Artroskopi

Jag har haft ont i ett knä under mer än ett års tid och fick en operationstid dagen efter min sista konsert. Inställelsen var 07.30 och tre timmar senare var jag hemma igen. Ingreppet gjordes under lokalbedövning och jag kunde följa hela operationen i en monitor. Den opererande läkaren berättade under tiden vad han gjorde – ungefär som hos tandläkaren. Enda skillnaden var att jag också kunde svara och ställa frågor…
Det intressanta var att man före operationen inte hade röntgat leden och egentligen inte ställt en säker diagnos. Så ingreppet innebar att man dels ställde diagnos, dels ställde till rätta det som var fel. I mitt knä var det menisken som hade trasats sönder en del och läkaren ”städade” lite i leden.
Inga kryckor, inget gips! Order om att gå som vanligt. Visst gör det fortfarande ont, men jag kan gå och tillfrisknar snabbt.
Det hela var en fantastisk upplevelse och ytterligare ett bevis på den höga kvalitet svensk sjukvård håller.
Läs om artroskopi här.

Nyårsmeny

Jag ber om ursäkt, kära läsare, för en lång tystnad. Det har varit mycket arbete, en knäoperation och så jul...
Planerar just nu en nyårsmeny. Vi har en lång tradition med några matälskande vänner. Vartannat år hos oss, vartannat hos dem. Så här blir det:

Meny

• Gåslever på toast med Kalamataoliv
• Böcklingmousse med rödbetssky och senapsmarinerad kapris
• Liten sallad
• Ankbröst med rödvinssky och ragu på mandelpotatis, Karl-Johansvamp och kantareller
• Trou Normand (sorbet på Calvados)
• Ostar (Tomme de Savois, Ossau-Iraty, Monte Veronese ubriaco, engelsk Stilton)
• Bärconsommé på hallon, björnbär, jordgubbar och svarta vinbär med madeleinekaka

Viner

• Castellane Brut Champagne, Frankrike
  
• Gewurztraminer Réserve Hennÿ, Alsace (Preiss-Hennÿ), Frankrike
  
• 2001 Chateau Lafleur-Gazin, Pomerol, Frankrike
  
• 1995 Graham's Malvedos Vintage Port, Portugal
  
• 1983 Anjou Blanc Réserve du Fondateur, Frankrike

Till tolvslaget blir det något enkelt bubbel, antagligen Chapel Hill. (Det är en styggelse att hälla i sig dyr Chamgagne i ett läge då man egentligen inte alls vill ha det och framför allt inte kan uppskatta det!)

Sen blir det blodpudding resten av året...

Julmix

Är det Advent, Lucia, Jul eller Trettondag? För den sekulariserade människan spelar kyrkans högtider allt mindre roll. Vi blandar friskt Kalle Anka med Jesusbarnet och de vise männen. Vid julkonserter mixas glatt Hej tomtegubbar med Stilla natt, Gläns över sjö och strand, Tänd ett ljus, Rudolph med röda mulen och Ser du stjärnan i det blå.
Eftersom jag själv är rätt sekulär reagerar jag inte längre och har resignerat eftersom det ändå är affärsmännen och dagispersonalen som sätter agendan och bestämmer hur julen ska firas.

Men den kyrkomusiker som försöker protestera genom att skilja högtiderna och repertoaren åt blir genast påhoppad och anklagad för att vara bakåtsträvare och otidsenlig.

[Foto: Jim Elfström/IKON]

Tack Brahms

Tack för den musik du gav mig. Tack för att jag fick ge den vidare.

Historien är fylld av konstnärer som fortfarande idag ger oss nutida människor möjligheten att fara vidare. Att se världen i nytt ljus. Att se på våra medpassagerare med nya ögon. Att tänka egna tankar och att förstå andras tankar. Att ha egna känslor och att förstå andras känslor.

Frågan är vad vi lämnar efter oss för kommande generationer att leva av? Big Brother? Lasse Stefanz?

Tack Johannes! Nu ska jag ägna mig åt Johann Sebastian ett år och sen får vi se…

Till Lindansaren

Har laptopen stannat
är tankarna slut?
Det är ju förbannat
om du dansat ut!

Din tystnad är plåga!
Vad var det som hände?
Var är den låga
som smekte och brände?

Är linan din brusten,
vad är det som sker?
Saknar du lusten –
du skriver ej mer?

Inga helgons dag

Denna Allhelgonadag, den 1 november, som ursprungligen är en glädjens dag då kyrkans alla helgon ska firas (Lyssna förresten gärna på Riktig musik i P2 som sändes igår.), har jag och fyra andra professionella kördirigenter skickat en skrivelse till Linköpings kommun. Bakgrunden är att kultur- och fritidsnämndens ordförande i olika sammanhang sagt att han tycker att kommunen ska satsa på körlivet i Linköping. Men sen händer inget. Jag får en obehaglig känsla av att politiker ibland säger saker som de inte menar. Bara för att tillfredsställa väljarna. Eller tysta opinionen. Kan det verkligen vara så? Politiker är väl som vi andra – inga helgon precis.
Inga helgons dag.

Om vådan av att bli citerad...

Har du någonsin blivit ombedd av en tidningsreporter att uttala dig om en dagsaktuell händelse? Gör aldrig det! Här är exempel på några som ångrat sig.

1. Abort
2. Barnarbete
3. Elransonering
4. Jag är gift
5. Nobelpristagare
   

Vad är vad?

Jag får ofta frågan: ”Vad är musik?”. Det enklaste svaret numer är ”organiserat ljud”. Då behöver man inte ge sig in på diskussioner om melodi, harmoni och rytm eller värdera musikaliska företeelser och ställa den ena genren mot den andra.
Lika ofta kommer frågan upp: ”Vad är kultur?”. Svaret på det är svårare och jag undrar vad en kulturminister skulle svara. Själv tror jag man får välja mellan dessa tre svar.

1. ”De sköna konsterna”. Musik, teater, dans, litteratur, film, konst, etc.
2. De vanor, seder och färdigheter som samhällets medborgare tillägnar sig. (E B Taylor, 1871)
3. Koder, tecken och annat som människor i samma kultur kommunicerar med. (Clifford Geertz)

Sen kan man ju säga att allt är kultur. Då skulle ju Reinfeldt slippa utse kulturminister, alternativt låta alla ministrar vara kulturministrar. Det skulle ju på sätt och vis underlätta.

