Fast inte på Systembolaget. Och en nittiosjua på systemet kostar bara 10 000:-!

24 544 kr. Jag undrar hur de kommit fram till priset. Varför inte 25 000 jämnt? Vem bryr sig om växel på en tjugofemtusing?

Primtal

Jag är lite besatt av primtal. På tisdag fyller jag primtal. Nästa gång jag fyller primtal blir jag pensionär. Det är något ödesmättat med de där talen...

De är inte många, men bäst!

Jag är en sån där nörd som inte har någon bil. Bor man mitt i stan behövs det faktiskt inte (men jag snyltar en del på mina vänner...). Men jag åker rätt mycket buss och en högst ovetenskaplig undersökning har därvid givit vid handen det anslående resultatet att de bästa busschaufförerna är kvinnor. Den som idag körde mig hem i tvåan från universitetet var suverän. Jag kunde lugnt läsa och behövde inte hålla i mig för att inte falla av stolen. Så är det nämligen sällan. Rätt ofta påminner turen om någon, s.m.k., åkattraktion på Gröna Lund. Föga attraktivt.

Kroatiska viner

Köpte de här vinerna i Kroatien. Återkommer med rapport.

Att de aldrig tröttnar!

Får ni också sådana här mail?

Jag vet inte vilka godtrogna typer man förväntar sig att lura, men om man nu har som syfte att bedra någon borde man väl till att börja med se till att språket är sådant att man kan ta det på allvar? Att dessutom kalla mig för "kund" i en bank som jag inte ens hört talas om (och som förstås inte existerar), ännu mindre förstås varit kund i, är ju ändå lite väl korkat.

Fast det vore intressant att veta om det är lönsamt.

Kovan kommer, kovan går

Apropå Kovans namnsdag.

Revyförfattaren Emil Norlander skrev år 1900 sången, där refrängen är ”Kovan kommer, kovan går, lycklig den som kovan får” till melodin ”Måndag gör jag ingenting” (Gesällvisa). Den ingick i Norlanders genombrottsrevy ”Den förgylda lergöken” eller ”Kolingarnes midsommarnattsdröm”, framförd 1900 i Kristallsalongen på Djurgården i Stockholm. Där förekommer också kupletten: "Känner du Fia Jansson". Fia Jansson spelades av Anna Hoffman-Uddgren (som också drev Kristallsalongen) och kolingarna spelades av John Liander och Fritz Strandberg. Revyn var en stor succé och i Stockholm togs revyn upp 12 säsonger 1900-1921 och Oscar Textorius turnerade med den i landsbygden. Revyn omarbetades också för friluftsteatrar och filmades 1924 och 1944.

Danskar på villovägar

Jag har alltid älskat Danmark. Min relation till Danmark och danskarna är lång och gedigen ända sedan jag som liten handlade Ymer i Köpenhamn. Jag har många danska vänner och kolleger. Jag har en dansk svärdotter och – ja, jag gillar också det danska språket!
Men nu har min kärlek till det danska fått sig en rejäl törn.
I dagens SvD kan vi läsa om det äkta paret Line och Ramzo som inte får bo i Danmark utan måste ta sin tillflykt till Sverige. Den danska staten tillåter inte sina medborgare att gifta sig med vem de vill om de tänker sig att bo i Danmark.
Men gör något! Danskar! Rösta snarast bort de främlingsfientliga mörkermännen och -kvinnorna ur folketinget! Protestera! Visa att det bara är en liten klick som har vilselett er. Visa att ni är en stor majoritet som faktiskt står för medmänsklighet och förnuft.

Kovans namnsdag

Idag firade vi “Kovans namnsdag”*. Det var ett uttryck som min far använde när jag var barn. När det var lönedag hände det (inte alltid) att det var lite extra på matbordet. Jag tror inte att det kom barnen till godo i någon större utsträckning – i alla fall inte vad jag kan minnas – utan det var nog föräldrarna som tog sig nåt...

Idag firade vi med en draja och en flaska Domaine Chêne 2007 (nr 96329). Fin Bourgogne, men jag inser alltmer att jag är rätt less på Schardonnä...

Skälet var att min arbetsgivare hade den goda smaken att komma med en välkommen löneförstärkning.

* NE: kova (fi., 'hård', 'klingande'), i bestämd form kovan, slangord för pengar. Ordet förekommer i översättningen till finska på riksbankens (Sveriges Rikes Ständers Bank) sedlar 1777-1836 i valören riksdaler specie, t.ex. "3 Riksdaler Specie / Kolme Kowaa Riikin Daleria". Specie betyder att sedeln kunde inlösas med myntet (som var hårt).

Kroatienturné

Mitt i centrala Zagreb i det magnifika konstmuseet Mimara hade vi konsert.




Då såg det ut så här, dvs. halva kören – och hela dirigenten.

Nu drar vi!