Snyltminister

Medierna gottar sig – med rätta.
Betala radio- och tv-licens det ska man! Basta!
Men ska man hitta ministrar utan lik i garderoberna då får man nog leta länge. Det lär inte gå att uppbringa en vuxen person i Sverige som inte någon gång betalt en hund- eller barnvakt svarta pengar; eller en målare eller snickare. Att Stegö varit avlönad av radion och inte betalt licens är förstås en läckerbit för medierna.
Kanske kunde man hitta nån kulturintresserad till posten som kulturminister istället för en snyltare?

Hjälp! En minister!

Ja, vad ska man säga? För mig är nyliberalismen den mest kulturfientliga idé man kan tänka sig. Om det är så att den nya regeringen genom Cecilia Stegö kommer att bedriva nyliberal kulturpolitik ja då kan vi hälsa hem.

Ingen tidning jag läst har lyckat redovisa Stegös kvalifikationer som kulturminister. Hon har varit direktör för Stiftelsen Fritt Näringsliv och chef för tankesmedjan Timbro samt reporter och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Vad svensk kulturpolitik behöver nu är en minister med brinnande intresse för kultur och med stor kompetens på området. Stegö verkar inte besitta någotdera.

Kultursponsring

Kultursponsring kommer att bli mer lönsamt med den nya regeringen enligt Svenska Dagbladet. Som idé är det förstås välkommet. Varför ska idrotten specialbehandlas? Men om det innebär att samhället samtidigt avsäger sig sitt ansvar för kulturen och vältrar över det på näringslivet är vi illa ute.

Det är vackrast…

Solens första oktoberstrålar silas genom tallkronorna. På den upplysta barken sitter en ekorre och njuter i värmen. Nedanför en liten hare.
Utanför mitt arbetsrum finns den lilla världen – mitt i den stora.
När jag betraktar det grips jag av vemod och Lagerkvists ord kommer direkt:

Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

Bu och Bä i blåsväder

Det är nu tio år sedan Stifts- och landsbiblioteket i Linköping brann. Då var han bara tre år, men hade just lärt sig att läsa. Pappa och mamma var på turné i Spanien. Branden i sig var förstås obegriplig för en treåring men den stora tragedin var att ”Bu och Bä i blåsväder” hade brunnit upp. Han var otröstlig ända tills han fick förklarat för sig att alla hans älsklingsböcker nog fanns i flera exemplar.
(Har du ännu inte läst Lena och Olof Landströms böcker om Bu och Bä har du en stor upplevelse kvar!)

Om vårt språk

Jag tror att de flesta som använder skriftspråk dagligen är medvetna om språkets funktion – kommunikation. Det skrivna språket, liksom det talade har alltid en eller flera mottagare och skribentens avsikt är att göra sig förstådd eller nå fram med ett budskap. När det gäller det talade språket är det lätt att notera hur mottagaren uppfattar det sagda och man kan också omedelbart korrigera informationen om det skulle uppstå missförstånd. Med det skrivna är det mer komplicerat. Man vet inte alltid vem det är som läser. Detta ställer större krav på språket. Dels måste det vara så konstruerat att så många som möjligt kan förstå vad det står, dels bör det ligga på en stilnivå som gör att man inte stöter bort läsare. Här är det uppenbarligen så att många tar anstöt av det som de anser vara dåligt språk – därmed uppnås inte det ursprungliga målet med texten: att kommunicera. I stället för att läsa innehållet och ta det till sig, så blir läsaren upprörd över själva språket och bryr sig inte om innehållet. Allt detta är nog självklarheter för de flesta.

Jag reagerar alltid när skribenter inte kan skilja på de och dem, på subjektsform och objektsform, inte kan använda sin och hans korrekt eller konjunktion och preposition. Eller använder det som jag uppfattar som talspråk i skrift; skriver dom eller typ . Eller skriver isär ord som ska skrivas ihop. Men jag har slutat agera språkpolis och hutar inte åt dem som inte talar eller skriver som jag.

Precis som de flesta moderna lingvister tror jag att språket utvecklas utan att vi kan påverka det särskilt mycket. Det har alltid funnits både radikaler och bakåtsträvare också i synen på språket. Tiden för en normativ syn på språket är för alltid förbi och vi bör lägga större kraft på att i stället förstå varför språket tar de vägar det gör och också förstå språkets sociologiska innebörd. Det skrivna språket är idag mycket mer var mans egendom än för några decennier sedan, vilket inte minst tar sig uttryck i bloggar, wikipedia och på hemsidor.

Variationen är stor och vi som anser eller tror oss sitta inne med den rätta kunskapen måste visa oerhört stor tolerans.

Argentina IV – Om värdet av att kunna språk

Fransk er et let sprog. Hest hedder cheval, og sådan er det hele vejen.

(Storm P.)

Jag trodde att den konferens jag deltog i i Buenos Aires skulle avhållas på engelska. Så var det inte. Det förutsattes att man talade antingen engelska eller spanska och så tolkades det, från engelska till spanska och vice versa. Eftersom detta inte var klargjort från början innebar det att alla planerade inlägg blev dubbelt så långa som det var tänkt. Med avsevärda förseningar som följd förstås. Men det var inte det det skulle handla om.

Jag talar inte spanska, dvs. jag har inte studerat spanska. Men med mig från skolan har jag engelska, latin, tyska och franska. Och faktum var att jag fick användning för alltihop.

Vid mina dagliga möten med yngre människor slår det mig ofta, dels hur ledigt och bra man talar engelska, dels hur lite andra språk man talar. Dessutom är det klent beställt med den allmänna språkkunskapen – den där som gör att man kan se ordstammar och grammatiska detaljer som är gemensamma – och på så sätt kan klara sig hjälpligt, eller i alla fall i nödsituationer, även på språk man inte studerat. Jag tror vi missar nåt i skolan.

Med basala kunskaper i latin och franska ligger andra romanska språk som spanska och italienska inom räckvidd. Och med lite kunskaper i tyska är holländskan inte så långt borta.

Sen finns det ju några språk till…

Argentina III – Att bli berörd 2

Nån gång på sjuttiotalet hörde jag för första gången Camille Saint-Saëns Saltarelle med O.D. i Stockholms konserthus. De hade varit på USA-turné i fem veckor och kom hem med en oerhört vältrimmad kör. Saint-Saëns satt som en smäck och jag fattade vad manskör handlade om.

På Musikhögskolan fick jag för första gången sjunga Arnold Schönbergs Friede auf Erden och det var en upplevelse som gick utanpå allt annat.

I Buenos Aires hörde jag för första gången Aaron Coplands In the beginning. Det var Estudio Coral de Buenos Aires som sjöng under ledning av Carlos López Puccio och det var så fruktansvärt bra. Bra musik, spännande och meningsfull och en kör som var bland de allra bästa jag hört. Musiken slog till med sådan kraft att jag inte kunde röra mig. När bänkgrannarna skulle gå ut kunde jag inte resa mig. Det var en mental och fysisk kraft av sådan kaliber att den förmodligen förändrade mitt liv. Snacka om musikens makt. Det är tur att sånt här bara inträffar ungefär vart trettionde år, men jag ser redan fram mot nästa gång.

Argentina II – Att bli berörd 1

När det internationella symposiet i Buenos Aires öppnades framträdde Coro Polifónico Nacional de Ciegos (nationella kören för blinda).

Det är klart man blir berörd då funktionshindrade människor finner en gemenskap och ett uttrycksmedel för sin gemenskap, men här var det inte fråga om bara det. Det var såinihelvete bra, om uttrycket ursäktas. Det var på en så hög konstnärlig nivå att det inte hade den minsta betydelse att de inte kunde se. Det var musikaliskt briljant; rent, dynamiskt och med ett oerhört starkt uttryck. Jag blundade och njöt!

Om att svika sina ideal

Det är vad jag gör. Sviker mina ideal. Ingen valrörelse har gett mig sådan ångest som denna. Jag har alltid ansett mig stå till vänster och de senaste gångerna har jag lagt mina röster på Miljöpartiet. Jag har stort förtroende för politiker som Maria Wetterstrand och Gustaf Fridolin. Kanske hade jag också kunnat lägga min röst på FI. Jag tycker det behövs en kraft som ser lite bortanför horisonten och som vågar ha en idé om ett hållbart och solidariskt samhälle.
Ändå har det senaste decenniets politik handlat om allt annat. Den har präglats av Göran Perssons personliga makt. GP har tyvärr förbrukat hela sitt förtroende för länge sedan och jag är övertygad om att det behövs en annan statsminister. Någon som besitter egenskaper som ödmjukhet, förmåga att lyssna och förmåga att erkänna sina fel. Jag vet inte om Reinfeldt besitter dessa egenskaper i högre grad, men han har visat att han kan samarbeta och jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna vara en bra statsminister.
Därför kommer jag idag att rösta på alliansen. Inte för att jag sympatiserar med dess politik utan för att jag tror att det kommer att bli ett öppnare politiskt klimat. Du får gärna anklaga mig för att vara naiv och svaret får vi inte i morgon utan om kanske sådär fyra år.
Har jag fel så skyll gärna på mig.

Argentina I - San Juan

Sommarens argentinaäventyr startade i San Juan, huvudstad i regionen med samma namn i västra Argentina, mot Anderna. Här rådde full vinter d.v.s. tjugo grader varmt och sol. I San Juan regnar det inte.
Staden är ganska ny. Den gamla bebyggelsen förstördes helt i en jordbävning 1944. Alla gator har trädplanteringar, vilket gör att staden – trots vintersäsongen – kändes lummig.
Jag var inbjuden, tillsammans med en handfull andra utländska dirigenter, att övervara en körfestival som avhålls vartannat år. Förutom argentinska körer från San Juan, Mendoza, Misiones och Córdoba, framträdde körer från Chile och Brasilien samt en polsk musikhögskoleensemble från Bydgoszcz.
Den konstnärliga och tekniska nivån var mycket hög och mina medförda fördomar om körmusik i andra länder kom genast på skam. Den vackra konsertlokalen var fullsatt och publiken entusiastisk.
Vi utlänningar (från Belgien, Estland, Kroatien, Israel, Brasilien, Puerto Rico, Tyskland och Venezuela) var kanske än mer entusiastiska. Jag tror att en hel del självgodhet, okunskap och fördomar sattes på prov denna första kväll. Det argentinska körkunnandet är gediget och på en imponerande nivå.
I San Juan besöktes även några vinindustrier och olivoljemakare. Återkommer nog till detta…

Man lär så länge man har elever…

En sliten fras som jag egentligen drar mig för att använda.
Den gångna veckan har jag undervisat åtta dirigentelever. Åtta musikaliska personligheter. Alla med olika förutsättningar och med olika mycket i bagaget. Det var fruktansvärt roligt. Dels för att jag gillar att träffa nya människor, men också för att det är en sådan pedagogisk utmaning och en sådan tillfredsställelse när det går vägen. Att inte ha en aning om på vilken nivå man befinner sig i början eller förutsättningarna för att det ska göras framsteg på sex dagar... Att våga driva på och kritisera utan att såra eller framkalla försvarsattityder. Det är fantastiskt spännande.
För den oinvigde kanske vi bara står och slår takten, men den mer initierade vet och förstår att det är en själslig och känslomässig process som handlar om kommunikation. Och om att blottlägga känslor.
Kördirigenten kommunicerar sin musikalitet och sina intensioner till körsångarna som fyller på med 20-30 människors samlade livserfarenhet och konstnärliga vilja och förmåga! Snacka om att frigöra krafter!
Och så mycket jag lärt mig. Och så bra alla mår.

Östsvenskar

Jag är ingen sjö- eller båtmänniska. Men jag kan uppskatta en vacker fyr och en vacker båt. Och vacker natur förstås. Söderskärs fyr ligger längst söderut i skärgården i Borgå, öster om Helsingfors. Denna julidag är det bedövande vackert. Och stilla.
Den finska kusten från Österbotten till Finska viken är i mycket högre grad än inlandet befolkad av svensktalande. Om en finsk kommun består av mer än 8 % svensktalande anses den tvåspråkig. Finland har idag ett tjog kommuner som är helt svensktalande och därtill drygt lika många där de svensktalande är i majoritet. Av Finlands hela befolkning är dock bara ca. 5 % svensktalande. Situationen för dem blir för varje år allt mer problematisk. Att obehindrat tala finska är förstås ett måste för att delta i samhällslivet.
Finlandssvenska beskrivs ibland som en ålderdomlig svenska. Det är nog delvis korrekt. Här finns ord som vi för länge sedan slängt bland soporna: ämbar, kanister. Violin säger de också och inte fiol – det är fint. Sen uttalar man dem som dem och inte som dom. Så här har barnen inga problem med att skilja på dem och de – dom och dom.
Herman Lindqvist skrev nyligen en uppmärksammad artikel om finlandssvenskans roll i Svenska Akademien. Lindqvist menar att det är dags att en finlandssvensk tar plats på en av de lediga stolarna i akademien. Huvudstadsbladet hängde på i flera artiklar. Horace Engdahl intervjuades och sade sig vara motståndare till kvotering och menade att inget annat än kompetens kan komma i fråga som urvalsgrund. Man kan ju fråga sig om inte kompetens inom finlandssvenskan kan vara viktig för akademien och det svenska språket. Jag skulle gärna se Lars Huldén, Märta Tikkanen, Bo Carpelan eller någon annan av de stora finländska skalderna i akademien.