Det här gänget




gör den här resan




tillsammans med

Akademiledamot

Jag är akademiledamot. Sitter på stol nr. 3 i Barnbarnsakademien.
Min mormor och morfar hade sex barn och 18 barnbarn. De äldsta barnbarnen, mina bröder, är födda 1944 och det yngsta 1972. När det artonde barnbarnet föddes 1972 instiftade en kreativ morbror Barnbarnsakademien. Vi har en hyfsat jämn könsfördelning i vår akademi, 8 män och 10 kvinnor.

Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att det varit glest mellan akademisammankomsterna. Mest har det skett i samband med högtidsdagar och begravningar. De sex syskonen är nu borta alla; den sista, en moster dog för en månad sedan vid 91 års ålder. Nu är det dock dags för akademisammankomst. På lördag träffas vi! Medelåldern i akademien har hunnit bli 53 år och sammanlagt har akademien producerat 35 barn och 8 barnbarn.

Augusti

Wow! En hel månad har gått utan ett enda blogginlägg!
(Har nästan glömt hur man gör.)
Orsakerna är förstås många. Värmen sätter ned kreativiteten. Det finns annat att göra. Man har haft semester, byggt altan, varit på Världssymposium i körmusik i det smukke København. Druckit rosévin, umgåtts med familjen. Sånt där som vanliga människor gör i juli. Nu är det augusti och bara en dryg månad kvar till årets andra turné. Kroatien väntar på att få höra akademisk manskörssång – hoppas vi i alla fall.

Kejsar Augustus har gett namn åt månaden augusti, men det visste ni förstås.

Juli - Caesars egen månad!

Kulturrevolution

Igår visade SVT dokumentären om Estlands oblodiga revolution ”Den sjungande revolutionen”. Starkare än så kan det inte bli.

Jag var i Åbo 1990 och upplevde vid ett nordiskt studentsångarmöte den gryende friheten. De estniska körerna medförde både den estniska och den sovjetiska flaggan och då de avslutade sitt program med den estniska nationalsången stod alla upp i vördnad för denna lilla modiga nation – och vi grät.

Året därpå var jag i Tallinn och föreläste och satt jury i en körtävling. När jag skulle resa hem skulle Priit, en av mina värdar, skriva upp sin adress för att ge mig. Han tog då fram en rubelsedel och skrev på den. Mina protester avfärdade han med orden:
– Monopoly money!

Några månader senare var friheten ett faktum.

Vi bilvägrare

Jag skiter i bensinpriset. Bara så ni vet. Och jag välkomnar alla åtgärder som på sikt kan minska användandet av fossila bränslen. Då och då kommer det propåer via e-post eller på Facebook från både okända och välkända personer som vill att jag ska delta i aktioner för att sänka bensinpriset eller gå med i någon grupp för lägre bensinpriser.

Det som är besvärande är att jag aldrig får veta vad den som står bakom uppmaningen tycker om

- hur vi löser problemet med de ökande luftföroreningarna
- hur vi löser problemet med den minskade tillgången på bensin (petroleum)

För mig är det fullkomligt självklart att detta hänger ihop.

Optimistiska beräkningar säger att oljan räcker ytterligare ca 70 år – mer pessimistiska anger 25 år, förutsatt att förbrukningen inte ökar. (Källa: Wikipedia)

Vi vet att vi bör resa mindre, åka fler i varje fordon (kollektivt), konsumera lokalt producerade varor och välja fordon som drivs med förnyelsebart bränsle.

Jag har två - politiskt fullkomligt omöjliga - förslag till begränsning av bilismen som skulle kunna minska okynneskörningen i städerna och underlätta för glesbygdsbor att röra sig:

- Behovspröva enskildas och företags rätt att äga bensindrivna fordon.
- Differentiera bensinpriset i relation till fordonsägarens inkomst och förmögenhet.

Vi måste alla inse att dagens bilar inte längre kan betraktas som ”frihetens symbol”. Tvärtom har bilismen blivit en belastning och ett nödvändigt ont som vi så fort som möjligt måste göra oss av med och ersätta med förnuftigare alternativ.

Frida!

Äntligen fick jag en chans att se filmen om Frida Kahlo! En fullkomligt lysande, originell och egensinnig film. Briljant manus och regi. Och en formidabel insats av skådespelarna Salma Hayek och Alfred Molina.

Oväsen och rättsväsen

Jenny är åtalad för förargelseväckande beteende.

Vi som bor mitt i stan får förstås stå ut med en hel del ljud från fordon, byggmaskiner och annat. På fredag- och lördagkvällar skränas det en hel del också från glada och, för det mesta, överförfriskade ungdomar.

Jenny spelade Eddie Meduza på bilstereon sent på natten på oacceptabelt hög volym.

Meduza ska spelas starkt, men inte så att det stör vår nattsömn det är helt klart, men jag tycker kanske ändå att det kunde finnas smidigare sätt att tillrättavisa en 21-årig tjej än att ställa henne inför skranket.

Rättsväsendet mot oväsendet förefaller vara resursslöseri.