Väderprognos

Sommarpaus

Kulturknutarna löser upp sig några veckor! Kanhända händer något sporadiskt på den här sidan. Kanske en rapport från kulturlivet i Helsingfors, Uppsala eller Buenos Aires...? På återseende annars i slutet av augusti – alla trogna läsare!
/Hans

6 Juni

I mitt Sverige har alla människor lika värde, samma rättigheter och samma skyldigheter.
Sverige byggdes av svenskar, danskar, finländare, ester, ryssar, norrmän, tyskar, valloner, fransmän, italienare, greker, jugoslaver och människor från en mängd andra kulturer.
Kulturblandningen fortsätter och den tillför nya värden och insikter.
I detta Sverige vill jag leva och dö.

Konflikthantering

Igår löstes en konflikt. En sån där konflikt med skarpa drag av sandlåda. Vuxna, erfarna, kloka och vänliga personer. Men ändå.
Då hjälper inga mejl eller telefonsamtal. Men ansikte mot ansikte i ett trist mötesrum vid ett trist bord. Lite kaffe, en sockerkaka och några timmar tillsammans. Alla glada och trevliga. Och till slut är alla nöjda.
Människan är ett enastående djur!

Saknaden efter Tage

Ofta saknar jag Tage D så ofantligt!
Han tillförde den politiksa debatten en intellektuell och känslomässig skärpa som var unik.
Mina favoritcitat idag är:
Utan tvivel är man inte klok
och
Om man inte vill se bakåt och inte vågar se framåt, då får man se upp.
(Citerat ur minnet.)

Integration

Landstingsmannen, folkpartisten och förre polisen Sture Thörnesjö försöker formulera sig kring integrationsfrågan i Östgöta Correspondenten. Om jag uttrycker mig välvilligt kan jag väl påstå att jag kanske förstår vad han menar. Tyvärr är det så illa, luddigt och reaktionärt formulerat att det måste bemötas.
Förmyndaraktigt förklarar Thörnesjö: ”Invandrare i Sverige måste så snabbt som möjligt lära sig leva efter svenska lagar och regler och demokratiska samlevnadsnormer.” Vidare säger han: ”vi måste införa ett system för att få en förbättrad anpassning till ett normalt liv här” och man [invandrare] ”måste ha svarat ja på frågan om man är villig att följa svensk lag och svenska ordningsregler”.

1. Vad är svenska ordningsregler?
2. Vad är samlevnadsnormer?
3. Vad är ett normalt liv?
4. Gäller inte svenska lagar för alla medborgare oavsett om man besvarat frågan om man är villig att följa dem?

Snart är det midsommar. Då jag i yra skuttar runt till ”Små grodorna” ska jag med glädje och tacksamhet tänka på Sture Thörnesjös tillåtande ord: ”alla får utöva sin religion och sin kultur med till exempel dans och fest”.
Bevare mig – vilken rappakalja.

Kvinnligt kollektiv

1997 var jag med och startade en damkör. En kör som jag sedan ledde i sju år. Min erfarenhet av damkör var då noll. Eftersom min erfarenhet som körledare var ganska stor såg det då enbart som en spännande musikalisk utmaning.
Vad jag inte anade var att den stora utmaningen inte skulle bli av musikalisk art utan snarare social – och handla om ledarskap. Min erfarenhet av kvinnor i kollektiv var obefintlig. Jag är uppväxt med två bröder och har fyra söner…
De sju åren som damkörsdirigent kom att bli oerhört lärorika. Mina ledarskapstalanger sattes på hårt prov inför den nya utmaningen: kvinnligt kollektiv! En ny värld öppnade sig (för att ta till en schablon)!
Jag växte som människa och man (Eng.: man!) under de här åren. Och jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen.

40 % Ken

Maria tycker att vi ska kvotera in Ken bland Barbiedockorna. Som far till fyra pojkar är min egen erfarenhet av att rubba barnens könsroller ganska dålig. Den äldste av sönerna fick i 3-4-årsåldern en dockvagn i julklapp. En fin röd, av märket Brio tror jag det var. Dockor och sängkläder medföljde om jag inte minns fel. Efter bara några minuter hade innehållet avlägsnats och vagnen lagts på sidan. Den visade sig vara en utmärkt uppställningsplats för den lilles bilsamling och fungerade sedan i många år som garage i barnkammaren.
Fortsättning kanske följer...

Sarkasmer

Jag skrev visst nåt om sarkasmer. Det är inte alla som gillar sånt. Eller ironi heller för den delen. Jag älskar dem. Själv har jag en känsla av att jag mer eller mindre består av sarkastiska kommentarer och ironiska utlåtanden. Det är säkert olidligt för omgivningen. För mig själv också ibland. Men de kommer per automatik på nåt sätt. Jag tror de skapas i magtrakten och tränger ut genom munnen helt utan att passera hjärnan. Kanske är det en vällevnadssjukdom. Borde kanske gå på diet ett tag.

På tåget

När tåget går in i tunneln försvinner omvärlden. Tanken koncentreras.
Tänk om vi kunde utrusta oss med en avstängningsknapp! Borde vi inte gjort oss förtjänta av det? Ett slags fjärrkontroll. Som kunde ta bort ljuden, ljusen och de besvärliga människorna runt oss. Ge oss lite extra tid och lite extra utrymme när vi behöver det.
För möten med oss själva.

När applåderna mattas

När applåderna mattas – vik runt hörnet!

Joråvischon kontest

– Är du ledsen, frågade jag hustrun i dag på morgonen. Något i hennes ansikte tydde på det.
– Jag kastade bort tre timmar igår på joråvischon kontest, svarade hon. Timmar som kunde ha använts till viktigare saker, sömn t.ex.

Så har det hänt igen. Återigen har vi suttit där och lidit, och till vilken nytta. Tänk att det ska vara så svårt att avstå.

Resultatet då? Man kan förstås glädja sig åt att ingen av de anorektiska, vitklädda, falsksjungande sylfiderna lyckades ta hem vinsten. Eller åt att all bensprattlande energi som helt saknar mål och mening verkligen saknade mål och mening. Å andra sidan kan man ju fråga sig hur några finländare utklädda till dinosaurier kan kamma hem vinsten med en låt som består av en handfull toner och lika många ord.

Det måste nog tolkas som nån sorts protest.

Behållningen var mellanspelet med riktig musik, riktiga sångare och en koreografi med konstnärligt innehåll. Och Pecka Heinos befriande distans och iskalla sarkasmer.