Psalmtoppen

Arga, elaka personer som formulerar sig väl gör mig glad. Det finns för få Sven Stolpe och Sten Broman nuförtiden. Men Stig Hadenius, professor emeritus i journalistik, är en god efterträdare. Han har anmält ett teveprogram kallat Psalmtoppen i SVT för Granskringsnämnden.

I sin anmälan skriver Hadenius:

"Här vulgariserar en f.d. Bolibompa-programledare bland det finaste vi har av folklig sång", och fortsätter "Programmet är ett hån mot oss som av religiösa eller andra skäl önskat höra dessa psalmer/sånger vi växt upp med." och vidare "De som står bakom psalmtoppen borde avskedas eller få sina löner halverade, arma människor."

Resumé skriver här. Stardust förstår inte det vackra i Hadenius ilska.

Jag har som tur är inte sett Psalmtoppen. Risken är stor att jag skulle bli lika ilsken som Hadenius och jag tror att jag besparar mig det just nu. Jag gläder mig hellre åt hans utbrott.

Tyvärr måste jag väl revidera mina tidigare åsikter om SVT...

Akademiska skandaler

Jag har bevistat ett 25-tal promotionsmiddagar och också uppträtt vid lika många. Aldrig har jag råkat ut för det som gruppen Last Call fick uppleva i lördags då de blev avbrutna av en rasande professor Tiina Rosenberg som skällde ut dem och skrek ”fuck you”.

Det närmaste jag kommit var ett argt mail efter en promotionssjungning då brevskrivaren krävde en offentlig ursäkt för ett i hans tycke olämpligt textval till en av sångerna. Det vi sjöng var ”Den senile Don Juans katalogaria”. Vad brevskrivaren inte noterat (vilket stod tydligt i programmet) var att texten var av en av universitetets första hedersdoktorer – Tage Danielsson. Därmed inte sagt att alla texter av Danielsson är lämpliga i alla sammanhang, men nu är det ju så med satir att det inte är alla förunnat att förstå det eller uppskatta det.

Det mest uppmärksammade fallet är ju annars den så kallade Musikprocessen i Uppsala år 1800 då det spelades musik som citerade Marseljäsen. Denna episod orsakade flera personers suspendering och förvisning från Uppsala.

Juni

Juni, den sjätte månaden i den gregorianska kalendern, är uppkallad efter gudinnan Juno. Juno, gift med Jupiter, var den förnämsta gudinnan i den romerska mytologin och var äktenskapets och moderskapets gudinna. Så passa på och gift er i juni!

Värdelöst vetande: Juni börjar i år på en söndag. Ingen annan månad i år börjar på en söndag.

Blir Bra.

B är temat för dagens konsert med Östgöta Kammarkör. Vi gör musik av Brahms, Bruckner, Bach och Beatles. Och så är det bestämt att vi ska ha Blå kläder.
Konserten äger rum i Brunneby...

Om kulturjournalistik

Min lokaltidning – Corren – har sedan ett tag tillbaka för vana att citera lokala bloggare och idag var det min blogg som citerades. (Endast i papperstidningen!) Och det var just det inlägg här nedan som kritiserar tidningen för bristande kulturbevakning. Det är bra. Det visar att det är högt i tak. Jag försöker numera låta bli att polemisera direkt med tidningen eftersom jag redan tror mig veta svaren: ”Vi har inte plats med allt.” ”Vi hade ingen recensent att skicka.” Dessa tänkbara svar är förstås korrekta, men ur läsarens ögon handlar det ju om prioriteringar och god planering.

En liknande debatt har dykt upp här på Correns forum. Där får personen som tycker till inget som helst gehör hos kulturredaktören. Den klagande noterar dock redaktörens lojalitet mot tidningen.

Lojalitet är ju ett honnörsord och något vi nästan alltid betraktar som mycket positivt: obrottslig lojalitet! Men just då det gäller journalister kan man förvänta sig ett annat synsätt. Jag vet inte vilken kultur som råder på Corren, men jag har träffat en mängd medarbetare från chefredaktör till marknadsförare och jag har inte fått bilden av en sträng hierarki där det gäller att rätta in sig i ledet. Den obrottsliga lojaliteten hör inte hemma på en tidning. En journalist måste få opponera mot tidningsledningen och dess policy.

Journalistens uppdrag är inte att stryka medhårs utan att dissekera och analysera samhället. Både utåt och inåt. I synnerhet på kultursidorna.

Ett annat svar som man då och då får sig till livs är att vi kulturarbetare bara vill synas och läsa om oss själva. Det är också korrekt. Men orsaken till det är att det är vårt – och kulturens – livsvillkor. Syns vi inte - dvs. kommer det ingen publik - har vi inget berättigande. Så enkelt är det. (Ungefär som med en tidning. Finns det inga läsare så...)

Nu kom det ju publik – och en stor sådan. Men nästa gång?

Kör(hand)slaget

CD-guld till Östgöta Kammarkör

Skivbolaget Naxos har i samarbete med Sveriges Körförbund producerat en skiva med sommarmusik – svenskt körgodis. Skivan har den föga överraskande titeln ”Uti vår hage”. Innehållet är också, så när som på några enstaka spår, föga överraskande. Men bra! Här hörs några av landet allra bästa ensembler, bland annat Östgöta Kammarkör. Eftersom det är en lågprisskiva som kommer att säljas ”överallt” har den redan belönats med guldskiva, 10 000 sålda exemplar. Och den lär redan vara på god väg mot 20 000. Jag fick pallra mig till Stockholm och mottaga utmärkelsen.

Sövande schlagerfinal

Vi hade väl bestämt oss för att inte titta på eländet, men efter att ha läst Correns skojige reporter Erik Wallstens förhandsgenomgång av alla bidrag bestämde vi oss för att ändå följa med och jämföra med hans bedömningar. Efter bidrag nummer fyra tvärsomnade jag. Det var Tysklands bidrag och det var det mest falsksjungna i historien. Det är förvisso sant som många skrivit de senaste dagarna att den här tävlingen numera bara lockar musikbranschens B-lag.
Jag vaknade då det hela var över, gick och lade mig, och sov sedan gott hela natten, nöjd med att inte ha behövt se resten av eländet.

Carmina Burana

Ett års förberedelser.
Universitetets samlade musikliv.
Därtill en av landets mest framstående sångare, tillika uppväxt i länet.
Samarbete med den högre musikutbildningen i länet.
Gosskörer från tre församlingar i staden.
250 personer på scenen.
Fullsatt i konsertsalen. 1200 personer.
Stående ovationer. Fyra inropningar.

Och Corren är inte där. Inte ett ord före – inte en rad efteråt.

Hade det varit LHC eller LFC hade sportchefen fått avgå och redaktionen mordhotats. Men nu gäller det ju kultur.

Och det är ju mycket begärt att tidningen ska veta vad som är elitserie och gärdsgårdsserie i kulturlivet.

Men publiken visste – och det är ju huvudsaken.

Kastrering

Har inte skrivit något på länge, det har varit lite mycket med repetitioner och planering inför hösten.

Då dyker riksdagsledamoten Yvonne Andersson upp i pressen igen. Pingstvän och kristdemokrat - en oslagbar kombination. Året är 2008 och hon föreslår på allvar - i Sveriges riksdag - kastrering av människor.

"Mörkrets furste stiger ned..."

Bevare oss!

Gruppdynamik!

Underliga saker händer i den akademiska körvärlden!Annons i Corren igår.

The full Monteverdi

Wow! SVT slår till igen!Fullständigt lysande! Så här ska Monteverdi göras. Naket, rått och känslosamt så svetten och saliven sprutar. Missa inte nästa avsnitt!

SVT vs. resten

Henrik Ekman har jag alltid betraktat som en klok karl – och rolig. Han skriver idag i SvD i ett viktigt ämne: När penningen får styra TV.

Det är synnerligen opportunt idag att kritisera Sveriges Television och dess ställning i mediebruset. De (ny)liberala krafterna gör sitt bästa för att svartmåla den licensfinansierade public service och förespråka en helt avreglerad mediemarknad.

Då behövs det någon som replikerar. Tyvärr visar sig Ekman inte vara rätt person för det. Dels sätter han sig i samma sits som dem han kritiserar och använder som exempel. De som talar i egen sak. Det gör han ju själv också och tillstår det förvisso. Men argumenten tryter och det hela blir ganska virrigt och ostrukturerat. Det är synd – för han har rätt i sak; vi behöver SVT.

Som vanligt då kultur debatteras vågar man inte tala klartext om begreppet kvalitet. Det anses allmänt vara ett subjektivt begrepp som enklast beskrivs som smak – och smaken är ju som baken. Här skulle behövas en Sven Stolpe, Sten Broman eller Stig Strömholm, eller varför inte Lars Norén. Nån kolerisk typ som vågade såga den kommersiella struntteven vid fotknölarna.

Mina egna argument är enkla. Bara i SVT hittar jag program som uppfyller mina lägst ställda krav på kvalitet. (Om vi bortser från film och teveserier.) Så fort reklamkanalerna ska producera något eget blir det förnedringsteve eller trams i största allmänhet. TV4 lyckas inte ens göra ett bra rakt-upp-och-ner-program av ”Lunds Studentsångare hälsar våren” utan får mig genast att generat skruva mig i fåtöljen på grund av programledaren totala okunnighet, inkompetens och flåshurtighet. Detsamma gäller Körchansen och en mängd andra program, som jag försökt titta på.

Hur svårt kan det vara?

15 år!

Idag fyller yngsta sonen femton. De andra tre sönerna, 28, 30 och 33, ser jag bara sporadiskt, men när jag gör det är det härligt!