Lajv vörsus däd

(Live vs dead, står det.)
Var och lyssnade på Mozarts klarinettkonsert i lördags. Norrköpings symfoniorkester, Johnny Jannesson, solist. FRUKTANSVÄRT BRA!
Det finns massor av goda inspelningar av detta populära stycke, men att se samtidigt – det lägger så många extra dimensioner till upplevelsen. Samspelet mellan dirigent, solist, konsertmästare och orkester gör att även åhörarna dras in i den magiska cirkeln av känslor och uttryck.
Hade jag hört det på skiva hade jag nog lojt noterat att det var bra gjort, men nu satte det sig i kroppen. Och sitter i länge. Kanske hela livet?
Det gör aldrig en cd.

Hobby som yrke

– Oh så underbart, säger man till mig, att få ha sin hobby som yrke!
– Jo visst är det säger jag glatt, men tittar ner.
Det händer att jag får dåligt samvete när jag ägnar fyra timmar en dag åt att lyssna på Brahms Requiem. Eller när jag avsätter ett dygn för att åka till Lund och gå på konsert.
– Är du musiker? Vad gör du på dagarna då? kan man fråga mig också.
Ja, vad svarar man?
– Lyssnar på Brahms, kanske.
Skrivandet är en hobby. Det var ett tag sen nu. Kanske beror det på Brahms.

Att ge och ta

Det drar ihop sig till konsert. FYRA timmars repetition! Det är inte klokt egentligen, men nyttigt, meningsfullt och lärorikt.
Koristerna går hem euforiska, påfyllda, lättade, stärkta.
Det är som det ska.
Själv går jag (släpar mig) hem betydligt mindre euforisk, nästan nedstämd, uttömd, tyngd, försvagad.
Det är som det ska.
Här kan man verkligen tala om kommunicerande kärl!

Vem är du?

Jag har inte riktigt fattat det där med blogganonymiteten.
Är det inte det anonyma samhället vi föraktar? Samhället där ingen tar ansvar för någonting? Där vi betraktar medmänniskorna som en grå massa? ”Dom.” ”Dom där.”
Om var och en av oss tar ansvar för sina egna tankar och handlingar visar vi vägen också för andra. Och till andra.
Vi måste backa tillbaka. Till en tillvaro där vi möter varandra och möter varandras blickar. Tittar in i varandra och vågar tilltala varandra.
Anonymiteten är en fiende – bland många.

Gammalt musikerskämt...

Det finns tre sorters människor.
De som har absolut gehör,
de som inte har absolut gehör –
och de som absolut inte har gehör.

Nattens tankar

Nattens tankar
är också dagens.
Men senare
och krångligare.

Dagens tankar (Haiku)

Dagens tankar är
som nattens fast stressade
Drömmer därför helst

Tvåsamhet

mina känslor
och tankar
är ofta dina

därför hör vi ihop

På gården

den tidiga solen
på fasaden

den skarpa kontrasten
skugga och ljus

den hundraåriga
arkitekturen
den gnistrande
putsen

är ett konstverk
i sig

Nytt på ostfronten!

Oj, oj, oj oj!
Vilken upplevelse. En fårost från Pyrenéerna.
Ossau-Iraty!
Smaka den! Njut den! Älska den!

En bok in, en bok ut

En bok in – en bok ut, är en utmärkt princip. I synnerhet om den som åker ut är tjockare än den som kommer in. Det ger en frihet att frångå sina principer.
Den senaste bok som anlände var ”Järnspisar, hackekorv och tabberas” av Göran Lager. En bok om mat, smak och tradition i Astrid Lindgrens värld. Kanske inte så fantastiskt skriven, men med massor av recept på genuin svensk husmanskost och en orgie i svensk matkultur. Snacka om slow food!
Den som åkte ut var Karlfeldts samlade dikter. En tjock reautgåva med fult omslag och ful typografi.
Hur vi kunde göra oss av med Karlfeldt?
Det fanns en till. Visserligen i pocket, men diskretare och med samma vackra ord.

Behovet av att glömma

När jag en gång kom till Wien var det första jag kom att tänka på, i den kväljande hettan, att Bruckner var en god simmare. Men jag greps också av tvivel: Hur visste jag att han var det?
En mängd kunskap som vi bär med oss genom livet har vi länge sedan glömt var den kom ifrån. Så är det med Bruckner och simningen. Tänk om vi hade förmåga inte bara att minnas – utan också att göra oss av med onödigt vetande. Så befriande det vore.
Alternativt en förmåga att också bevara källhänvisningarna.

På ostfronten intet nytt!

Behöver inget nytt. Nöjer med de gamla godingarna.

Prima donna
Monte veronese
Reggiano
Pecorino Sardo
Tommes de savoie

Helgen närmar sig. Njutångest.

Livets lotteri

I dagens tidning beklagar sig en insändarskribent – signaturen "Barskrapad och slutspelad" – över att hon aldrig vunnit på de lotter hon köpt under hela sitt liv. Hon var t.o.m. så besviken att hon avrådde oss andra från att köpa lotter! Följande kloka ord förmedlar hon till oss "Köp inga lotter, behåll pengarna, då vinner du mest."
Jo jag tackar jag; det är all livsvisdom samlad i ett nötskal.
Jag börjar nog förstå nu – det är det som är meningen med livet.
Du måste gå med vinst!
Hjälp! Hur ska jag bära mig åt?

Braåhapåse

När jag var scout en gång i tiden hade jag på hajk en "bra-att-ha-påse" i ryggsäcken. (Ska uttalas på skånska, eftersom det var i Lund.) Det var en påse i vattentät galon som kunde innehålla tändstickor, en plastpåse, nåt litet verktyg, några snören, sygrejer och skinnlappar och annat scoutmässigt.
Nu många decennier senare upptäcker jag i flytten att en stor del av mitt bohag består av just braåhapåsar. Kanske inte alltid påsar – men burkar, askar, lådor och kartonger som innehåller saker som man inte använder, men ändå inte kan slänga eftersom det ju kan komma till användning någon gång. Frågan är bara: när och hur?
Eftersom en del av grejerna inte går att definiera, varken till namn eller användningsområde, blir det ganska svårt att verkligen föreställa sig att de kommer att brukas.
Vi borde redan som barn utrustas med en braåhapåse som räcker hela livet. Så att vi slipper samla.

Vad man inte gör för att inte synas...

Jag har placerat min blogg i Linköping på bloggkartan.se

Flyttbestyr II

Nu är det över. Utflyttningen alltså. Nu återstår själva inflyttandet.
Ni vet det där med att bestämma var skåpet ska stå. Bestämma avståndet mellan hyllorna i garderoberna och om osthyvlarna ska ligga till höger om smörknivarna eller tvärtom.
Kårnflejksen (Varför inte? Tejp går ju bra och keps!) ska stå på tolvåringshöjd.
Viktiga saker!
Flyttstädningen lejdes bort till en korist. En förstasopran, utbildad filosof, men arbetslös förstås.
Själva kånkandet gjordes också mest av korister. Flyttdagen var vi arton personer som till lunch käkade farfalle med köttfärssås.
Knäna värker. Händerna och fötterna likaså.
Men takhöjden, de profilerade panelerna och stuckaturen lindrar smärtan!