Femton är stort – då börjar vuxenlivet på allvar med alla krav, men också större frihet. Med tanke på hur väl de övriga klarat sig är jag inte ett dugg orolig. Men jag är tacksam att det är killar. Vet inte om jag hade klarat av en tonårsdotter i huset. Samtidigt har jag i hela mitt liv längtat efter en dotter – fast kanske mest en 3-7-åring, eller en 19-åring…

Vad heter jag?

Skulle skriva en kommentar på en blogg och blev ombedd att fylla i namnet

Men jag heter ju Lundgren!

Valborg i Linköping

Klockan 15.00 varje år på Valborgsmässoafton är det mösspåtagning på yttre borggården till Linköpings slott. Linköpings Studentsångarförening Lihkören hälsar våren med vårsånger.
På bilden från Correns reportage syns slottet till vänster, Domkyrkotornet sticker upp bakom slottet och bakom den 80 man starka kören syns Linköpings stadshus - en gång i tiden stadens läroverk.

Maj

Månaden maj är uppkallad efter gudarnas ledare Jupiter Maius i den romerska mytologin. Den kallades även ”blomstermånad” i den svenska traditionen. Maj har lånat sitt namn åt verbet maja som betyder att löva eller pryda med löv och blommor, så som man gör med en majstång.

Om ställföreträdande lidande

Vårt behov av sorg är omätligt. På samma gång som vi tveklöst skulle erkänna att vi inte vill drabbas av lidande och sorg, kastar vi oss in i ett ställföreträdande sorgearbete så fort tillfälle ges. Jag vet att detta är en känslig fråga. Men även känsliga ämnen får, och förtjänar att diskuteras.

I Corren idag publicerades en stor artikel om djurförsök. Råttor får hälsenorna avskurna för att hjälpa forskare att komma på en bra metod för att hjälpa människor med avslitna hälsenor. Vi lider förstås med råttorna och förfasar oss över hur de behandlas. Eller?

Jag minns ännu när vi för flera år sedan fick följa den lilla flodhästungen Nelsons kamp för livet i Kolmårdens djurpark. Braskande bilder och rubriker i flera veckor. En hel nation i sorg.

Det är ett känt faktum att vita (söta) råttor i bur får oss att känna oss hjärtnupna i avsevärt högre grad än en äcklig brunråtta i soprummet. Medan en plockad broiler i kyldisken inte berör oss alls. Ett ulligt lamm är värt mer sympati än en skitig, fnasig gris.

Den stackars Englas fruktansvärda öde berör oss så oändligt mycket mer än de tusentals svältande barn som varje dag dör i länder hundratals mil bort. Nu har Englas familj bett att tv ska direktsända begravningen. De vill att jag ska dela deras sorg. Och självklart ställer jag upp.

Den tänkande människan Ladislaus Horatius skrev för länge sedan i sin artikel Tragedin pågår oavbrutet (Tsunami): ”Kollektiva sorgemanifestationer gör mig illa till mods. Hur kan tiotusentals människor känna likadant, på en och samma gång? Utanför teatersalongen?” Då var det Tsunamin. Nu skriver han på FaceBook: ”En död är normal och förväntad, för att inte säga banal, en annan extraordinär och bra löpsedelstoff.”

Hur ska vi förhålla oss till lidande och död. Ska vi ryckas med i de kollektiva känslorna för det banala (råttorna) eller ska vi låtsas som om vi saknar empati? Hur ska vi lyckas känna medmänsklighet med barnen i Darfur när vi inte ens klarar av grannens odrägliga ungar?

Jag vet inte – förstås. Jag blir bara bedrövad. ”Håll statustänkandet borta från döden” skriver Ladislaus. Javisst – det är väl självklart. Men känslor är ju just känslor därför att vi inte styr över dem. Den som behärskar sina känslor kallar vi känslokall. Och det är fult det.

Känslorna kommer över oss i olika hög grad utan att vi kan styra det, Ingen vettig människa kan säga till Englas föräldrar: ”Er sorg berör mig inte.” Det är osannolikt och förhoppningsvis osant. Men ändå.

Det finns en större sorg. Den över människans och mänsklighetens otillräcklighet.

Populär vetenskap

Det är nu vetenskapligt belagt att det är nyttigt att fira födelsedagar.

– Firar man många födelsedagar lever man längre.

Fanatism

Ett litet visdomsord innan jag somnar:

"Fanatism - den gnagande misstanken att någon, någonstans har roligt..."

Jag blev för övrigt kallad fundamentalist härom dagen. Men det handlade om mitt sätt att laga Boeuf Bourgignon (The plight, French way)!

Flertalet, typ

Ordet flertalet verkar vara besvärligt att hantera nuförtiden. På bloggar och på svenska Wikipedia läser jag ofta ordet på ställen där det borde ha stått flera. Typ ”Hon tog flertalet medaljer under OS”.

Flertalet betyder de flesta. ”Hon tog flertalet medaljer under OS” betyder att hon tog de flesta, en majoritet av alla medaljer.