Backa med släp

Jag vet att det är omanligt.
Men jag erkänner det ändå.
Utan omsvep.
Jag är dålig på att backa med släp.
I kväll var det småregnigt så att det var svårt att se i backspeglarna. Dessutom var det mörkt – och trångt. Jag var livrädd att jag skulle demolera någon av de nya grannarnas tjusiga bilar på parkeringen.
Däremot är jag bra på att lägga upp byxor.
Och att laga mat.

Om konsten att flytta ett bibliotek II

Nu är det klart. Bokflyttandet. De står inte riktigt i ordning, men nästan. Gjorde inte som slars – rensade. Hittade däremot en massa intressanta böcker som jag inte visste att vi hade. Där ser man. Borde botanisera i bokhyllan oftare. Efter någont nytt system.
Lindansaren skrev:

Alla ord jag vill
men inte kan säga
står i bokhyllan.
Du kan ta vilken bok som helst.

Idag hittade jag många av dem.

Bergman och jag

Jag har blivit regisserad av Ingmar Bergman.
Då hans film Trollflöjten spelades in 1974 behövdes några körsjungande statister. Radiokören som gjort ljudinspelningen kunde inte ställa upp i sin helhet utan några körvana studenter från Musikhögskolan fick chansen att medverka. Vi fick plugga in noterna och ställa upp en vecka för tagningar i studion i dåvarande tv-huset på gamla A1.
Kontraktet jag skrev på visade sig vara mycket förmånligt. Ännu mer än trettio år efter premiären har det dimpt ner postanvisningar från radions gagekontor så fort filmen sålts till utlandet eller visats i repris.
Som statist får man finna sig i att inte synas i bild så mycket. Jag har ännu inte lyckats upptäcka mig själv över huvud taget. Men det kanske är det de betalar för.
Och regin var bra.

Till Lindansaren

Efter att jag tillbringat bara några veckor i bloggvärlden har du blivit min absoluta favorit. Dina vackra ord, kloka aforismer och koncentrerade poetiska tankar gör mig lycklig och grön av avund.
Din produktivitet gör mig andlös.
Din skarpa analys av livet omkring dig ger andra glädje, mod och livslust.
Du rör dig till och med ledigt i språkligt bunden form.

Jag är en kritisk jävel. Har svårt för banaliteter, särskrivningar, taffliga rim, orytmiska verser. (Värst är nog limerickar med för långa rader.) Jag står inte ut med felstavningar (hyffsat verkar ligga på topplistan just nu) eller allmän okunskap.
Snobb? Ja säkert. Men också med stora krav på mig själv.
Så stora att jag nog inte borde ha skrivit vare sig det här eller något annat heller för den delen.
Men tack, Lindansaren! Fortsätt dansa.
Gör dina krumsprång på slak lina – och visa dig på den styva.

Till Rainer Maria Rilke

När jag för första gången kommer till Prag, Smetanas, Dvořáks och Janáčeks Prag, är det förstås med stor vördnad och stora förväntningar. Ändå är det inte de stora kompositörerna som upptar mina tankar utan några rader av Rilke kommer för mig:
"En svan glider fram på vattnet helt omgiven av sig själv, som ett flytande konstverk; på samma sätt ter sig i vissa stunder en älskad varelse som en rymd i rörelse."
Denna Rilkesvan har följt mig på avstånd sedan jag först stiftade bekantskap med Hindemiths sex Rilkesånger. Och i Prag, Rilkes födelsestad, dyker hon upp omgiven av sig själv. Hon är närmare än någonsin.

Till Breyten Breytenbach

Mitt första möte med Breyten Breytenbach var genom hans poesi. Den oansenliga antologin "Blodet på dörrposterna" satte djupa spår hos mig. Sina upplevelser som icke önskvärd under apartheidregimen har han skildrat i triptyken "En tid i paradiset" som beskriver en kort vistelse i Sydafrika 1973, "Sanna bekännelser av en albinoterrorist" som skildrar de nio år i fängelse som han dömdes till 1975 och "Åter till paradiset" som skildrar ett nytt besök, nu som en fri man i ett fritt Sydafrika.
Breytenbachs brott var att han var motståndare till den gamla regimen, sympatiserade med ANC och att han var gift med en vietnamesiska.
I "Åter till paradiset", som nu ligger på mitt nattygsbord i Port Elisabeth i östra Kapprovinsen, skriver han:
- Min livslinje är sådan den här tecknas - en vindlande tråd i en mycket större berättelses invecklade väv - tycks vävd på tvärs mot regeringen och staten, afrikandetablissemanget och den nya politiskt riktiga ortodoxin, de professionella offrens exilsamfund, och slutligen ANC. Jag har haft nöjet att vara oense med levande och döda.
Han skriver också:
- I mitt tycke torde bara en dumskalle utge sig för att äga en uttömmande förståelse av vad Sydafrika är för ett land [...] eller framsynt nog att skönja dess framtida bana.
Breytenbach är ingen dumskalle och tillräckligt klok för att ge oss fåkunniga god hjälp på vägen att förstå.

Om konsten att flytta ett bibliotek

Nåja, vet inte om det kan kallas ett bibliotek, vår samling av böcker.
Så här gör man i alla fall.
1. Numrera alla hyllplan.
2. Packa böckerna i papperskassar och märk kassen med hyllplanets nummer.
3. Flytta de tomma hyllorna till det nya stället. Ställ upp dem på plats.
4. Flytta böckerna. Ställ in dem i hyllorna.
Detta låter sig knappast göras om man ska flytta från Åmål till Ystad, men i vår lilla flytt som bara är 200 meter funkar det.
Har nu packat 50 kassar (ungefär hälften av böckerna) och upptäcker att kassarna står i vägen för själva flyttandet av hyllorna. Får väl fundera på att ta moment 4 före 5.
Får bara se till att böckerna inte hamnar i vägen när hyllorna ska in...

Sång och musik

Stavhopp och friidrott, fläsk och kött, äpplen och frukt, byxor och kläder, kineser och människor, taxar och hundar, stolar och möbler. Behöver jag säga mer?

Jag som sysslar mest med sång – vokalmusik – är så innerligt trött på det slentrianmässiga avfärdandet av sång som något annat än musik…

Jungfru Marie bebådelsedag

Bebådelse – vilket oerhört vackert ord! Varför använder vi inte det oftare? Varför använder vi inte de vackra orden mer? Jag tycker mest man ser fula ord nuförtiden: målsättning, äldreboende, köpcentra, valmanifest, paketlösning, problematik.
Några ord jag skulle vilja läsa oftare: dagsmeja, hoppilandkalle, ömsint, domsaga, fingerborg.

Danssugen?

En svängom på den fria pressens dansgolv?
En freivals?

Metafysik

Han sa:
– Sjung så att sången tränger ut under fotsulorna!
Och plötsligt svävade alla!

Perpetuum mobile

öronen vilar i tystnaden
hjärtat väntar i stillhet
hjärnan går på högvarv
kroppen sover
livet fortgår

dag efter dag

Matteuspassionen

"Wir setzen uns mit Tränen nieder...", c-moll, Bach... Herre Gud, det kan inte bli bättre!

Morgondagen

Skjut på morgondagen!
Den kommer alltid tillbaka.

Det var bättre förr

Det finns ingen så oanvändbar kunskap som att kunna ett telefonnummer ungefär. Det gäller också e-postadresser. Förr, på kuvertochfrimärkstiden, kunde man i adressen skriva Stockhlm eller Linköpingg och brevet kom fram. Skriver man Linkopingg i en e-postadress idag är det kört.

Allhelgonadag

I ett ändamålsenligt servicehus
sitter min far
just fyllda nitti.
Varje dag är en ny värld.
Varje samtal börjar från början.
Barndomens klocka på väggen
kan han höra.
Visarna rör sig
men tiden står stilla.
Tiden är utan rum.
Minnet är utan rum.
Den sista tanken är den första
och varje möte nytt.
Livet är väntan.
Omvärlden är mörker och tystnad.
Jag har det bra, säger han, jag är ju frisk.
Ångesten är inte längre hans.
Utan min.

Musikens makt V

Vi är musiker, sångare och dirigenter – vi är kulturarbetare. Vi poserar nakna. Utsätter oss för publikens skamlösa hunger efter tillfredsställelse. Vi fläker upp våra själar, kroppar och liv till allmän beskådan. Villigt utlämnar vi oss till allmänhetens och journalistikens tafsande omdömen.
Till skillnad från skökan njuter vi och växer av vårt värv. Dagliga bevis på att vår uppgift är livsviktig för många gör att vi, till skillnad från den prostituerade, uthärdar, överlever och till och med utvecklas.
Visst är det orättvist.

Beröring

Att huden är så känslig.
Och känsligheten bara ökar med åren.
Liksom behovet av beröring.

– Jag är oberörd, säger man,
men menar det förstås inte bokstavligt.
Alla är någon gång berörda.

När insidan rörs kräver huden sitt.
Som vätskan i kommunicerande kärl
balanserar kroppskontakten ångesten.

Musikens makt IV

Monteverdis Vesper,
detta storslagna stycke.
I snart fyra sekler
har den överlevt maktmissbruk,
ondska, förföljelser.

Musiken har aldrig tystnat.
Den äger sitt rum
men kräver inget.
Ett tidlöst tidsdokument.

Ett reningsbad är musiken.
Nåd för den troende
styrka och tröst för tvivlaren.

Vespro della
beata vergine.

1610

Argentinsk tango

Plötslig drabbade den mig bara.
Stundtals fullständigt kaos.
Ibland outhärdligt smärtsamt känsloladdat.
– Latinskt temperament, säger vi slarvigt.
– Bullshit!
Känslosamhet på riktigt är universell.
Gränslös.
Endast det klibbigt påklistrade kan stängas in.
Därav den unkna lukten.

Ljudkonst

Det tjuter i ventilationssytemet. Det brusar på gatan. Det dunkar på krogen, i affären, på jobbet.
Vi köper vackra kläder, tjusiga möbler och bygger vackra hus. Vi smyckar med trädgårdar och planteringar.
Varför är ljudmiljön undantagen från våra estetiska krav och förväntningar? Giv oss vårt dagliga ljud – men det ska vara vackert!

Ang. cyklister

Om de tusentals människor som idag cyklar i stället skulle köra bil så skulle trafiksituationen bli helt ohållbar. Cyklisterna är alltså inte ett hinder för bilismen utan en förutsättning för den.

Musikens makt III

En av vårt lands internationellt mest kända dirigenter brukar förenklat säga: ”Tänk om alla barn fick sjunga i kör, då skulle allt elände i världen upphöra. Barn som sjunger tillsammans lär sig solidaritet och slår inte ihjäl varandra.” Det är naturligtvis en stark förenkling, men sanningen är ändå att människor som får uppleva musikalisk gemenskap blir mer harmoniska. (Vill man vara elak kan man ju här jämföra med idrotten som fortsätter att fostra slagskämpar både inom och utanför arenorna.)

Curriculum vitæ

Den här berättelsen är hämtad ur "Möten med människor och gudar" en samling berättelser från en vistelse i Svenska huset i Kavalla, Grekland.