I obestämd form däremot kan flertal betyda många. ”Hon tog ett flertal medaljer i OS” betyder alltså att hon tog flera eller många.

Kulturnämnden – igen!

Jag kommer att hamna i onåd hos Linköpings kultur- och fritidsnämnd.

En kommunal tjänsteman gav mig en gång rådet att inte ”pressa in en politiker i hörnet”, utan att alltid se till att det finns en väg ut med hedern och ansiktet i behåll. Det är svårt det där. Här har vi en massa människor som ägnar en stor del av sin fritid åt att delta i det politiska arbetet. De är förstås utmärkta personer värda all uppskattning för det arbete de lägger ner och för sitt engagemang. Därför känns det alltid lite kymigt att komma med kritik. De gör förstås vad de tycker är bäst. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka att de politiker som vi medborgare utsett till våra representanter har som första uppgift att lyssna på sina väljare – också mellan valen. Jag tycker också att det i ett upplyst demokratiskt samhälle är självklart att den medborgare som ställer en fråga till politikerna får svar – i rimlig tid.

Jag skrev om den dialog som initierades av den förre ordföranden i kultur- och fritidsnämnden här. Jag blev förstås glad, ja till och med upprymd, över att en ledande politiker ville lyssna på mig och mina kolleger. Sen gick det ett år och jag skrev om det igen här. ”Sophia” kommenterade det inlägget så här:

"Men det är inte så konstigt när man tänker på att svensk demokrati inte handlar om relationen politiker-medborgare, utan relationen politiker och parti.
Du är som medborgare enbart intressant i egenskapen väljare en gång vart fjärde år..."

Jag brukar försöka tro alla människor om gott och vill gärna att hon har fel. Men nu har det varit tyst i ytterligare ett år och jag har skrivit och påmint igen…

Kultur- och fritidsnämnden är förstås en viktig aktör i kommunens kulturliv. Den har att fördela de resurser i form av de skatteintäkter som vi linköpingsbor betalar. Jag har fått anslag till min verksamhet flera gånger, senast i höstas när jag gjorde Bachs h-mollmässa, och också fått kommunens kulturstipendium, så jag borde kanske inte klaga.

Men oförmågan till dialog är påfrestande och framför allt respektlös. Om man nu inte kan/orkar/vill/har tid/ att ta sig an den fråga som man själv väckt tycker jag att man kan säga det. Fatta beslutet: ”Skrivelsen lämnas utan åtgärd.” och meddela mig det!

Valmanifest

Vi är nog många som vill ägna våra liv åt andra saker än att välja. Som är trötta på att välja. Som helt enkelt inte vill välja.

Frihet säger de liberala. Tvång säger jag.

Jag vill inte ägna tid åt att flytta imaginära pensionspengar mellan okända penninginstitut. Jag vill inte klicka mig fram mellan ett oändligt antal webbsidor för att hitta det billigaste och snabbaste bredbandet. Jag vill inte ta emot försäljarsamtal som försöker övertyga mig om att just deras telefonsystem är det bästa. Jag har inte den tid som krävs för att ta mig genom snårskogen av erbjudanden om fasta och rörliga priser hos olika elleverantörer.

Förmodligen är jag både ansvarslös och dum.

Jag väljer hellre mellan Shiraz och Cabernet Sauvignon – och mellan Jan och Sven-David, ty det gör mig glad.

Det gör mig förstås till tönt också.

Studentsångare

Så drar jag med manskören – studentsångarna – till Stavanger. För sjunde gången i modern tid arrangeras nordisk Studentsångarstämma (NSSS). Denna tradition var jag med och initierade 1987 i Linköping och jag har deltagit i samtliga sedan dess. Sedan 1987 har nordiska, och numera också baltiska, studentkörer träffats vart tredje år. Först i Linköping och sedan i Åbo 1990, Trondheim 1993, Köpenhamn 1996, Tallinn 1999, (2002 skulle det varit i Uppsala, men blev inställt), Villmanstrand 2005 och nu Stavanger 2008.

Studentsångstraditionen är stark i Sverige, Finland och Norge. Svenska Wikipedia listar ett 100-tal akademiska körer i Sverige.

De här tillställningarna är väldigt speciella. Ca 1000 sångare träffas och sjunger för varandra och, den vanligtvis ganska förundrade, allmänheten.

På grund av det stora antalet sångare äger de stora konserterna oftast rum i lokaler som är direkt olämpliga för akustisk musik. I Köpenhamn inleddes en tradition med ett större sammanhållet verk, Carl Orffs Carmina Burana framfördes från läktaren i en sporthall. I Tallinn sjöngs Beethovens nionde symfoni i en sporthall och i Villmanstrand gjordes en fullkomligt obegriplig satsning på en symfoni av Leif Segerstam – också den i en sporthall. Musiken gjorde mest sångarna förbannade – och dirigenten/kompositören blev det förstås också p.g.a. det kompakta motstånd sångarna visade mot den obegripliga och osångbara musiken. I Stavanger är de nu dags för Carmina Burana igen. Det är musik som vi kan, och som vi tycker om, så det ska nog gå bra…

Underbar vitkål!

Jag vill gärna rekommendera Anettes vitkål. Utsökt!

Om innandömet II

För några år sedan drabbades en av mina söner, han var då i 25-årsåldern, av en akut oförklarlig magsmärta. Han hamnade på akutmottagningen på ett av våra större sjukhus, femtio mil från föräldrarna. Ett antal släktingar och vänner på närmare avstånd mobiliserades och besökte honom och jag och hans mor satte oss i en bil för att vara hos honom så fort som möjligt.

När vi kom fram hade tillståndet förbättras väsentligt men han låg kvar för observation. Medan vi var kvar vid hans sjuksäng kom hans grabbkompisar på besök. Killarna i bandet som han spelat med i 15 år. Där stod de vid hans säng i sina hängiga byxor med kedjor. Med sina underliga färgade frisyrer, piercningar och tatueringar. De skämtade lite med honom och på ett tafatt ungdomsmanér visade de honom att de tyckte om honom och var oroliga för att han blivit sjuk.

Den gången förstod jag på allvar vem han var. Att han var en mycket omtyckt person. Älskad av många fler än mig. Jag bestämde mig också för att aldrig mer ha fördomar om ungdomars utseende, klädsel och manér. Att aldrig mer se bara till det yttre hos människor utan att glänta på dörren och titta in – innanför.

Det var ett viktigt beslut och ett stort ögonblick i mitt liv.

Föräldraskap

Jag vill att mina barn ska vara

• självständiga
• lyckliga
• omtyckta av de personer de möter

Det innebär att deras studieresultat, yrkesval, utseende, klädval, sexuella preferenser och det mesta av allt annat de väljer eller företar sig är oväsentligt för mig.

Visst låter det enkelt.

Arbus

Hittade till Mys blogg. My är finlandssvenska och det är alltid intressant att diskutera språkligheter med svensktalande finländare. Vi uppfattar ju gärna, lite fördomsfullt, finlandssvenskan som ålderdomlig och hyperkorrekt. T.ex. när de säger “dem” och inte “dom”.

När vi är i Finland och umgås med finlandssvenska vänner talar vi alltid mycket om språk. Vi fick också i present av finländska vänner en Finlandssvensk ordbok, som är intressant läsning. Framför allt ser man hur många lånord man hämtat från finskan. Men också från ryskan. Vi lärde oss t.ex. ordet ”arbus” som betyder vattenmelon och är ett ryskt lånord.

Grymt bra!

Många förfasar sig över de nya förstärkningsorden grymt och sjukt i uttryck som t.ex. grymt bra och sjukt roligt. Det gör inte jag. Dessa uttryck följer en tradition med användande av negativt laddade ord som förstärkning av positiva.

Exempel:

• fruktansvärt kul
• hemskt roligt
• dösnygg
• förskräckligt fint

etc.

Vad som orsakar detta underliga bruk vet jag inte, men det förefaller ha många år på nacken och en stark förankring i språket.

Språknördar II

Att vara språknörd innebär inte per automatik att man är purist och/eller bakåtsträvare. Jag tar gärna till mig nya ord som fyller en funktion, men vid 60 fyllda måste jag väl erkänna att en viss konservatism råder i mitt eget språkbruk.

Jag använder envist (liksom NE:s ordbok) t.ex. en racket, medan det vanligaste idag torde vara ett racket eller till och med ett rack. Jag tycker det är skräp att folk inte kan skilja på sin och hans eller på de och dem. Men jag börjar gärna nya meningar med men (!) och tycker också att det går bra att säga även fast istället för trots (men det kändes svårt att skriva).

Språknördar I

Vi är en språknördig familj.

Igår dök senaste numret av Språktidningen ned i brevlådan och när jag kom hem på kvällen hade 15-åringen gått och lagt sig och istället för att läsa Kalle Anka eller någon bok var han djupt upptagen av en artikel om förortsfranska.

Morgontidig morgontidning

Det har blivit en vana. Att umgås med tidningen på morgonen. Oavsett kvaliteten på tidningen och vilket innehåll den har är det en bra start på dagen att få bläddra bland nyheterna vid en stilla morgoncappuccino.

Jag vet inte om antalet prenumeranter minskar – men jag kan ana det och säkert medför det att antalet tidningsbud också måste minska. Därmed får några tidningen senare. Däribland vi.

Om det inte finns någon tidning att läsa den där tidiga timmen då man har tid med det, finns det ju ingen anledning att prenumerera.

Ergo: Ge mig en morgontidning eller ingen tidning alls.

Mötesplats Linköping

Corren skriver i ett ledarstick:

"Mötesplats Linköping är en nysvensk abstraktion som säger allt och ingenting.

Men mest ingenting.

Dessutom väcker man en debatt som tar bort fokus från själva kärnan. Och det måste vara verksamheterna."