Till slut kan vi inte hålla oss längre. Efter dagar av diskussioner om hur det skulle uppfattas och vilka riskerna är beslutar vi oss för att genomföra det. Från vår terrass högt uppe på sluttningarna ner mot Egeiska havet har vi sett den lilla stadion som ligger inklämd i Kavallas gytter. Oändliga samtal har korsat natten på terrassen. Otaliga skrönor, sagor och erfarenheter om de gamla grekerna och deras kultur.
Plötsligt var det någon som i förbigående sa:
– Sprang de inte nakna då de tävlade?
I huset bor en familj från Lund, båda universitetslärare, några norska arkeologer, en kvinnlig radioproducent, en bibliotekarie, också hon kvinna, och dirigenten. Vi har ätit tillsammans, druckit mycket ouzo och retsina ihop och vi har verkligen diskuterat livet ur alla aspekter. Samhörigheten känns påtaglig trots att vi för några dagar sedan över huvud taget inte kände varandra.
Jag vet inte hur beslutet växte fram, men på något sätt kände vi oss omåttligt busiga.
Vi är alla mellan 35 och 55 år och man får lätt en känsla av att alla levt sina liv väl. Tryggheten är med som en tydlig vägvisare i våra liv. Medelålders intellektuella svenskar med ett mer eller mindre radikalt förflutet kan dock förefalla lite patetiska i sina försök att spränga gränser och verka frigjorda.
– Undrar om det är öppet, om det bara är att gå in, sa någon.
Ingen hade någon större erfarenhet av idrottsplatser varken i Sverige eller Grekland. Och om den skulle vara öppen kunde vi bara spekulera kring. Den kvinnliga radioproducenten som hade gjort ett fåfängt försök att löpträna i den 30-gradiga värmen sa att det hursomhelst måste ske på natten. Några verkade skeptiska andra mer entusiastiska.
Dirigenten erbjöd sig att rekognosera och på kvällen rapporterades att stadion var öppen. Det var fritt fram. Det fanns en löparbana om dock i ganska dåligt skick så gympadojor var nog att rekommendera.
– Hur var det ned belysning, frågade bibliotekarien.
– Mörkt som i Hades, svarade den utsände.
Vi tittade på varandra och saken verkade klar.
Stadion var omringad av flerfamiljshus på 5-6 våningar. Lägenheternas terrasser sträckte sig i en del fall nästan över stadion. Från alla balkonger i den lilla staden hördes om kvällarna tv-ljud, högljudda gräl eller stillsamma samtal. Cigarrettröken och ouzodoften blandades med familjeljuden.
De som bodde närmast skulle sannerligen få en upplevelse – om det inte var för mörkt.
Långsamt klättrade den lilla skaran nerför trapporna och smågränderna mot stadion. Klockan var strax efter midnatt och nattlivet var fortfarande påtagligt då värmen äntligen dragit sig tillbaka något och melonförsäljaren definitivt gjort sin sista runda i staden.
Väl inne på stadion började tveksamheten breda ut sig. Tänk om någon skulle kalla på polis? Det bestämdes att ett varv skulle räcka, men att det skulle tas tid. Om det inte var tävling var det inte på riktigt.
Vid själva avklädningen bredde osäkerheten ut sig igen. De flesta vände lätt generade ryggarna inåt en osynlig mittpunkt. När vi ställde upp våra nakna kroppar bredvid varandra flinades det ganska friskt. Den obligatoriska randiga solbrännan; de vita bakarna och de bleka brösten lyste i natten. Upplevelsen av de olika kroppsformerna var inte mer överraskande än vid ett ordinärt bastubesök. Alla behöll skorna på.
Mörkret låg tungt över löparbanan, men månen gjorde vissa försök att genom diset leda oss på rätt väg. Vi påminde om en folkspillra av en utdöd kultur, förpassad tillbaka i tiden.
Någon tog mod till sig och ropade: ”Klara - färdiga - gå,” och den lilla skaran struttade iväg. Professorn från Lund tog täten och verkade fast besluten om att vinna och därmed ge tillbaka curriculum vitæ dess ursprungliga betydelse. Dirigenten lade sig sist. Kanske för att ha bättre översikt över de löpande kvinnokropparna eller också beroende på kraftig övervikt. Den inbördes ordningen var den samma i målgången som vid starten. De flesta hade i alla fall ansträngt sig, så månljuset gav de svettiga kropparna en glänsande lyster, värdig en reklamfilm.
Påklädningen skedde lite mer avspänt. Alla hade haft god tid att vänja sig vid både sin egen och de andras nakenhet. När den siste var påklädd stirrade vi förskräckt upp mot den närmaste balkongen. En hel familj stod uppradad: man, hustru och tre halvstora barn. Tystnaden var plötsligt kompakt.
När vi återkom till huset och öppnade våra retsinaflaskor var stämningen inte lika otvungen längre. Ångesten gläntade på dörren.

Musikens makt II

Hysterin kring Melodifestivalen är komplett vansinning. Tidningarna hakar på och höjer upp denna pseudohändelse till en nationell angelägenhet. Som vanligt i teve befordrar man någon över dennes kompetensnivå (Lena Ph) och hon tillåts göra bort sig offentligt. Ett B-lag (eller c-, eller d-) artister framför låtar från en mängd olika genrer – de flesta obegripliga. Kan inte åtminstone den sansade dagspressen ignorera denna misslyckade underhållningssatsning?

Inbrott

Skulle hämta några grejor i ett förråd vi har. Någon hade tagit sig in där och vänt uppochner på alltihop. Orkade inte städa eller fundera över vad som kan ha försvunnit. Kläder, papper, pärmar, gamla brev och möbler. Allt var en salig röra.
Det enda vi såg som var försvunnet var ett antikt urverk till ett golvur. Fodralet var kvar.
Kände plötslig tacksamhet över att man inte slagit sönder allt eller sprayat eller pinkat på våra minnen. Konstigt. Borde blivit skitförbannad.

Flyttbestyr

Det är ett helvete medan det pågår men ett himmelrike då det är klart! Hela kroppen värker efter att jag burit pryttlar uppför den vindlande trappan till vinden. Huset är ett fantastiskt hus byggt 1905 med separat entré för bud och tjänstefolk. Denna är smal och ansträngande. Huvudentrén är bred och inbjudande.
Våningen är totalrenoverad och vi är förstås oerhört priviligierade som får, och kan, bo där. När kånkandet är klart kommer vi att njuta av de vackra rummen, den enorma takhöjden, de profilerade panelerna, stuckaturen, den blänkande ekparketten.
Det borde vara en mänsklig rättighet att vara omgiven av vackra former och färger. Jag är övertygad om att vi mår bättre om vi har en vacker, estetiskt tilltalande, omgivning. Då menar jag inte dyrbara designade prylar – utan enkla detaljer gjorda med omtanke och konstnärsöga. Ett handtag, parkettmönster, listprofil, ljusinsläpp.

Musikens makt I

Man önskar ibland att fler människor fick uppleva den positiva effekt en del musik har. Efter tre timmar med Bachs Matteuspassion är kroppen helad och själen renad.
Tänk er att bilda en kör med Bush, Putin, Bin Laden och de andra bråkiga, maktgalna grabbarna och sjunga Bach med dem i några veckor. Då vore ju saken biff. Vem fasen kan bråka med Bach i blodet?

Kulturplikt?

Har vi en generell kulturplikt? Vi brukar ofta framhålla ett slags samhällelig plikt att bevara vårt kulturarv – särskilt då det gäller byggnader, konst och annat som är förhållandevis lätt att bevara. Hur är det då med musik och teater och annat som bara existerar medan det pågår? Är vi inte skyldiga att också ge människor möjlighet att uppleva och känna till det arvet?

Möte med kulturnämnden

Denna första bloggdag
Hade möte med kulturnämndens presidium för att tillsammans med några kolleger informera om körlivet i allmänhet och i Linköping i synnerhet. Lika tråkigt som det är att de vet så lite om våra arbetsvillkor, lika glädjande är det förstås att de vill bättra på sitt kunnande.
Kanske kan det bli bättre villkor för körmusiken? Så här på internationella kvinnodagen kan man tydligt se de olika villkoren för körmusik och orkestermusik. De påminner starkt om kvinnors och mäns olika villkor.