Just så. "Nysvensk abstraktion" gillar jag – trams kan man också kalla det.

Vårkonsert

På lördag är det dags! Du kommer väl och lyssnar?

Vem är jag, vem är du?

Ibland faller jag för sånt här trams.
Fyll i fem saker under var och en av nedanstående punkter. Du får inte skriva i sådant som alla skulle skriva under på - t ex Jag vill inte ha: Sjukdomar.

• Jag är: Fåfäng, snäll, krävande, punktlig, vindögd och astigmatisk
• Jag är inte: Lättpratad, tidsoptimist, långsint, spontan, olycklig
• Jag tycker om: Tystnad, mat och dryck, framförhållning, planering, min dator
• Jag tycker inte om: Dålig framförhållning och d:o planering, backslick, melodifestivalen, tidsoptimism, min mobiltelefon
• Jag vill ha: Lugn och ro, mer pengar, bättre kondis, högre pension (när det är dags), mer tid
• Jag vill inte ha: Oönskade ljudkulisser, tinnitus, en resa till Thailand, bil, solsemester
• Jag har: Fyra fina söner, ett vackert hem, en god hustru, ett bra jobb, taskig syn
• Jag har inte: En I-pod, varit i Thailand, ångest, tillräckligt med tid för att komponera, lust att shoppa

Jag skickar vidare till Strykfritt, sLars, PPernilla, Anton Ymer, Sophia

MotesPlats Linkoping

Bibliotekschefen vid Linköpings stadsbibliotek/Stifts- och landsbiblioteket i Linköping vill, enligt uppgift i Corren idag, byta namn på verksamheten till Mötesplats Linköping. Varför ska vissa människor tafsa. Tafsa på sekler av invanda mönster och traditioner? Trendnissar är de. Hans motiv är att ett nytt namn, Mötesplats Linköping, bättre skulle spegla verksamheten. Han har rätt i sak. Biblioteksnamnet speglar inte hela verksamheten. Än sen då? Vilka andra namn gör det? Och på vad sätt speglar namnet Mötesplats Linköping hela verksamheten bättre? Om man skulle vilja låna en bok eller läsa en tidning – hur ska man då veta att man ska gå till just Mötesplats Linköping. Den språkliga konstruktionen är också tveksam. Vill man ändå använda den bör man i trendnissarnas tidevarv gå längre – MotesPlats Linkoping.

I bibliotekschefens anda följer här fler förslag på namnbyten som kan bli aktuella av samma skäl.

Linköpings universitet – nytt namn: Linköpings tekniska högskola.
Motiv: Universitasbegreppet är helt okänt för allmänheten, universitetets studenter och lärare. Vid en intervju i DN i dagarna presenterades universitetskanslern Anders Flodström som före detta rektor vid Linköpings tekniska högskola. Det är lika bra att ge efter.

Linköpings domkyrka – nytt namn: Mötesplats Martin.
Motiv: Dom är en fullkomligt obegriplig förled. Kyrka är som begrepp helt ute. Dessutom betyder domkyrka egentligen kyrkans hus, vilket känns som en tautologi. Seden att välja en biskop med namnet Martin bör stadfästas.

Universitetssjukhuset – nytt namn: FriskvårdsCentrum.
Motiv: Det är taskigt att betona att de som uppsöker stället är sjuka. Frisk och vård ger positiva vibbar – sjuk och universitet (se ovan) ger negativa.

SAAB – nytt namn: Linköpings flygklubb.
Motiv: Flygindustrins stolthet förväxlas lätt med bilmärket. Det blir lättare att leverera otäcka krigsmaskiner med ett mer troskyldigt klingande klubbnamn.

Cloetta – nytt namn: Linköping Hockey & Choklad (LHC).
Motiv: Ingen vet längre vad som är hönan och vad som är ägget. Sportentusiasterna tror att chokladen är uppkallad efter ishockeylagets spelplats.

Magic Roundabout

Corren har idag ett aprilskämt om ett planerat rondellbygge. Den tänkta rondellen finns i verkligheten i Swindon, Storbritannien.

Languedoc

Vi fick en förtjusande matbok i present. Nathalie Besèr och Ola Henrikssons Ett kök i Languedoc. Jag kan inte använda ordet kokbok på en sådan bok. Förutom förtjusande recept och bilder innehåller den förstås små njutbara, originella och egensinniga formuleringar, som t.ex. om aperitif som här är synonymt med pastis: ”Man behöver relativt små, höga glas, isbitar, klart friskt vatten och Pastis 51 eller Ricard”. Inga andra sorter. Pastis 51 eller Ricard! Just det, samma Ricard som nu gått och blivit ägare till Vin & Sprit. Så nu kan vi lugnt sommarnjuta vår pastis och känna att den är lika svensk som O.P. Andersson!

Och vilken tur att det finns Ricard i vårt spritskåp.

Languedoc är för övrigt ett väldigt spännande ord. Om det kan man läsa här.